Dags för album nummer fem nu, på min viktiga lista! Erotica släpptes 1992 och innebar ett nytt sound. Musiken var ”smutsigare” (rent soundmässigt) och hip hop-influenserna gjorde entré. Detta album kom att betyda väldigt mycket för mig. Jag bodde i en delad studentlägenhet i Vasa och jag hade just börjat ”leva ut min homosexualitet” och i samma veva släppte alltså Madonna detta mycket sensuella, erotiska och gayiga album som jag köpte på kassettband på Anttila. Idag är titelspåret en stor favorit (lyssna på fantastiska ”Erotica (William Orbit 12)”. Likaså ”Bad Girl”, ”Waiting”, ”Thief of Hearts”, ”Words”, ”Why’s It So Hard” samt den enorma favoriten ”Deeper And Deeper”, men… det är ändå en låt som jag älskar mer än de andra. Nämligen:
Bästa låt: ”Rain” (lyssna även på denna fantastiska liveversion från The Girlie Show) Sämsta låt: ”Bye Bye Baby” (samt det horribla extraspåret på CD:n: ”Did You Do It”, som bara är en värdelös rap-remix av ”Waiting”).
Fantastiska, underskattade Rebel Heart står nu på tur, som nummer sex på min superduperviktiga lista. Bror Duktig tycker att detta var en mycket illa skött kampanj – musiken gick förlorad. Rebel Heart är ett album som står sig år ut och år in. Men, i dessa moderna tider, fanns det för många utgåvor och för mycket tjafs, helt enkelt. 14 låtar på ”standardversionen”, men titelspåret fick inte plats där (hur konstigt är inte det?). 19 låtar på ”deluxe edition”. Jistanes. Här finns många sopiga låtar och hade vi levt runt 1989 så hade albumet innehållit tio – eller max 12 – topplåtar och då hade succén varit ett faktum. Men nu är det som det är – vi lever i märkliga, musikaliska tider.
Nu har jag kollat på ännu en julfilm och här kommer min recension (som jag skrev ”live” medan jag tittade). Eller resumé, snarare. *spoilervarning*
Jag ger er:
THE NOEL DIARY
En stilig författare, Jacob Turner, (Justin Hartley) bor i en snygg lägenhet, men han har en dum tavla ovanför öppna spisen. Tavlor ska vara utan text. Jag vill inte se text på väggarna. Det distraherar. Det är så ”absolut” och går inte att tolka som man vill. Jacob har en klok hund, Ava, som är hans ”enda vän”. Han är en sån där typ som är rädd för att bli sårad och släpper aldrig in folk inpå livet.
Han signerar böcker och damerna bjuder ut sig men han är inte intresserad. På signeringen dyker det irriterande, obligatoriska bögparet upp, med flaxande handleder och falsettröster. Jag är så trött på denna stereotyp. De tillför dessutom absolut ingenting. ”Låt oss vara lite moderna och slänga in ett par fjollor, vetja!”
Modern och Jacob har haft ett komplicerat förhållande och nu får Jacob veta att hon dött. Han åker till småstaden och huset som han växte upp i. Mamman var en samlare och han börjar röja.
En tös vid namn Rachel Campbell (Barrett Doss) tittar förbi då hon letar efter sin mor som arbetat som barnflicka åt Jacobs föräldrar. Jacob är på väg att åka därifrån och lämnar brasan brinnande, vilket stör mig enormt. Hans kloka hund Ava springer efter Rachels bil och hon och han går ut och äter på en italiensk krog och Jacob blir imponerad av att hon talar italienska (och tyska, franska samt lite mandarin). Han blir nog lite sugen men då får han veta att hon är förlovad med en Alan och hon verkar inte riktigt vara ihop med rätt person, ty hon tror inte på kärleken och så vidare. Bla bla bla.
Du har bara inte träffat rätt person, flicka lilla.
