Intimt…

(Detta är ett… intimt… inlägg. Läs inte om du är känslig.)

Okej. Here we go again. Jag vill verkligen inte ta upp detta, men ni känner mig så pass väl vid det här laget… Jag kan inte få ro förrän jag har vomerat ur mig allting.

Jag vet inte hur jag ska kunna hålla detta inlägg ”rumsrent” men jag ska verkligen försöka.

(Väldigt lång paus. Jag försöker verkligen välja mina ord.)

Det pågår ju en transhysteri som, sanna mina ord, kommer att leda till så många stämningar och så många självmord och så mycket elände för människor. Det är dock inte det detta inlägg handlar om, så strunta i det.

Men. Nu framgår det också att…

Innan jag fortsätter, en brasklapp: jag känner två (riktiga) transsexuella personer och de är underbara och de tycker som jag, så detta inlägg riktar sig inte mot sådana människor. Sådana som på riktigt lider av könsdysfori.

Men… Senaste ”trenden” låter som så att om du inte vill dejta/vara intim med en transperson så är du ”transfobisk” och ”en vidrig människa” och ”trångsynt” och ”hatisk” och ”diskriminerande” och allt det där. Ni vet, ord som inte längre betyder någonting.

Jag blev uppmärksam på detta då en (normalbegåvad dansk) transman och en (dito) amerikansk bög tog upp detta. Jag finns på alla dejtingappar som finns (tror jag, men jag är aldrig inne på dem då där ingenting av värde finns att finna), men nu har inställningarna på dessa appar ändrats så att jag, som en gravt HOMOSEXUELL man, inte längre kan söka endast efter män som… är män. Så att säga.

Om jag inte är villig att dejta en biologisk kvinna som presenterar sig som man så är jag en sopa.

Och dessa människor som tycker så här finns överallt på det berömda nätet. Jag såg nyss (och detta var inte första gången – de ÄR så här extrema) en biologisk man med ful peruk och skäggstubb, som presenterade sig som kvinna, som ville träffa lesbiska kvinnor, och om de inte ville träffas så var de ”transfober”.

(Jistanes vad denna ändelse missbrukas. Transfob. Islamofob. Homofob. Ja, jag är till och med mot ordet ”homofob”.)

Alltså, du som lesbisk kvinna måste vara öppen för att träffa en person med en redig batong i trosorna. Annars är du OND.

Dessa transhysteriska personer säger också saker som: ”vi är inte bara våra organ”.

(Paus igen… Måste samla mig emellanåt då jag vill uttrycka mig någorlunda korrekt.)

Nej. Du är inte bara dina organ.

Men. (Håll för öronen nu. Eller sluta läsa, menar jag.)

Nu är det så att jag är HOMOSEXUELL. Jag gillar män. Rediga karlar. Tänk: skogshuggartypen. Hår på rattarna och lite svettstank under armarna. Om jag går på date med en biologisk kvinna som låtsas vara man och vi ska vara intima och jag vispar runt i brallorna och inte finner vad jag förväntar mig att finna – då blir jag både avtänd och sur.

HUR SVÅRT KAN DET VARA ATT FÖRSTÅ? Måste även våra sexuella preferenser bli politiskt korrekta i detta dagens dårhussamhälle?

Tänk dig själv om du som heterosexuell person MÅSTE dejta nån som inte har den ”apparatur” som du rent sexuellt går igång på. Är du inte villig att göra det så är du ”transfob”.

Det är så galet alltsammans.

Jag kommer att fortsätta ”diskriminera” transmän. En transman är nämligen en transman. Inte en man. Och jag gillar män.

Enklare och rakare än så kan väl inte denna sak förklaras?

Foto: Kim da Costa, Helsinki Pride 2024.

Socker

close up photo of sugar cubes in glass jar
Photo by Suzy Hazelwood on Pexels.com

Usch, vilket jobbigt program jag såg i afton. Och nu kommer jag att låta jättepolitiskt korrekt helt plötsligt.

Det handlade om en stad i Mexiko där man dricker mest Coca-Cola per capita i hela världen. Alla var feta och alla hade diabetes. Coca-Cola hade nästlat sig in exakt överallt och var billigare än vatten.

I stan bodde mestadels nån obildad, fattig urbefolkning och Coca-Colan hade till och med hittat in i religionen. När folk fick diabetes så drack de CC (nu orkar jag inte skriva det fler gånger) då de trodde att CC skulle bota dem.

När de sedan dog placerade folk CC-flaskor på gravstenarna, som offergåvor. Åh, herre min Skapare.

Och… det tar inte slut där. Den tidigare presidentens (jag vet inget om mexikansk politik, eller om hela landet egentligen – jag vet bara att jag älskar mexikansk mat och att min hund har sitt ursprung där…) valkampanj sponsrades av… CC.

