Arma tös #freebritney


Äntligen får Britney Spears åtminstone välja sin egen advokat (bara en sån sak). Det tog bara 13 år.
Den förre advokaten, som inte gjorde någonting för henne, tjänade 10 000 dollar i VECKAN, år ut och år in. Britta var tvungen att betala.
Ja, denna utnyttjade dansande docka tvingas betala för allt och alla. Till och med kostnaderna för den pr-kampanj som hennes tyrann till far satte igång till sin egen fördel och MOT sin egen dotter. Själv får hon en ”veckopeng” av papsen, av sina egna pengar. Han ska buras in.

Men nu händer det saker. Kanske får Britta snart till och med ta ut spiralen som satts in mot hennes vilja. Hon vill ju avsluta sin karriär och gifta sig med pojkvännen (vilket hon ännu alltså inte heller får) och skaffa barn med honom.
Kanske får hon snart resa hur hon vill. Eller till och med köra bil själv.

Ja, denna soppa är helt sinnessjuk och denna arma tös är så utnyttjad. ”Sjung och dansa eller så spärrar vi in dig på ett mentalsjukhus” (bokstavligt talat – även detta har alltså hänt).

Svårt för någon att tycka synd om – eller bry sig om – en ”priviligerad” popartist, men vad är allt annat värt om ens frihet tas ifrån en?

Äntligen Eurovision!

Innan jag åker till jobbet så skriver jag några snabba rader om mina tre hemländers låtar i kvällens fantastiska final.

SVERIGE. VOICES – Jag gillar fortfarande inte låten. Det är inte så att jag ogillar den. Jag bara känner ingenting när jag hör den. Jag blir inte glad. Inte ledsen. Jag vill inte dansa. Inte ligga. Bara ”jaha, det där var ju en välskriven sång framförd av en kompetent vokalist”. Slätstruket och tillrättalagt. Tråkigt helt enkelt.

FINLAND. DARK SIDE – Detta är ju verkligen ingenting för mig. Sågade låten hårt när den vann den finska uttagningen. Men, jag har vant mig och jag accepterar låten. Jag känner åtminstone nånting när jag hör den, och till och med jag såg ju att grabbarna var kalas på scen under semifinalen. Har lärt mig att denna musikstil kallas ”violent pop”, och tar man bort lite gitarrer och vrål så hör man ju att det finns en småfin popdänga där nånstans.

ISRAEL. SET ME FREE – Detta däremot är ju helt min kopp te. En snärtig poplåt med lite ”udda” ingredienser. Väldigt ESC. En kompetent och pigg sångerska med både attityd OCH värme. En fantastisk scenshow med snygga dansare. Jag blir glad. Nästan lite lycklig.

Nu ska jag jobba. Ser fram emot kvällen.
Slut på denna rapport.

Mina fyra främsta favoriter.

Den gröna kostymen


”No, onko sinulla se vihreä puku päällä?” (Nå, har du på dig den gröna kostymen?) Så brukade min pappa alltid fråga när vi talades vid inför Eurovision Song Contest.
Som väldigt ung tonåring tog jag nämligen på mig denna kostym varje gång det var dags för Eurovisionsschlagerfestivalen (som den så festligt kallades då). Denna grön/svart-rutiga åttiotalskostym som var så ful att den blev snygg. Och den kändes lite glansig och tung på ett så lyxigt vis. Axelvaddarna gav mig de axlar som jag än idag väntar på att ska växa ut. Flugan som pricken över i:et.

Du ska veta, käre far där i din himmel, att i kväll tar jag mentalt på mig kostymen, som vanligt.
Årets stora högtid är nämligen kommen.

Kylie Minogue – DISCO

Min älskling Kylie Minogue blev igår historisk då hennes senaste album DISCO dansade in på brittiska albumlistans första plats. Kylie är den första damen i mänsklighetens arma historia att toppa nämnda lista under fem decennier på raken. Inte illa pinkat av en ofta uträknad ”one hit wonder” från Stock Aitken Waterman-fabriken.

Kylie Minogue’s DISCO dances in at Number 1, sets incredible Official Albums Chart record

Minogues femtonde studioalbum släpptes för en vecka sedan och eftersom detta var en Stor händelse för mig så ville jag lyssna in mig riktigt ordentligt innan jag yttrade mig. Men nu är det dags – nu ska jag berätta för eder alla vad jag tycker om låtarna på DISCO.

