Författare: Kim da Costa

När jag skrev mitt tidigare inlägg om boken Madonna: rebellen så nämnde jag en annan bok, som folk som läst bägge, föredrar. Döm om min förvåning när jag sedan stod framför min bokhylla och såg att jag hade just den boken, som i original heter Like an Icon. Den är skriven av en pigg kvinna vid namn Lucy O’Brien. Där stod den i hyllan, i finsk översättning dessutom! (Jag har en massa bortglömda böcker från min tid som bokavdelningsansvarig.)

Jag, som just hade fått en överdos av Madonna, började läsa och kunde inte sluta. Detta blev min fjärde bok som jag läser från pärm till pärm på det skogstokiga men fantastiska finska språket.

Och ja, jag håller med om att denna bok var bättre. Författaren (som är ett stort Madonnafan) skriver inte enbart positivt – hon är även en smula kritisk och det var något jag saknade i boken av Mary Gabriel.
Jag glömde förresten att nämna att Madonna: rebellen var ganska slafsigt översatt. Många var tillfällena då jag inte förstod vad jag läste (på svenska) och jag var tvungen att lista ut vad som kan ha stått i det engelska originalet och då fattade jag. Som sagt: många klumpiga översättningar.

Hur översättningen är i denna finska version av Like an Icon, som kort och gott heter Elämäkerta, vill jag inte uttala mig om då finskan inte är mitt förstaspråk.

Men nu vet du det. Vill du läsa en bok om Madonna, så läs Lucy O’Briens bok!

Ett år senare har jag äntligen tagit mig igenom denna tjocka bok. De senaste åren har jag varit en smula trött på hela Madonna men boken påminde mig om hur mycket hon har betytt för mig. Detta inlägg kommer dock inte att handla om henne, utan om boken. Som jag har vissa problem med.

Jag ska inte bli långrandig.
Madonna: rebellen (originaltitel: Madonna – A Rebel Life), skriven av Mary Gabriel, är fet – närmare 900 sidor. Två tredjedelar uppskattade jag. Framförallt de första kapitlen som handlar om Madonnas barn- och ungdomsår. Där hittade jag en massa ny information och det var helt enkelt intressant.
De första åren i New York i slutet av sjuttiotalet, början på åttiotalet – wow. Vilka tider.
Jag var tvungen att pausa om och om igen för att googla en massa människor (konstnärer, artister o.s.v.) som nämndes i förbifarten och då fastnade jag i dem. När det nämndes gamla Hollywoodstjärnor som jag bara kände vid namn så googlade jag dem och såg flera dokumentärer (om exempelvis Mae West).

Det jag uppskattade allra mest var att författaren till stor del koncentrerade sig på MUSIKEN. Detta är ingen skvallrig bok, utan här skrivs det mycket om hur låtar kom till och det är sånt vi fanatiker gillar att läsa om.
Även turnéerna avhandlas väldigt grundligt och det gillade jag.

Vi som har följt Madonna (slaviskt) sedan mitten av åttiotalet kan en massa Madonnaintervjuer utantill, så vissa passager, vissa citat, kunde jag helt sonika hoppa över eftersom jag visste vad som skulle sägas. ”Ja just det, det var den där härliga intervjun från 1994” o.s.v. Då insåg jag hur otroligt väl jag kan vår Madonna.

Men vad hände sedan? Jo, mot slutet av boken blev Mary Gabriel mer och mer politisk. Visst, Madonna är och har alltid varit en mycket politisk person, men författarens egna politiska åsikter sipprade igenom i allt högre grad och, ursäkta mig, men jag är faktiskt inte intresserad av Mary Gabriels egna politiska åsikter (som naturligtvis inte stämmer överens med mina egna).
Jo, fru Gabriel, jag förstår exempelvis att du avskyr Donald Trump, men jag är faktiskt inte intresserad av det.

Skulle jag rekommendera denna bok? Jag vet inte. Många som har läst den har uttryckt att de föredrar Lucy O’Briens bok Madonna – Like an Icon (som förövrigt citeras friskt i Mary Gabriels bok). Jag har själv inte läst den, men jag kanske gör det någon dag. Just nu har jag dock fått en överdos av Madonna, men jag tackar Mary Gabriel för att hon påminde mig om vilket enormt Madonnafan jag är.