Etikett: böcker

Bra dokumentär

Wow, Antti Jalava hade jag helt missat. En nu bortgången sverigefinsk författare som tydligen är en smula bortglömd (har jag hört) men som skapade en del kalabalik på 70- och 80-talen.

Det började med att jag igår (!) lyssnade på ett program från Svenska Yle, där de pratade om Jalava och de nämnde dokumentären om honom (och om språkets betydelse), som passande nog släpptes på Yle Arenan idag (!), så nu såg jag den. Mycket bra och intressant. Jag rekommenderar alla svenskar att se den, så förstår ni oss sverigefinnar bättre (och därigenom er själva och den sopiga migrationspolitik ni hyllat i alla dessa decennier).

Jag har väldigt mycket att säga om detta men jag orkar inte just nu. Är bara väldigt nöjd över att numera leva i mitt ursprungliga hemland där jag inte behöver be om ursäkt för min existens eller för mina eventuella fel och brister. Jag trampar runt på MIN mark och jag har all rätt att göra det.

Ska läsa Jalavas böcker. Har redan kollat att de finns på biblioteket och jag ska reservera dem så snart jag flyttat och bytt ”hembibliotek”.

Noterar att dokumentären ”endast kan ses i Finland” men stopp där! Jag noterar även att den finns på svtplay.

Titta i Finland: https://arenan.yle.fi/1-75998818?brid=LRU1I4I-uJ5EL683JW782g
Titta i Sverige: https://www.svtplay.se/video/jMd24dy/forfattaren-som-hatade-svenskan-en-film-om-antti-jalava?brid=72Gtywk1uCOBUUywsf7uAw

Bokbesök

Min vän Christa hälsade på en kväll och jag fick hennes andra bok. Lilla förlustboken är så att säga uppföljaren till den läsvärda Ett blodkärl som brast.
Vi var väldigt trötta båda två men ändå inte jättefula, så jag bjuder på en bild.

Christa är en härlig finlandssvensk kvinna som i början av vår vänskap sa en mening som jag bär med mig: ”Med dig kan man prata om vad som helst.” Så är det. (Och allt stannar hos mig – jag är känd för att vara en mycket lojal och pålitlig person.)

Ha en fin lördag. Jag ska fortsätta flyttpacka. Nu är det dags att ta tag i det stora projektet: garderoberna. (Tänk att jag är så välsignad att jag aldrig har behövt ”komma ut” ur nån garderob då jag aldrig någonsin befunnit mig i en sådan. 💁🏻‍♂️)

[Och kom ihåg att man kan vara bög OCH konservativ. Vi är jättemånga men vi hörs inte så mycket då vi inte är hysteriskt gapiga av oss. Och vi syns inte heller då vi inte har färgglada fantasifulla frisyrer och fula piercingar. Vi är bara väldigt normala, halvtråkiga människor som försöker fylla livet med något meningsfullt. Och vi blir fler och fler ju galnare samhället blir. Nu vet ni det också.]

Läs gärna Christas böcker!

Jag läste denna bok när jag var 13

När jag var mobbad på högstadiet (p.g.a. finne och fjolla) så flydde jag till biblioteket på rasterna. (Läste bl.a. en massa böcker om Förintelsen men det är inte det detta inlägg ska handla om.)
Som trettonåring läste jag en bok (se bild) som berörde mig djupt. Under alla dessa JÄTTEMÅNGA år har jag tänkt på boken med jämna mellanrum, och på vad det var som berörde mig så att jag till och med läste den flera gånger.
Och nu hittade jag den på mitt lokala bibliotek och läste den i ett svep.

Redan på första sidan förstod jag. Den röda tråden genom hela boken stavas ENSAMHET. Så jag satt alltså på biblioteket som världens ensammaste trettonåring och läste om Marilyns ensamhet. (Jag blir ju lite blödig nu.) Jag var tvungen att leta i mina gamla dagböcker för att hitta exakt när jag läste boken. Ja, jag var 13. (Se bild i bilden.)

