hundar – Kim da Costa

Oj, jag gick på date

Foto från ett tidigare tillfälle på ”mina” klippor.

Igår var jag utbjuden på date för första gången sedan ca år 1845. Utbjudaren var en 191 cm lång redig finländsk karl, vilket ju var lite extra spännande och exotiskt med tanke på min dejtinghistorik.
Vi satt på ”mina” klippor och snicksnackade i ett par timmar och han var trevlig och behaglig.

Blake var med så klart, då jag sett så många True crime-program på sistone och är väl medveten om vilka dårar som finns där ute… Min hund är – trots sin fysik – mycket beskyddande!
Blake, som inte gillar män (förutom mig) (på riktigt!), kände väl att mannen var reko och hyvens och accepterade honom.

Men jo. Trevligt. Ses gärna igen.

Nu måste jag vila. Är delvis väldigt introvert så jag blir toktrött av att umgås med nya människor och/eller i folksamlingar.

Midsommar och galen ringsignal

Jag fick en ny granne för ett tag sedan och plötsligt hör jag detta flera gånger om dagen: en hund skäller helt hysteriskt och en annan ylar. Det låter alltid exakt likadant så jag har kommit fram till att det måste handla om en ringsignal.

1) Vem har en så irriterande ringsignal?
2) Och på så extremt hög volym?

Mig veterligen är Blake den enda hunden i vårt hus.

Jo, det är ju midsommarafton och du kanske undrar hur en enkel mans midsommarlunch ser ut:

färspotatis, sallad, grekisk yoghurt, mycket dill och persilja, mozzarella- och pestofylld vegetarisk schnitzel.

Mer potatis åt folket! Ljuvligt gott.

Vilket hundliv!

Hej från chihuahuaparadiset.

Nu var jag klipsk! Blake krafsar mig på axeln flera gånger varje natt, då han vill att jag ska lyfta på täcket så att han ska kunna lägga sig där. För att en timme senare kravla sig ut, för att senare krafsa igen, och så håller det på. Fram och tillbaka. Jag har dock vant mig och hanterar denna procedur i sömnen.

Vår långhåriga gäst blir lätt varm och då hoppar han ner från sängen och sover på golvet ett tag. Därefter vill han upp i sängen igen, men i mörkret vågar han inte hoppa. Jag vaknar av att han tassar runt på golvet och väntar på att jag ska lyfta upp honom.

Så nu kom jag på den klipska idén! Jag plockade fram min gästmadrass och så sov vi på den på golvet. Fick sova mycket bättre utan att bli väckt särskilt många gånger.

Vilket hundliv, va’!

Chihuahuaparadis

Blakes bästis Ykä kom på ett två veckor långt besök.
Chihuahuor är ju lite lätt ”rasistiska” då de ofta bara kommer överens med hundar av den egna rasen. Dessa två jämngamla herrar blev kära i varandra på studs när de först träffades för runt tre år sedan.
De har ännu inte kunnat bestämma sig för vem av dem som är den ”dominante”, så de turas om.

De busar i ett par timmar för att sedan somna en stund. Och sedan sätter de igång igen.
Nu har Bästisen sovit över hos oss för första gången och det har gått bra. Han var lite rastlös ett tag och visste inte vilken sovplats han skulle välja, men när detta skrivs ligger de båda i sängen och snusar så fridfullt.

Jag älskar hundar så mycket.
Att känna att en hund litar på dig – det finns inget bättre.

Mexikan i minus 16

Att bo på dessa breddgrader och ha en mexikansk hund är en minst sagt jobbig kombination. När kylan nyligen slog till på allvar och temperaturen sjönk till minus 16 så ville naturligtvis inte Blake gå ut.
”Du måste ändå gå på herrarnas”, försökte jag. Men nej. Gossen bara lyfter på tassarna och vill inte röra sig framåt. Han har jacka på sig men inga skor. Jag kanske borde testa sådana, men jag är skeptisk. Blake accepterar just och just jackan.

Tricket är att jag bär honom ut i skogen där snön är djupare och han slipper gatornas iskalla is.
Där i skogen går han på toa och sedan bär jag hem honom igen.

Nu är det tack och lov inte lika kallt längre. Nollgradigt till och med. Blake är tacksam.

Oj, vad han saknar att få ligga i solen på balkongen. Där trivs han och han får riktigt jäsa, som vore han hemma i Mexiko.

Antingen så måste vi flytta söderut eller så måste jag tvinga på honom ett par små skor. Har ni hundägare tips om hundskor så skriv gärna en kommentar.