Dokumentärsöndag

Vilken skön vilodag jag hade igår.

Jag kollade bara en massa dokumentärer och andra ”nyttiga” program. Det är ju bland det bästa jag vet.

Såg en om det vansinniga Saudiarabien och om hur damer försöker ta sig därifrån.

En om det en gång så blomstrande Libanon – numera ett land i total kollaps.

En om det ”rasistiska” Danmark.

En om ortodoxa judar i Israel, där en berättelse om en ung man väckte känslor. Han bestämde sig för att rycka in i armén (som den hjälte han är) och blev därför utkastad hemifrån.

Två dokumentärer om det alldeles sinnessjuka Nordkorea. (Det går inte att ta in!)

En om damer som flyr Dubai.

Och en som heter ”Who betrayed Anne Frank and her family?”

Jag avrundade med två olika filmatiseringar av Anne Franks dagbok. Den första hade jag sett tidigare men den andra (tre timmar lång) var ny för mig. Då blev jag sugen på att läsa om boken så jag letade fram den.

Hittade också Ruth Maiers dagbok som jag läste 2010. Jag läste någon artikel om boken några timmar innan jag skulle resa till Oslo och tänkte att jag kunde läsa boken på tåget. Och när jag satt där och åkte över norska gränsen så visade det sig att fröken Maier hade levt sina sista år i just Norge. (Vilket sammanträffande. Och vilket sammanträffande att hon dessutom var HBT-person. Inget av detta visste jag när jag köpte boken.)

Väl framme så gick jag och mina i Oslo boende vänner till den judiska begravningsplatsen och letade upp Meiers minnesmärke. Hon blev alltså deporterad till Auschwitz där hon, blott 22 år ung, gasades ihjäl den 1 december 1942.

Denna onda, onda värld. Denna vidriga mänsklighet. En blir alldeles matt.

Men LÅT OSS ALDRIG GLÖMMA.

Nu måste jag således läsa om båda böckerna. Som dagboksskrivande person sedan 11 års ålder så uppskattar jag verkligen denna ”genre”.

Varsågoda, här fick ni en massa tips.
Ha en trevlig vecka.

Arbetsglädje

Oh, vad skönt att komma hem efter en bra dag på jobbet. En timme innan jag skulle gå hem insåg jag att det blir långhelg och min fösta tanke var: ”Men vad trist.” Så jag antar att jag trivs på jobbet. \o/

En ENORM bokleverans levererades idag. Mitt ansvarsfulla arbete innebär att det är JAG som bestämmer hur många böcker i olika genrer som ska tas in. Känner mig som en diktator och det är underbart.
Hyllorna gapade tomma efter julruschen.

Så idag packade jag upp en massa lådor med nyinkomna böcker och jag älskar att hålla en fet bok i näven. Underbart.
Förra månadens temaböcker med historiskt tema plockades bort och ersattes med januari månads temaböcker om kost och hälsa.
Idag tog jag med mig tre böcker hem, som skulle bort ur sortimentet: två (svenska) historiska böcker om Åbo, samt Fashicon om grafisk design. Intressant. Har man jobbat med sånt så blir man lite skadad. Jag ser exempelvis ofta ett typsnitt på en skylt innan jag ser vad det faktiskt står.

När bokfarbror har ställt upp nya böcker i hyllorna och det fem min. senare ser ut så här så blir farbror glad. Jag vet vad jag gör! Lita på mig.

En händelserik dag i butiken. Jag gillar verkligen kollegorna. Det är nåt visst med purfinländare – så avslappnade, öppna och på alla vis reko och hyvens. Tro mig. (Eller så är det ett huvudstadsfenomen.)

Många rara kunder idag.
En mycket gammal dam utbrast några ord på svenska mitt i allt när hon talade finska med mig, så där som jag (tydligen) också brukar göra. Lite ”jaså” och ”hoppsan” och liknande, så jag svarade på svenska och damen sken upp som en vacker finlandssvensk sol.
Det här med språk är som ni vet viktiga grejer och varje språk är ett helt eget universum.

Bra, snygg bok.

”Slumpen” existerar inte

Kombinationen av att jag går i terapi och att jag går igenom mina gamla dagböcker har fått mig att fundera mycket på det här med mänskliga möten.

Jag tror inte på slumpen. Jag tror att varje möte har något slags betydelse. Liten eller stor. Eller kanske enorm. Det kan vara någon som irriterar dig i matbutiken som får hela din dag att kännas pissig. Eller så möter du någon fantastisk människa som vänder upp och ner på allting.

Jag läste i min dagbok från 1993 att en människa som jag träffat ”av en slump” ville bjuda med mig på en resa. Jag hade verkligen ingen lust att åka, skrev jag. Men det gjorde jag.
Hade jag inte åkt på den där resan så hade jag inte träffat en person som kom att betyda oerhört mycket för mig. Vi har inte haft någon kontakt på över 20 år men han blev en betydelsefull pusselbit i mitt liv.

Eller den där gången när jag skulle välja vilken stad jag skulle studera i. Jag kom in på samma utbildning i två städer och jag valde väl rätt, eftersom jag där träffade en person som hjälpte mig att acceptera mig som jag är och på så vis kom att ha en alldeles enorm inverkan och påverkan. Hur skulle mitt liv se ut idag om vi inte hade träffats ”av en slump”? Jag kan inte ens föreställa mig ett annat scenario.

Eller när jag träffade min numera före detta make. Hade jag inte lärt känna min vän J och han flyttat till Berlin så hade jag aldrig åkt dit och där ”av en slump” mitt på gatan träffat min då blivande make, som även han (fastän vi numera är skilda), kom att betyda oerhört mycket för mig.

Samma sak med avslutade kärleksrelationer överlag. När det gör som mest ont så önskar man att man aldrig hade träffat personen i fråga, men med tiden så hajar man varför man gjorde det. Man kanske lärde sig någonting. Eller lärde den andra något. Men ”fick ut” någonting av det hela.

Så nej, jag tror inte på slumpen. Jag tror att vi är på rätt plats just exakt när vi ska vara det. Titeln på 2007 års bloggbok handlar om just detta.
Jag samtalade med en vän en fredagskväll. Jag ville bara stanna hemma men kände att jag kanske skulle komma att missa någonting.
”Tänk om detta är kvällen då något underbart händer”, pep jag i luren.
Min vän försäkrade mig om att så inte var fallet. ”När det väl kommer att hända ’något underbart’ så kommer Universum se till att du är på plats.”

Så är det.

Tänk om detta är kvällen då något underbart händer
Tänk om detta är kvällen då något underbart händer.

Kim förtjänar lite mer cred

20110521-173001.jpgSitter på balkongen och läser mig själv. Patetiskt kan tyckas, men jag är ju både smart och underhållande. Fantastiskt är det att läsa bloggen i något rensad version.
Ja, jag förtjänar helt klart mer cred.
Och ja, bloggen är fruktansvärt spretig, men sådan är jag ju – spretig och komplex.
Jag måste nog snart publicera ett inlägg med länkar till de allra bästa bloggstunderna, för relativt nya läsare.
Böckerna hittar du här.