Så himla cyniskt. ALLT ÄR TILL SALU. Ingen bryr sig. Allt, ALLT handlar om att tjäna pengar. Jag blir så trött på mänskligheten.

Nu när jag dessvärre har blivit lite rultig då jag pga min rygg (som är bättre nu, ett halvår efter operationen, och jag har ett återbesök nästa vecka förresten) inte kunnat röra mig som vanligt på tre år, så tänkte jag på det, att det som har räddat mig från fetma i hela mitt liv (då jag verkligen inte gillar att idrotta), är att jag har aldrig har gillat socker. Jag dricker aldrig läsk. Inga kakor, bullar eller bakelser passerar mina okyssta läppar. Smakar man på en CC så fräter det genast i tänderna och man får en äcklig hinna i käften.

Usch! Lägg av med sånt! Drick inte smaksatt socker! Bara en massa vidriga cancerframkallande e-ämnen dessutom. SKÄRP ER.

Och håll era barn borta från sånt här knark!

Bra Vibrationer

Foto: Kim da Costa, klotter på en vägg i Tel Aviv.

Medan jag väntar på att min tvättid ska börja så kan jag väl passa på att knappra lite på tangenterna, då det är det jag gillar att göra allra mest.

Nu kommer jag att låta jättefrom. Jag vet. Men jag menar vad jag är på väg att skriva.

I natt när jag inte kunde sova så såg jag den där töntiga gamla dokumentären (eller nåt) The Secret. Jag hade försökt se den från start till mål tidigare och nu lyckades jag äntligen stå ut med eländet. (Men jag kommer snart att säga någonting positivt också.)

Vad är det för fel på dessa amerikaner? Brasklapp: jag är USA-vän och skulle väldigt gärna besöka Texas.

I programmet figurerade alltså en massa professorer och författare och filosofer och allt vad det var och de var så oerhört materialistiska. Varenda en sa: ”Do you want to make more money?” följt av ”do you want a new car?” följt av ”do you want to be more successful?” och först sedan: ”Do you want a happy, healthy relationship?”

I min värld är detta så bakvänt. Pengar kommer och går. Framgång är flyktigt. Och den där bilen, som jänkarna verkar dyrka så förtvivlat, kunde inte intressera mig mindre. Kanske på grund av att jag inte ens har körkort, men också då jag verkligen hatar bilar (i större städer).

Om jag får önska mig någonting så är det följande: jag vill ha en trevlig, trogen, stilig (bra tänder och välvårdade händer) karl som stannar vid min sida när alla andra går sin väg. Som accepterar att min hund sover på sin egen huvudkudde som ligger bakom min egen. Mycket viktigt! Och att jag får vara frisk (det har ju varit lite si och så med den saken på senare tid med dessa två operationer osv, så om inte tidigare så inser man vad som är viktigt i livet när man inte ens kan ta sig ur sängen pga smärtor). Att min hund är frisk och glad. Att jag har några få goda, sanna vänner omkring mig. Som ringer mig för att fråga hur jag faktiskt mår. Att min familj (återstoden av den) (det lät ganska dramatiskt, men det är ju sant) har det bra och alltid finns ett samtal bort. Att jag gör någonting meningsfullt (vilket jag anser att min Israelaktivism är, och jag ogillar verkligen ordet ”aktivism”, men jag kommer inte på någonting bättre).

Jag vill helt enkelt känna mig trygg. Trygg och älskad. Älskad och trygg. Och hörd. Jag vill få sagt vad jag tycker så länge tid finns. Det allra mest skrämmande är tanken på att någon annan skulle tala i mitt ställe. (Därför är jag så anti-HBT, eller snarare HBTQ-blablabla, eftersom dessa extremister verkligen älskar att ge en skev bild av oss normalbegåvade, NORMALA HBT-personer.) Det är därför min käft glappar så förtvivlat. Det är därför jag älskar att gå loss på tangentbordet. JAG säger vad JAG tycker och tänker.

Men till det positiva då.

Jag tror dock verkligen på kärnan i dokumentären/boken The Secret och den stavas: The Law of Attraction. Eller som man också kan säga: tankens kraft.

Det är ju det jag säger hela tiden. Jag försöker skicka ut Bra Vibrationer (Kikki Danielsson, jag gillar din nya, underhållande podd!) i universum eftersom allting studsar tillbaka.

Därför försöker jag att ignorera arga lesbianer på Pride, som kommer fram och väser otrevligheter då de är obildade och inte vet vad de snackar/väser om. Därför försöker jag ignorera arga araber som spottar på mig på gatan, och skriker ”Israil Sharmuta” (Israelhora) efter mig bara för att jag bär en Israelkeps.

