personligt, pop och politik
Today is my darling Blake Carrington’s TENTH birthday!
These are pictures from when I had just adopted him (including the very first photo of us together).
My love. Such a loyal, loving friend.
He loves people—but especially women and gay men. He likes the energy around him to be a bit softer.
And he really hates it when people scream and act weird. Like people on drugs. Or teenagers…
Let’s stay together forever, Blake. Thank you for being YOU.
Photo: Kim da Costa
Middagstipset (vegetariskt, ej veganskt).
Vi lagade cannelloni i veckan och det var inte igår eftersom jag senast lagade denna fantastiska rätt när jag var en gift, ärbar man och jag har varit skild i elva år, så det var ett tag sedan…
Vi lagade sörjan av fräst lök och jättejättemycket vitlök samt en halv påse spenat från frysdisken (nyttigare, sägs det), en burk ricottaost. Mycket svartpeppar, lite salt.
Den delikata sörjan trycks in i cannellonirören (eller vad de kallas).
I botten av ugnsformen hällde vi en halv burk färdigkryddad tomatsås (chili, vitlök). På med rullarna. Sedan ringlade vi på (köpt) béchamelsås. Lite riven ost på. In i ugnen.
Det blev fyra portioner och den totala summan landade på ca 12 €. Alltså ca 3 € per portion. (Se, trots att jag är värdelös på matematik så lyckades jag räkna ut det…)
Ingredienserna inhandlades på Prisma i Esboviken.
Så gott. Mat man blir glad av.
Som jag skrev för ett tag sedan så är min lånehund ”Elvis” (som alltså egentligen inte heter så men jag kallade honom så) i himlen och här kommer min utlovade del 2.
Elvis var alltså hos mig och min hund Blake några veckor varje sommar men i år stannade han i hela fyra månader. Hundarna har varit bästisar sedan de först träffades för runt fem år sedan. Jämngamla chihuahuor och på vissa vis likadana men på andra sätt helt olika varandra.
Elvis tyckte till exempel om att sova på golvet, helst under sängen, vilket Blake aldrig någonsin skulle göra. Han var inte lika ”livlig” som min hund, utan han ville helst bara ta det lugnt och lukta på blommorna. En så vansinnigt söt och snäll hund, men han hade ju dessvärre problem med hjärtat och när de nya medicinerna inte heller hjälpte så fanns det ingen annan utväg.
Nu ska jag berätta en sak som kanske får någon att tänka att ”synd att mentalsjukhusen stängdes”, men jag bjuder på det.
Jag grät i en vecka, ganska exakt. Jag hade så fruktansvärt ont i själen och i hjärtat och en regnig dag var jag ute och vandrade planlöst. Jag grät men ingen såg det eftersom det regnade och plötsligt hörde jag en röst i mitt huvud.
Rösten sa ungefär: ”Var inte ledsen. Du gav honom hela din sommar. HELA din sommar. Han är bara tacksam.”
Jag promenerade hemåt och rabblade som ett mantra: ”Han var ju tacksam, han var ju tacksam…” och då slutade jag gråta och sedan dessa har jag inte gråtit en skvätt.
Elvis förstod. Elvis visste. Elvis var tacksam. Han hade en fantastisk sommar med mig och Blake. Lugn och ro och jättemycket kärlek och en massa hundlek.
Jag saknar honom varje dag men jag gråter inte längre.
Foto: Sista bilden. Kim da Costa.
Nu skriver jag några utlovade rader om den enorma sorg som jag just nu genomlider.
Min väninnas hund, som jag kallar ”Elvis”, har hälsat på mig och Blake varje sommar de tre eller till och med fyra senaste somrarna. När vi lärde känna denne underbare kille så bodde han här i Helsingfors, men familjen flyttade till Åbo för några år sedan.
Elvis och min Blake var bästisar. Jämngamla (Elvis en och en halv månad äldre) och på många sätt lika men på andra sätt helt olika varandra, vilket var underhållande att iaktta.
Innan Elvis flyttade från stan så sågs vi nästan veckovis men därefter som sagt bara ett par veckor varje sommar. Den här gången stannade han dock i hela fyra månader (och det skulle ha blivit nästan fem).
Det var bara det att han hade problem med hjärtat. Han medicinerades – en halv tablett på morgonen och den andra halvan på kvällen. Under sommaren märkte jag att han blev lite tröttare lite snabbare. Ville inte promenera som förr utan han ville mest bara lukta på blommorna.
Så märkte jag för ett par veckor sedan att han kräktes nästan dagligen (hundar kräks ibland och det är inget konstigt, men inte dagligen!) och plötsligt kräktes han lite blod och hans hjärta slog väldigt, väldigt hårt.
Jag tog honom till veterinären och jag kände sådan oro.
Elvis fick nya mediciner och i ett par dagar var han något bättre men sedan gick det snabbt utför. Han mådde inte bra. Han kräktes och han ”hostade” oavbrutet och han ville inte promenera.
Talade med min väninna (ägaren) som sa att tiden var kommen. Elvis åkte till veterinären för att där få komma till himlen.
Det var en så fasansfullt sorglig dag (åtta dagar sedan när jag skriver detta) och jag har mått så fruktansvärt dåligt.
Jag har gråtit och fått panikångestattacker och sedan har jag mått lite bättre och plötsligt har sorgen huggit till i min själ.
Jag vet – jag vet – att inget mer kunde göras, men jag känner mig ändå som en svikare. Han litade på mig. Han tyckte till och med väldigt mycket om mig. Det får mig att känna mig så pissig.
Nu börjar jag snart gråta igen så jag avrundar och skriver mer en annan dag.
Uppdatering: här är andra delen.
Foto: Kim da Costa
På min födelsedag, på nyårsafton, lagade jag och en vän fantastiskt god chilisörja. Eller chili sin carne kanske man kan säga.
Med världens största (inte längsta, utan största) inköpslista (tvåspråkig så klart) handlade vi följande:
Vitlök
Lök
Paprika
Chili
Salsa (stark)
Tacokrydda
Majs
Bönor (blandade)
Yoghurt
Salladsblad
Tortillabröd
Det låter inte så speciellt va? Men jistanes, vad gott det var.
Vi hackade och skar i bitar och vevade ihop allt i en stekpanna och lät det stå och puttra ett tag.
Lassade på sörjan på brödet och toppade med yoghurt och salladsblad.
Så simpelt. Så billigt. Så gott.
