Ligor och annat löst pack

Så förfärligt!
Väninnan lade ut en pryl till försäljning på FB:s Marketplace. Snart fick hon ett meddelande från en ”mexikanska” som visade stort intresse. ”Mexikanskan” bad dock i nästa meddelande väninnan att betala in en tillfällig ”försäkringsavgift” *gäsp*.
Men sedan hände det värsta! Det började trilla in hotfulla epost-meddelanden. ”Vi vet var du bor” och ”du måste vara försiktig” och hela baletten. Men INTE NOG MED DET. ”Mexikanskan” (ligan) bifogade bilder på tillfångatagna kvinnor som satt i burar. ”Betala, eller…”
Helt sinnessjukt, vilket löst pack det finns där ute.
Väninnan var skärrad och upprörd och hon ringde polisen som sa att just sånt här är väldigt vanligt just nu.

Bilden har ingenting med texten att göra.

Larm och hissar

Det är fredag igen och jag har nio hektiska dagar bakom mig. Den här veckan har varit ovanligt stressig och pressig och… udda. Här nedan finns ett par anteckningar.

4 oktober
Den här arbetsdagen har varit så dramatisk. Jag är fortfarande svettig. Vi fick vår leverans och den var ovanligt enorm. Då fastnade hissen. Den var full av våra prylar.
Ena chauffören var nere på plan -3 och den andra hos oss på L2. Den ena hade ingen telefon på sig så de kunde inte kommunicera. Jag försökte då hitta en trappa så att jag skulle kunna ta mig ner men jag hittade ingen. Sprang över till grannen, hotellet, men receptionisten visste ingenting. Ringde runt. Ingen kände till nån trappa.
Fick tag i fastighetsskötaren, som jag ringt några gånger tidigare. (Han är extremt attraktiv så det är alltid mysigt när han tittar förbi.)
Nu visade han mig den hemliga dörren till trappan. Den ena chauffören kunde då ta sig ner. De var tvungna att åka vidare pga stressigt körschema.

Sedan väntade vi i nästan en timme och de andra hyresgästerna började fråga om hissen. Skämmigt. Sedan var den plötsligt lagad. Jag och 25-åringen hämtade då alla enorma lastpallar som chaufförerna lämnat kvar, plus de som stod i hissen.

Mycket svettigt. TACK och LOV hade jag 25-åringen här. Jag kan ju inte ens köra en sån där mackapär, vad den nu ens kallas, som man kör lastpallar med. Har ju inte ens muskler till sånt fysiskt arbete. Tillsammans fick vi till slut upp alla våra grejer till lagret och det var tungt och nervöst. Skulle vi fastna i hissen? I och med min nya roll här så var ju allt detta på mitt ansvar och jag hanterade denna stressiga situation på ett bra sätt. Trots allt. Jag var så vansinnigt stressad där ett tag.

5 oktober
Vad hände för dramatiskt idag då, kanske du undrar? Jo, plötsligt tjöt ett larm. Det gjorde så ont i öronen.
Instinktivt rusade jag fram till vårt inbrottslarm och började trycka hysteriskt på knapparna. Ringde i panik larmcentralen och de hävdade att det inte larmade hos oss. Kunderna lämnade butiken i panik. Kom på att det kanske handlade om ett brandlarm, men det brann ju uppenbarligen inte hos oss. Sprang ut på gatan och såg att gästerna hos hotellgrannen evakuerades. Rusade dit (idag igen) och receptionisten skrek att det larmade från ett av deras rum. Brandkåren kom och alla stod vi ute på gatan och det regnade så klart. Tio minuter senare blev det tyst, brandkåren lämnade platsen och allt var som vanligt. Men jag skakade en aning i två timmar. Och fick ont i magen. Uff, vilken vecka detta verkar vara.
Vad kommer att hända i morgon?

Ögonblicksbild ur vardagen.

Men idag är det alltså fredag och arbetsdagen innehåller en massa möten. Därefter tar jag en ovanligt välförtjänt helg. Jag ska träffa en väninna och utöver det kommer jag bara att vila och vila och vila.

FEVER fyller 20!

