hälsa – Kim da Costa

Socker

close up photo of sugar cubes in glass jar — Photo by Suzy Hazelwood on Pexels.com

Usch, vilket jobbigt program jag såg i afton. Och nu kommer jag att låta jättepolitiskt korrekt helt plötsligt.

Det handlade om en stad i Mexiko där man dricker mest Coca-Cola per capita i hela världen. Alla var feta och alla hade diabetes. Coca-Cola hade nästlat sig in exakt överallt och var billigare än vatten.

I stan bodde mestadels nån obildad, fattig urbefolkning och Coca-Colan hade till och med hittat in i religionen. När folk fick diabetes så drack de CC (nu orkar jag inte skriva det fler gånger) då de trodde att CC skulle bota dem.

När de sedan dog placerade folk CC-flaskor på gravstenarna, som offergåvor. Åh, herre min Skapare.

Och… det tar inte slut där. Den tidigare presidentens (jag vet inget om mexikansk politik, eller om hela landet egentligen – jag vet bara att jag älskar mexikansk mat och att min hund har sitt ursprung där…) valkampanj sponsrades av… CC.

Så himla cyniskt. ALLT ÄR TILL SALU. Ingen bryr sig. Allt, ALLT handlar om att tjäna pengar. Jag blir så trött på mänskligheten.

Nu när jag dessvärre har blivit lite rultig då jag pga min rygg (som är bättre nu, ett halvår efter operationen, och jag har ett återbesök nästa vecka förresten) inte kunnat röra mig som vanligt på tre år, så tänkte jag på det, att det som har räddat mig från fetma i hela mitt liv (då jag verkligen inte gillar att idrotta), är att jag har aldrig har gillat socker. Jag dricker aldrig läsk. Inga kakor, bullar eller bakelser passerar mina okyssta läppar. Smakar man på en CC så fräter det genast i tänderna och man får en äcklig hinna i käften.

Usch! Lägg av med sånt! Drick inte smaksatt socker! Bara en massa vidriga cancerframkallande e-ämnen dessutom. SKÄRP ER.

Och håll era barn borta från sånt här knark!

Vård i världsklass (hemma efter operationen)

Nu är jag utskriven och hemma. Och väldigt tacksam för vård i världsklass. Jag ser ut som om jag genomgått en ansiktslyftning och inte en hjärnoperation.

Går igenom dokumenten jag fick och kan ni tänka er vilken katastrof som var nära att inträffa? Kirurgen fick börja om med ingreppet då han hade kommit lite för nära talcentrum. Tänk om jag hade förlorat min röst! Jag som lärde mig att använda den först när jag fyllde 40. Innan dess var jag ju rädd och tyst som en mus. Vilken katastrof. (FÖR ATT INTE TALA OM MIN KARAOKEKARRIÄR!) (Som sagt: min humor kan ingen ta ifrån mig.)

Jag vill i alla fall tacka följande personer som tydligen var med under operationen: Niemelä, Baric, García, Raj, Räsänen, Lohela, Uski samt Westerlund.

Jag kanske låter töntig när jag jollrar på om ”vård i världsklass” men jag menar vad jag säger. Här i Finland har jag alltid upplevt detta (förutom en gång för ca två år sedan då en läkare som knappt var torr bakom öronen var otrevlig och inte trodde på mig, men när han läste journalerna så ändrade han attityd). I Födelselandet kände jag mig alltid misstänkliggjord när jag sökte vård och den känslan är fruktansvärd. Sedan minns jag att jag ett tag hade en husläkare som såg ut (och betedde sig) som en uteliggare. Jag kände 9 gånger av 10 att jag inte blev tagen på allvar men det blir jag här i Framtidslandet.

Dessutom (och jag talar verkligen bara av egna, högst personliga erfarenheter) så märker jag av en MEDMÄNSKLIGHET inom vården. En förståelse. Jag känner mig inte ”till besvär”. Det är just denna mänsklighet som jag menar (på ett politiskt plan, men vi går inte in på det nu) har gått förlorad i Sverige, ty sammanhållningen har gått sönder. Samhällskontraktet har brutits och ”you’re on your own”.

