Som jag skrev för ett tag sedan så är min lånehund ”Elvis” (som alltså egentligen inte heter så men jag kallade honom så) i himlen och här kommer min utlovade del 2.
Elvis var alltså hos mig och min hund Blake några veckor varje sommar men i år stannade han i hela fyra månader. Hundarna har varit bästisar sedan de först träffades för runt fem år sedan. Jämngamla chihuahuor och på vissa vis likadana men på andra sätt helt olika varandra.
Elvis tyckte till exempel om att sova på golvet, helst under sängen, vilket Blake aldrig någonsin skulle göra. Han var inte lika ”livlig” som min hund, utan han ville helst bara ta det lugnt och lukta på blommorna. En så vansinnigt söt och snäll hund, men han hade ju dessvärre problem med hjärtat och när de nya medicinerna inte heller hjälpte så fanns det ingen annan utväg.
Nu ska jag berätta en sak som kanske får någon att tänka att ”synd att mentalsjukhusen stängdes”, men jag bjuder på det. Jag grät i en vecka, ganska exakt. Jag hade så fruktansvärt ont i själen och i hjärtat och en regnig dag var jag ute och vandrade planlöst. Jag grät men ingen såg det eftersom det regnade och plötsligt hörde jag en röst i mitt huvud. Rösten sa ungefär: ”Var inte ledsen. Du gav honom hela din sommar. HELA din sommar. Han är bara tacksam.”
Jag promenerade hemåt och rabblade som ett mantra: ”Han var ju tacksam, han var ju tacksam…” och då slutade jag gråta och sedan dessa har jag inte gråtit en skvätt. Elvis förstod. Elvis visste. Elvis var tacksam. Han hade en fantastisk sommar med mig och Blake. Lugn och ro och jättemycket kärlek och en massa hundlek.
Jag saknar honom varje dag men jag gråter inte längre.
Nu skriver jag några utlovade rader om den enorma sorg som jag just nu genomlider.
Min väninnas hund, som jag kallar ”Elvis”, har hälsat på mig och Blake varje sommar de tre eller till och med fyra senaste somrarna. När vi lärde känna denne underbare kille så bodde han här i Helsingfors, men familjen flyttade till Åbo för några år sedan. Elvis och min Blake var bästisar. Jämngamla (Elvis en och en halv månad äldre) och på många sätt lika men på andra sätt helt olika varandra, vilket var underhållande att iaktta.
Innan Elvis flyttade från stan så sågs vi nästan veckovis men därefter som sagt bara ett par veckor varje sommar. Den här gången stannade han dock i hela fyra månader (och det skulle ha blivit nästan fem).
Det var bara det att han hade problem med hjärtat. Han medicinerades – en halv tablett på morgonen och den andra halvan på kvällen. Under sommaren märkte jag att han blev lite tröttare lite snabbare. Ville inte promenera som förr utan han ville mest bara lukta på blommorna.
Så märkte jag för ett par veckor sedan att han kräktes nästan dagligen (hundar kräks ibland och det är inget konstigt, men inte dagligen!) och plötsligt kräktes han lite blod och hans hjärta slog väldigt, väldigt hårt. Jag tog honom till veterinären och jag kände sådan oro. Elvis fick nya mediciner och i ett par dagar var han något bättre men sedan gick det snabbt utför. Han mådde inte bra. Han kräktes och han ”hostade” oavbrutet och han ville inte promenera.
Talade med min väninna (ägaren) som sa att tiden var kommen. Elvis åkte till veterinären för att där få komma till himlen. Det var en så fasansfullt sorglig dag (åtta dagar sedan när jag skriver detta) och jag har mått så fruktansvärt dåligt. Jag har gråtit och fått panikångestattacker och sedan har jag mått lite bättre och plötsligt har sorgen huggit till i min själ.
Jag vet – jag vet – att inget mer kunde göras, men jag känner mig ändå som en svikare. Han litade på mig. Han tyckte till och med väldigt mycket om mig. Det får mig att känna mig så pissig.
Nu börjar jag snart gråta igen så jag avrundar och skriver mer en annan dag.
Förlåt, jag vet att jag har en del trogna läsare här och nu har jag bloggat dåligt. Det beror på att min ”lånehund” blev sjuk så jag har varit väldigt stressad och orolig och nu har jag sorg då han är i himlen. Jag skriver mer om detta inom kort. Har bara inte orkat. Förlåt.
Vilken osedvanligt tråkig lördag. Vaknade två gånger under natten då ena hunden var dålig i magen – vilken tur att jag tog bort mattorna över sommaren… Därför trött och på lite dåligt humör.
Jag har motionerat en massa. Alltså varit ute och promenerat utan hundarna. Regn och rusk och det har blivit dags att ta på sig långbyxor och tunn jacka. Sommaren är över. Den kom sent i år men sedan höll den i sig överraskande länge. Nu är den över och snart är min favoritmånad september här.
Har börjat kolla på serien The Gilded Age som så många har talat om och jag gillar den så här två avsnitt in, trots att den förfärliga Cynthia Nixon är med. Jag gillar skådisen Carrie Coon som jag känner igen från The White Lotus. Människor kunde klä sig på 1800-talet. Inga noppiga mysbyxor så långt ögat når. Underbart.