Boken slutar med raderna: ”Här slutade Marilyns manuskript när hon gav det till mig. Milton H. Greene.”
Nej, hon hann ju inte skriva klart boken eftersom hon blev MÖRDAD. Ja, detta är min samlade bedömning och slutgiltiga analys efter att ha läst en massa, massa om Marilyns liv och död.
Vilken kvinna.

Marilyn skriver dock också med humor, som här om elaka kvinnor:

”Därför blir jag också ledsen när jag ser kvinnor vända ryggen åt mig och viska om mig — inte för deras skull utan för deras mäns. Jag är övertygad om att sådana kvinnor är dåliga älskarinnor och att de inte kan känna riktig kärlek. Det enda de kan ge en man är skuldkomplex. Lyckas de bara få mannen att känna sig som en misslyckad make och dålig älskare, så betraktar de sig själva som framgångsrika.”

Och sorgligt när hon skriver om varför hon alltid kom sent till olika tillställningar (och till jobbet):

”Det är inte Marilyn Monroe som ligger i badet, det är Norma Jeane. Jag vill att Norma Jeane ska ha det skönt. Hon fick alltid bada i ett vatten där sju eller åtta människor hade badat före henne. Nu äntligen kan hon njuta av ett vatten så klart och genomskinligt som kristall. (…) Ju senare jag kommer, desto lyckligare blir Norma Jeane.”

Här skriver hon roligt om en icke namngiven skådespelare:

”Han var inte bara en stor stjärna, han var också en verklig man. Det är ganska ovanligt, därför att skådespelarkonst är en feminin konstart. En man som sminkar sig, poserar och låtsas djupa känslor och som utlämnar sig själv till publiken kan aldrig vara en särskilt maskulin typ. Han ”låtsas” på samma sätt som kvinnor alltid gör. Och för att klara av det måste han ha vissa kvinnlig drag. Han kämpar med kvinnliga medel, även när han älskar en kvinna.”

Och avslutningsvis: ”Jag tycker inte om karlar i granna färger, med rutiga kostymer och stora muskler och skära slipsar, jag blir bara nervös.”

ÅH, ÄLSKADE MARILYN!

Nu ska jag plocka fram min Marilyn-box och lägga mig under täcket och se någon av hennes filmer.
Jag älskar hösten. Och Marilyn Monroe. Ända sedan jag var tretton.

Tabatha i repris

Det har eventuellt framgått nån gång att jag är mycket förtjust i starka, bestämda damer.
En av mina favoriter är superfrisören Tabatha Coffey. För ca 15 år sedan såg jag hennes underbara serie ”Tabatha Takes Over”, där hon tog över dysfunktionella frisersalonger (och senare även krogar). Läste även hennes två böcker med stor behållning.
Nu ser jag om hennes serie (finns på youtube) och hon är så himla festlig. Bestämd och en smula ”bitchig” men egentligen jättesnäll och oerhört passionerad.
Dessutom så snygg i kort, blont hår och alltid elegant svartklädd.
(Jag skulle gärna bära mer svart, men det är lite jobbigt då jag har en blond hund (just nu två).)
En donna helt i min homofila smak.

Länk till youtube

Foto: Tabatha Coffeys böcker.

Anteckningar en söndag i juli

Här kommer ett fladdrigt inlägg om allt och inget, för den som mot förmodan är intresserad av mitt eviga jollrande.

Dagen började med att jag var nära att bli påcyklad av en cyklist som cyklade mot rött. Inte bra. Cyklisterna (och de ’slalomåkande’ elsparkcyklisterna) måste skärpa sig.

Sedan raggade en dam på mig. Ja. Oj, vilka blickar jag fick. Hon ville verkligen möta mig i kammaren. #StillGotIt
Jag sa ”hej” och hon sa ”hei”. Ja, det är lite skillnad på hej på svenska och hei på finska. Faktiskt.

