Jag älskar ju hundar (och djur överlag, men jag är helt klart en hundmänniska, eftersom jag vill känna mig behövd, så därför är jag inte en kattmänniska, eftersom de är så himla självständiga) och för ett drygt år sedan hade jag ju besök av en väns hund. Elvis. Han var min Blakes bästis, som hälsade på oss från Åbo varje sommar.
Elvis hade dock problem med hjärtat. Han skulle stanna hos oss i en månad som sedan blev två som sedan blev… Ja, det drog ut på tiden. Och sedan blev han så sjuk att avlivning var det enda rätta. Och jag frågade min Skapare: ”Varför, oh varför, måste jag bära även denna sorg på mina späda axlar? Han var ju inte ens min hund.” Då hörde jag en röst. Liksom… I min själ. Rösten sa: ”För att du är stark nog.” (Har jag sagt att jag är en religiös människa? 
)
Så Elvis avlivades och jag kände sådan enorm sorg. Jag grät och grät och en dag var jag ute och promenerade ensam i regnet och tårarna rann och jag var tacksam för regnet, ty mina tårar syntes inte, och då hörde jag en röst som sa: ”Han var bara tacksam. Du gav honom hela din sommar.” Och rösten strök under: ”HELA… din sommar.”
Då slutade jag gråta. Det gick över. Jag förstod allt. (Ni vet, när jobbiga saker händer och flera år senare förstår man varför.)
Det var därför. Jag gav honom en sista, fantastisk sommar tillsammans med min hund – och Elvis bästis – Blake. Och jag var stark nog att handskas med detta. Tydligen var jag ju det.
Vid årsskiftet flyttade så Blake och jag, och han hade lungfibros och det blev värre och värre. Och till slut gick det inte längre. Efter hans bortgång undrade jag ett tag vad allt detta betydde och jag insåg snart att Blake ville att jag skulle komma till rätta i det nya hemmet, och då hade han ”gjort vad han skulle”, så då kunde han insjukna ordentligt och sedan ”resa vidare”.
Ja, jag tror på allt sånt här. Han väntade tills jag var ”trygg”. Min älskade Blake.
Jag upprepar mig själv nu, jag vet, men på min storebrors begravning för ganska många år sedan nu, så hade han skrivit några ord om oss syskon, som lästes upp i kapellet (efter kistans inmarsch till tonerna av ”Born in the USA”, eftersom min brorsa var så himla cool) och om mig sa han: ”Kim, du är världens största djurvän.” Och jag hade ju aldrig tidigare reflekterat över detta, eftersom att vara djurvän för mig var ett ”normaltillstånd”. (Men jag har senare insett att det finns vidriga djurplågare där ute. Usch.)
Bild på Elvis och Blake. Nu är de tillsammans i himlen och jag ser fram emot att träffa dem igen.
Jag ÄR nog ”världens största djurvän”, som brorsan sa.
Foto: privat.
