Ge mig en riktig indier

Nu ska här i-landsklagas.

Ni vet nog att jag älskar Helsingfors och att jag klagar på forna hemstaden Stockholms utveckling, men… Vad är det för fel på de indiska restaurangerna här?

Det är sällan jag äter ute eller beställer hem mat – eftersom jag ju är kung i köket – men när det väl händer så blir det indiskt (eftersom jag trots min omfattande repertoar inte kan laga indiskt). Eller nepalesiskt. Här finns fler nepaleser än indier och jag vet inte så noga vari skillnaden ligger.

Jag blir besviken varje gång. Det är som att de är rädda för att krydda till det riktigt ordentligt. Diskvatten. Igår kväll unnade jag mig genom att beställa hem två rätter (”då har jag mat för hela helgen”). DISKVATTEN.

För någon månad sedan samma procedur. Ena rätten var mjäkig och den andra var så äcklig att jag bokstavligt talat vomerade. (Sant!) Jag vet inte om jag fått fel mat då den var svår att identifiera. Den var liksom ”fiskig”. Jag har aldrig ätit fisk. Inte ens innan jag blev vegetarian för 25+ år sedan. Jag älskar havet men ogillar dess invånare.

Efter de första tuggorna och kräkattacken gav jag resten till min hund. Inte ens han ville äta!

Dessa indiska besvikelser har jag upplevt i andra städer och länder också. Jag var med min (numera ex-) make i Berlin och i flera dagar trampade vi runt från indier till indier. Mjäk, mjäk, diskvatten.

Detsamma i Tel Aviv (som har världens godaste mat – alla TLV-vänner kan intyga) – indiskt mjäk utan studs.

Detsamma i Rio. Indiskt diskvatten.

I Stockholm finns indier på varje gata. Lika gott varje gång. På Malmskillnadsgatan, där jag arbetade i många år, (that came out wrong) finns en indier där jag ofta åt lunch. Så otroligt smakrikt.

En gång var jag på en indier på Söder och åt bland annat en soppa. Den var så het att tårarna sprutade och jag svettades. HELT RÄTT. EN RIKTIG SMAKUPPLEVELSE! Jag var på väg tillbaka dit för att dubbelkolla att den där soppan faktiskt skulle vara så het, eller om kocken begått ett misstag, men sedan flydde jag ju huxflux till Finland, så jag hann inte.

Att jag blev så besviken på indierna i Berlin säger rätt mycket, men en annan stad av samma kaliber levererade verkligen. LONDON. Gu’ vad gott. Jag var där för att gå på Spice Girls-konsert (eftersom jag är som jag är) med en infödd och han tog med mig till en liten, liten indisk sylta. Jistanes, så ljuvligt.

Nu är det slutgnällt. Jag har kylen full av mjäkig indisk mat som jag ska försöka krydda till så att den inte smakar DISKVATTEN.

Ha en bra dag. Gärna kryddstark.

bread with soup
Photo by Marvin Ozz on Pexels.com

Vilket hundliv!

Hej från chihuahuaparadiset.

Nu var jag klipsk! Blake krafsar mig på axeln flera gånger varje natt, då han vill att jag ska lyfta på täcket så att han ska kunna lägga sig där. För att en timme senare kravla sig ut, för att senare krafsa igen, och så håller det på. Fram och tillbaka. Jag har dock vant mig och hanterar denna procedur i sömnen.

Vår långhåriga gäst blir lätt varm och då hoppar han ner från sängen och sover på golvet ett tag. Därefter vill han upp i sängen igen, men i mörkret vågar han inte hoppa. Jag vaknar av att han tassar runt på golvet och väntar på att jag ska lyfta upp honom.

Så nu kom jag på den klipska idén! Jag plockade fram min gästmadrass och så sov vi på den på golvet. Fick sova mycket bättre utan att bli väckt särskilt många gånger.

Vilket hundliv, va’!

Chihuahuaparadis

Blakes bästis Ykä kom på ett två veckor långt besök.
Chihuahuor är ju lite lätt ”rasistiska” då de ofta bara kommer överens med hundar av den egna rasen. Dessa två jämngamla herrar blev kära i varandra på studs när de först träffades för runt tre år sedan.
De har ännu inte kunnat bestämma sig för vem av dem som är den ”dominante”, så de turas om.

De busar i ett par timmar för att sedan somna en stund. Och sedan sätter de igång igen.
Nu har Bästisen sovit över hos oss för första gången och det har gått bra. Han var lite rastlös ett tag och visste inte vilken sovplats han skulle välja, men när detta skrivs ligger de båda i sängen och snusar så fridfullt.

Jag älskar hundar så mycket.
Att känna att en hund litar på dig – det finns inget bättre.

Mexikan i minus 16

Blake Carrington da Costa

Att bo på dessa breddgrader och ha en mexikansk hund är en minst sagt jobbig kombination. När kylan nyligen slog till på allvar och temperaturen sjönk till minus 16 så ville naturligtvis inte Blake gå ut.
”Du måste ändå gå på herrarnas”, försökte jag. Men nej. Gossen bara lyfter på tassarna och vill inte röra sig framåt. Han har jacka på sig men inga skor. Jag kanske borde testa sådana, men jag är skeptisk. Blake accepterar just och just jackan.

Tricket är att jag bär honom ut i skogen där snön är djupare och han slipper gatornas iskalla is.
Där i skogen går han på toa och sedan bär jag hem honom igen.

Nu är det tack och lov inte lika kallt längre. Nollgradigt till och med. Blake är tacksam.

Oj, vad han saknar att få ligga i solen på balkongen. Där trivs han och han får riktigt jäsa, som vore han hemma i Mexiko.

Antingen så måste vi flytta söderut eller så måste jag tvinga på honom ett par små skor. Har ni hundägare tips om hundskor så skriv gärna en kommentar.

Min älskling.

Du måste inte vara extremist för att göra skillnad

Äter inte min egen hund – och därmed inte heller andra djur.

Nu ska farbror ta ton igen!
Vet ni vad? Man kan fatta små ”obetydliga” beslut i vardagen för att göra sin späda lilla röst hörd.
Som idag.
Jag är djurvän, som ni kanske har förstått. Föredrar djur framför människor. Ja, så är det.

Så när sällskapet som jag var på vift med ville gå på Sea Life (akvarium) så gjorde jag mitt val genom att vänta utanför.
Djuren har det säkert bra där inne i alla slags tänkbara fantastiska akvarium, men av etiska skäl och tack vare en smula sunt förnuft säger jag NEJ till dylikt. Jag tycker inte att djur ska hållas inspärrade. Så jag betalar helt enkelt inte inträde och sponsrar således inte denna ”kultur”.

Efteråt åt vi burgare på fantastiska Naughty BRGR (Lönnrotsgatan 13, Hfors) och jag valde en vegansk burgare, eftersom jag inte vill sponsra den bedrövliga köttINDUSTRIN.
Ja, då kan man ju hävda att jag skulle ha kunnat välja ett veganställe eftersom restaurangen ju faktiskt serverar även köttig mat, och det är här jag kommer till poängen med detta inlägg.

MAN MÅSTE INTE VARA EXTREMIST.
Man kan påverka på ett litet, privat plan.
HATAR ALL SLAGS EXTREMISM.

Varsågoda. Nu har ni lärt er det också.

Små ”obetydliga” val gör skillnad. Ingen lyssnar på en gapig extremist som skriver andra på näsan.
Var och en får göra sina egna val.