Jag sänder nämligen ut mina Bra Vibrationer och vad händer då? Jo, jag träffar en judebög som känner andra som känner andra och vips sitter vi på samma filt på Pride och vår judiska regnbågsflagga vajar så det står härliga till.
Var det en slump? Jag skulle inte tro det.

Var det en slump att jag, när jag skulle konvertera i Stockholm så fick rabbinen sparken (eller hur det nu var) och jag satt på en strand i Tel Aviv med en ny bekantskap från Danmark som tipsade om en församling i Köpenhamn där jag sedan kom att studera och slutligen konvertera? Jag skulle inte tro det.

Var det en slump att jag år 2008 blev uppvaktad på nätet, av tre olika (av varandra oberoende) israeler som bjöd mig till landet, vilket sedan förändrade hela mitt liv? Jag skulle inte tro det.

Var det en slump att jag som sjuttonåring promenerade på gatan i Vasa, där jag just skulle börja studera, och min nya klasskompis överrumplade mig och bjöd hem mig på te och han var den förste bög jag någonsin pratat med (i efterhand finns det flera andra, som ex. ”Barbados-Magnus” då vi gick i parallellklass, men jag visste ju inte då hur det låg till även om jag kände att vi hade någonting gemensamt) och öppnade en helt ny värld för mig, just när jag var redo för detta? Nej hörni, jag skulle inte tro det. (Klasskompisen förresten, han är numera programledare på tv. Uselt program som jag undviker men som min ”fruga” alltid kollar på. ”Du borde kontakta honom”, säger hon. ”Jag tror inte att ni är riktigt färdiga med varandra.” Kanske har hon rätt. Men i så fall springer vi ju på varandra helt plötsligt, som på den där gatan i Vasa hösten 1992.)

Och jag höll på att glömma. Var det en slump att jag bara råkade befinna mig i Berlin, på (ännu) en gata, där jag träffade min då blivande make? Ja, vi är skilda nu men vi hade många fina år tillsammans. Nej, det var så klart ingen slump.
Allt handlade och handlar om dessa signaler – dessa Bra Vibrationer – som jag sände/sänder ut i universum.

Detta är min fasta övertygelse och min slutgiltiga bedömning!

Oj, det blev långt och tiden gick så nu måste jag plocka fram tvätten och åka ner till tvättstugan. Eller till ”tvätteriet”, som det så festligt står skrivet på dörren.

Vad hände på Helsinki Pride?


Jag hade inte tänkt vara en del av Helsinki Pride i år (eftersom jag är en sån där Gays Against Pride-person), men så läste jag i en av kvällstidningarna att ”Queers for Palestine”-folk var på plats. Samt, så klart den horribla Greta. (Aber natürlich.) Då svidade jag snabbt om och åkte dit. (Se bild.)

Och vad hände då?

Jo. Jag satt på spårvagnen från Mejlans till Centrum och jag promenerade hela vägen från Glaspalatset till Brunnsviken. Jag bar en israelisk flagga på mina axlar. Ingen rörde en min. Sedan kom jag till prideområdet och vad hände då? Några aggressiva lesbianer började skrika fula saker efter mig. (Samma lesbianer som hade mördats flera gånger om i deras älskade ”Palestina”.)

Detta alltså på ett område där man ska vara ”inkluderande” och ”hylla mångfald” o.s.v. Men nej. Inte om du gillar den enda staten i Mellanöstern där det är okej att vara gay.

Förstår ni hur patetiska dessa människor är? Förstår ni att jag inte vill ha nåt med dem att göra? Vill jag paradera under samma flagga? Svar: nej.

(Varför är lesbianer så ofta så aggressiva? En obekväm fråga, men så är det.)

Men sedan träffade jag nya vänner och vi vevade med våra flaggor med davidsstjärnan på. Det är så himla underbart att träffa folk som förstår en. Som är lika kloka som en själv.

Hittade mina vänners flagga till slut.

De där aggressiva lesbianerna… (Naturligtvis med flottig hy och stripigt hår eftersom det verkar höra till uniformen.) Alltså de som sa nåt otrevligt till mig. Hela grejen stör mig.

Jag kan med handen på mitt arma, kärleksfulla hjärta säga att jag har aldrig någonsin – under mina överraskande många år på denna vimsiga planet – gått fram till en främling och sagt någonting otrevligt. Det har aldrig hänt. Varför skulle jag göra det? Vad skulle jag få ut av det? Om jag ser någon med en, låt oss säga, ”I Love Kyrgyzstan”-t-shirt (ja, jag var tvungen att googla hur man stavar ”Kyrgyztan”, hoppas det blev rätt) och om jag inte råkar göra det (detta är alltså bara ett exempel – jag vet absolut ingenting om detta land), så inte går jag fram till den personen och säger nån hjärndöd slogan, som jag inte tänker upprepa här, som någon har lärt mig att likt en papegoja upprepa. Naturligtvis utan att ens veta vad den betyder eller varför jag är av den åsikten.