De kommer tillbaka till Jacobs barndomshem och där står ett piano, värt 4000 dollar (nämndes tidigare i förbifarten). Hon ber honom att spela någonting för henne och då brister hon så klart ut i sång. En såsig kärlekssång.
Jacob har inte pratat med sin far på 35 år men nu kanske fadern kan hjälpa Rachel att hitta sin mor.
De bestämmer sig för att åka och hälsa på honom och Rachel hittar sin biologiska mors dagbok som Jacob hittat i moderns hus, men han visste inte vems dagbok det var. Vilken chock!
43 minuter in: första fysiska kontakten. De sitter i bilen och Jacob berättar om sin storebror Benjamin, som dog som barn. Rachel blir rörd och lägger handen på hans och han besvarar och klämmer till med tummen.
Rachels fästman Alan vet inte att hon har åkt på denna roadtrip med en (främmande) man. Nu är hon och Jacob på väg att ta in på ett Bed & Breakfast eftersom en snöstorm är på väg att svepa in. Då ringer Alan ett videosamtal och han är snygg och så där underbart grå, trist och proper. En sån man som jag vill ha, eftersom vi då skulle komplettera varandra då jag är en ganska färgglad person.
Alan är med i cirka trettio sekunder, och endast via display, men han är så himla snygg alltså. (Mike Donovan heter han visst.) *call me*
Medan Jacob checkar in rastar Rachel Ava och hon passar på att glida in i en bokaffär där hon köper Jacobs första bok, som handlar om Paris på 40-talet och förbjuden kärlek. (Hon läser den under natten och hon älskar den.)
54 minuter in. Jacob håller om Rachel då hon måste få lite luft efter att ha läst nåt känslosamt i moderns dagbok (som alltså var 17 år ung och ogift och lät adoptera bort Rachel).
En minut senare: första kyssen på väg, men Ava skäller till just när de hungriga läpparna just ska få smaka av varandras kärlekssötma. Ava jagar en hare men får tack och lov inte tag i den.
De hittar till Jacobs pappa som bor mitt i skogen och pappan berättar för Jacob varför han lämnade familjen för 35 år sedan, i samband med Benjamins död.
Medan far och son klär granen så berättar pappan att han läste Jacobs två första böcker, som han älskade. Därefter gick han över till ljudböcker. (Jag har aldrig lyssnat på en enda e-bok. Jag gillar att läsa och att bläddra.)
Pappan lagar chili och jag blir jättesugen. Medan de äter berättar han om Rachels biologiska mor Noel.
1 timme, 12 minuter in sitter de i bilen igen och Jacob lägger handen på Rachels. Ur vissa vinklar ser han ut som en blond Ricky Martin, och hon som en yngre Renée från Ally McBeal (Lisa Nicole Carson).
De tar in på ett hotell men där finns bara ett ledigt rum. Han är skeptisk men hon är väldigt sugen nu och säger ”We’ll take it”.
De äter middag på hotellrummet med miljarder tända ljus och Rachel säger att det är hennes födelsedag. Såsig jazz spelar i bakgrunden. Nu är hon kär. Och kåt. Hennes blick avslöjar allt. Hon har helt glömt bort fästmannen Alan, som jag ju gärna tar över. I mig får du en partner som aldrig har varit otrogen och jag kommer inte att vara det mot dig heller. Här får du en man som stannar i vått och torrt, i krig och fred och allt det där. Hör du det, Alan?
Medan de väntar på att få mer rödvin och champagne levererat till rummet så dansar de. Styv kuling och sjöblöta spår i sanden.
1 timme, 17 minuter in. Han sager ”Happy birthday, Rachel. Make a wish.” Hon börjar knäppa upp blusen och kysser honom.
Efter ett – antar jag – regelrätt heterosexuellt, vaginalt samlag vaknar Jacob på morgonen och Rachel är inte där. Hon har lämnat ett brev. Hon känner sig ”confused” och ”Alan really loves me” och bla bla bla. Hon utnyttjade honom för sex. För att sedan bara kasta ut honom med badvattnet. Vilken vidrig subba.
