Kim da Costa – Kim da Costa

Lite kärlek till FPA

Någonting positivt nu då.

Jag ringde till FPA (Folkpensionsanstalten – ung. motsv. försäkringskassan) då jag hade två frågor (som blev tre). För det första så ringer de alltid tillbaka inom två minuter när man ber om återuppringning (åtminstone om man ringer den svenskspråkiga avdelningen). Det var en mycket trevlig kvinna vid namn Jennifer som sedan ringde mig.

För det första så tror jag lite att jag charmar stussen av dessa damer eftersom 1) jag är väldigt vänlig och saklig 2) jag uppvisar humor även om jag framför ett jobbigt ärende 3) jag säger rakt ut och ärligt att ”jag förstår inte detta” (jag spelar alltså inte tuff eller macho) och 4) jag är inte helt säker på detta, men jag tror att de gillar mig lite extra på grund av att jag talar rikssvenska. (Jag säger inte att det är så, men jag får en känsla av det.)

I alla fall.

Denna Jennifer var så väldigt tillmötesgående och hon sa: ”jag är inte bra på huvudräkning men här måste någonting ha gått fel” och jag svarade så klart: ”matematik är min absolut sämsta gren, så jag vet hur det känns”. (Hon skrattade.)

Hon förklarade sedan allt väldigt grundligt och besvarade mina frågor och hon sa att hon ska skicka ärendet – brådskande – vidare, ty här måste det ha begåtts något fel. ”Kan jag ringa tillbaka till dig så fort jag hört nåt?” frågade hon. Jag svarade ja och lade till ”tack för att du är så kunnig”.

Det tog inte mer än tio minuter. Telefonen ringde: ”Nå heissan, deet äär Jennifer häär fråån FPAA”. Hon berättade att hon ”lekt lite Sherlock Holmes” och att hon kommit fram till detta och detta då hon hade räknat lite på siffrorna.

”Men du sa ju att du inte är bra på att räkna” svarade jag och hon skrattade återigen. Hon förklarade ännu en gång ingående hur det hela nu låg till. Jag är inte bra på ”sånt här” men hon fick till och med mig att förstå. ”Ahaa!” sa jag som om jag fått en uppenbarelse. ”Nu förstår jag.”

Avslutningsvis bad hon så mycket om ursäkt för felet som begåtts och för att ”våra blanketter ibland är så oerhört svåra att tyda”.

Innan vi lade på så sa hon även att ”om något sådant här händer igen så ring bara direkt så löser vi det” och jag tackade för ”oerhört bra service och ha en bra dag”. ”Tack detsamma till dig.”

Jag vill bara dela med mig av sånt här eftersom folk så ofta klagar på FPA och andra myndigheter. Här i Finland har kontakter med dessa – för mig – alltid fungerat oerhört smidigt och bra.

Supersöndag, god mat, dåraktiga diktatorer

Hej på er denna tradiga söndag. Verkligen en sån där supersöndag.

Jag har verkligen ingenting spännande att berätta just nu men jag fick ändå lite skrivklåda, så jag berättar härmed lite kort om helgen.
Den har varit tråkig och jag har varit på osedvanligt dåligt humör. Har bara varit ensam hemma med min hund och jag har inte kunnat röra mig överdrivet mycket då jag har haft så vansinnigt ont.

Det är nog inte särskilt roligt att om och om igen läsa om mitt sjukdomstillstånd och denna långa väntan på operation, men dessa smärtor överskuggar ju allt annat i mitt liv för närvarande.
I fredags morse var jag rädd då jag skulle gå på hundpromenad eftersom jag befarade att mitt ben skull ge vika och plötsligt skulle jag ligga där mitt på gatan och inte kunna ta mig upp igen. (Men jag lyckades till slut.)

Lördagen tillbringade jag i sängen, i stort sett hela dagen. Det värkte och det bultade och… ja, det är ett helvete.
Så… jag låg och kollade på en MASSA dokumentärer. DW Documentary på youtube har en massa sevärt. Jag har sett dokumentärer om den skogstokige Putin, om dåren Gadaffi, om den snorige Saddam Hussein, om den äntligen i helvetet vaggande Bin Laden.
Även om läkemedelsindustrin (huvaligen!) samt en väldigt sevärd dokumentär om hur det vidriga kommunistiska Kina spionerar på sina medborgare. Jag har läst ganska mycket om detta, men att det var SÅ illa ställt hade jag inte riktigt förstått. Just denna rekommenderar jag lite extra, så klicka här och se den. Du blir mörkrädd.

Vad har jag mer gjort? Jo, igår kväll rippade jag en massa skivor. Alltså från CD in i datorn. Efter ett datorhaveri saknas nu en massa ljuv musik ur mitt musikbibliotek så jag rippar loss när jag är på humör får någon viss musikant/orkester/vokalist.