Jag var på biblioteket och hämtade en bok som jag reserverade för ett par månader sedan. Intressant, så jag återkommer till den vid ett senare tillfälle.
Jag kanske skriver mer senare om jag har några nya ”anteckningar” att komma med, men nu ska jag fortsätta kolla på serien.
Nu har vi levt med denna plötsliga värmebölja i två veckor. Jag klagar inte men hundarna däremot är väldigt trötta. Det blir således promenader tidiga morgnar och sena kvällar och en kort, kort runda mitt på dagen. Vår fyrbenta vän, som jag kallar ”Elvis” här på bloggen, skulle ha stannat hos oss i två månader men det blev två och en halv och nu är han hos oss ”tills vidare”. Inga problem med det – min hund har sällskap och dessutom spelar det ju ingen roll om man har en hund eller två eller fem. Man är ju oavsett antal lika ”bunden” och har samma ansvar.
Jag har äntligen premiärbadat i havet; det var en magisk sommarkväll. Havet bara låg där, helt stilla. Tills jag plumsade i med hela min härliga manskropp. Då blev det vågor. Kanske nådde de ända till Tallinn.
Mest har jag suttit i skuggan och läst böcker men kvällstid har jag kollat på ett av mina favoritprogram: Border Security Australia. Här följer några exempel på ”stjärnorna” som synts till i några av avsnitten.
All denna kinamat som folk tar med sig… Med levande larver och allt. En massa frukt. Och ägg. Vem reser med ägg? (VÄDFFPF? = Vad är det för fel på folk?)
Någon tog med sig fyra enorma flaskor honung. Varför tar man med sig honung när man reser till Australien? (VÄDFFPF?)
Det var en man från Libanon som hade med sig nötter som han inte deklarerat. Han fick dock ta med sig dem in i landet eftersom de var rostade. Han kastade sedan nötterna på sin fru och skrek nåt elakt på arabiska. Böter: 340 AUD. (Jag har lärt mig att detta är den vanligaste straffavgiften.) (VÄDFFPF?) (Alltså böter för nötterna, ej kastandet!)
Tre personer (australier) tog med sig olika slags vapen: en sån där ”taser”, en batong och en avancerad slangbälla. Vuxna människor. Damen i sällskapet hade också med sig två porrtidningar. Finns det fortfarande såna och varför reser man med dem? (VÄDFFPF?)
En dam från USA hade kokain under sin jättefula peruk (tänk: Marge Simpson-hög) (pun intended). (VÄDFFPF?) Hon erkände dock väldigt snabbt och fick drygt fyra års fängelse (bara).
En indier hade med sig nån mjölkig hemlagad sås. Han slurpade, via fingrarna, i sig för att bevisa att såsen inte var farlig. Tänk: han hade just landat och hade en massa bakterier på fingrarna, men han bara slurpade och slickade. (VÄDFFPF?)
En annan man sa, då hans fru hade packat ner en massa otillåten mat, att ”never trust a woman”. Deras matlådor (!) togs ifrån dem och de blev jätteledsna. (VÄDFFPF?)
På postterminalen: någon skickade en hel (död) lammbebis, med navelsträng och allt. (VÄDFFPF?)
Någon skickade en korsfäst (!) ödla. (VÄDFFPF?) (Läs ovanstående en gång till. WTF?)
En jättevacker, Jesuslik, israel med det jättevackra namnet Yehonathan ville nog mest bara bli av med sin flickvän, då han erkände att han tidigare jobbat svart i landet men nu ”absolut inte skulle göra det, unless I get bored again, like last time”. (OK, jag förstår honom.) (Ex-?) Flickvännen fick stanna och Jonta fick åka hem.
Någon från Malaysia hade ett förfalskat pass som gått ut 1925. (VÄDFFPF?)
Någon hade med sig svinkött. Varför reser man med svinkött i bagaget? (VÄDFFPF?)
En extremt fjollig kis från Filippinerna hade med sig CV, betyg, arbetsintyg o.s.v. och skulle ”absolut inte jobba”. Han charmade mannen som förhörde honom och blev insläppt. Jag hade inte blivit charmad på det där sättet. Jag är en professionell man. (VÄDFFPF?)
Jag har aldrig varit i Australien, men åker jag dit någon gång så kan jag alla regler och straffavgifter utantill, tack vare detta fantastiskt underhållande program.
Har ni några märkvärdiga flygplatsupplevelser? En gång när jag reste hem från Israel så hade jag nog drabbats av värmeslag, eller nåt. Det var mitt i sommaren (40 grader) och jag hade nog inte druckit tillräckligt med vatten. Jag darrade och var genomsvettig (alltså BLÖT!) men personalen såg ju att jag varit där väldigt många gånger och att jag var ”kosher”, så de tillkallade läkare istället för polis. Efter en timme eller så så var jag okej igen, och tilläts flyga hem. Jag älskar flygplatser. Ja, det gör jag.