Och det, mina damer och herrar, är vad jag menar när jag säger att Pride har blivit skräp. Här ska man ”hylla olikheter” och ”älska alla” och ”alla får komma till tals”, men det är inte så (längre). Du får bara tycka på ett sätt. Skriver du inte under på allt som står i ideologins regelbok så får du inte vara med och leka. Pride har blivit en totalitär ideologi. Precis som nazism, islamism, kommunism och annat sopigt.

Och vet ni vad dessa patetiska människor alltid gör? De springer iväg. De säger nåt i förbifarten. De stannar inte för att, som vuxna människor, diskutera saken. Kanske debattera lite. Tycka olika. Och vad som alltid händer, vilket låter pubertalt men jag kan inte hjälpa det, är att jag hojtar tillbaka en och samma mening. Varje gång. På ett språk som alla förstår. ”F you you f-ing F.” Not my proudest (pun intended) moment, men det bara slinker ur mig. Varje gång.

Hur kan en människa ta sig friheten (och tro att hon – för det är nästan alltid flottiga flator med stripigt hår – är så himla viktig och att hennes ”åsikt” spelar någon roll för mig) att inkräkta på en främmande människas revir och haspla ur sig otrevligheter? (Och återigen: i en park där allt ska handla om ”kärlek” och ”olikheter”.)

Vad jag däremot överraskande ofta gör är att jag går fram till en främling och säger någonting trevligt och uppmuntrande. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt så här till nån piffig puma som helt uppenbart varit på väg på nån date: ”Jag måste bara säga en sak, och oroa dig inte, jag är inte lagd åt det hållet så jag flirtar inte med dig. Du ser helt smashing ut ikväll.” (Och har jag snabbt snappat upp att hon har humor så har jag lagt till: ”Jag hoppas han förtjänar dig”.) Och de har alltid blivit glada.

Nu talar er guru igen: jag gjorde henne glad (vilket gjorde mig glad) och sedan gjorde hon honom ”glad” (så alla heterosexuella män borde tacka mig…).

Varför skulle jag gå runt och sprida negativitet? Och därmed attrahera nämnda negativitet. Nej. Jag är smartare än så.

Ah, vad skönt det är att skriva av sig. Det spelar inte ens någon roll om någon läser detta. Det är själva processen som är renande. Tänk om folk skrev av sig mer. All den där vrede du bär inom dig skulle bara rinna av. (Tipsa gärna de flottiga flatorna om detta, om ni ser henne.)

Varför är det så här, FPA?

Nu måste jag ta upp en sak igen. Nån måste ju göra det. Och det är väl min lott här i livet.

När jag blev sjukskriven i samband med min operation så skulle jag ju få ersättning från FPA (Folkpensionsanstalten, motsv. Försäkringskassan) och jag fick nio dagars karens. Nio VARdagars karens. Det är knappt en HEL månad. Vad är det för sopig policy?

Jag kan förstå en dags karens för såna suspekta typer som ”åh, jag känner mig lite loj, så jag stannar i sängen idag”, men: ”Hej. Jag genomled just en allvarlig HJÄRNoperation.” ”Varsågod. Nio dagars karens.”

Vad är det? Varför? Liksom: VARFÖR? Ge mig en anledning. Och varför tar ingen upp såna här konstigheter? Varför måste alltid just JAG göra det?

Sedan måste jag gnälla lite mer. När du då ansöker på FPA:s hemsida så står det (uttryckligen) att det tar ”21-22 VARdagar att få beslutet”. Så, i 21-22 VARdagar + helger lever folk i ekonomisk limbo. Förstår ni hur stressade folk blir av sånt? Är det konstigt att folk mår dåligt? (Och sedan är det milslånga köer till psykvården – hur kan det ens vara acceptabelt? Men det är ett annat ämne.)

Och det här med att operationsköerna enligt lagar och regler ska vara max sex månader långa. Jag väntade i ett år på bägge mina operationer. (Och kunde inte röra mig normalt på tre år och därför har jag blivit så äckligt fet. Men: ”nio dagars karens, varsågod”.) Vem kan jag ställa till svars för detta misslyckande? Ingen, så klart. Varför är det så? Varför är ingen välavlönad politiker ansvarig för NÅGONTING?

Och varför säger ingen någonting? Detta är ju helt FEL.

Åh, jistanes. Jag måste väl ge mig in i politiken igen, för att få lite ordning och reda på det berömda torpet.

(Men – rätt ska vara rätt – de är enormt trevliga och tillmötesgående på FPA. I alla fall när man ringer den svenskspråkiga avdelningen.)