Idag söndag har mitt ben mått en smula bättre och jag blev vid ett tillfälle lite trött på att bara ligga ner så jag fick feeling och började tvätta ur min mikrovågsugn. (Som bara används i nödfall då jag inte tror att mikrad mat är särskilt nyttig.) Oj, vad den glänser nu.
Skåpsluckorna fick också sig en omgång.

Jag lagade lunch också (se bild). Det blev kokta morötter med en (mycket) het vegetarisk ”bolognese”. Hur gott är det inte med morötter? Varför äter folk pasta eller ris eller annat sopigt när de kan äta morötter eller potatis?
Väldigt smarrigt blev det i alla fall.

Nu ska jag dricka en kopp te och sedan få lite pappersarbete gjort.
Därefter hundpromenad och kanske en dokumentär. Därefter är dygnet snart slut och det är dags att knyta sig.

Hej då.

Nikotin och härjande häxa

Direktrapport från vardagen, varsågoda.

Jag vet inte var jag ska börja. Ibland är livet så lustigt. Men okej. Detta inlägg kommer att handla väldigt mycket om nikotin.
Jag har slutat röka. Jag har aldrig varit rökare, men nikotinist. Jag vill dock inte stödja den svarta marknaden och köpa snus från tveksamma människor, så..

Det hela började med att min väninna A-ST kom på besök från Stockholm och jag fick en dosa snus. (Tack!) Sedan, när den tog slut, så fick jag en sån avsmak. Jag kunde liksom inte gå tillbaks till cigg. Yäk. Det gick inte.
Så, igår kväll kom min bästis JW hit och vi snicksnackade och spelade en massa Eurovisonlåtar, så där som vi alltid gör.

Hon sov över och i morse hittade hon inte sina cigg. När hon är nikotinLÖS så är hon en häxa. Hon är verkligen hemsk då. Hon ”härjar”. (Det låter roligare på finska: hän RIEHUU.)

Så då gick jag i morse och köpte cigg åt henne och hon ringde flera gånger, som den nikotinist hon är. ”Var är mina cigg?”

Sedan kom jag hem och gick in i köket för att dricka ett glas vatten och jag råkade sparka på nåt. Och vad var det? Hennes ciggpaket så klart. Hon hade vänt upp och ned på hela bostaden (ganska bokstavligt talat då hon letade efter sina älskade cigaretter). Men där låg de, på golvet.

Och också, igår kväll när vi var ute med min hund Blake, så lyfte hon sina lurar mot mina öron. ”Jag har en ny favoritlåt”, sa hon. Med hennes fru, som hon brukar säga. Den israeliska, fantastiska vokalisten Sarit Hadad. Sedan, när vi kom hem, så kunde JW inte hitta sina hörlurar. Hon letade och letade och gick även ut i bara kalsipperna för att leta på gatan. (För henne är musik lika viktig som för mig. Utan våra lurar är vi ingenting.)

Så då, när jag just hade hittat hennes ciggpaket, så hittade jag även hennes lurar. Ni skulle ha sett hennes min. ”Här är dina cigg och här är dina lurar.”

Illustrativt fotografi från ett tidigare tillfälle.

Att bli berörd av ”simpel” popmusik

Skärmbild, Dana International ”Ding Dong”. /YouTube

För några dagar sedan då jag var ute med min hund så hade jag årets (katastrof-kassa) Melodifestivallåtar på ”shuffle” och jag fick en ny favorit. Ja, hon har åkt ur hela tävlingen, men denna berör mig så. Jag är ju en mycket känslig man. Jag gillar att bli BERÖRD.

Ida-Lova sjunger jättevackert och jag älskar när hon tar de där låga tonerna. Som när hon sjunger ”I en djungel av betong, kan ingen tysta ner vår sång”. Hon går SÅ långt ner med sången (eftersom ingen ändå kan tysta den). Så vackert. Konst, helt enkelt. Pop Art, som man säger på utrikiska.
Jag älskar när kvinnor sjunger så där lågt. (Kanske en av anledningarna till att jag älskar Madonna. Hon sjunger ofta väldigt lågt.)

Fantastisk text. ”Vi ska dansa sönder all vår ångest”. Jag kan relatera, även om jag inte är någon dansare, eftersom jag är vokalist, men jag förstår vad hon menar.
Och ”Vi lever så vi dör”. Briljant, liksom. Konst. Pop Art.
”Alla frågar vem man är – är det någon ens som vet?”
”Vi skriker allt vi kan – nu räddar vi varann.”

En mycket fin text och en fin vokalist (hon var nog lite nervös i MF, debutant som hon var, så jag rekommenderar studioversionen).

Ida-Lova. Länk.

