Djur och deras rättigheter

Älskade ”Elvis”, del 2

Som jag skrev för ett tag sedan så är min lånehund ”Elvis” (som alltså egentligen inte heter så men jag kallade honom så) i himlen och här kommer min utlovade del 2.

Elvis var alltså hos mig och min hund Blake några veckor varje sommar men i år stannade han i hela fyra månader. Hundarna har varit bästisar sedan de först träffades för runt fem år sedan. Jämngamla chihuahuor och på vissa vis likadana men på andra sätt helt olika varandra.

Elvis tyckte till exempel om att sova på golvet, helst under sängen, vilket Blake aldrig någonsin skulle göra. Han var inte lika ”livlig” som min hund, utan han ville helst bara ta det lugnt och lukta på blommorna. En så vansinnigt söt och snäll hund, men han hade ju dessvärre problem med hjärtat och när de nya medicinerna inte heller hjälpte så fanns det ingen annan utväg.

Nu ska jag berätta en sak som kanske får någon att tänka att ”synd att mentalsjukhusen stängdes”, men jag bjuder på det.
Jag grät i en vecka, ganska exakt. Jag hade så fruktansvärt ont i själen och i hjärtat och en regnig dag var jag ute och vandrade planlöst. Jag grät men ingen såg det eftersom det regnade och plötsligt hörde jag en röst i mitt huvud.
Rösten sa ungefär: ”Var inte ledsen. Du gav honom hela din sommar. HELA din sommar. Han är bara tacksam.”

Jag promenerade hemåt och rabblade som ett mantra: ”Han var ju tacksam, han var ju tacksam…” och då slutade jag gråta och sedan dessa har jag inte gråtit en skvätt.
Elvis förstod. Elvis visste. Elvis var tacksam. Han hade en fantastisk sommar med mig och Blake. Lugn och ro och jättemycket kärlek och en massa hundlek.

Jag saknar honom varje dag men jag gråter inte längre.

Foto: Sista bilden. Kim da Costa.

Tack för allt, älskade ”Elvis”

Nu skriver jag några utlovade rader om den enorma sorg som jag just nu genomlider.

Min väninnas hund, som jag kallar ”Elvis”, har hälsat på mig och Blake varje sommar de tre eller till och med fyra senaste somrarna. När vi lärde känna denne underbare kille så bodde han här i Helsingfors, men familjen flyttade till Åbo för några år sedan.
Elvis och min Blake var bästisar. Jämngamla (Elvis en och en halv månad äldre) och på många sätt lika men på andra sätt helt olika varandra, vilket var underhållande att iaktta.

Innan Elvis flyttade från stan så sågs vi nästan veckovis men därefter som sagt bara ett par veckor varje sommar. Den här gången stannade han dock i hela fyra månader (och det skulle ha blivit nästan fem).

Det var bara det att han hade problem med hjärtat. Han medicinerades – en halv tablett på morgonen och den andra halvan på kvällen. Under sommaren märkte jag att han blev lite tröttare lite snabbare. Ville inte promenera som förr utan han ville mest bara lukta på blommorna.

Så märkte jag för ett par veckor sedan att han kräktes nästan dagligen (hundar kräks ibland och det är inget konstigt, men inte dagligen!) och plötsligt kräktes han lite blod och hans hjärta slog väldigt, väldigt hårt.
Jag tog honom till veterinären och jag kände sådan oro.
Elvis fick nya mediciner och i ett par dagar var han något bättre men sedan gick det snabbt utför. Han mådde inte bra. Han kräktes och han ”hostade” oavbrutet och han ville inte promenera.

Talade med min väninna (ägaren) som sa att tiden var kommen. Elvis åkte till veterinären för att där få komma till himlen.
Det var en så fasansfullt sorglig dag (åtta dagar sedan när jag skriver detta) och jag har mått så fruktansvärt dåligt.
Jag har gråtit och fått panikångestattacker och sedan har jag mått lite bättre och plötsligt har sorgen huggit till i min själ.

Jag vet – jag vet – att inget mer kunde göras, men jag känner mig ändå som en svikare. Han litade på mig. Han tyckte till och med väldigt mycket om mig. Det får mig att känna mig så pissig.

Nu börjar jag snart gråta igen så jag avrundar och skriver mer en annan dag.

Uppdatering: här är andra delen.

Den allra sista bilden på älskade Elvis.