Jag får lite ont i ögonen av det skarpa ljusskenet. Skojar inte. Jag har känsliga ögon. Detta är inte mitt favoritomslag bland Kylies alster.
  1. Magic 4/5
    Albumets andra singel inleder DISCO och trots att jag inte var helt såld på Magic när den kom så har den vuxit hos mig. Hemligheten är att lyssna i hörlurar. Hög volym. Och så gungar man med. Då svänger det som tusan, på ett skönt och småsensuellt vis.
  2. Miss a Thing 5/5
    Denna discodänga har den där sentimentala, lågmälda känslan som jag (på grund av mina väldigt finländska gener) verkligen älskar. En positiv och kärlekskrank låt i moll. Ungefär så. På DISCO har Kylie skrivit låtar tillsammans med ett par finländska förmågor: Teemu Brunila och Nico ”Stadi” Hartikainen. Bland annat på denna dänga och nästa:
  3. Real Groove 5/5
    Alltså, detta är ju 2020-disco. Så jäkla svängigt och bra. Lite sentimental känsla här också.
  4. Monday Blues 3/5
    Det pågår nåt slags brasilianskt party i bakgrunden och det går jag inte riktigt igång på. Monday Blues belönas ändå med en trea eftersom det inte går att inte ryckas med.
  5. Supernova 4/5
    Ja, detta är också 2020-disco. Den sentimentala känslan är borta. Rivigt och upplyftande. Nästan en full femma. Den kanske kommer med tiden.
  6. Say Something 4/5
    Första singeln som kom i juli, vilket känns som en evighet sedan. Jag gillar verkligen Say Something men jag erkänner att jag inte tok-gick-igång på den när den släpptes. Den är liksom skön och inte in-your-face.
  7. Last Chance 3/5
    Många jämför denna med Abbas Voulez-Vous men när jag hörde Last Chance första gången tänkte jag bara på Bee Gees. Bra upptempolåt men den sticker inte ut och jag glömmer lätt bort den. Därför ”bara” en trea.
  8. I Love It 5/5
    (Promo-) Singel nummer tre. Släpptes veckan innan albumet och jag blev så lycklig när jag satt hemma i soffan efter en tung arbetsdag och tog på mig lurarna. Tårögd till och med. Så jäkla bra. Så jäkla mycket pop. Så Kylie. Detta ÄR Kylie.
  9. Where Does the DJ Go? 5/5
    Ja, tänk. DJ:n gör folk lyckliga hela kvällen och natten och därefter traskar DJ:n ensam hemåt längs folktomma gator. Vart tar DJ:n vägen? Vem gör DJ:n lycklig när solen går upp?
    Så jäkla bra. Upptempo.
  10. Dance Floor Darling 5/5
    MIN FETA FAVORIT. Så otroligt svängig. Älskar allt med Dance Floor Darling. Skön text. Skönt gung. Skön produktion. JAG MÅR BRA NÄR JAG LYSSNAR PÅ DENNA DÄNGA.
  11. Unstoppable 2/5
    Och raskt vidare till albumets tråkigaste låt. Unstoppable är ryckig på nåt vis. Melodin håller inte. Så är det bara. Hade funkat som b-sida. Påminner om Give It To Me från albumet Fever (2001). Samma ryckighet.
  12. Celebrate You 5/5
    Sista låten (på standardversionen) låter lite som en jullåt. Jag undrade länge vem den där Mary är, som Kylie sjunger om/till. Till slut hittade jag detta citat på nätet:
    For those wondering who Mary is, Kylie talks about it: ”I’ve never written a song in the third person before. The character of Mary was born out of mumble-singing melodies. Mary is anyone and everyone who needs reassurance that we are enough and we’re loved. The last part of the album has a pretty high BPM, so ‘Celebrate You’ is the wind-down. It’s last orders at the pub—all of the family’s there, and Auntie Mary’s had a few too many. I’ve introduced you to this stellar landscape, we’ve gone to supernova, but we’ve come back down to Earth. This is about heart and connection.”
    Detta fick låten att gå från en fyra till en femma. Celebrate You kommer att vara en evig gay- och fanfavorit.

BETYG: KYLIE MINOGUE – DISCO: 4,16

Men. Det måste inte ta slut här. Naturligtvis finns en så kallad deluxe-utgåva och den innehåller fyra bonusspår. Jag brukar gilla bonuslåtar (men jag hatar dem på ett album – men hör dem gärna som b-sidor) men denna gång förstår jag varför de ej fick vara med på Det Riktiga Albumet.

Deluxe:

  1. Till You Love Somebody 3/5
    Halvsvängigt och ganska trevligt. Men väldigt ”bland”, som man säger på engelska.
  2. Fine Wine 4/5
    Jag tar delvis tillbaka vad jag skrev ovan. Fine Wine hade eventuellt platsat på albumet. Upptempo och glatt med ”beep-beep” och allt som hör hemma på ett discoalbum.
  3. Hey Lonely 3/5
    En typisk b-sida. Bra. Men en b-sida.
  4. Spotlight 3/5
    Men nu är vi ändå inne på sista låten och det låter som ett fint slut. Passar som deluxe-avslutning på nåt vis. Även Spotlight är svängig och bra – men en b-sida. Nästan lite Janet Jackson-vibbar vid nåt tillfälle. Oj. Inser det alldeles nu, helt plötsligt, medan jag sitter här och knapprar på tangenterna.
Blake och jag kollar på Infinite Disco-konserten, lördagen den sjunde november tvåtusentjugo.

Kvällen efter albumsläppet ”var” jag på mitt livs första streamade konsert. (Åh, dessa covid-tider alltså..)

