Etikett: Eurovision Song Contest

Visste inte att en bög vann ESC 1961

Kollade helt ”random” på Eurovision 1961.

Och så dök en underbar fransos upp som sjöng för Luxemburg.
Jean-Claude Pascal. Och han gick och vann.

Jag talar dessvärre inte franska (eftersom jag var korkad och läste tyska istället) (ångrar det som tusan) men tydligen sjöng han om samkönad kärlek:

”The song tells the story of a thwarted love between the singer and his lover (”they would like to separate us, they would like to hinder us / from being happy”). The lyrics go on about how the relationship is rejected by others but will finally be possible (”but the time will come. […] and I will be able to love you without anybody in town talking about it. […] [God] gave us the right to happiness and joy.”). Later, Pascal explained that the song was about a homosexual relationship and the difficulties it faced.” (Wikipedia)

Vilken man. Redan 1961. Nittonhundrasextioett.

Var inte medveten om detta.

Jag vill bara ta Jean-Claude i mina armar, men han är ju dessvärre död nu, så jag hyllar honom lite så här i efterhand, så länge jag kan.

Och just därför föraktar jag dessa grönhåriga, aggressiva, näsringsprydda HBT(bokstav bokstav bokstav plustecken)-aktivister som inte är H. Eller B. Eller ens T. Som bara vill ha lite uppmärksamhet då de är en smula uttråkade och aldrig har fått kämpa för nåt.

Dessa som drar ett löjets skimmer över oss romantiska, normalbegåvade HBT-personer.
Se på Jean-Claude Pascal. Och mig. Lär er av oss helt normala, normalbegåvade, romantiska och monogama bögar.

”He was the first French soldier to enter Strasbourg in November 1944, while the German Army was still in the process of evacuating the city. For this, he received the Croix de Guerre in 1945.”

Ser man på. En liten, romantisk fjolla.

Hela texten på engelska:

We, the lovers – they want to separate us
They would like to prevent us from being happy
We, the lovers – it seems that it’s hell
That watches us or else the iron and the fire

It’s true, the idiots and the evil ones
Harm us, do bad things to us
However nothing is more obvious than love
We, the lovers, we can do nothing against them
They are a thousand and we are two, the lovers

But the hour is going to ring on the least difficult nights
And I could love you without them talking about it downtown
It’s promised, it’s written down

We, the lovers – the sun shines for us
And we sleep on the knees of the Good Lord
We, the lovers – He gave us the right
To be happy and to be joyful together

Then, the without-loves, the mis-loved
It will be necessary that we pay back
Those who have never been condemned
We, the lovers, we’re going to live without you
For the sky is with us, the lovers

Att bli berörd av ”simpel” popmusik

Skärmbild, Dana International ”Ding Dong”. /YouTube

För några dagar sedan då jag var ute med min hund så hade jag årets (katastrof-kassa) Melodifestivallåtar på ”shuffle” och jag fick en ny favorit. Ja, hon har åkt ur hela tävlingen, men denna berör mig så. Jag är ju en mycket känslig man. Jag gillar att bli BERÖRD.

Ida-Lova sjunger jättevackert och jag älskar när hon tar de där låga tonerna. Som när hon sjunger ”I en djungel av betong, kan ingen tysta ner vår sång”. Hon går SÅ långt ner med sången (eftersom ingen ändå kan tysta den). Så vackert. Konst, helt enkelt. Pop Art, som man säger på utrikiska.
Jag älskar när kvinnor sjunger så där lågt. (Kanske en av anledningarna till att jag älskar Madonna. Hon sjunger ofta väldigt lågt.)

Fantastisk text. ”Vi ska dansa sönder all vår ångest”. Jag kan relatera, även om jag inte är någon dansare, eftersom jag är vokalist, men jag förstår vad hon menar.
Och ”Vi lever så vi dör”. Briljant, liksom. Konst. Pop Art.
”Alla frågar vem man är – är det någon ens som vet?”
”Vi skriker allt vi kan – nu räddar vi varann.”

En mycket fin text och en fin vokalist (hon var nog lite nervös i MF, debutant som hon var, så jag rekommenderar studioversionen).