Foto: Kim da Costa

Födelsedagsmaten

På min födelsedag, på nyårsafton, lagade jag och en vän fantastiskt god chilisörja. Eller chili sin carne kanske man kan säga.
Med världens största (inte längsta, utan största) inköpslista (tvåspråkig så klart) handlade vi följande:

Vitlök
Lök
Paprika
Chili
Salsa (stark)
Tacokrydda
Majs
Bönor (blandade)
Yoghurt
Salladsblad
Tortillabröd

Det låter inte så speciellt va? Men jistanes, vad gott det var.
Vi hackade och skar i bitar och vevade ihop allt i en stekpanna och lät det stå och puttra ett tag.
Lassade på sörjan på brödet och toppade med yoghurt och salladsblad.

Så simpelt. Så billigt. Så gott.

Ge mig en riktig indier

Nu ska här i-landsklagas.

Ni vet nog att jag älskar Helsingfors och att jag klagar på forna hemstaden Stockholms utveckling, men… Vad är det för fel på de indiska restaurangerna här?

Det är sällan jag äter ute eller beställer hem mat – eftersom jag ju är kung i köket – men när det väl händer så blir det indiskt (eftersom jag trots min omfattande repertoar inte kan laga indiskt). Eller nepalesiskt. Här finns fler nepaleser än indier och jag vet inte så noga vari skillnaden ligger.

Jag blir besviken varje gång. Det är som att de är rädda för att krydda till det riktigt ordentligt. Diskvatten. Igår kväll unnade jag mig genom att beställa hem två rätter (”då har jag mat för hela helgen”). DISKVATTEN.

För någon månad sedan samma procedur. Ena rätten var mjäkig och den andra var så äcklig att jag bokstavligt talat vomerade. (Sant!) Jag vet inte om jag fått fel mat då den var svår att identifiera. Den var liksom ”fiskig”. Jag har aldrig ätit fisk. Inte ens innan jag blev vegetarian för 25+ år sedan. Jag älskar havet men ogillar dess invånare.

Efter de första tuggorna och kräkattacken gav jag resten till min hund. Inte ens han ville äta!

Dessa indiska besvikelser har jag upplevt i andra städer och länder också. Jag var med min (numera ex-) make i Berlin och i flera dagar trampade vi runt från indier till indier. Mjäk, mjäk, diskvatten.

Detsamma i Tel Aviv (som har världens godaste mat – alla TLV-vänner kan intyga) – indiskt mjäk utan studs.

Detsamma i Rio. Indiskt diskvatten.

I Stockholm finns indier på varje gata. Lika gott varje gång. På Malmskillnadsgatan, där jag arbetade i många år, (that came out wrong) finns en indier där jag ofta åt lunch. Så otroligt smakrikt.

En gång var jag på en indier på Söder och åt bland annat en soppa. Den var så het att tårarna sprutade och jag svettades. HELT RÄTT. EN RIKTIG SMAKUPPLEVELSE! Jag var på väg tillbaka dit för att dubbelkolla att den där soppan faktiskt skulle vara så het, eller om kocken begått ett misstag, men sedan flydde jag ju huxflux till Finland, så jag hann inte.

Att jag blev så besviken på indierna i Berlin säger rätt mycket, men en annan stad av samma kaliber levererade verkligen. LONDON. Gu’ vad gott. Jag var där för att gå på Spice Girls-konsert (eftersom jag är som jag är) med en infödd och han tog med mig till en liten, liten indisk sylta. Jistanes, så ljuvligt.

Nu är det slutgnällt. Jag har kylen full av mjäkig indisk mat som jag ska försöka krydda till så att den inte smakar DISKVATTEN.

Ha en bra dag. Gärna kryddstark.

bread with soup — Photo by Marvin Ozz on Pexels.com

Vilket hundliv!

Hej från chihuahuaparadiset.

Nu var jag klipsk! Blake krafsar mig på axeln flera gånger varje natt, då han vill att jag ska lyfta på täcket så att han ska kunna lägga sig där. För att en timme senare kravla sig ut, för att senare krafsa igen, och så håller det på. Fram och tillbaka. Jag har dock vant mig och hanterar denna procedur i sömnen.

Vår långhåriga gäst blir lätt varm och då hoppar han ner från sängen och sover på golvet ett tag. Därefter vill han upp i sängen igen, men i mörkret vågar han inte hoppa. Jag vaknar av att han tassar runt på golvet och väntar på att jag ska lyfta upp honom.

Så nu kom jag på den klipska idén! Jag plockade fram min gästmadrass och så sov vi på den på golvet. Fick sova mycket bättre utan att bli väckt särskilt många gånger.

Vilket hundliv, va’!