CHA CHA CHA till Eurovision, tack!

Skärmdump: YLE/YouTube

Senaste nytt på eurovisionfronten.

Här i Finland går uttagningen till på ett lite annorlunda vis. Inte alls som Melodifestivalen där borta i Födelselandet.
Vi blir serverade en låt per dag och hittills har vi blivit bjudna på fem av sju låtar, som deltar i finalen (som heter UMK) den 25:e februari.

Jag har redan utsett min vinnare (och kolla kommentarerna från youtube – ESC-fantasterna runt om i världen håller med mig).

Men inte kan väl pop-Kimman gilla sån här hysterisk ”elektronisk hårdrock” (eller nåt)?

Jo, det är just det jag gör!

Tänk er när hela arenan i Liverpool sjunger med i CHA CHA CHA! Jag blir så lycklig av tanken att jag blir tårögd. Alla är glada – inga bråk som under sportevenemang. (Se och lär, sportfånar!)
Spjuvern kallar sig Käärijä och han är för mig helt okänd.

Svinbra, helt enkelt! (Snygg video också.)

[Låten för tankarna till fantastiska Leila K.]

Musikåret 2022

Artist – album – låt

Jag älskar ju musik i allmänhet och pop i synnerhet – och så tokälskar jag listor.
Här är mina mest spelade artister respektive låtar under det gångna året (enligt Last-fm).

De tio mest spelade artisterna:

De 25 mest spelade låtarna:

Kommentar om låtlistan: att nummer ett, två, tre samt åtta ligger så högt upp på listan beror helt på att dessa är mina fyra bästa karaokelåtar. Så jag har övat på dem en hel del…

Smärtfri (men lite hög)

Hej igen från ”vårdkarusellen”.

Efter tre dygn med de nya medicinerna kan jag nu lista biverkningarna -samtliga mer eller mindre vanliga enligt bipacksedeln (tramadol):

– yrsel (är väldigt dimmig i huvudet)

– illamående (igår till och med vomerade jag)

– trötthet (jag blir så EXTREMT trött efter intag)

svettningar (denna var överraskande, men jistanes vad jag svettas)

– mardrömmar (inget ovanligt men nu är de på en helt annan nivå)

Men jag klagar inte, ty jag har inte ont! OBS!

Däremot domnar mitt ben fortfarande men jag har kommit på ett trick. När benet domnar lutar jag mig framåt, så djupt jag kan, och när jag rätar på ryggen igen så lättar det. Märkligt.

(Så om ni ser nån som går runt och ”bockar” på gator och torg, så är det bara jag.)

Önskar er en trevlig helg.

Shabbat Shalom.

[Fotot: roten till allt ont.]

Smärtan från helvetet

18 december 2022

God morgon, mitt herrskap.

Uppe med tuppen eftersom jag slocknade av medicinerna (man kan lätt få för sig att det bor en tablettmissbrukare här, men nej).
Så hur känns det då, så här tre dagar in i denna dunderkur? Ingen större skillnad, är jag rädd. (Hur lång tid kan det ta?)

Igår när jag gick till närbutiken så hade jag så ont att jag blev tårögd plus att jag började svettas. Svettas av smärta!

Det är inte helt lätt att beskriva hur det känns, men ungefär som att få tio knivar instuckna sydväst om ryggslutet (men jag vet inte säkert eftersom jag aldrig har blivit knivstucken), samt en molande värk i vänster ben, som även drabbas av märkliga ryckningar innan det domnar och helt sonika slutar att fungera.

Men jag tar mina mediciner och hoppas på det bästa. Den plötsliga tröttheten är den stora skillnaden. Skönt i och för sig att – efter ett helt liv med sömnproblem – faktiskt få sova ordentligt. #PositivaVeckan

Nåväl, nästa läkarbesök äger rum i mitten av februari – då får jag väl se om detta drama slutar på operationsbordet. Så här kan det i alla fall inte fortsätta! Jag kan inte leva så här. Inte än! Jag fyller trots allt BARA 48 om en vecka. Nån måtta får det faktiskt vara.

Ha en bra dag.

Försöker väcka Blake (som har en ny sovstil) för morgonvessa (som vi säger på svenska i Finland, istället för -toa) så att jag kan ta mina piller och sova en timme till.

Hej så länge.


21 december 2022

Hej mitt i natten.
Ursäkta mitt gnäll men jag lever ensam och har ingen att oja mig för (även om min hund lyssnar tålmodigt): jag har så ont.

I förrgår hade jag en relativt bra dag men igår hade jag återigen så vansinnigt ont. Tog mina kvällsmediciner och som vanligt slocknade jag. Låg och kollade en film (se foto) och en halvtimme in bara toksomnade jag, för att nu, fem timmar senare, vakna med sån enorm värk i benet. Jag som i förrgår trodde att medicinerna äntligen hade börjat verka. Men nej.

”Knivarna” sydväst om ryggslutet blir fler och fler och det känns som att de är trubbiga och som att en tyrann riktigt vrider om dem för att plåga mig ännu mer. Benet kollapsar när jag rör mig och det gör så att säga ont i skelettet, vilket är en smula oroväckande och skrämmande.

Nåväl, jag slutför denna ”sömnkur” och sedan får jag väl kontakta läkaren igen. Hon hintade om att det finns starkare mediciner, så jag får väl be om dem. Kan inte ha så här ont ända till mitten av februari då jag har nästa läkartid. Då avgörs mitt öde angående operation eller ej. Det lutar åt det, antar jag, då inget annat verkar hjälpa. Drygt två år med smärta som bara blir värre och värre är inte det minsta roligt.

Så där, tack för att jag fick skriva av mig igen.