Etikett: hälsa

Tandläkarberöm

Jag har den bästa tandläkaren någonsin, och nu har hon fixat i ordning hela min käft. Hon berättar hela tiden vad hon håller på med, och när hon inte gör det så pladdrar hon och tandsköterskan. En gång sa jag efteråt att det är så himla underhållande att lyssna på deras skvaller.

”Oj, så oprofessionellt!”

”Nej nej, det är härligt. Jag glömmer ju att jag är hos tandläkaren. Synd bara att jag inte kan delta i samtalen eftersom jag har käften full med saker.”

Idag fixade tandläkaren det sista med en rotfyllning och så sa hon:

”Tanden bredvid kommer du att få problem med om ett år eller så, och vi har tid över. Med din tillåtelse kan jag fixa till den nu, så slipper du oroa dig för den tanden.” (Wow!)

Jag rekommenderar således Fiskehamnens tandklinik, Verkstadsgatan 14, Helsingfors.

Foto: privat + AI.

Ryggen spökar igen

För snart tre år sedan opererades min rygg (många av er var med på den tiden, men många härliga människor har tillkommit, välkomna) p.g.a. slitage på en ryggkota. Efter den operationen har jag fått må bra fram till för ett par månader sedan, då smärtorna började komma tillbaka. Jag har försökt ignorera det hela men idag kunde jag inte längre.

Skulle till närbutiken (max 200 meter bort) och halvvägs dit var jag tvungen att sätta mig en stund för jag hade så ont och det strålade ner längs benet – och det värsta av allt: benet domnade. Det är värre än smärtorna, för du KAN verkligen inte GÅ, speciellt inte när bägge benen till slut domnar (för så var det förra gången).

Det var så det började då för flera år sedan. Först ”sprang” jag (eller snarare ”haltade” jag) hos en massa olika läkare och allt vad det var under ett års tid och när felet ÄNTLIGEN hittades så sattes jag i operationskö och där ”stod” jag (eller snarare ”satt” jag) i nästan ett års tid. Därefter rehabilitering i ca ett halvår. Jag mådde toppen!

Men mitt i allt det där så hittades det även två artärbråck, aneurysmer, i min hjärna. Så efter ryggen stod jag i en ny kö i nästan ett år. Ena aneurysmen opererades men den andra var för liten så i själva verket ska jag på röntgen om en dryg månad, så då kanske hjärnan ska opereras igen.

Där gick alltså drygt fyra år helt åt helvete. Jag kunde ju inte röra mig på grund av ryggen (aneurysmerna märkte jag ju inte av, men det var psykiskt påfrestande att veta att de var där), så jag blev väldigt isolerad. Hade just fått mitt absoluta drömjobb men det gick ju åt skogen eftersom jag vissa dagar inte ens kunde ta mig upp ur sängen.

Under de där åren kunde jag aldrig planera någonting eftersom jag aldrig visste om jag skulle kunna gå just den dagen.

Och nu har då ryggen/benet börjat spöka igen. Så ska denna rumba börja om på nytt? Ska en enkel man i medelåldern aldrig någonsin få lite f-ing LUGN OCH RO?

Jag har faktiskt hört av ett par personer att det är ovanligt att den här operationen lyckas på första försöket. Tydligen görs den oftast om.

I morgon ska jag till fysioterapeuten, så då framgår det väl om jag kan få hjälp den vägen.

𝐊𝐚̈𝐫𝐚 𝐒𝐤𝐚𝐩𝐚𝐫𝐞, 𝐣𝐚𝐠 𝐛𝐞𝐫 𝐝𝐢𝐠 𝐚𝐭𝐭 𝐠𝐞 𝐦𝐢𝐠 𝐥𝐢𝐭𝐞 𝐥𝐮𝐠𝐧 𝐨𝐜𝐡 𝐫𝐨 𝐢 𝐝𝐞𝐭𝐭𝐚 𝐣𝐨𝐛𝐛𝐢𝐠𝐚 𝐦𝐞𝐧 𝐭𝐢𝐝𝐯𝐢𝐬 𝐯𝐚̈𝐥𝐝𝐢𝐠𝐭 𝐫𝐨𝐥𝐢𝐠𝐚 𝐥𝐢𝐯.

