Jag är ju verkligen ingen sportfåne, utan snarare motsatsen. Det vet väl de flesta som någon gång har läst denna blogg.
Nu börjar det dock gå upp ett ljus. Mina flöden på sociala medier svämmar över av de pågående olympiska spelen men inläggen handlar mest om sex. Närmare bestämt om lemmar som river ribbor, välfyllda badbyxor, testosteron eller ej, halvnakna kvinnostjärtar som spelar volleyboll mot insvepta damrumpor. Och så vidare.
Det var ju lite det som jag såg under den där fotbollsfinalen (VM eller EM, eller vad det var) – som jag chockerande nog tittade på alldeles nyligen. Bara en massa brunstiga, vältränade unga män som rände runt i slinkiga shorts och pussade och kramade varandra.
Är ni verkligen intresserade av sport och idrott? Eller är ni kanske bara sexuellt frustrerade?
(Detta är ett… intimt… inlägg. Läs inte om du är känslig.)
Okej. Here we go again. Jag vill verkligen inte ta upp detta, men ni känner mig så pass väl vid det här laget… Jag kan inte få ro förrän jag har vomerat ur mig allting.
Jag vet inte hur jag ska kunna hålla detta inlägg ”rumsrent” men jag ska verkligen försöka.
(Väldigt lång paus. Jag försöker verkligen välja mina ord.)
Det pågår ju en transhysteri som, sanna mina ord, kommer att leda till så många stämningar och så många självmord och så mycket elände för människor. Det är dock inte det detta inlägg handlar om, så strunta i det.
Men. Nu framgår det också att…
Innan jag fortsätter, en brasklapp: jag känner två (riktiga) transsexuella personer och de är underbara och de tycker som jag, så detta inlägg riktar sig inte mot sådana människor. Sådana som på riktigt lider av könsdysfori.
Men… Senaste ”trenden” låter som så att om du inte vill dejta/vara intim med en transperson så är du ”transfobisk” och ”en vidrig människa” och ”trångsynt” och ”hatisk” och ”diskriminerande” och allt det där. Ni vet, ord som inte längre betyder någonting.
Jag blev uppmärksam på detta då en (normalbegåvad dansk) transman och en (dito) amerikansk bög tog upp detta. Jag finns på alla dejtingappar som finns (tror jag, men jag är aldrig inne på dem då där ingenting av värde finns att finna), men nu har inställningarna på dessa appar ändrats så att jag, som en gravt HOMOSEXUELL man, inte längre kan söka endast efter män som… är män. Så att säga.
Om jag inte är villig att dejta en biologisk kvinna som presenterar sig som man så är jag en sopa.
Och dessa människor som tycker så här finns överallt på det berömda nätet. Jag såg nyss (och detta var inte första gången – de ÄR så här extrema) en biologisk man med ful peruk och skäggstubb, som presenterade sig som kvinna, som ville träffa lesbiska kvinnor, och om de inte ville träffas så var de ”transfober”.
(Jistanes vad denna ändelse missbrukas. Transfob. Islamofob. Homofob. Ja, jag är till och med mot ordet ”homofob”.)
Alltså, du som lesbisk kvinna måste vara öppen för att träffa en person med en redig batong i trosorna. Annars är du OND.
Dessa transhysteriska personer säger också saker som: ”vi är inte bara våra organ”.
(Paus igen… Måste samla mig emellanåt då jag vill uttrycka mig någorlunda korrekt.)
Nej. Du är inte bara dina organ.
Men. (Håll för öronen nu. Eller sluta läsa, menar jag.)
Nu är det så att jag är HOMOSEXUELL. Jag gillar män. Rediga karlar. Tänk: skogshuggartypen. Hår på rattarna och lite svettstank under armarna. Om jag går på date med en biologisk kvinna som låtsas vara man och vi ska vara intima och jag vispar runt i brallorna och inte finner vad jag förväntar mig att finna – då blir jag både avtänd och sur.
HUR SVÅRT KAN DET VARA ATT FÖRSTÅ? Måste även våra sexuella preferenser bli politiskt korrekta i detta dagens dårhussamhälle?
Tänk dig själv om du som heterosexuell person MÅSTE dejta nån som inte har den ”apparatur” som du rent sexuellt går igång på. Är du inte villig att göra det så är du ”transfob”.
Det är så galet alltsammans.
Jag kommer att fortsätta ”diskriminera” transmän. En transman är nämligen en transman. Inte en man. Och jag gillar män.
Enklare och rakare än så kan väl inte denna sak förklaras?
Nu måste jag ta upp en sak igen. Nån måste ju göra det. Och det är väl min lott här i livet.
När jag blev sjukskriven i samband med min operation så skulle jag ju få ersättning från FPA (Folkpensionsanstalten, motsv. Försäkringskassan) och jag fick nio dagars karens. Nio VARdagars karens. Det är knappt en HEL månad. Vad är det för sopig policy?