Kylies album ”Fever” släpptes på dagen för 20 år sedan. Tiden bara går! Men vilket underbart popalbum!
Jag köpte CD:n på Åhléns Citys insomnade musikavdelning och sedan satt jag på en bänk på Centralen och ploppade in skivan i min bärbara CD-spelare (fattar ni, ungdomar?!) och jag älskade samtliga låtar.
Några dagar senare gjorde jag nåt som är väldigt olikt mig: jag slet ner en reklamaffisch i tunnelbanan och den har jag inramad än idag.
Tänk ändå… Livet och alla minnen.
Jag älskar verkligen min popmusik.

Full rulle + höst

Efter en välbehövlig ledig helg full av vila så är jag igång igen, med studier och arbete. Idag en extra lång dag: 09-21. Hinner inte med så mycket annat just nu. Bra så. Det känns skönt att faktiskt vara ordentligt fokuserad på någonting.

Blake hänger med.

I morse när vi var ute på promenad så insåg jag plötsligt att hösten har anlänt på riktigt. Hösten är – och har nog alltid varit – min favoritårstid. Jag älskar inte bara färgerna och den krispiga luften, utan jag älskar känslan av nystart och återfödelse (trots att så mycket i naturen vissnar och dör). Och kläderna! Äntligen klär medborgarna upp sig en smula. Sommarens slinkiga små plagg är ett minne blott. Ingen mer blottad, svettig hud. Tänk, så skönt.

Jag ska ge mig ut och fotografera hösten i Helsingfors så snart jag hinner.

Nåväl, nu är pausen slut och föreläsningen fortsätter. Därefter åker jag till jobbet. Hej då.

Lökig Lyckovik

Det har varit en hektisk vecka och nu är jag redo att ta mig en ledig helg. Jo, jag trivs som sagt mycket bra på jobbet och även studierna går fint, men ibland måste man bara koppla bort och koppla av. Idag känns det extra mycket så.

Orkar inte ens försöka vara snygg och fräsig.

Under den gångna veckan har jag kvällstid gjort någonting som jag aldrig riktigt har gjort förut. Jag har kollat på såna där kriminalserier. Deckarserier, så att säga. Inte alls min kopp te.
Jag såg Camilla Läckbergs ”Lyckoviken” och jag har aldrig läst nämnda författares böcker och jag vet ingenting om henne, men vilken SOPIG b-serie! Allting kändes lågbudget och – som min väninna sa – allting blev hela tiden bara sämre. I det senaste avsnittet som jag såg (andra säsongens sista) så var skådespelarinsatserna riktigt sura. Den där polismannen André, som ser ut som en tolvåring för det första, var riktigt pinsam när han sprang runt i skogen med draget vapen. Jistanes.
Och den där Madde… Hon har bott i USA så nu måste, måste, måste denna karaktär titt som tätt haspla ur sig en mening eller två på engelska. Så lökigt. Så fruktansvärt lökigt.
Och Martin Stenmarcks valpiga karaktär… Går ni damer igång på såna mjäkiga män? Som ett fullfjädrat homo så kan jag meddela att jag inte gör det.
För att inte tala om det här med att alla i den täta familjen – som naturligtvis bor i en fin villa – talar stockholmska. De är världsvana och eleganta.
White trash-familjen som älskar varmkorv och ketchup talar någon bonnig dialekt. Och självklart är de överviktiga och inte särskilt attraktiva.
Sicka stereotyper..!

Ändå tittade jag. Och himlade med ögonen.

Min älskade Blake hade en fästing på halsen i veckan och till en början fick jag bara bort halva. Den satt så konstigt och djupt. Två dagar senare hade the remains of the fästing (Hej Madde!) tryckts ut tillräckligt, så jag kunde skrapa bort resterna.
Jag hatar fästingar. I år hade jag ju själv mitt livs första (!), vilket är märkligt. Den satt på låret av alla ställen. Trots en barndom på landet så hade vi aldrig några fästingar. De existerade liksom inte.
Blakes fästingsaldo för den här säsongen lär (förhoppningsvis) landa på tre stycken. Denna tredje var typisk; det är samma visa varje år. När hösten kommer så är vi lite för positiva och vi ger oss ut i skogen efter en lång, lång paus. Och då suger sig ett av dessa vidriga kryp sig fast i min hund. Usch.

I afton får jag besök av en vän och det ska bli skönt att skvallra lite om den gångna veckan. Resten av helgen tänker jag vila och städa och vila och tvätta och vila.

Är på dåligt humör idag på grund av en irriterande persons korkade uttalanden men det går snart över.
Trevlig helg på er.