Kylie ”Tension”

Kylie Minogue ”Tension”.

Kylies sextonde (!) album släpps på fredag och låtarna finns nu överallt på nätet. Jag försökte in i det sista att inte lyssna. Men vad kan jag säga? Jag är en enkel, svag man.
Så jag lyssnar på repeat.
Här är mina utlåtanden om låtarna.

  1. Padam Padam 5/5
    Supersingeln som vi alla känner till. Kylies största sedan ”Can’t Get You Out of My Head”. På alla vis episk. Detta överanvända ord. Men här kommer det till sin rätt.
  2. Hold On To Now 3/5
    Ett ganska typiskt albumspår. Poppigt och kompetent, men kommer inte att hamna på nån Kylie-topp-50-lista.
  3. Things We Do For Love 5/5
    När jag först hörde denna så störde det mig att jag inte kom ihåg vilken låt denna påminner om (första raderna i refrängen). Svaret är: Gabrielles ”Should I Stay”. Eftersom låtarna i helhet är helt och totalt olika så stör det mig inte.
    Således en full femma. Jag gillar ju både Gabrielle och Kylie.
  4. Tension 3/5
    Singel nummer två. Som jag sa i en australisk podcast för ett tag sedan: jag gillar denna låt men det stör mig att jag inte riktigt kan sjunga med. Låten är lite ”kylig” och för mig är Kylie VÄRME.
  5. One More Time 2/5
    Hatar inte. Men låter som en b-sida. Albumets svaga länk. Även om jag gillar pianoplingandet.
  6. You Still Get Me High 5/5
    Börjar lugnt men poppar sedan till sig. Där i det lugna hörs Kylies röst. Den som jag älskar. Den som är sentimental och eftertänksam.
  7. Hands 2/5
    Nej. Inget för mig. Och den där rappen i början (vem det nu än är som ”berikar” oss med den) stör mig så klart, eftersom jag hatar rap och hip hop-crap.
    En tvåa ändå, eftersom jag gillar melodin som Kylie sjunger.
  8. Green Light 2/5
    Saxofonen räddar denna dussinlåt. Denna hade kunnat höra hemma på förra albumet ”Disco”. Eller som en b-sida.
  9. Vegas High 5/5
    Riktigt bra. Kylie ska ju snart ha en ”residency” i Las Vegas, så detta är ju passande. Jag stormgillar den något ”sentimentala” melodin. Detta är så att säga inte party, utan lite mer melankoliskt. Och det går ju vi finländare igång på.
  10. 10 Out Of 10 4/5
    En duett med någon som jag inte känner till, som heter Oliver Heldens. Jag gillar denna också. Och den är så VÄLDIGT Pet Shop Boys. Lyssna så förstår du.
  11. Story 3/5
    Jag är kluven. Jag gillar när låtar går ”upp och ner” i sången. Eftersom jag gillar klara och tydliga melodier. Jag tror dock att texten är bättre än melodin.

    Bonusspår på den deluxiga utgåvan:
  12. Love Train (Återkommer)
  13. Just Imagine (Har hört demon. Återkommer.)
  14. Somebody To Love (Återkommer)

Kylie Minogue är vår tids mest underskattade VOKALIST.
Jag älskar hennes röst. Den har en lugnande effekt på mig.

Visste inte att en bög vann ESC 1961

Kollade helt ”random” på Eurovision 1961.

Och så dök en underbar fransos upp som sjöng för Luxemburg.
Jean-Claude Pascal. Och han gick och vann.

Jag talar dessvärre inte franska (eftersom jag var korkad och läste tyska istället) (ångrar det som tusan) men tydligen sjöng han om samkönad kärlek:

”The song tells the story of a thwarted love between the singer and his lover (”they would like to separate us, they would like to hinder us / from being happy”). The lyrics go on about how the relationship is rejected by others but will finally be possible (”but the time will come. […] and I will be able to love you without anybody in town talking about it. […] [God] gave us the right to happiness and joy.”). Later, Pascal explained that the song was about a homosexual relationship and the difficulties it faced.” (Wikipedia)

Vilken man. Redan 1961. Nittonhundrasextioett.

