Lökig Lyckovik

Det har varit en hektisk vecka och nu är jag redo att ta mig en ledig helg. Jo, jag trivs som sagt mycket bra på jobbet och även studierna går fint, men ibland måste man bara koppla bort och koppla av. Idag känns det extra mycket så.

Orkar inte ens försöka vara snygg och fräsig.

Under den gångna veckan har jag kvällstid gjort någonting som jag aldrig riktigt har gjort förut. Jag har kollat på såna där kriminalserier. Deckarserier, så att säga. Inte alls min kopp te.
Jag såg Camilla Läckbergs ”Lyckoviken” och jag har aldrig läst nämnda författares böcker och jag vet ingenting om henne, men vilken SOPIG b-serie! Allting kändes lågbudget och – som min väninna sa – allting blev hela tiden bara sämre. I det senaste avsnittet som jag såg (andra säsongens sista) så var skådespelarinsatserna riktigt sura. Den där polismannen André, som ser ut som en tolvåring för det första, var riktigt pinsam när han sprang runt i skogen med draget vapen. Jistanes.
Och den där Madde… Hon har bott i USA så nu måste, måste, måste denna karaktär titt som tätt haspla ur sig en mening eller två på engelska. Så lökigt. Så fruktansvärt lökigt.
Och Martin Stenmarcks valpiga karaktär… Går ni damer igång på såna mjäkiga män? Som ett fullfjädrat homo så kan jag meddela att jag inte gör det.
För att inte tala om det här med att alla i den täta familjen – som naturligtvis bor i en fin villa – talar stockholmska. De är världsvana och eleganta.
White trash-familjen som älskar varmkorv och ketchup talar någon bonnig dialekt. Och självklart är de överviktiga och inte särskilt attraktiva.
Sicka stereotyper..!

Ändå tittade jag. Och himlade med ögonen.

Min älskade Blake hade en fästing på halsen i veckan och till en början fick jag bara bort halva. Den satt så konstigt och djupt. Två dagar senare hade the remains of the fästing (Hej Madde!) tryckts ut tillräckligt, så jag kunde skrapa bort resterna.
Jag hatar fästingar. I år hade jag ju själv mitt livs första (!), vilket är märkligt. Den satt på låret av alla ställen. Trots en barndom på landet så hade vi aldrig några fästingar. De existerade liksom inte.
Blakes fästingsaldo för den här säsongen lär (förhoppningsvis) landa på tre stycken. Denna tredje var typisk; det är samma visa varje år. När hösten kommer så är vi lite för positiva och vi ger oss ut i skogen efter en lång, lång paus. Och då suger sig ett av dessa vidriga kryp sig fast i min hund. Usch.

I afton får jag besök av en vän och det ska bli skönt att skvallra lite om den gångna veckan. Resten av helgen tänker jag vila och städa och vila och tvätta och vila.

Är på dåligt humör idag på grund av en irriterande persons korkade uttalanden men det går snart över.
Trevlig helg på er.

Det var den sommaren det

För några dagar sedan slog vädret plötsligt om och nu är det nästan lite höstkänsla här i Helsingfors. Sommaren tog slut på ett så abrupt och okänsligt vis.

Men.
Vilken sommar!
Förmodligen mitt livs bästa – och roligaste. Och vilken solig och varm sommar vi hade. Värmeböljan bara fortsatte och fortsatte.
En väldigt kort sammanfattning i bildform.
Det har hänt tråkiga saker också (oberoende av mig) men jag berättar om dem vid ett annat tillfälle.

Jag hade knappt någon semester men jag tillbringade större delen av min lediga tid på balkongen. Inte i solen – jag lärde mig min läxa i samband med solstingshelvetet.

Och så har jag ju badat en MASSA. Mer än någonsin tidigare – åtminstone mer än någonsin i vuxen ålder.

Jag har även tagit hand om min hälsa på många olika sätt. Även kurer mot min ryggskada och ichias, men lite annat också. Blev ordinerad att köra blodtryckskontroll två gånger per dygn i två veckor. Sprungit hos kiropraktorn och på labbet och annat smått och gott.

Har hängt extremt mycket med min BFFF (det sista F:et står för Finland). Jag har en BFFS också. 😀 Känner mig välsignad.
Jag och min BFFF bodde hos varandra veckovis och vi hade så himla trevligt. Hon kan alla de där obskyra gamla popdängorna från 80- och 90-talen som jag trodde att jag var ensam om att komma ihåg och kunna sjunga med i. Vi bara synkar så otroligt bra och vi har så mycket att prata om. Vi lärde känna varandra på jobbet i november 2020 och det sa klick, men först när vi satt i coronakarantän så började vår vänskap blomma ut på allvar, per telefon.

Blake tyckte att det var lite för varmt. Han är ju mexikan och gillar sol och värme, men nu blev det lite för mycket av det goda.

Jag gick ner sex kilo eftersom jag var så ”aktiv” och jag åt knappt någonting heller, då matlusten helt försvann på grund av extremhettan.

