Jag fick en ny granne för ett tag sedan och plötsligt hör jag detta flera gånger om dagen: en hund skäller helt hysteriskt och en annan ylar. Det låter alltid exakt likadant så jag har kommit fram till att det måste handla om en ringsignal.
1) Vem har en så irriterande ringsignal? 2) Och på så extremt hög volym?
Mig veterligen är Blake den enda hunden i vårt hus.
Jo, det är ju midsommarafton och du kanske undrar hur en enkel mans midsommarlunch ser ut:
färspotatis, sallad, grekisk yoghurt, mycket dill och persilja, mozzarella- och pestofylld vegetarisk schnitzel.
Nu var jag klipsk! Blake krafsar mig på axeln flera gånger varje natt, då han vill att jag ska lyfta på täcket så att han ska kunna lägga sig där. För att en timme senare kravla sig ut, för att senare krafsa igen, och så håller det på. Fram och tillbaka. Jag har dock vant mig och hanterar denna procedur i sömnen.
Vår långhåriga gäst blir lätt varm och då hoppar han ner från sängen och sover på golvet ett tag. Därefter vill han upp i sängen igen, men i mörkret vågar han inte hoppa. Jag vaknar av att han tassar runt på golvet och väntar på att jag ska lyfta upp honom.
Så nu kom jag på den klipska idén! Jag plockade fram min gästmadrass och så sov vi på den på golvet. Fick sova mycket bättre utan att bli väckt särskilt många gånger.
Blakes bästis Ykä kom på ett två veckor långt besök. Chihuahuor är ju lite lätt ”rasistiska” då de ofta bara kommer överens med hundar av den egna rasen. Dessa två jämngamla herrar blev kära i varandra på studs när de först träffades för runt tre år sedan. De har ännu inte kunnat bestämma sig för vem av dem som är den ”dominante”, så de turas om.
De busar i ett par timmar för att sedan somna en stund. Och sedan sätter de igång igen. Nu har Bästisen sovit över hos oss för första gången och det har gått bra. Han var lite rastlös ett tag och visste inte vilken sovplats han skulle välja, men när detta skrivs ligger de båda i sängen och snusar så fridfullt.
Jag älskar hundar så mycket. Att känna att en hund litar på dig – det finns inget bättre.
Att bo på dessa breddgrader och ha en mexikansk hund är en minst sagt jobbig kombination. När kylan nyligen slog till på allvar och temperaturen sjönk till minus 16 så ville naturligtvis inte Blake gå ut. ”Du måste ändå gå på herrarnas”, försökte jag. Men nej. Gossen bara lyfter på tassarna och vill inte röra sig framåt. Han har jacka på sig men inga skor. Jag kanske borde testa sådana, men jag är skeptisk. Blake accepterar just och just jackan.
Tricket är att jag bär honom ut i skogen där snön är djupare och han slipper gatornas iskalla is. Där i skogen går han på toa och sedan bär jag hem honom igen.
Nu är det tack och lov inte lika kallt längre. Nollgradigt till och med. Blake är tacksam.
Oj, vad han saknar att få ligga i solen på balkongen. Där trivs han och han får riktigt jäsa, som vore han hemma i Mexiko.
Antingen så måste vi flytta söderut eller så måste jag tvinga på honom ett par små skor. Har ni hundägare tips om hundskor så skriv gärna en kommentar.
Det har varit en hektisk vecka och nu är jag redo att ta mig en ledig helg. Jo, jag trivs som sagt mycket bra på jobbet och även studierna går fint, men ibland måste man bara koppla bort och koppla av. Idag känns det extra mycket så.
Orkar inte ens försöka vara snygg och fräsig.
Under den gångna veckan har jag kvällstid gjort någonting som jag aldrig riktigt har gjort förut. Jag har kollat på såna där kriminalserier. Deckarserier, så att säga. Inte alls min kopp te. Jag såg Camilla Läckbergs ”Lyckoviken” och jag har aldrig läst nämnda författares böcker och jag vet ingenting om henne, men vilken SOPIG b-serie! Allting kändes lågbudget och – som min väninna sa – allting blev hela tiden bara sämre. I det senaste avsnittet som jag såg (andra säsongens sista) så var skådespelarinsatserna riktigt sura. Den där polismannen André, som ser ut som en tolvåring för det första, var riktigt pinsam när han sprang runt i skogen med draget vapen. Jistanes. Och den där Madde… Hon har bott i USA så nu måste, måste, måste denna karaktär titt som tätt haspla ur sig en mening eller två på engelska. Så lökigt. Så fruktansvärt lökigt. Och Martin Stenmarcks valpiga karaktär… Går ni damer igång på såna mjäkiga män? Som ett fullfjädrat homo så kan jag meddela att jag inte gör det. För att inte tala om det här med att alla i den täta familjen – som naturligtvis bor i en fin villa – talar stockholmska. De är världsvana och eleganta. White trash-familjen som älskar varmkorv och ketchup talar någon bonnig dialekt. Och självklart är de överviktiga och inte särskilt attraktiva. Sicka stereotyper..!
Ändå tittade jag. Och himlade med ögonen.
Min älskade Blake hade en fästing på halsen i veckan och till en början fick jag bara bort halva. Den satt så konstigt och djupt. Två dagar senare hade the remains of the fästing (Hej Madde!) tryckts ut tillräckligt, så jag kunde skrapa bort resterna. Jag hatar fästingar. I år hade jag ju själv mitt livs första (!), vilket är märkligt. Den satt på låret av alla ställen. Trots en barndom på landet så hade vi aldrig några fästingar. De existerade liksom inte. Blakes fästingsaldo för den här säsongen lär (förhoppningsvis) landa på tre stycken. Denna tredje var typisk; det är samma visa varje år. När hösten kommer så är vi lite för positiva och vi ger oss ut i skogen efter en lång, lång paus. Och då suger sig ett av dessa vidriga kryp sig fast i min hund. Usch.
I afton får jag besök av en vän och det ska bli skönt att skvallra lite om den gångna veckan. Resten av helgen tänker jag vila och städa och vila och tvätta och vila.
Är på dåligt humör idag på grund av en irriterande persons korkade uttalanden men det går snart över. Trevlig helg på er.