Var inte medveten om detta.

Jag vill bara ta Jean-Claude i mina armar, men han är ju dessvärre död nu, så jag hyllar honom lite så här i efterhand, så länge jag kan.

Och just därför föraktar jag dessa grönhåriga, aggressiva, näsringsprydda HBT(bokstav bokstav bokstav plustecken)-aktivister som inte är H. Eller B. Eller ens T. Som bara vill ha lite uppmärksamhet då de är en smula uttråkade och aldrig har fått kämpa för nåt.

Dessa som drar ett löjets skimmer över oss romantiska, normalbegåvade HBT-personer.
Se på Jean-Claude Pascal. Och mig. Lär er av oss helt normala, normalbegåvade, romantiska och monogama bögar.

”He was the first French soldier to enter Strasbourg in November 1944, while the German Army was still in the process of evacuating the city. For this, he received the Croix de Guerre in 1945.”

Ser man på. En liten, romantisk fjolla.

Hela texten på engelska:

We, the lovers – they want to separate us
They would like to prevent us from being happy
We, the lovers – it seems that it’s hell
That watches us or else the iron and the fire

It’s true, the idiots and the evil ones
Harm us, do bad things to us
However nothing is more obvious than love
We, the lovers, we can do nothing against them
They are a thousand and we are two, the lovers

But the hour is going to ring on the least difficult nights
And I could love you without them talking about it downtown
It’s promised, it’s written down

We, the lovers – the sun shines for us
And we sleep on the knees of the Good Lord
We, the lovers – He gave us the right
To be happy and to be joyful together

Then, the without-loves, the mis-loved
It will be necessary that we pay back
Those who have never been condemned
We, the lovers, we’re going to live without you
For the sky is with us, the lovers

Madonna 65 och jag 8

Tänk att jag har bloggat så länge att jag skrev ett inlägg när Madonna fyllde 50. Inte illa va? Idag fyller drottningen 65 och inte heller det är illa pinkat.

Jag har skrivit mycket om Madonna under åren (högt och lågt) och här finns arkivet. Min kärlek till denna donna har inte minskat under åren som gått, men mitt intresse har gjort det. Främst för att musiken inte varit lika bra som tidigare. Tack och lov har jag Kylie, som bara går från klarhet till klarhet. (Mina inlägg om fröken Minogue.) Faktum är att jag kommer att tala om just detta i en australisk podd inom kort – återkommer med en länk när podden är utgiven.
Edit: Podden kom idag! Du kan lyssna genom att klicka på länken nedan. Jag dyker upp runt 27:20 in i klippet, men för lite ”backstory”, så lyssna från ca 25:00.
Länk till Time To Talk.

Ur mitt fotoalbum från år 2000.


Innan jag fortsätter gratulera Madonna så tar vi det här med att jag fyller åtta. Vad betyder det då? Jo, i morse för exakt åtta år sedan klev jag – som båtflykting – iland i Åbo. Jag bloggade inte så mycket om det då, eftersom jag till en början inte hade någon uppkoppling, så istället rekommenderar jag detta inlägg: Äntligen: Kim talar ut om den omtalade flytten! (Som alltså är ett humoristiskt inlägg, med allvarliga undertoner.)
Men jo, jag flydde alltså det brinnande helvete som Födelselandet – tack vare dåraktiga politiker och en lallande befolkning – förvandlats till. Jag har aldrig ångrat mig.