Och nu ska jag komma ut som tant (jag älskar tanter). I många år funderade jag på vem min favoritförfattare är. Sedan kollade jag min lista över lästa böcker (jag älskar listor) och då förstod jag bums: min favoritförfattare är så klart den bortgångna Bodil Malmsten. Ja, det är väl tantigt av mig men sån är jag.

Jag upptäckte Malmsten när jag läste de tre böckerna från Frankrike. De handlade ju inte om så mycket egentligen – mest bara observationer direkt ur livet. Hon planterade en buske och hon hade problem med mullvadar i trädgården och allt vad det var eller inte var. Det var själva språket och språkbruket som tilltalade mig. Jag sögs in och kände att jag var DÄR. Därefter har jag lånat alla böcker som jag hittat på biblioteket (denna fantastiska uppfinning som stavas BIBLIOTEK).
Så jag sitter på balkongen och läser Bodil Malmsten (hon har (hade) dessutom en underbar, lite torr humor som ploppar upp emellanåt).

Favoritförfattare: Bodil Malmsten
Favoritpopstjärna: Kylie Minogue
Favoritserie: Desperate Housewives
Favoritpolitiker: Alice Teodorescu Måwe
Favoritpolitiker i Finland: jag har inte bestämt mig ännu, jag är så upptagen med Dårhusets tvålopera som är Sveriges politiska absurda klimat
Favoritskådespelare: Kate Winslet
Favorit på youtube: Lina -> https://www.youtube.com/@LinaratesmoviesandTVshows/videos

Lina kommenterar varje avsnitt av skräpserien ”And Just Like That…” som både hon och jag älskar att hat-titta på eftersom den är så usel. Någon dör i säsong tre som redan var död i säsong ett o.s.v. Så otroligt sopigt och ”lazy writing”. Så jag tipsar om Lina som bor i New York. Hon är jättefestlig och hennes minspel är obetalbart.

Och apropå denna skräpserie så ogillar jag Miranda allra mest. Hennes karaktär finns ju inte längre, utan nu är det abortälskaren ( https://kimdacosta.com/en-vantad-backlash-fruktansvarda…/ ) Cynthia Nixon som ”spelar” sig själv: en vänsterextrem, aggressiv lesbian. Jag gillar inte vänsterextrema aggressiva lesbianer.

Som ni ser: bara en massa damer på min favoritlista (och dessutom kvinnan som i morse åt upp mig med sin glupska blick). What a waste att jag skulle vara född fjolla, liksom.

Nästa ämne: mat och näring.
Min anonyma vän berättade att h*n precis som jag har börjat lyssna på vad kroppen vill ha. Som jag nämnt tidigare så äter jag numera kyckling ett par gånger per månad eftersom min kropp behöver det. Detta är alltså någonting att ta upp eftersom jag var helvegetarian i 30 år. Just nu är jag inne i min fil-fas, då min kropp kräver kalcium. Jag älskar fil.
Så gör som jag och min anonyma vän: lyssna på kroppen.

Bonusinfo: jag trodde inte att dagen skulle komma men jag föredrar numera Valios grynost (keso) framför Arlas Keso. Mycket överraskande! Keso-keson upplever jag numera som för söt och jag gillar ju inte sött. Att jag inte gillar sött har räddat mig från extrem fetma, så det är jag tacksam för.

Vidare.
Min andra anonyma vän som slutade röka, vilket h*n aldrig trodde att h*n skulle lyckas med, berättade att efter fyra månader gick äntligen suget, som kom och gick, över. GOOD FOR HIM/HER! Dessutom: denna vän, som lider av en allvarlig men just nu latent, sjukdom trodde att hans/hennes ständiga kräkningar berodde på sjukdomen. Men nej. ”Jag har inte kräkts sedan jag slutade röka”, kvittrade h*n. Det var faktiskt väldigt allvarligt. H*n kräktes i stort sett varje dag och helt plötsligt. Rakt ut. Men nej, det berodde inte på sjukdomen utan på rökandet.

Det var väl allt för nu.

Foto: Kim da Costa – bokhög