Ida-Lova. Länk.

År 1998 när Dana International vann Eurovision så grät jag av lycka. Kolla detta klipp från ESC i (min favoritstad) Tel Aviv 2019, där Dana gästar. Vilken fantastisk presentation hon får.
Programledaren pratar om att Dana fick honom att komma ut ur garderoben osv. Så vackert. (Vissa människor gör avtryck, som Dana.) Själv har jag aldrig befunnit mig i nån garderob. Jag visste som barn att ”jag är gay och så var det med den saken” och ”om jag inte accepterar och respekterar mig själv så vem ska göra det då?” Det var aldrig nån ”issue”, helt enkelt.

Men vet ni hur mycket Eurovision har betytt för mig? Så enormt mycket. För att det är bra musik och olika språk och kulturer och ganska mycket ”glammigt”. Jag gillar det. Så är det bara.
Jag satt ensam på kammaren och bara lyssnade, tittade och njöt. Och jag gör den än idag, som den medelålders herre jag är.

På sistone har jag skrivit en hel del gay-grejer på sociala medier och det beror på denna ”backlash” som de fruktansvärda, vänsterextrema ”woke”-ungdomarna har åstadkommit.
Det finns bara HBT och inga andra bokstäver och absolut inga +tecken. Jag är H, och så var det med den saken.
Det finns en massa fantastiska HBT-personer på youtube som jollrar om detta. Vi är så trötta på woke-eriet. (Kolla in Blaire White, Arielle Scarcella, The Offensive Tranny och många fler. Men börja där, vetja.)

Men nu. Lyssna på Danas introduktion. Jag blir berörd. BE-RÖRD.

Dana International. Länk.

CHA CHA CHA till Eurovision, tack!

Skärmdump: YLE/YouTube

Senaste nytt på eurovisionfronten.

Här i Finland går uttagningen till på ett lite annorlunda vis. Inte alls som Melodifestivalen där borta i Födelselandet.
Vi blir serverade en låt per dag och hittills har vi blivit bjudna på fem av sju låtar, som deltar i finalen (som heter UMK) den 25:e februari.

Jag har redan utsett min vinnare (och kolla kommentarerna från youtube – ESC-fantasterna runt om i världen håller med mig).

Men inte kan väl pop-Kimman gilla sån här hysterisk ”elektronisk hårdrock” (eller nåt)?

Jo, det är just det jag gör!

Tänk er när hela arenan i Liverpool sjunger med i CHA CHA CHA! Jag blir så lycklig av tanken att jag blir tårögd. Alla är glada – inga bråk som under sportevenemang. (Se och lär, sportfånar!)
Spjuvern kallar sig Käärijä och han är för mig helt okänd.

Svinbra, helt enkelt! (Snygg video också.)

[Låten för tankarna till fantastiska Leila K.]

Musikpoddar

Jag lyssnar – naturligtvis – på en massa ”viktiga” poddar om samhällsutvecklingen, det bedrövliga politiska klimatet o.s.v. Men. Jag lyssnar också på underhållande musikpoddar och nu vill jag tipsa om fyra av dem.

SCHLAGERVÄNNERNA och EUROVISION LEGENDS
Den första är på svenska och i denna podd avhandlas allt som har med Melodifestivalen och Eurovision Song Contest att göra (götti!). Den andra är på engelska och min gode bekant Emil småpratar med legendarer från ESC. Mycket trevligt!

KYLIE – The Diminutive Collection
Två goa britter går igenom Kylie Minogues samtliga album, ett i veckan. Det är allmänt prat om musiken och om eran, samt betygsättning och annat. Oerhört göttit!

HITFABRIKEN
Fredrik Ralstrand samtalar med artister/musiker om deras fetaste hitlåtar. Fredrik är vänlig och intresserad och han har en skön radioröst.

TRACK BY TRACK
Detta är SÅ jag. Två goa britter (ej samma som ovan) väljer ut ett popalbum som de samtalar om. Låtarna gås igenom en efter en och det är ju väldigt göttit för en person som tar popmusik på största allvar.

Finns där poddar finns.