År 1998 när Dana International vann Eurovision så grät jag av lycka. Kolla detta klipp från ESC i (min favoritstad) Tel Aviv 2019, där Dana gästar. Vilken fantastisk presentation hon får.
Programledaren pratar om att Dana fick honom att komma ut ur garderoben osv. Så vackert. (Vissa människor gör avtryck, som Dana.) Själv har jag aldrig befunnit mig i nån garderob. Jag visste som barn att ”jag är gay och så var det med den saken” och ”om jag inte accepterar och respekterar mig själv så vem ska göra det då?” Det var aldrig nån ”issue”, helt enkelt.

Men vet ni hur mycket Eurovision har betytt för mig? Så enormt mycket. För att det är bra musik och olika språk och kulturer och ganska mycket ”glammigt”. Jag gillar det. Så är det bara.
Jag satt ensam på kammaren och bara lyssnade, tittade och njöt. Och jag gör den än idag, som den medelålders herre jag är.

På sistone har jag skrivit en hel del gay-grejer på sociala medier och det beror på denna ”backlash” som de fruktansvärda, vänsterextrema ”woke”-ungdomarna har åstadkommit.
Det finns bara HBT och inga andra bokstäver och absolut inga +tecken. Jag är H, och så var det med den saken.
Det finns en massa fantastiska HBT-personer på youtube som jollrar om detta. Vi är så trötta på woke-eriet. (Kolla in Blaire White, Arielle Scarcella, The Offensive Tranny och många fler. Men börja där, vetja.)

Men nu. Lyssna på Danas introduktion. Jag blir berörd. BE-RÖRD.

Dana International. Länk.

Tack! Cha Cha Cha till Liverpool!

Vilken kväll det blev! Som Eurovision-fanatiker blev jag så lycklig över att rätt låt äntligen fick vinna den finländska uttagningen. Trots mitt enorma intresse för denna tävling – och trots mina finländska gener – så har mitt intresse för UMK (och tidigare versioner av uttagningen här i Finland) varit minst sagt svalt. De senaste åren har UMK verkligen kammat till sig, men först i år fick min favorit vinna. Och som han vann! Underbara Käärijä med den briljanta biten ”Cha Cha Cha”.

Direkt när låten släpptes i slutet av januari så blev ”Cha Cha Cha” en enorm favorit i ESC-kretsar runt om i Europa, och ja, i hela världen! Jag skrev om detta i ett tidigare inlägg. (Kolla in skärmdumparna från kommentarsfältet på YouTube – och i natt har de ju blivit ännu fler, så klart.)

Vad tyckte jag då om kvällens hela startfält?

Robin Packalen ”Girls Like You”
Låten är mycket bättre när man ser den charmerande unge mannen. Studioversionen känns platt. Lite ”desperat” nummer. Lite rörigt, så att säga. Generisk låt som hade kunnat framföras av vilken pop-kis som helst.
Placering: 4
Min placering: 6
KUUMAA ”Ylivoimanen”
En väldigt bra låt, som doftar lite Kent. Helt trevligt framförande men killarna känns rätt trista. Och torra. Och verkligen inte torra bakom öronen.
Placering: 5
Min placering: 2
Käärijä ”Cha Cha Cha”
Se texten ovan. Finlands bästa låt någonsin i ESC! Jag överdriver INTE!
Placering: 1
Min placering: 1
Keira ”No Business On The Dancefloor”
Till skillnad från Packalen så är Keiras låt bättre när man bara hör henne. Hon känns som en kompetent tös, men hon saknar DET. Hon saknar charmen. Hon är ingen stjärna, helt enkelt. Men med tiden – och med lite mer erfarenhet – så kanske hon kan bli en superstar.
Placering: 3
Min placering: 5
Benjamin ”Hoida mut”
Homoerotisk åttiotalsdoftande pop. Bra. Ingen stor vokalist, men snyggt nummer. Härligt sensuell text.
Placering: 7
Min placering: 3
Lxandra ”Nothing To Lose”
Kompetent ballad framförd av kompetent vokalist, men låten bara pågår och pågår och jag finner den så oerhört sömnig.
Placering: 6
Min placering: 7
Portion Boys ”Samaa taivasta katsotaan”
Rednex-fast-rockigare, skulle jag säga. En feelgood-låt med fiffig text om européernas olikheter. Fin melodi och bra drag, men jag tröttnade efter fem-sex lyssningar.
Placering: 2
Min placering: 4

Här bjuder jag på mitt filmade klipp av vinnarögonblicket.

Gårdagskvällen bjöd ju dessutom på Melodifestivalens fjärde deltävling – och äntligen bjöds vi på flera mycket bra låtar!
Tack, älskade Födelseland, för att ni skickade Loreen direkt till finalen. ”Tattoo” är helt enkelt toppen!
Jag gillade ytterligare några låtar i denna delfinal, vilket var kul med tanke på att MF har varit ett sådant dåligt kaos i år, vilket jag skrev om här.

Jag återkommer med en grundlig genomgång av årets Melodifestivalen i samband med finalen om två veckor.