Gays som gör sig till offer

Alltså ursäkta mig.
Jag är med i en finlandssvensk HBT-grupp på FB (som heter HBT och jättemånga bokstäver som jag inte förstår vad de står för, och för säkerhets skull ett + på slutet för att verkligen inkludera ”alla”).
Men de ansvariga lägger bara upp snyftreportage om hur jäkla jobbigt det är att vara icke-hetero.

Jag kanske lever i en bubbla, men allvarligt talat: hur jäkla jobbigt kan det vara?
Hur diskriminerade är vi idag? För ett år sedan var det en romsk tonåring som plötsligt skrek ”fikus” efter mig på gatan (och modern (antar jag) reagerade inte). Före det, för drygt femton år sedan, var det nån arabisk unge som spottade på mig på tunnelbanan (och den beslöjade modern (antar jag) reagerade inte). Utöver dessa exempel inga såna här händelser sedan det tidiga 90-talet.

Detta konstanta stickande av offerkoftor är ju bara patetiskt. Det finns ingen normalbegåvad person som längre bryr sig om ifall en människa är gay (eller bokstav, bokstav, bokstav, plustecken).
Men det importerade hatet finns så klart. Det kan jag säga mycket om. Men man blir inte poppis om man tar upp det.

Skärp er.
Eller så har jag helt fel och kanske lever jag i en behaglig bubbla.

Vecka läggs till vecka

Jag har haft två väldigt bra veckor på raken – både på jobbet och.. ehm.. humörvis.
I måndags kallade chefen in mig på kontoret för att ”diskutera min framtid” och det visade sig att hon ville förlänga mitt kontrakt, med ”mer ansvar” och ”något fetare lön” och hela baletten. Det kändes ju toppen att höra!

Som jag nämnde så var det en okänd ung man som skrek bögjävel efter mig (vilket inte hade hänt under de senaste ca 20 åren) och eftersom jag är som jag är så bestämde jag mig för att visa världen hur en bög ser ut. En bög som inte har någonting att dölja. Därav mitt eleganta örhänge.

Den här veckan bara kom och gick. Blake har varit med på jobbet som vanligt, och vaktat i konferensrummet.
Jag har fått premiärtrycka på larmet för att tillkalla väktare. Lite spännande… Det stryker runt en hel del suspekta typer i den stadsdel som jag nu råkar jobba i.

Äntligen fredag och helgen blir lugn. Melodifestivalen är i stort sett det enda på mitt schema. Måste vila!

Värdelösa föräldrar och störiga minoritetsmänniskor

Idag när jag var ute på lunch hände någonting som jag inte upplevt på sisådär 25 år: en ung grabb skrek ”bögjävel!” efter mig. Jag blev helt paff.
På nittiotalet hände ju sådant här konstant – ja, nästan dagligen faktiskt.
Men nu?
2020?

Hade jag inte blivit så paff så hade jag svarat på ”tilltalet” men nu gjorde jag ju inte det. Det paffigaste av allt var att zigenarpojkens mor inte brydde sig om sonens uppförande.

Och just såna där likgiltiga (VÄRDELÖSA) föräldrar har jag råkat ut får SÅ många gånger tidigare. Som den där gången då en muslimgosse spottade på mig i Stockholms tunnelbana medan hans förtryckta insvepta mor lät det hela passera.

Jag är trött på:

  • värdelösa föräldrar
  • minoriteter som kräver förståelse och daltande medan det ta mig fan hela jävla tiden är människor ur just dessa minoriteter som ger sig på oskyldiga hederliga medborgare

Tvi vale, säger jag.
Mitt tålamod har varit slut i många herrans år.
Här finns ingen tolerans för de intoleranta.

27 år sedan ”Erotica”

Igår för 27 år sedan släpptes Madonnas album ”Erotica”.
27 år. Tjugosju.
Vad har hänt i mitt liv under de senaste 27 åren? En hel del; nästan allt av vikt, faktiskt.
Men var befann jag mig i livet då?

I oktober 1992 bodde jag tillfälligt i Vasa där jag studerade. Egentligen studerade jag inte så jättemycket – jag lärde snarare känna mig själv på djupet.
Jag som alltid vetat om min homoemotionella- och sexuella läggning ”levde ut” den för första gången. Det var en ganska magisk process och helt slumpartat, även om jag verkligen inte tror på slumpen.
Och just då släpptes Madonnas album som var… ehm… erotiskt. Och fantastiskt bra. Donnan stod på toppen av sin karriär kan man väl kanske säga.

Jag minns så väl hur jag köpte kassetten på Anttila för att sedan ta bussen till studentrummet i Korsnäståget och där satt jag sedan och lyssnade på ett sådant där gammaldags vis: jag läste texterna och försökte nynna med. Jag iakttog och analyserade fotografierna med stor noggrannhet. Jag läste vartenda ord i ”kassetthäftet” som på ett sedvanligt jobbigt sätt vecklades ut (det var alltid lika svårt att vika igen det efteråt). Vem hade skrivit text och musik? Vem hade producerat och var hade albumet spelats in? På den tiden, då musik inte var en slit-och-släng-vara som laddades ner gratis för att efter några lyssningar raderas och glömmas, gjorde vi just så. Ett albumsläpp var inte bara en musikalisk upplevelse. Det var en helhetsupplevelse som vi hade väntat på i månader.

Jag satt på golvet i mitt lilla rum och åt sockerbitar eftersom jag var en så fattig student (och hellre köpte en kassett än lite mat, eftersom kassetten mättade mig mer i längden) och jag förälskade mig i låtar som ”Thief of Hearts”, ”Words”, ”Rain” och ”Deeper and Deeper”.

Jag var i början av min förvandling till en så kallad ”Club Kid” och jag små-DJ:ade på en klubb. Om man nu kan kalla det DJ:a. Spelade musik helt enkelt! Musiken var min tillflyktsort och det viktigaste i mitt unga arma liv. (Vissa saker förändras bara nämnvärt med åren.)

Det klubbiga, lite råa, soundet på ”Erotica”var en smula nytt för mig, genuin poppare och synthare som jag var. Hip hop-vibbarna gillade jag inte, men hey! Det var Madonna så jag fick helt enkelt ta och vänja mig. Hennes röst lät lite nasal på detta alser och jag läste ett par decennier senare att de hade använt en ny typ av mikrofon vid inspelningen. #NördarNoterar

Den 23 oktober 1992 gav jag i min dagbok låtarna följande betyg:

EROTICA 4,5
FEVER 3
BYE BYE BABY 4
DEEPER AND DEEPER 4,5
WHERE LIFE BEGINS 5
BAD GIRL 5
WAITING 4
THIEF OF HEARTS 5
WORDS 3,5
RAIN 5
WHY’S IT SO HARD 4
IN THIS LIFE 4
SECRET GARDEN 2

Idag ser mina betyg ut som följer.

Posörer som slår in öppna dörrar

Tänk om alla töntar som nu åker till Sölvesborg för att veva med regnbågsflaggan istället satte sig på Stockholms tunnelbana och åkte ut till ”utanförskapsområdena” och viftade med nämnda flagga istället. Det skulle betyda någonting, men ja just det ja. Det skulle ju kunna kännas lite obekvämt.
Allt detta patetiska poserande alltså… Dra åt helvete.

Ja, jag är SÅ HÄR mätt på alla posörer som vill ”göra någonting” men som bara slår in öppna dörrar och inte gör någonting av vikt; ingenting som är ens lite, lite riskabelt.

Framtidens fajt kommer INTE att äga rum i Sölvesborg el. likn. Den kommer att äga rum i de helvetiska förorterna.