Sedan hjälper det nog också att det finländska sinnet är så mycket mindre ”stuck up”. Det är knappt nån som har en pinne i ar*let så att säga. Det är lite mer som att: Vi är alla (bara) människor här. Det är överlag det jag gillar mest med detta land. Allt är inte så himla överspelat och stelt. Ingen tradig teater. Mer äkta.
Finland är äkta. Säger jag att jag gillar dig så menar jag det. Jag säger det inte för att vara trevlig.

Nu ska jag försöka sova bort den svullnad som gör att jag knappt ser någonting och i morgon kommer min älskade Blake hem från Esboviken, där han levt rövare hos ”frugan” min.

Tack för era fina kommentarer och tankar under de senaste dagarna. De värmde, ska ni veta. Ibland känner man sig lite… liten… och då betyder det så mycket.

Om en vecka ska stygnen tas bort (vet inte om det är stygn eller ”krokar” då jag ännu inte har avlägsnat plåstret).

Tack för att ni finns!

(Vad är ett land utan vård i världsklass? Inte så mycket va? Vad kan väl vara viktigare än att medborgarna får må fysiskt och psykiskt så bra som möjligt? Ingenting.)

doctors performing a surgery in the operating room — Photo by Jonathan Borba on Pexels.com

Ingen mår bra av att vara fet

scrabble letter tiles on white background — Photo by Anna Tarazevich on Pexels.com

Som jag skrev för ett tag sedan så har jag gått upp rejält i vikt och detta beror så klart på att jag på grund av mitt tillstånd i rygg och ben inte kunnat röra mig ordentligt under de tre senaste åren.
Jag har aldrig varit någon sportig person och det som räddat mig från att bli ett fetto har alltid varit att jag varit glad i att promenera. Under mina sista år i Stockholm promenerade jag till och från jobbet varje dag – i regn och rusk och ibland genom snödrivor – och det blev således 14 kilometer per dag. Jag var i mycket fin form, helt enkelt.

Vid ett tillfälle drabbades jag dock av hälsporre – något som jag vid den tidpunkten aldrig ens hade hört talas om. Jistanes, vad det var smärtsamt och omedelbart började jag gå upp i vikt. Tack och lov blev det cykelväder så jag räddade mig på så vis.

Nu däremot har inget räddat min arma kropp och jag sitter här fetare än någonsin och jag trivs inte alls med mitt fläbb. Börjar tänka på idiotiska trender som ”body positivity” och såna där feta ”influerare” som ”älskar” sina kroppar för att sedan avlida. En efter en trillar de av pinn.
Den fantastiska youtubern och poddaren Blaire White har tagit upp detta flera gånger, bland annat i detta klipp: Fat Positive Activists Are PASSING AWAY, But The Cult Must Go On.

Ingen mår bra av att vara överviktig. Så enkelt är det. Man blir sjuk av att vara fet. Om någon gigantisk människa säger att han eller hon hellre är fet än ”normalviktig” så ljuger personen i fråga. Eller så är hen en mentalt svårt sjuk person.

I samband med min operation i december vägdes jag och jag hade gått upp runt fem kilo. Tre månader efter operationen, då jag verkligen varit mer eller mindre sängliggande, vägde jag mig och jag hade gått upp ytterligare sex kilo. KATASTROF.
Usch, jag mår så illa av att se min kropp. Jag får kväljningar av att bara känna hur fläbbet fläbbar runt när jag rör mig.

Tack och lov är jag äntligen på benen (även om jag har dagar då jag har extrema smärtor i ryggen) så jag har kommit igång med motionerandet. Nu är det dessutom äntligen inte längre halt ute. Halkan har ju varit ännu ett stressmoment då jag med mina nya skruvar i ryggen verkligen inte har fått halka och flyga omkull.

Så, nu kör vi. Jag ska få min kropp tillbaka!

