Svårt med sorg

Jag är så väldigt bra på att uttrycka mina känslor, men jag är så chockerande dålig på det här med sorg.
Jag kan inte sörja ”offentligt”.
Men jag sörjer fortfarande min bror.
Jag sörjer min bästis.
Jag sörjer min pappa.
Jag sörjer min polare som för några månader sedan – mitt i den hala vintern – halkade och slog i huvudet så illa att han dog. 54 år ung.
Helt ofattbart.

Jag sörjer dessutom mina kraschade kärleksförhållanden och mitt äktenskap.
Jag är i fking sorg.
Men jag kan inte uttrycka detta eländes elände.
Trots att jag är så bra på att uttrycka känslor.

Sedan, när jag känner självömkan, så mår jag ännu sämre. JAG är här. JAG dog inte i cancer. JAG halkade inte. JAG blev inte ett offer för den pissdåliga ”vården i världsklass” i Födelselandet Sverige.
Men detta är ingen tröst.

Och det är just här som jag känner mig extra judisk – livet är här. Vad som eventuellt kommer sedan är ett annat kapitel.
Låt oss koncentrera oss på nuet.

Men nog är det svårt.
Eller: en ”utmaning”, som svenska politiker skulle säga.

Ta hand om er.

Den viktiga sängen!

Nåt positivt nu (och en uppmaning till alla ynglingar).
I snart två år har jag lidit av extrem ryggvärk och ”ichiasliknande” smärtor som inte varit att leka med.
Vissa dagar när jag varit på väg hem från jobbet (där jag stått och gått hela dagen) så har jag knappt kunnat kliva av bussen, eftersom jag har haft så ont.

Men. För en vecka sedan köpte jag en ny säng. Jag har alltid gillat att sova i en hård säng men (hör upp, ungtuppar!) vid 40 så förändras kroppen och vi måste vara mer varsamma.
Så jag skaffade en ny, mjuk säng. Och – kan ni tänka er – den strålande smärtan längs benet är som bortblåst!

Jag har fortfarande ont i ryggen, men det har jag alltid haft; har nämligen en konstig och böjd, lite missbildad rygg. Därför verkar det ofta som att jag har dålig hållning fastän jag egentligen inte har det. Jag kan rent fysiskt inte få en bättre hållning (även om fysioterapeuten säger att jag visst kan det – vi får väl se).

Och vad är väl snyggare än en människa med rak, bra hållning och en rak, vit tandrad? Inte mycket. (Alla mina komplex radas upp här.)

”Investera i en bra säng”, sägs det ofta, och nu måste jag nicka instämmande. GÖR DET.
Den förfärliga smärta jag upplevt under nästan två års tid är borta. Lite samma befriande känsla som när man har låtit dra ut fyra trilskande visdomständer. Aah!

Lyssna!

Detta hände på jobbet.

Jag stod och småpratade med min vän och kollega medan vi arbetade. Hon hade en (väldigt) dålig dag och hon sa: ”Mun tekee mieli vaan luovuttaa.” (Jag har lust att bara ge upp.)
Jag svarade: ”Älä koskaan luovuta.” (Ge aldrig upp.)
I samma andetag (jag överdriver inte) så sträckte hon sig efter en bok som låg fel i en hylla.
Och vad hette boken? ÄLÄ KOSKAAN LUOVUTA, så klart!

Det är ju det jag säger: Skaparen skickar konstant små meddelanden till dig. Du måste bara lära dig att lyssna.

Gays som gör sig till offer

Alltså ursäkta mig.
Jag är med i en finlandssvensk HBT-grupp på FB (som heter HBT och jättemånga bokstäver som jag inte förstår vad de står för, och för säkerhets skull ett + på slutet för att verkligen inkludera ”alla”).
Men de ansvariga lägger bara upp snyftreportage om hur jäkla jobbigt det är att vara icke-hetero.

Jag kanske lever i en bubbla, men allvarligt talat: hur jäkla jobbigt kan det vara?
Hur diskriminerade är vi idag? För ett år sedan var det en romsk tonåring som plötsligt skrek ”fikus” efter mig på gatan (och modern (antar jag) reagerade inte). Före det, för drygt femton år sedan, var det nån arabisk unge som spottade på mig på tunnelbanan (och den beslöjade modern (antar jag) reagerade inte). Utöver dessa exempel inga såna här händelser sedan det tidiga 90-talet.

Detta konstanta stickande av offerkoftor är ju bara patetiskt. Det finns ingen normalbegåvad person som längre bryr sig om ifall en människa är gay (eller bokstav, bokstav, bokstav, plustecken).
Men det importerade hatet finns så klart. Det kan jag säga mycket om. Men man blir inte poppis om man tar upp det.

Skärp er.
Eller så har jag helt fel och kanske lever jag i en behaglig bubbla.

Tro

Jag vill bara säga en sak.
För mig är en persons tro en mycket privat sak, så jag talar inte gärna om detta. (Därför är jag även allergisk mot folk som går ner på knä på gator och torg och på arbetsplatser på grund av att klockan är det och det och det ”ska” bedjas – keep it private!)

Men. Min judiska tro betyder väldigt mycket för mig. Jag har tänkt extra mycket på detta på sistone, i och med att det i dagarna var fem år sedan jag officiellt konverterade efter en superlång procedur i Köpenhamn och ett ”klipp” i Göteborg (en fantastisk, helig upplevelse), samt ett dopp i en ”helig, jätteliten pool” i London, och inte minst med tanke på min älskade fars plötsliga död. (Jag ogillar även omskrivningar som ”bortgång”. Jeez. Låt oss tala klarspråk: död.)

En grej som jag gillar med judendomen är att vi koncentrerar oss på livet som är här och nu – och inte på vad som eventuellt kommer sedan (till skillnad från islam, exempelvis). Vi får väl se, liksom, så tills dess gör vi nytta här och nu.

Jag har haft en tro sedan jag var elva år (är inte från nån religiös familj), men först när judendomen kom till mig (den kom – jag letade inte) så ”mejkade” allt ”sense” i min värld.

Och så stör det mig att folk och fä har förutfattade meningar om hur en religiös person ska vara och bete sig.

Jag ville bara få detta ur mig. Av någon anledning.