Heja Finland! Bu för fittklänningen!

Glad självständighetsdag & Hyvää itsenäisyyspäivää!

Blake och jag fortsätter med vårt flyttkaos och nu är det bara 16 dagar kvar tills vi får nycklarna till nya bostaden. Oj, vad vi längtar!
Jag har tvättat klockan åtta varje morgon hela veckan då vi p.g.a. renovering endast har en tvättmaskin i bruk i tvättstugan. Nu är allt rent – till och med de få gardinerna jag äger. Jag är ingen gardinmänniska, utan jag tycker om att ha öppna fönster och jag vill att ljuset ska flöda.
Tyvärr är det ju många som har persiennerna nere dagarna i ända – inte minst här i Finland. Har ni tänkt på det? Vänner som hälsar på från Sverige påpekar ofta detta märkliga fenomen. Persienner ger mig ångest.

Vad är folk ens rädda för? Att någon ska se att det bor en människa i en bostad? En människa som… liksom… lever sitt liv? Och är folk verkligen så självupptagna att de tror att andra tillbringar sin tid med att iaktta andra? Jag tror nog att de är fullt upptagna av sina egna liv, sorger och besvär.

Nog om det!
Idag firar vi Finland – mitt ursprungliga hemland som jag nu har levt i i ett drygt decennium.

Senare:

Tittar på sändningen från festligheterna på slottet och det tog ju inte många minuter innan jag blev irriterad då en kvinna dök upp i fittklänning! Googlade denna vulgära människa och hon är tydligen ordförande för Seta (motsv. RFSL) och representerar alltså oss icke-heterosexuella. VILL JAG BLI REPRESENTERAD AV EN CLOWN I FITTKLÄNNING? Nej.

Vill inte ge skatan nån uppmärksamhet men klänningen heter tydligen ”Saint Pussy”.

Hon blir alltså bjuden på festernas fest hos presidenten och hon drar på sig en jävla FITTKLÄNNING!

Jag är så trött på allt som har med HBT(bokstavbokstavbokstav) att göra då de alltid får oss alla att se ut som clowner!

Illustration: AI

Kortspel

Rapport från Medelåldern®

I flyttstöket hittade jag en kortlek och eftersom jag är medelålders och ensamstående så började jag lägga patiens. Ni vet, så där som man gjorde på åttiotalet. Detta var första gången sedan ca 1989.

Faktum är att jag inte ens visste hur patiens stavas och en googling lärde mig att ordet kommer från franskan och syftar till ”tålamod”. (Ja, jag visste ju vad ”patience” betyder men jag visste inte att det är där denna form av kortspelande har hämtat sitt namn).

Jag kom ihåg ett spel som jag alltid spelade/lade (”lägga patiens” gör man väl? För man ”spelar” ju inte? Eller? Inte ens detta är jag säker på). Nu kunde jag inte komma på hur man gjorde. Frågade mor. Frågade syster. Men nej. Googlade men kom bara till deprimerande och väldigt fula sidor om online-kortspel och vem vill spela kort på nätet? Det är ju lika B som att läsa en bok som inte är en bok. Halva upplevelsen försvinner; jag vill höra (och känna) när jag vänder blad och jag vill höra (och känna) kortet landa på bordet.

Dag fyra hittade jag äntligen spelet (heter det ens så när det handlar om patiens?) som tydligen heter Idioten. Jag läste reglerna samtidigt som jag började spela/lägga och oj oj oj! Det satt i ryggraden (den som numera är välsignad med fyra skruvar, ni vet) och vad hände? Jag ”vann” på första försöket. Alltså Idioten ”gick igenom”, som jag har ett vagt minne av att det kallas.

Jag märkte också att medan jag ”spelade” så pratade jag mycket för mig själv, så där som mostrarna brukade göra. Alltså jag bara pladdrade på om allt och inget. Det kom liksom automatiskt. Kanske hör det till? Det är lite terapeutiskt att ”lägga” patiens?

Se bildbevis: patiensen ”gick igenom” på första försöket (jag ljuger aldrig på bloggen). Det andra spelet (som jag kom ihåg direkt) ska sluta i en (1) hög och rekordet ligget just nu på två (2) högar. Inte illa.

