Självupptagna snöflingor

multicolored paint drippings
Photo by Alexander Grey on Pexels.com

Så här håller de på, de självupptagna snöflingorna.

Ponera:
Två biologiska kvinnor (som är ett par) besöker en gaybar och blir upprörda när bartendern hälsar dem välkomna med ”Hello ladies!”
Ty… ”Vi är inte damer, utan vi är ’ickebinära'”. Så då lipas det ut framför en kamera. Dessutom klagan över att baren var full av ”vita män”. Ständigt detta rumsrena hat mot oss ”vita män”.
Alltså, denna nya generation… Det är nåt fel i huvudet på dem. De vill bara ha uppmärksamhet och de drar ett löjets skimmer över oss verkliga HBT-personer. Lustigt också att dessa ”icke-kvinnor” kallar varandra för ”fru”.
En tar sig för pannan.

Inte konstigt att en normalbegåvad bögfarbror blir mer och mer konservativ för var dag som går.

För övrigt rekommenderar jag Brad Polumbos kanal på youtube.

Se själva. –>

Det finns inget Q i HBT

Jag lyssnade på en podd igår där Alexander Bard var gäst och han sa en bra sak (nu igen). Jo, själv har jag sagt samma sak i många herrans år men det är ändå skönt att då och då få sina egna tankar och åsikter bekräftade av en intellektuell person som gärna uttrycker sig en smula spetsigare än undertecknad.

Så här sa han: ”Jag kritiserar inte HBT-rörelsen, utan jag kritiserar HBTQ-rörelsen. Det finns bara H, B och T och inga andra bokstäver*. Det finns inga Q-människor. Det är oftast straighta, feta kvinnor som kallar sig Q och de klampar in och tar över och de har tagit över och sabbat Pride också. Bögarna har insett detta nu och de är spytrötta och vill inte ha med denna rörelse att göra.”

EXAKT SÅ.
DET ÄR JU DETTA JAG HAR SAGT HUR LÄNGE SOM HELST.

Den där rörelsen som inkluderar Q och andra bokstäver bara sabbar och förstör och de drar ej löjets skimmer över oss som faktiskt ÄR H-, B- eller T-personer.
Så ja, vi är väldigt trötta på dem – dessa vänsterextrema identitetspolitiska ivrare som bara sabbar och förstår. inte nog med det – de knuffar dessutom ut OSS, som inte är vänsterextrema, ur vår EGEN rörelse.
De kan gott och väl skaffa sig en alldeles egen rörelse, ty här har de ingenting att göra.

*Och absolut inget patetiska ”inkluderande” jäkla plustecken!

Podden ifråga var Paolos podcast, avsnitt 1.

Gays som gör sig till offer

Alltså ursäkta mig.
Jag är med i en finlandssvensk HBT-grupp på FB (som heter HBT och jättemånga bokstäver som jag inte förstår vad de står för, och för säkerhets skull ett + på slutet för att verkligen inkludera ”alla”).
Men de ansvariga lägger bara upp snyftreportage om hur jäkla jobbigt det är att vara icke-hetero.

Jag kanske lever i en bubbla, men allvarligt talat: hur jäkla jobbigt kan det vara?
Hur diskriminerade är vi idag? För ett år sedan var det en romsk tonåring som plötsligt skrek ”fikus” efter mig på gatan (och modern (antar jag) reagerade inte). Före det, för drygt femton år sedan, var det nån arabisk unge som spottade på mig på tunnelbanan (och den beslöjade modern (antar jag) reagerade inte). Utöver dessa exempel inga såna här händelser sedan det tidiga 90-talet.

Detta konstanta stickande av offerkoftor är ju bara patetiskt. Det finns ingen normalbegåvad person som längre bryr sig om ifall en människa är gay (eller bokstav, bokstav, bokstav, plustecken).
Men det importerade hatet finns så klart. Det kan jag säga mycket om. Men man blir inte poppis om man tar upp det.

Skärp er.
Eller så har jag helt fel och kanske lever jag i en behaglig bubbla.

På Pride med Erika Vikman

Nu har jag inte hunnit/orkat skriva någonting på en och en halv vecka igen. Jobbet och vardagen suger ibland musten ur en.
Men jag kan berätta att jag – trots att jag inte (längre) är en Pride-person – fick en inbjudan som jag inte ville tacka nej till. Jag var således på Helsingfors Prides avslutningskonsert som direktsändes på Yle.

Anledningen till att jag valde att gå dit var att jag ville träffa den skönsjungande vokalisten Erika Vikman, som jag gillar skarpt.

Erika Vikman och Kim da Costa.
Kvällen till ära bar jag mina bögigaste örhängen.
Flott!
Naturligtvis vevade jag med armarna så fort kameran närmade sig.

Och varför är jag – som tidigare till och med skrev krönikor för Stockholm Pride – inte längre en Pride-fantast? Därför att hela Pride har kidnappats av bedrövliga vänsterextremister och ställer man inte upp på hela deras agenda så är man inte välkommen att leka.
Kortfattat.

Men jag hade en kul kväll med ett par vänner och det var roligt att för första gången på MYCKET länge komma ut lite.

Posörer som slår in öppna dörrar

Tänk om alla töntar som nu åker till Sölvesborg för att veva med regnbågsflaggan istället satte sig på Stockholms tunnelbana och åkte ut till ”utanförskapsområdena” och viftade med nämnda flagga istället. Det skulle betyda någonting, men ja just det ja. Det skulle ju kunna kännas lite obekvämt.
Allt detta patetiska poserande alltså… Dra åt helvete.

Ja, jag är SÅ HÄR mätt på alla posörer som vill ”göra någonting” men som bara slår in öppna dörrar och inte gör någonting av vikt; ingenting som är ens lite, lite riskabelt.

Framtidens fajt kommer INTE att äga rum i Sölvesborg el. likn. Den kommer att äga rum i de helvetiska förorterna.