Jag är ett fetto

Äntligen ett feberfritt dygn bakom mig. Jistanes, vilken förkylning som slog till. Minns inte när jag senast hade feber och jag kom inte ihåg hur utmattad och utslagen man kunde känna sig. Dessutom hostan från helskotta och varje hostning har gjort ont i operationsärren. AJ. Men äntligen bättre.

Men det var inte det jag skulle berätta om denna morgon…

Jag har aldrig varit så här fet! Ett riktigt fetto! ”Rultan” är historia och istället är det ”Fettot” som klampat/vaggat in på scen.
Usch!
Inte konstigt dock, med tanke på att jag inte kunnat röra mig ordentligt på drygt två år. Först på grund av smärtorna och sedan december har jag varit mer eller mindre invalidiserad medan kroppen läkt efter Den Omtalade Operationen.

Jag har ju aldrig varit nån sportig person men jag har alltid promenerat väldigt mycket men nu har jag ju inte kunnat göra ens det. (Min hund har också lagt på sig. Och det är mitt fel!)

Jag började inse detta när jag letade fram en vårig jacka som jag ärvt efter min far och jag kunde med nöd och näppe knäppa den. Och då var min far inte ens fet! Ja, lite rund om magen som de flesta 70-åringar, men inte på något vis FET. Men nu är jag det.

Det är ta mig tusan inte festligt alls att bli andfådd när man tar trapporna till tredje våningen. Under en väldigt lång tid kunde jag p.g.a. ryggen inte gå i trappor men nu kan jag äntligen det igen.
Sedan ställde jag mig på vågen och jag såg siffror som jag inte ens kunde relatera till.
Så nu måste jag ta tag i det här. Efter en morgonsmoothie ska Blake och jag ut på en riktigt lång runda, för första gången på länge.

Jag kan INTE vara medelålders, singel OCH fet!
(Tänkte att om jag skriver om detta så kan – och måste – jag göra något åt saken.)

*reser mig upp och vaggar iväg med allt mitt fläsk*

Eleganta damer och mitt hat för mysbyxor

Min förmiddag med illustration och foton, varsågoda.

Jag var hos tandläkaren igen då tänderna måste vara i skick inför mina efterlängtade operationer. Tre tandrelaterade besök denna vecka. Det går undan!
Tänk att jag fick på mig svarta solglasögon där jag låg. Varför har ingen tänkt på detta tidigare? Det har ju alltid varit lite jobbigt att ligga där och gapa och inte veta var man ska fixera blicken. Så simpelt och så fiffigt!

Sedan tog jag bussen hemåt och klev av vid Författarparken, vilket kändes passande. Är ju inte författare, men ändå en skrivande person.

Men en annan sak! Jag såg två så coola kvinnor. En igår och en idag.

Först var det en äldre dam som ville hälsa på Blake. Hon var så himla elegant. Röd kjol och röd jacka och röd hatt och omsorgsfullt lagd make up. Hon gick där med sin käpp och var så himla… elegant.

Igår var det en superpuma som klev av bussen. Hon var mörkhyad och chic. En svart, kort jacka och röda, tajta läderbyxor. Kilometerlånga spiror. I öronen bar hon stora röda plattor med nåt slags mönster. Kort afrofrisyr. (Således ingen sån där töntig, billig peruk.) Hon påminde mig om Grace Jones.

Alltså… Hon var så himla cool. COOL.

Med detta vill jag säga något som jag har sagt en miljard gånger tidigare: det skadar aldrig att klä upp sig en smula. Det är en fröjd för ögat att se människor som lägger lite tid och energi på hur de presenterar sig för världen. (Man mår själv bättre och får rakare rygg, och människorna man möter blir glada. Win-win.) Kan inte alla bara lämna dessa förfärliga mysbyxor hemma i soffan där de hör hemma?

Jag tecknade nyss dessa bägge damer (se ovan) trots att jag verkligen inte är någon tecknare, eftersom jag mer är en skrivande person.

På samma sätt som jag inte är någon dansare, då jag är vokalist.

Trevlig helg.

Shabbat Shalom och Gott Nytt, Supersött Judiskt År tillönskas alla mina underbara judiska vänner och bekanta.