Tipsar er som ställer upp i Kommunalvalet

Vi har kommunalval på söndag (vissa kanske minns att jag ställde upp för fyra år sedan och fick dubbelt så många röster som jag hade drömt om – det var en kul upplevelse!) och jag har flera vänner som ställer upp i år.

Märk väl! Samtliga för olika partier. Jag är ju en sån där mogen och normalbegåvad människa som kan umgås med människor som faktiskt tycker HELT OLIKA.

Jag har ett tips till er som ställer upp här i Helsingfors. När ni blir invalda – gör någonting åt trafikhelvetet. Är staden till för vanliga människor, som bor och verkar i stan, eller är den till för bilister?

Konkreta exempel härifrån Mejlans och Bortre Tölö. Obs! Detta är ingenting som JAG gnälligt hittar på, utan det tisslas och tasslas om detta här i krokarna. Vi boende står vid övergångsställena och SVÄR. Jag hytter med näven, till och med. Jag blir så otroligt irriterad.

Det tar på riktigt en halv evighet att ta sig över gatan. Du väntar och väntar. Gubben är röd så fruktansvärt länge. Alltså på riktigt onormalt länge. Det blåser och det regnar och du står och står och väntar och väntar och hunden blir otålig och dessa förbannade bilar bara kryper fram och jag gastar: ”MEN GASEN I BOTTEN SÅ ATT VI ÅTMINSTONE KAN GÅ MOT RÖTT!”

På kartan syns de två värsta ställena. Speciellt korsningen Paciusgatan/Stockholmsgatan. För att ta dig över så står du och väntar så vansinnigt länge och när det äntligen blir grön gubbe så har du så kort tid på dig att ta dig över denna breda gata (med spårvagnar i mitten) att inte ens jag – som faktiskt är lite känd för att gå väldigt raskt – hinner ta mig över innan gubbjäveln blir röd.

Och vi talar alltså om ett sjukhusområde! En massa människor med fysiska problem ska ta sig över gatan men DE HINNER INTE. Runt knuten ligger även ett äldreboende. Tror ni att de hinner över innan bilistjävlarna börjar tuta aggressivt?

Fy farao. Gör nåt åt saken!

— — —

Bonusinfo. Det förfärliga Vänsterförbundet har ett tält mitt i stan, som alla andra partier, och de flaggar med en och endast en flagga. Tror ni att det är vår egen fina flagga? Nej, det är den där förbannade terrorflaggan. Så klart. Och sa jag att det är KOMMUNALval det handlar om? Vad gör terrorflaggan där? Eller vill de förvandla hela stan till ett terrornäste?

Tack och lov ställer ingen av mina vänner upp för detta sorgliga skräpparti. *puh*

Skilsmässor och offentlig byk

Jag lyssnade på podden Norrena & Frantz, där de samtalade om skilsmässor.
De tog bland annat upp det där omtalade dramat med Måns Zelmerlöw + blivande ex-fru, som jag inte är det minsta intresserad av, men i alla fall. Svårt att missa, liksom.

Då kom jag att tänka på min egen skilsmässa för tio år sedan. Jag tycker inte att man vädrar sin byk offentligt. Men jag vet att jag har gjort mig skyldig till det vid ett par tillfällen (jag är nämligen inte perfekt). Speciellt inte om den andra parten inte får komma till tals.

Jag gjorde ändå en bra och mycket mogen sak. 1,5 år efter skilsmässan hälsade jag på mitt ex. (Vi hade båda lämnat Sverige och bodde nu i (mycket) olika länder.)
Trots att vi inte med ett ord talade om oss, eller om vad som hade hänt, så fick vi ett så kallat ”avslut”. Sedan dess har vi varken setts eller hörts. Vi var ”över” varandra. Önskade varandra lycka till. Mycket moget av oss.

Och vi har förmodligen helt olika syn på vad som hände – och båda versionerna är förmodligen sanna. Men vi hade inga ’hard feelings’. Det som var var. Bra så.

Bara ett tips till Måns Z och hans blivande ex-fru. Man kan sköta saker snyggt!
(Men som sagt: jag är inte perfekt och jag har nog sagt saker ’offentligt’, som jag borde ha hållit för mig själv.)

Det var helt osannolikt

Jag har kanske berättat om detta tidigare men jag kom att tänka på hela grejen för ett par kvällar sedan då jag och min vän Samuel lyssnade på Carola och jag drog hela historien för honom.

Jag växte upp på landet i Västergötland under relativt knappa förhållanden. Vi hade alltid mat på bordet och hela och rena kläder (mycket tack vare min mor som var sömmerska) (min far arbetade på lokala fabriken) men inte så mycket mer.

Jag slet för min månadspeng (100 kronor) genom att städa, diska, ta hand om min lillasyster, klippa gräset o.s.v. och alla mina pengar gick till popmusik och musiktidningar. Jag har aldrig någonsin fått någonting gratis. Och därför har jag en arbetsmoral som heter duga.

När jag var nio hade min första musikaliska idol just släppt sitt andra album och jag väntade på min månadspeng och jag ville bara ha Carolas nya alster ”Steg för steg”. En sommardag var jag ute och cyklade med min kusin och jag såg något ligga i diket. Jag vände om och gick och kollade. DET VAR KASSETTEN ”STEG FÖR STEG”. Jag tror ju verkligen inte på ”slumpen”. Så hur kan det komma sig att jag, av alla nioåringar i hela Sverige, var den som hittade kassetten i diket? Jag som väntade på min månadspeng. Och vem hade slängt den där? Säkert nån aggressiv hårdrockare.
(Inget ont om er. Jag har haft jättekul på det där hårdrocksstället på Sveavägen, Stockholm, vars namn jag just nu inte kommer ihåg.)

Jag har kassetten kvar (se bild) och numera har jag albumet även på CD och vinyl.

Topplåtar:

1. Det regnar i Stockholm (mycket populärt när jag sjunger den på karaokekrogar här i Helsingfors)
2. Ännu en dag
3. Jag har funnit mig själv

ESC: Försök förstå, eller knip näbb

Vet ni vad som stör mig? Jo, när någon får frågan om han/hon tittar på Eurovision Song Contest och personen svarar: ”Nej, jag gillar inte sån musik.”
Ett så otroligt töntigt svar.
Låt oss ta en titt på mina tre favoriter i årets tävling (och som jag skrev i förrgår så är det så härligt att det är MINA tre länder som toppar min lista).

SVERIGES låt gör mig så jäkla glad. Jag skulle nog till och med använda ordet ”lycklig” – och det är inte ofta jag känner genuin lycka i denna sopiga värld.
ISRAELS låt går rakt in i mitt hjärta och vänder ut och in på min själ. Den är så oerhört vacker och lagom dramatisk.
FINLANDS låt gör mig stolt. Jag älskar självsäkra, självständiga kvinnor som gör vad tusan de vill. Vikman är helt fantastisk på scen.

Att klumpa ihop dessa låtar i en och samma genre är lika bängt som att klumpa ihop fotboll, golf och… simhopp eller nåt. Helt tokigt.

Det enda dessa tre bitar har gemensamt är att de väcker KÄNSLOR i mig. Väldigt, väldigt starka känslor. Men helt olika slags känslor.

Så, skärp er! Snacka inte om saker som ni inte vet någonting om!