Jacob åker till ett sjukhus för att träffa Rachels biologiska mor Noel. Hon blir förvånad. De har en chanukkiah i receptionen, förresten.
Jacob berättar för Noel att dottern Rachel är ”amazing” och hon får tillbaka sin dagbok.
Rachel firar jul med (adoptiv-) föräldrarna och Jacob ringer flera gånger men hon ignorerar. Hon fick ju som sagt redan vad hon var ute efter.
Till slut svarar hon och hon säger ”Don’t try to find me” och då hör hon en hund skälla och hon tittar ut och där står Jacob och Ava. ”Too late”, svarar han med tårar i ögonen.
1 timme, 26 minuter in säger han att han älskar henne. Och ”säg att du inte älskar mig, så går jag” och just då dyker Alan upp i sin bil. (Vi får dessvärre dock inte se honom.)
”I don’t love you”, klämmer sedan den utnyttjande kåtlottan ur sig med tårar i ögonen. Vilken tradig brutta, alltså. Jacob håller sitt löfte och avlägsnar sig.
Jacob är tillbaka i barndomshuset och han finner en massa brev som pappan skickat, men som modern undanhållit (ännu en jävla subba, alltså).
Han och Ava är på väg att åka hem till stan då Ava skäller till då han ser Rachel stå på andra sidan gatan. Han ler jätteförälskat och lyckligt och sedan är filmen slut.
En ganska mysig film, allt som allt. Två bockar av fem. Betydligt bättre än den förra som jag totalsågade. Synd att vi inte fick se Rachel och Noel återförenas. Ännu mer synd att Alan hade en sån pytteroll.
2003 släpptes underskattade American Life. Madonna arbetade med fransosen Mirwais Ahmadzaï, som med sin kyliga produktion och sitt ”kapande” sound tog Madonna till nya höjder. Fransosens förmåga att ”stycka upp” exempelvis ljudet av stråkar tilltalar mig mycket. Blandningen av hård elektronisk musik och svepande stråkar eller plinkande gitarrer får igång denna gamla gubbakropp. (Lyssna bara på ”Easy Ride”.) Det kyliga, avskalade soundet måste jag vara i rätt form för att uppskatta. Just därför lyssnar jag på detta album bara i perioder, men när jag är på rätt humör så gör jag vågen. Jag gillar samtliga låtar. Ja, det gör jag faktiskt. Jag vill slå ett extra slag för ”Nobody Knows Me”, ”Nothing Fails” samt ”Intervention”.
Detta var lite skandalösa tider med krig och elände och en indragen fantastisk musikvideo (titelspåret) men lyssnar man på själva låtarna idag, så inser man att samtliga bitar är riktigt bra.
Och med detta sagt – ändå når American Life bara upp till plats nummer sju på min jätteviktiga lista. Då förstår man vilka mästerverk som ännu är på kommande.
Debuten räcker hela vägen upp till en åttonde plats på min jätteviktiga lista. Detta var min tredje Madonna-LP – efter Like a Virgin och True Blue– och minnena är så många. Det var den europeiska utgåvan jag fick i julklapp år 1986. Endast åtta låtar finns på Madonna/The First Album (release: 1983 respektive 1985) och jag gillar dem allihop. Soundet! Det åttiotalsaktiga urbana! Madonnas unga, spröda men ändå på något vis djupa sångröst. Allting kändes så spännande då. Både livet, sökandet samt musiken.
Här finns ju superikoniska jättehitten ”Holiday”, samt klassiker som ”Lucky Star” och ”Burning Up”, för att inte tala om Madonnas allra första singel ”Everybody”, men det var ändå alltid en helt annan låt som föll mig allra mest på den darrande underläppen…
Bästa låt: Physical Attraction Sämsta låt: I Know It