Slut på rapport från Medelåldern®. Sånt här är livet när du är singel (eg. frånskild) och femtio. Hurra liksom.
Hörde jag någon viska det medelåldriga ordet ”HJÄRNGYMNASTIK”? (Ja, det är ju dessutom extra bra för min opererade hjärna.)

Tack och hej, Mejlans

Vi är i färd med att ta farväl av vår stadsdel Mejlans och nu är vi ute i (vad vi kallar) Mejlansskogen efter sommarens sedvanliga paus (p.g.a. extrem fästingskräck). Det är mysigt här. Lite som i Västergötlands skogar där jag växte upp.

Vi tackar Mejlans för sex bra år. Visst är det lustigt att vi flyttade hit just innan mina hälsoproblem började, så jag hade sjukhusen på andra sidan gatan. Och oj, vad jag har trampat runt i sjukhuskorridorerna, men nu är jag tills vidare ”lagad” så gott det går. Därför är det också tid att resa vidare.

Mejlans kändes aldrig som en ändstation, utan som en plats att vila upp sig lite på.
Visste du förresten att (till de engelskspråkigas stora sorg) man inte säger ”slutstation” i Helsingfors metro, så som man säger i Stockholms tunnelbana? Här säger man just ”ändstation”.
Låter inte det lite bättre? ”Slutstation” låter i mina öron lite väl bryskt och slutgiltigt. (Och vulgärt på engelska.) En ände behöver ju inte betyda Slutet, utan där kan ju en ny start börja.

Det var dagens djupa fundering. 

Foto: privat – Blake i ”Mejlansskogen”

Hej då, musik

Dagens flyttkaosrapport.

Jag har gjort det otänkbara: jag har gjort mig av med en massa musik. Har hunnit halvvägs med detta projekt där jag tar mig en titt på varenda LP, CD, kassett och funderar ett slag på vad objektet i fråga väcker för känslor i mig. Okej, mina favoritmusikanter går så klart säkra men jag har samlat på mig en hel del konstigheter. Jag har kanske köpt en skiva för att få en ynka låt och det är ju helt onödigt att kånka runt på sådant i dessa digitala tider. (Om inte skivan i sig har en egen historia.)

Så ja, här tillåter jag mig själv att vara en smula sentimental. Jag har en hel del obskyra singlar som jag måste spara av känslomässiga skäl, även om jag aldrig mer kommer att spela dem.

Jag har även lämnat in gamla mediciner på apoteket och använda batterier på Lidl. Det är full fart på fläsket just nu!

Att flytta är som sagt en mycket renande process. När allt är klart känner man sig lättare såväl fysiskt som psykiskt.

Är väldigt redo för denna flytt, på alla plan.

PillerpAArty?

Illustration: AI, foto: privat

Bokbesök

Min vän Christa hälsade på en kväll och jag fick hennes andra bok. Lilla förlustboken är så att säga uppföljaren till den läsvärda Ett blodkärl som brast.
Vi var väldigt trötta båda två men ändå inte jättefula, så jag bjuder på en bild.

Christa är en härlig finlandssvensk kvinna som i början av vår vänskap sa en mening som jag bär med mig: ”Med dig kan man prata om vad som helst.” Så är det. (Och allt stannar hos mig – jag är känd för att vara en mycket lojal och pålitlig person.)

Ha en fin lördag. Jag ska fortsätta flyttpacka. Nu är det dags att ta tag i det stora projektet: garderoberna. (Tänk att jag är så välsignad att jag aldrig har behövt ”komma ut” ur nån garderob då jag aldrig någonsin befunnit mig i en sådan. 💁🏻‍♂️)

[Och kom ihåg att man kan vara bög OCH konservativ. Vi är jättemånga men vi hörs inte så mycket då vi inte är hysteriskt gapiga av oss. Och vi syns inte heller då vi inte har färgglada fantasifulla frisyrer och fula piercingar. Vi är bara väldigt normala, halvtråkiga människor som försöker fylla livet med något meningsfullt. Och vi blir fler och fler ju galnare samhället blir. Nu vet ni det också.]

Läs gärna Christas böcker!