Tillbaka till Madonna. Hon har betytt så oerhört mycket för mig under så många år. Ja, sedan 1984 faktiskt. Inte bara den fantastiska – och underskattade – musik som hon har bidragit med, utan som människa. En stark sådan. En med ryggrad (till skillnad från politikerna som jag nyss nämnde).
Inte minst för mig som gay. Jistanes, vilken skillnad hon har gjort för oss HBT-personer. Det är nog svårt för dagens ungdomar att förstå. Ni vet dessa bortskämda woke-människor som lägger till en massa bokstäver till HBT (som ingen ens vet vad de egentligen står för) eftersom de är så fruktansvärt uttråkade och absolut inte vill vara de grå möss de innerst inne är, och vips är de ”icke-binära” och ”queer” och en massa annat trams. De lallar runt på de av huliganvänstern kidnappade pridefestivalerna medan vi riktiga HBT-personer med högerlutande politiska åsikter inte ens är inbjudna. Så mycket för ”kärlek” och ”allas lika värde” och andra floskler.
Usch, jag blir så irriterad bara jag tänker på det, så nu byter jag raskt ämne.

Det är så mycket snack om Madonnas ålder och vet ni vad detta beror på?
Jo, då vi ser att hon åldrats så inser vi att vi själva har åldrats exakt lika mycket. Det är något de flesta av oss inte vill tänka på.

Låt oss istället vara tacksamma över att vi överhuvudtaget fortfarande lever och frodas.

Apropå Madonna OCH Kylie så är min häftigaste upplevelse den, när jag såg dem bägge två live för första gången. Samma kväll dessutom. Det var på MTV Europe Music Awards i Globen, Stockholm den 16:e november 2000. Alla var där. Förutom mina damer även Spice Girls, Jennifer Lopez, Ricky Martin, Moby, Kelis (vart tog hon vägen?), U2, Backstreet Boys, Robbie Williams (som sjöng duett med Kylie) etc., men festligast var ändå mina damer och det faktum att Madonna kvällen till ära bar den berömda t-shirten med Kylie Minogue skrivet i guld på bröstet. Snacka om två flugor i en smäll.

Exakt så här var det. Elektriskt! Ur Expressen 17 november, 2000.

Jag måste lägga till en sak om Madonnas röst. För mig betyder den trygghet och tröst. När jag är nedstämd, stressad eller orolig så vänder jag mig alltid till Madonna. Genast känner jag mig lugn. (Oftast lyssnar jag då på favoritalbumet ”Ray of Light”.)

Så, tack Madonna för ALLT.
Och tack Finland för att du tog emot mig med öppna armar.

Det är 34 år mellan dessa fotografier.

Vi normalbegåvade bryr oss inte om kön

Har ni hört något så tramsigt?
Den hysteriska hudfärgs- och könsfixerade woke-vänstern hetsar upp sig över att de mest spelade artisterna på Spotify är män.
”Lyssnaren behöver se över sin egen konsumtion”, säger Sahara Hotnights trummis Josephine Forsman.

Jag som är en stor musikkonsument lyssnar till 98% på kvinnliga artister (jag antar att de identifierar sig som kvinnor) så detta betyder väl att jag i jämställdhetens hysteriska namn borde börja lyssna på fler manliga akter. Eller?
Enligt Last-fm (som håller statistik över vad jag lyssnar på) har jag fem manliga artister bland mina 50 mest spelade. Pet Shop Boys (5), Antti Tuisku (9), Harel Skaat (22), Boaz Mauda (36) samt A-ha (39).
Dessutom har jag fem akter med både män och kvinnor. Eurythmics (21), ABBA (30), BWO (33), Ace of Base (37) samt Army of Lovers (38).
Resten damer. Ja, en transsexuell kvinna också (Dana International, 3).

Jag har aldrig förstått mig på denna fixering vid kön. Inte när det gäller musik. Inte när det gäller politik. Enda gången kön spelar roll för mig är när jag väljer partner. Då kvoterar jag uteslutande in en man.
Annars är jag mot all form av kvotering.
Kvotering är trams.
Fixering vid kön är trams.

Kan folk bara sluta tramsa?