(Småperversa röntgenbilder på skruvarna i min rygg.)

Anteckningar en söndag i juli

Här kommer ett fladdrigt inlägg om allt och inget, för den som mot förmodan är intresserad av mitt eviga jollrande.

Dagen började med att jag var nära att bli påcyklad av en cyklist som cyklade mot rött. Inte bra. Cyklisterna (och de ’slalomåkande’ elsparkcyklisterna) måste skärpa sig.

Sedan raggade en dam på mig. Ja. Oj, vilka blickar jag fick. Hon ville verkligen möta mig i kammaren. #StillGotIt
Jag sa ”hej” och hon sa ”hei”. Ja, det är lite skillnad på hej på svenska och hei på finska. Faktiskt.

Och nu ska jag komma ut som tant (jag älskar tanter). I många år funderade jag på vem min favoritförfattare är. Sedan kollade jag min lista över lästa böcker (jag älskar listor) och då förstod jag bums: min favoritförfattare är så klart den bortgångna Bodil Malmsten. Ja, det är väl tantigt av mig men sån är jag.

Jag upptäckte Malmsten när jag läste de tre böckerna från Frankrike. De handlade ju inte om så mycket egentligen – mest bara observationer direkt ur livet. Hon planterade en buske och hon hade problem med mullvadar i trädgården och allt vad det var eller inte var. Det var själva språket och språkbruket som tilltalade mig. Jag sögs in och kände att jag var DÄR. Därefter har jag lånat alla böcker som jag hittat på biblioteket (denna fantastiska uppfinning som stavas BIBLIOTEK).
Så jag sitter på balkongen och läser Bodil Malmsten (hon har (hade) dessutom en underbar, lite torr humor som ploppar upp emellanåt).

Favoritförfattare: Bodil Malmsten
Favoritpopstjärna: Kylie Minogue
Favoritserie: Desperate Housewives
Favoritpolitiker: Alice Teodorescu Måwe
Favoritpolitiker i Finland: jag har inte bestämt mig ännu, jag är så upptagen med Dårhusets tvålopera som är Sveriges politiska absurda klimat
Favoritskådespelare: Kate Winslet
Favorit på youtube: Lina -> https://www.youtube.com/@LinaratesmoviesandTVshows/videos

Lina kommenterar varje avsnitt av skräpserien ”And Just Like That…” som både hon och jag älskar att hat-titta på eftersom den är så usel. Någon dör i säsong tre som redan var död i säsong ett o.s.v. Så otroligt sopigt och ”lazy writing”. Så jag tipsar om Lina som bor i New York. Hon är jättefestlig och hennes minspel är obetalbart.

Och apropå denna skräpserie så ogillar jag Miranda allra mest. Hennes karaktär finns ju inte längre, utan nu är det abortälskaren ( https://kimdacosta.com/en-vantad-backlash-fruktansvarda…/ ) Cynthia Nixon som ”spelar” sig själv: en vänsterextrem, aggressiv lesbian. Jag gillar inte vänsterextrema aggressiva lesbianer.

Som ni ser: bara en massa damer på min favoritlista (och dessutom kvinnan som i morse åt upp mig med sin glupska blick). What a waste att jag skulle vara född fjolla, liksom.

Nästa ämne: mat och näring.
Min anonyma vän berättade att h*n precis som jag har börjat lyssna på vad kroppen vill ha. Som jag nämnt tidigare så äter jag numera kyckling ett par gånger per månad eftersom min kropp behöver det. Detta är alltså någonting att ta upp eftersom jag var helvegetarian i 30 år. Just nu är jag inne i min fil-fas, då min kropp kräver kalcium. Jag älskar fil.
Så gör som jag och min anonyma vän: lyssna på kroppen.

Bonusinfo: jag trodde inte att dagen skulle komma men jag föredrar numera Valios grynost (keso) framför Arlas Keso. Mycket överraskande! Keso-keson upplever jag numera som för söt och jag gillar ju inte sött. Att jag inte gillar sött har räddat mig från extrem fetma, så det är jag tacksam för.