Kylie bjöd oss nämligen på Infinite Disco-konsert (eller bjöd och bjöd – vi fick betala men det var det värt en lördagskväll under brinnande pandemi) och hon gjorde det med den äran.
Så jäkla bra.
Det var bara Kylie, en massa dansare, då och då en gospelkör och – inte minst – en enorm ljusshow. Alltså det var så snyggt. En lasershow, skulle man kunna säga. Det finns några få klipp på youtube men jag ser fram emot att denna streamade konsert eventuellt någon gång släpps på dvd.

Sammanfattningsvis: Kylies pågående DISCO-era är en bra era!

Skivrecension: Melanie C – Oemotståndligt gung och mycket schvung!

Idag släppte Sporty Spice sitt åttonde (!) studioalbum. Jag har varit ett stort fan ända sedan Spice Girls och jag har med stort intresse följt Melanie C:s karriär genom åren. Första soloalbumet kom för hela 21 år sedan. Vem hade kunnat tro att en kryddflicka skulle bli så långvarig?

På detta självbetitlade alster bjuds vi på mer danspop än tidigare. Nog har Melanie alltid hoppat mellan musikstilarna men så här dansant har hon inte varit tidigare; inte rakt igenom ett helt album så som här.

Fem låtar hann släppas innan själva albumet äntligen gjordes tillgängligt. Jag vet inte om man kan kalla dem regelrätta singlar – musikbranchen har förändrats så mycket de senaste tio eller så åren. Jag vet knappt varken ut eller in längre. Låtar bara släpps, eller ”droppas” som ungdomarna väl säger.
Men nu är hur som helst hela skivan här (säger man förresten ”skiva” fortfarande?) och nedan kan du ta del av mina väldigt viktiga tankar om låtarna.

Snyggt omslag för en gångs skull.
  1. Who I Am 4/5
    Detta var första smakprovet som släpptes redan i mars. Vokalisten har i intervjuer berättat att hon desperat sökte sitt rätta jag (och fann det genom att blicka tillbaka) och det är väl just detta som denna låt handlar om. Bra inledning som fungerar som en fräsig introduktion till detta album. Snygg video också.
  2. Blame It on Me 4/5
    Andra ”singeln” kom i slutet av maj och denna dansanta dänga är ju störtskön. Jag måste dock inflika att jag starkt ogillar den mossiga videon.
  3. Good Enough 5/5
    Oj, här kommer en riktig pärla. Basgången i bakgrunden. Den smygande sången. Melankolin. Styrkan. Heja! Väldigt 90-tal och alldeles underbart!
  4. Escape 3/5
    Tempot skruvas ner och det blir lite R&B:igt och småsmörigt. Ingen favorit.
  5. Overload 5/5
    Fem dagar innan skivsläppet fick vi denna femte låt som försmak och jag gick igång på ”Overload” redan vid första lyssningen. Väldigt svängigt och det är lätt att nynna med. Lite reggaekänsla.
  6. Fearless 5/5
    Här har vi fjärde ”singeln” som på vissa sätt påminner om superhitten ”Never Be The Same Again” från debutalbumet ”Northern Star”. Då med Lisa Left Eye Lopes. Denna gång samarbetar Melanie med en för mig okänd tös vid namn Nadia Rose. Det tog mig ganska många lyssningar innan jag föll pladask för denna ”grooviga”, sköna låt. Oemotståndligt gung och schvung.
  7. Here I Am 5/5
    Detta är en härlig så kallad ”self-empowering” låt med feta gospelkörer. Rapp takt och fin melodi. Mycket rar text. Denna kommer jag att lyssna på när jag känner mig en smula låg. Toppenbra!
  8. Nowhere to Run 3/5
    Denna ballad känns en smula anonym men jag ger den en trea. Tror att låten kommer att komma till sin rätt när jag spelar den medan jag läser igenom texten. En bit för en ensam höstkväll, helt enkelt.
  9. In and Out of Love 5/5
    Tredje singeln/videon från albumet var denna pärla som jag genast förälskade mig i. Simpel och rak pop med härliga små detaljer i produktionen.
  10. End of Everything 5/5
    Skivan avslutas med en lugn och lite lätt introvert ballad. Melanies röst kommer till sin rätt. Låter som en filmlåt. Bra avrundning!

Det finns en så kallad ”fysisk” deluxe-utgåva av albumet (detta moderna språkbruk, alltså!), som innehåller tre bonusspår (Self Love, Into You samt Touch Me) och tre remixar men dem har jag ännu inte hört.
Jag avskyr så kallade bonusspår och ännu mer hatar jag (rent ut sagt) remixar i slutet av album.
Ett album ska vara ett hederligt gammalt gott album med 10-12 låtar och inget annat trams. Ogillar även starkt album med runt 17 spår*. Vidrigt! Därför tackar jag Melanie C för att detta fina självbetitlade album innehåller endast tio låtar.
Bonusspåren kommer jag att ladda ner när jag är sugen på någonting nytt.

*Ja, jag talar om dig, Madonna, och ditt kaotiska album Rebel Heart (där titelspåret inte ens finns med på den så kallade ”standardutgåvan”).