Månad: oktober 2008

Han kallar mig galen men jag vill bara ha ordning och reda nu när lågkonjunkturen är här och allt

En vän skrev till mig:

“Att lyssna till en låt 79 gånger för att originalet hade en apostrof för mycket är ju bara crazzzzaaayy!”
Det började med att han bad mig “sluta lyssna på Boaz Mauda” (efter att ha tittat på mina senast spelade låtar på Last-FM).
Jag förklarade vänligt men bestämt att jag var tvungen att radera Boaz från mina spellistor då jag stavat hans namn “Boaz Ma’uda” (vilket är en mycket bättre stavning eftersom man då vet var betoningen ligger och man använder gärna apostrofer när man skriver om hebreiska ord och namn så att även vi här uppe på fjället ska förstå dem. Han heter således inte Mauda utan Ma’uda).
Nu har det dock bestämts att apostrofen ska bort och det störde mig enormt mycket. Därför noterade jag hur många gånger jag spelat alla hans låtar och nu lyssnar jag alltså på dem lika många gånger för att rätt ska vara rätt.
Jag är som bekant en vän av ordning.
Ordning!

Mat och motion

Det var väl den perfektaste av perfekta höstdagar.

Jag promenerade genom city och över öarna och broarna och solen sken och träden var gula och röda och kepsen höll solstrålarna borta från ögonen mina. Jag gick snabbt, snabbt och kände fläsket skaka. “Av, av, loss, loss”, väste jag medan jag promenerade hela vägen hem.
Väl hemma hade jag en kryddig vegfärs som väntade och jag hade tänkt äta den med fullkornspasta men istället fick jag den udda idén att byta ut pastan mot… brysselkål. Ja, skratta ni, men det var faktiskt väldigt gott!
Nu vilar jag och Sebbe lite men snart ska vi bylsa på oss, ta iPoden i fickan och ge oss ut och vandra den där för mig i lördags ännu okända rundan.
Jag lyssnar gärna på Danas Cinque Milla när jag motionerar. Blir på bra humör och så är ju låten snabb och perfekt för raska promenader. Humor är när en transsexuell sångerska sjunger “I have a party in my house, I serve bananas, bananas, bananas, potatoes… and some co-co-cock”.

Bilden som ger mig ätstörningar

Jag hade ett litet, litet minne av att jag i fredags sprang på en bekant och att vi kanske blev fotograferade så jag kollade en sån där mingelsite igår kväll och plötsligt stirrade jag på mig själv. Eller min flera kilometer långa mage rättare sagt.

Den senaste tiden har jag ätit som en fågel och motionerat som en rapp iller men ändå ser jag ut som en rultig flodhäst.
Mycket deprimerande.
Nya hårda tag från och med denna vecka:
– jag ska äta så få kolhydrater som möjligt
– jag ska inte ha socker i mitt kaffe ens på fredagar
– jag ska inte äta något överhuvudtaget som inte är helt livsnödvändigt
– jag ska inte dricka alkohol
– jag ska röra mig ännu mer (får jag ont i hälen igen får jag väl skära av den)
Man kan inte vara 30+, singel och RULTIG. Ingen vill ha en fet partner. Ingen.

Fatsy

Åh, vad jag är viktig

Jag upptäckte tidigt i morse på jobbet att en mycket viktig sak helt glömts bort under min semester.

Ja, jag är en nyckelperson.
Kommer jag någonsin kunna resa bort igen?
Och om jag gör det – kommer jag kunna slappna av?
Åh, detta liv. Det är tungt att vara spindeln i nätet.
Kim Oumbärlig är mitt namn. Ett fruktansvärt fult ord för övrigt – lite som en könis:
“Hej, mitt namn är Lennart. Du minns mig kanske inte men vi träffades på Galna Tratten för en månad sedan och nu visar det sig att jag fått såna där oumbärlingar – ja, du vet könsvårtor – så det är nog bäst att du går och testar dig”.

En sammanfattning

Efter många om och men reste jag äntligen till Israel och jag är mycket nöjd med allt.
Bäst var vädret, shoppingen, hunkarna, den trygga känslan i Tel Aviv samt alla de fascinerande judiska inslagen. Det var underbart att se en ortodox jude med de typiska kläderna glida runt på rullskridskor i sådan fart att de långa lockarna (peyot) fladdrade. Därefter stannade han och blåste i shofar (det var ju festligheter på gång) ett par gånger och sedan rullade han vidare.
Allra, allra bäst var kanske att Tel Aviv är så oerhört liberalt och gayvänligt. Ingen, INGEN, lyfter ett ögonbryn om du kelar med din kärleksperson på gatan. Jag tänkte på detta när mina nyförälskade vänner strosade hand i hand i den 4000 år gamla staden Jaffa.
Sämst var att jag blev så trött av hettan. Trots att det “bara” var 30 grader stod jag en gång vid midnatt ute på gatan och svetten rann längs min rygg. Tack och lov åkte jag inte i augusti då det är som varmast.