Vidare.
Min andra anonyma vän som slutade röka, vilket h*n aldrig trodde att h*n skulle lyckas med, berättade att efter fyra månader gick äntligen suget, som kom och gick, över. GOOD FOR HIM/HER! Dessutom: denna vän, som lider av en allvarlig men just nu latent, sjukdom trodde att hans/hennes ständiga kräkningar berodde på sjukdomen. Men nej. ”Jag har inte kräkts sedan jag slutade röka”, kvittrade h*n. Det var faktiskt väldigt allvarligt. H*n kräktes i stort sett varje dag och helt plötsligt. Rakt ut. Men nej, det berodde inte på sjukdomen utan på rökandet.

Det var väl allt för nu.

Foto: Kim da Costa – bokhög

Var inte för hård mot dig själv

Jag är för hård mot mig själv och måste acceptera vissa saker.

Under de senaste tio månaderna har jag opererat såväl rygg som hjärna. Det är ganska allvarliga grejer och jag fungerar inte som förr. Det måste jag acceptera. Smärtorna (med anledning av ryggoperationen) försvann redan dag 1, för vilket jag är SÅ tacksam, men jag har så klart ”efter-operationen-ont” och min kropp kommer aldrig mer att vara ”normal”. Jag kan inte springa, exempelvis. Jag har svårt att ta på mig strumporna. Byxorna är ett projekt i sig.

Låter patetiskt men så är det för mig numera. (Den som uppfann skohornet förtjänar ett pris.)

Och hjärnan. Mitt minne är helt värdelöst. Jag glömmer allt hela tiden och skriver ner saker.. Jag kan inte bara skriva ”imorgon 15:00”, utan jag måste även skriva ner var jag ska vara och vem jag ska träffa. Jag glömmer allt och kan inte memorera någonting. (Men jag slapp att drabbas av hjärnblödning.) Jag får lära mig att leva med det.

Men någonting positivt: jag har inte ont i benen och ryggen så som jag hade före ryggoperationen. Det var helvetiskt. Jag kunde ju ta mig tusan inte röra mig ordentligt på tre år (och därför blev jag så fet, vilket jag hatar, men jag jobbar på det så gott jag kan).

Ta hand om er. Hälsan framför allt. Vips! så blir vi av med den.

Socker

close up photo of sugar cubes in glass jar
Photo by Suzy Hazelwood on Pexels.com

Usch, vilket jobbigt program jag såg i afton. Och nu kommer jag att låta jättepolitiskt korrekt helt plötsligt.

Det handlade om en stad i Mexiko där man dricker mest Coca-Cola per capita i hela världen. Alla var feta och alla hade diabetes. Coca-Cola hade nästlat sig in exakt överallt och var billigare än vatten.

I stan bodde mestadels nån obildad, fattig urbefolkning och Coca-Colan hade till och med hittat in i religionen. När folk fick diabetes så drack de CC (nu orkar jag inte skriva det fler gånger) då de trodde att CC skulle bota dem.

När de sedan dog placerade folk CC-flaskor på gravstenarna, som offergåvor. Åh, herre min Skapare.

Och… det tar inte slut där. Den tidigare presidentens (jag vet inget om mexikansk politik, eller om hela landet egentligen – jag vet bara att jag älskar mexikansk mat och att min hund har sitt ursprung där…) valkampanj sponsrades av… CC.

Så himla cyniskt. ALLT ÄR TILL SALU. Ingen bryr sig. Allt, ALLT handlar om att tjäna pengar. Jag blir så trött på mänskligheten.

Nu när jag dessvärre har blivit lite rultig då jag pga min rygg (som är bättre nu, ett halvår efter operationen, och jag har ett återbesök nästa vecka förresten) inte kunnat röra mig som vanligt på tre år, så tänkte jag på det, att det som har räddat mig från fetma i hela mitt liv (då jag verkligen inte gillar att idrotta), är att jag har aldrig har gillat socker. Jag dricker aldrig läsk. Inga kakor, bullar eller bakelser passerar mina okyssta läppar. Smakar man på en CC så fräter det genast i tänderna och man får en äcklig hinna i käften.

Usch! Lägg av med sånt! Drick inte smaksatt socker! Bara en massa vidriga cancerframkallande e-ämnen dessutom. SKÄRP ER.

Och håll era barn borta från sånt här knark!