Nytt år, nytt hår

Hur har ni det i vinterkylan? Här i Helsingfors har vi vid ett par tillfällen haft 20 minusgrader och då är det väldigt svårt att gå ut med en snöälskande men kylahatande mexikansk hund. Blake har påbörjat en medicinering och han har slutat hosta. Veterinären sa att han har ”förhårdnader” i lungorna, vilket tydligen är vanligt när man inte längre är purung (han blir tio i april).
Tacksam för det och jag hoppas att hostandet håller sig borta.

Vi har mest utforskat vår nya stadsdel och vi trivs verkligen i vår nya bostad. Den är helt perfekt.
Och så har jag klippt av mig mitt långa vackra hår! Kan ni tänka er?
Jag klippte ju av mig allt inför min hjärnoperation för två år sedan och jag bestämde mig för att låta det växa tillbaka, som för att fira att jag överlevde.
Nu var håret tillbaka i sin fulla längd och glans, så mission accomplished. Nu Var det dags att klippa av det, så jag gled in hos en för mig helt okänd frisör och han var mycket trevlig och skicklig.
(Dagen därpå råkade jag promenera förbi och han vinkade in mig och serverade kaffe. Det var väl gulligt!)

Skriver mer snart.
Det händer så mycket i världen just nu. SkandalERNA i den norska kungafamiljen är helt sinnessjukt enorma. Undrar just hur länge den norska monarkin överlever. Jag är helt uppslukad.

Hej då, gamla hår. Tack för allt.

Foto: privat – nya frillan och Blake, samt gamla frillan och frisörens kvicka hand.

Kaksispråkig rap(p)ort-ti

Nyt on muuttofirma buukattu, kun vihdoin tuli järkevä ja kohtuullinen tarjous. ✓ Paljon huijareita silläkin alalla.

Blake on käynyt lääkärissä ✓ ja aloitamme lääkekuurin yskälle, kun pientä bronkiittia löytyi.
Tämä yksinhuoltajan elämä on kyllä yhtä ’ressiä’, kun kaiken pitää hoitaa yksin ja itse, mutta kaikki järjestyy kun LL® (Luojaan Luottaa).

— — — — — — —

Flyttfirma bokad då vi äntligen fick ett rimligt erbjudande ✓. Gott om suspekta typer i den branschen.

Blake har varit hos läkaren ✓ och påbörjar medicinering då han har ”lätt bronkit”, men annars är han frisk som en mild sommarvind.
Han var mycket snäll men han tittade på mig med sina stora, vackra ögon och undrade: ”Varför har jag en termometer i stjärten?” och senare: ”Varför ligger jag på rygg och röntgas? Jag gillar inte att ligga på rygg.”

Mitt hjärtas fröjd och eviga solsken, även under de ruggigaste av dagar.

Foto: privat

Älskade ”Elvis”, del 2

Som jag skrev för ett tag sedan så är min lånehund ”Elvis” (som alltså egentligen inte heter så men jag kallade honom så) i himlen och här kommer min utlovade del 2.

Elvis var alltså hos mig och min hund Blake några veckor varje sommar men i år stannade han i hela fyra månader. Hundarna har varit bästisar sedan de först träffades för runt fem år sedan. Jämngamla chihuahuor och på vissa vis likadana men på andra sätt helt olika varandra.

Elvis tyckte till exempel om att sova på golvet, helst under sängen, vilket Blake aldrig någonsin skulle göra. Han var inte lika ”livlig” som min hund, utan han ville helst bara ta det lugnt och lukta på blommorna. En så vansinnigt söt och snäll hund, men han hade ju dessvärre problem med hjärtat och när de nya medicinerna inte heller hjälpte så fanns det ingen annan utväg.

Nu ska jag berätta en sak som kanske får någon att tänka att ”synd att mentalsjukhusen stängdes”, men jag bjuder på det.
Jag grät i en vecka, ganska exakt. Jag hade så fruktansvärt ont i själen och i hjärtat och en regnig dag var jag ute och vandrade planlöst. Jag grät men ingen såg det eftersom det regnade och plötsligt hörde jag en röst i mitt huvud.
Rösten sa ungefär: ”Var inte ledsen. Du gav honom hela din sommar. HELA din sommar. Han är bara tacksam.”

Jag promenerade hemåt och rabblade som ett mantra: ”Han var ju tacksam, han var ju tacksam…” och då slutade jag gråta och sedan dessa har jag inte gråtit en skvätt.
Elvis förstod. Elvis visste. Elvis var tacksam. Han hade en fantastisk sommar med mig och Blake. Lugn och ro och jättemycket kärlek och en massa hundlek.

Jag saknar honom varje dag men jag gråter inte längre.

Foto: Sista bilden. Kim da Costa.

Tack för allt, älskade ”Elvis”

Nu skriver jag några utlovade rader om den enorma sorg som jag just nu genomlider.

Min väninnas hund, som jag kallar ”Elvis”, har hälsat på mig och Blake varje sommar de tre eller till och med fyra senaste somrarna. När vi lärde känna denne underbare kille så bodde han här i Helsingfors, men familjen flyttade till Åbo för några år sedan.
Elvis och min Blake var bästisar. Jämngamla (Elvis en och en halv månad äldre) och på många sätt lika men på andra sätt helt olika varandra, vilket var underhållande att iaktta.

Innan Elvis flyttade från stan så sågs vi nästan veckovis men därefter som sagt bara ett par veckor varje sommar. Den här gången stannade han dock i hela fyra månader (och det skulle ha blivit nästan fem).

Det var bara det att han hade problem med hjärtat. Han medicinerades – en halv tablett på morgonen och den andra halvan på kvällen. Under sommaren märkte jag att han blev lite tröttare lite snabbare. Ville inte promenera som förr utan han ville mest bara lukta på blommorna.

Så märkte jag för ett par veckor sedan att han kräktes nästan dagligen (hundar kräks ibland och det är inget konstigt, men inte dagligen!) och plötsligt kräktes han lite blod och hans hjärta slog väldigt, väldigt hårt.
Jag tog honom till veterinären och jag kände sådan oro.
Elvis fick nya mediciner och i ett par dagar var han något bättre men sedan gick det snabbt utför. Han mådde inte bra. Han kräktes och han ”hostade” oavbrutet och han ville inte promenera.

Talade med min väninna (ägaren) som sa att tiden var kommen. Elvis åkte till veterinären för att där få komma till himlen.
Det var en så fasansfullt sorglig dag (åtta dagar sedan när jag skriver detta) och jag har mått så fruktansvärt dåligt.
Jag har gråtit och fått panikångestattacker och sedan har jag mått lite bättre och plötsligt har sorgen huggit till i min själ.

Jag vet – jag vet – att inget mer kunde göras, men jag känner mig ändå som en svikare. Han litade på mig. Han tyckte till och med väldigt mycket om mig. Det får mig att känna mig så pissig.

Nu börjar jag snart gråta igen så jag avrundar och skriver mer en annan dag.

Uppdatering: här är andra delen.

Blake och Elvis.
Elvis och Blake.
Alla vi tre.
Den allra sista bilden på älskade Elvis.

Foto: Kim da Costa