För övrigt använder jag inte Spotify. Det är så plottrigt och fult. Jag kör med Apple Music, som så smidigt kombinerar strömmad musik med min egen köpta samt med mina egna rippade skivor som jag lagt till i mitt enorma musikbibliotek.

boy and girl cutout decals
Photo by Magda Ehlers on Pexels.com

Tack! Cha Cha Cha till Liverpool!

Skärmdump:YLE.

Vilken kväll det blev! Som Eurovision-fanatiker blev jag så lycklig över att rätt låt äntligen fick vinna den finländska uttagningen. Trots mitt enorma intresse för denna tävling – och trots mina finländska gener – så har mitt intresse för UMK (och tidigare versioner av uttagningen här i Finland) varit minst sagt svalt. De senaste åren har UMK verkligen kammat till sig, men först i år fick min favorit vinna. Och som han vann! Underbara Käärijä med den briljanta biten ”Cha Cha Cha”.

Direkt när låten släpptes i slutet av januari så blev ”Cha Cha Cha” en enorm favorit i ESC-kretsar runt om i Europa, och ja, i hela världen! Jag skrev om detta i ett tidigare inlägg. (Kolla in skärmdumparna från kommentarsfältet på YouTube – och i natt har de ju blivit ännu fler, så klart.)

Vad tyckte jag då om kvällens hela startfält?

  1. Robin Packalen ”Girls Like You”
    Låten är mycket bättre när man ser den charmerande unge mannen. Studioversionen känns platt. Lite ”desperat” nummer. Lite rörigt, så att säga. Generisk låt som hade kunnat framföras av vilken pop-kis som helst.
    Placering: 4
    Min placering: 6
  2. KUUMAA ”Ylivoimanen”
    En väldigt bra låt, som doftar lite Kent. Helt trevligt framförande men killarna känns rätt trista. Och torra. Och verkligen inte torra bakom öronen.
    Placering: 5
    Min placering: 2
  3. Käärijä ”Cha Cha Cha”
    Se texten ovan. Finlands bästa låt någonsin i ESC! Jag överdriver INTE!
    Placering: 1
    Min placering: 1
  4. Keira ”No Business On The Dancefloor”
    Till skillnad från Packalen så är Keiras låt bättre när man bara hör henne. Hon känns som en kompetent tös, men hon saknar DET. Hon saknar charmen. Hon är ingen stjärna, helt enkelt. Men med tiden – och med lite mer erfarenhet – så kanske hon kan bli en superstar.
    Placering: 3
    Min placering: 5
  5. Benjamin ”Hoida mut”
    Homoerotisk åttiotalsdoftande pop. Bra. Ingen stor vokalist, men snyggt nummer. Härligt sensuell text.
    Placering: 7
    Min placering: 3
  6. Lxandra ”Nothing To Lose”
    Kompetent ballad framförd av kompetent vokalist, men låten bara pågår och pågår och jag finner den så oerhört sömnig.
    Placering: 6
    Min placering: 7
  7. Portion Boys ”Samaa taivasta katsotaan”
    Rednex-fast-rockigare, skulle jag säga. En feelgood-låt med fiffig text om européernas olikheter. Fin melodi och bra drag, men jag tröttnade efter fem-sex lyssningar.
    Placering: 2
    Min placering: 4

Här bjuder jag på mitt filmade klipp av vinnarögonblicket.

Gårdagskvällen bjöd ju dessutom på Melodifestivalens fjärde deltävling – och äntligen bjöds vi på flera mycket bra låtar!
Tack, älskade Födelseland, för att ni skickade Loreen direkt till finalen. ”Tattoo” är helt enkelt toppen!
Jag gillade ytterligare några låtar i denna delfinal, vilket var kul med tanke på att MF har varit ett sådant dåligt kaos i år, vilket jag skrev om här.

Jag återkommer med en grundlig genomgång av årets Melodifestivalen i samband med finalen om två veckor.

Dubbla skärmar. Bråda tider för oss ESC-fanatiker!