Jag kan förstå en dags karens för såna suspekta typer som ”åh, jag känner mig lite loj, så jag stannar i sängen idag”, men: ”Hej. Jag genomled just en allvarlig HJÄRNoperation.” ”Varsågod. Nio dagars karens.”
Vad är det? Varför? Liksom: VARFÖR? Ge mig en anledning. Och varför tar ingen upp såna här konstigheter? Varför måste alltid just JAG göra det?
Sedan måste jag gnälla lite mer. När du då ansöker på FPA:s hemsida så står det (uttryckligen) att det tar ”21-22 VARdagar att få beslutet”. Så, i 21-22 VARdagar + helger lever folk i ekonomisk limbo. Förstår ni hur stressade folk blir av sånt? Är det konstigt att folk mår dåligt? (Och sedan är det milslånga köer till psykvården – hur kan det ens vara acceptabelt? Men det är ett annat ämne.)
Och det här med att operationsköerna enligt lagar och regler ska vara max sex månader långa. Jag väntade i ett år på bägge mina operationer. (Och kunde inte röra mig normalt på tre år och därför har jag blivit så äckligt fet. Men: ”nio dagars karens, varsågod”.) Vem kan jag ställa till svars för detta misslyckande? Ingen, så klart. Varför är det så? Varför är ingen välavlönad politiker ansvarig för NÅGONTING?
Och varför säger ingen någonting? Detta är ju helt FEL.
Åh, jistanes. Jag måste väl ge mig in i politiken igen, för att få lite ordning och reda på det berömda torpet.
(Men – rätt ska vara rätt – de är enormt trevliga och tillmötesgående på FPA. I alla fall när man ringer den svenskspråkiga avdelningen.)
Eftersom jag (dessvärre) är en inbiten nikotinist så har jag en hel del tankar kring den förda så kallade snuspolitiken. I mitt födelseland, Sverige, snusade jag ”friskt” de sista tio åren och när jag kom till Finland så tänkte jag positivt: jag kan väl sluta när jag vill, när snuslagret är slut. Men se, så enkelt gick det inte.
Snus är knark. Nikotin är knark. Det är ingenting som man lätt kan sluta bruka. Så jag rökte ett tag. Och jag identifierar mig verkligen inte som rökare. Faktum är att jag hatar cigaretter. Men jag kräver mitt nikotin tills den dag då jag har styrka nog att helt lägga av.
Sedan kom Zonnic, som ju får säljas då det är nikotinpåsar som klassas som läkemedel (om jag har förstått det hela rätt). Körde med dem ett tag, men de var så sockriga. Körde även med nikotintabletter och -tuggummi. Men även tabletterna var så söta och man får lätt ont i truten av att tugga, tugga, tugga. (Jag är överlag ingen vän av tuggummi.)
Och nu kom då det så kallade ”vita snuset”. D.v.s. ”snus” utan tobak men med nikotin. Förstår ni vilket hyckleri? Detta låtsassnus får säljas, men riktigt, rejält snus får inte säljas. Jag tycker att det är mycket märkligt. Nu, i väntan på den där dagen då jag helt ska kunna sluta med nikotin, så ”snusar” jag låtsassnuset. Det är så skönt att bli lugn. Ja, ni nikotinister vet ju hur det är.
Jag har sagt det många, många gånger men jag säger det igen: släpp snuset fritt. Släpp allt fritt. Låt var och en själv få bestämma. Frihet framför allt.
Jag och bästisen, som jag kallar ”Frugan” snackade om våra år i grundskolan. Vi kom in på det här med hur vi fick lära oss olika ämnen – om bra och inte så bra lärare o.s.v. (Eller egentligen mest om bra och dålig studieteknik.) Hon är född och uppvuxen här i Helsingfors medan jag kommer från en håla i Västergötland.
(Under min skolgång var jag uteslutande bra i språk. Allt annat fick vänta. För ett mobbat finn-bög-glin handlade allt om överlevnad. Krafterna räckte inte till mer.)
Så, hon berättade om sina lektioner i religion. De lärde sig allt om de större religionerna. Plockade fram min anteckningsbok från nian, och detta var vad vi fick lära oss om judendomen. (Lägger samtliga anteckningar i kommentarafältet.)
Hon berättade att de besökte synagogan och de olika kristna församlingarna. (Moskéer fanns inte i Helsingfors på den tiden.) (Wow.)
I hålan i Sverige hade vi ju inte kunnat göra nåt sånt. Vi hade Svenska kyrkan och Pingstkyrkan. Det var allt. Men!
Inte bara besökte ”Frugan” och skolkamraterna ex. synagogan. De hade en massa fysiska symboler under lektionerna. Ex. en Menorah. Då när ex. en judisk student firade Chanukkah, så höll han eller hon i lektionen och förklarade högtidens betydelse. Ett fantastiskt sätt att lära sig.
De hade även prov (!) om/i varje religion.
Själva fick vi i Sverige se en video och skriva våra egna anteckningar. Kanske en lektion. Max. Jag letade upp mitt skolhäfte från årskurs nio. Fem sidor med anteckningar från en videofilm vi såg (VHS så klart!) och det var allt.