Min BFFF blev israelvän tack vare mina lektioner i historia och politik. Wow.
(Det blir alla som läser på lite.)

Jag var så himla glad mest hela tiden.

Och jag bar kippah.

Jag fick en Britney-t-shirt.

Efter att ha slasat runt i småkläder började jag klä upp mig en smula.

Jag var på jobbet en måndag och fick ett erbjudande som tog mig på sängen. Gick ut för att ta mig en nypa frisk luft och knäppte denna selfie, som ett evigt minne.

Erbjudandet i fråga fick mig att säga tack och hej till Esbo.

Och nu har jag blivit befordrad och börjat jobba mitt i centrala Helsingfors, vilket är SÅ skönt. Spårvagn från dörr till dörr. Slut med krångliga Esbobussar.

Ja, kort och gott: mitt livs sommar.
Nu känns det lite likadant som när du varit på en underbar semester och kommer hem till vardagen. Lite nedstämd känsla och en längtan om att backa bandet.
Men nu är det som det är; sommaren är över och vi får blicka framåt och vara tacksamma över att vi har överlevt.

Vardagen återvänder så sakteliga

Långsamt, långsamt börjar vardagen återvända efter min fars plötsliga och mycket chockartade bortgång.
Det tradiga är att Den Eviga Ensamheten känns extra påtaglig i dessa tider. Vilken tur att jag har ett jobb (och [till största delen] bra kollegor), ty det är på jobbet som alla mina sociala kontakter äger rum numera.
Allt jag gör är jobbar och är hemma.
Vilken tur då att jag har en så älskvärd hund. Blake är en klippa. Och alltid lika glad över att se mig.

Nu vet vi ju inte vad som händer i och med ytterligare restriktioner. Hur påverkar denna eviga pandemi samhällets singlar? Inga nya kontakter knyts. Man kan för f*n inte ens flirta med ett käftskydd som täcker halva fejset. Vidrigt är det.
Inte konstigt att folk och fä super och knarkar och deppar ihop.
Jag börjar bli skeptisk till hela coronahelvetet.

Mer om det nån annan gång.

Jag är ledig idag och har just en ärtsoppa-från-scratch- på spisen.

En magisk morgon vid havet. Is och snö och himmel. Men vad är vad?
”Kurakeli”, som det heter på finska..

Vad finns att se fram emot?

Vilken osedvanligt tråkig helg.
När jag väl är ledig från jobbet… Så trist och innehållslöst.
Jag vet inte.
Jag har lite grann tappat intresset för det mesta, eftersom det mesta känns så meningslöst.
Existentiell ångest och så vidare.
Tror att jag alltid har jobbat så mycket på grund av att jag när jag arbetar slipper tänka så mycket. Eller alls.

Så jag klär mig färgglatt eftersom jag inbillar att det piggar upp.
Delvis fungerar det väl också.

Det är en lyx att få känna sig uttråkad.
Jag vet.

Jag behöver någonting att se fram emot. Vad skulle det kunna vara?
Jo, jag ser fram emot våren och sommaren och jag ser fram emot den dag då coronahelvetet är överstökat och vi slipper lalla runt i käftskydd och visir (eller hjälm, som jag brukar säga).
Tänk när allt är öppet som vanligt, och vi kan röra oss bland folk som normala människor igen.

Det ser jag fram emot.

Jag klär mig alltid jättemanligt, macho som jag är.

Igår kväll kollade jag på UMK-finalen (alltså Finlands uttagning till Eurovision) men jag visste ju att min favorit inte skulle vinna (den kom trea till slut) så jag var inte så jätteengagerad. Nån risig rocklåt vann istället för ”min” fantastiska vokalist som sjöng så vackert och plinkade på ett ESC-värdigt piano.

Samtidigt visades Melodifestivalens tredje semifinal och är det nåt som jag verkligen har börjat tappa intresset för så är det just MF. Jag började tappa intresset ungefär samtidigt som folk (och fä) började kalla tävlingen ”mello”. Jag hat-hat-hatar detta vidriga ord.
Det nya ”mello” (vomerar lite i munnen) har blivit som ett politiskt jättekorrekt barnprogram och låtarna är slätstrukna och trista och de allra flesta ”artister” gör inte bättre ifrån sig än jag på valfri karaokescen.
Gu’, jag längtar efter karaoke.

Trogna läsare vet vilket stort MF- och ESC-fan jag är, så att jag säger att jag börjat tappa intresset för MF bör få en och annan klocka att plinga riktigt högt!

Med det sagt. Charlotte Perrelli var bäst i går (och hittills i år). Bra låt (dock ej en full femma) och ett så oerhört snyggt nummer. Vilket proffs hon är, Perrelli.
Jag gillar att iaktta människor som är bra på det de gör.
Oavsett om de sitter i kassan på S-market eller står på scen. Folk som KAN gör mig glad.
En fröjd för ögat och för själen.

Vi hörs i veckan.
Om gud vill.

Utan min hund skulle livet vara ännu tråkigare.