Jag skrev en låt om min hund

För exakt tjugo år sedan gick jag igenom en väldigt, väldigt jobbig separation och då skapade jag musik under namnet Kiremik. Nu har jag skapat igen, eftersom jag sörjer min hund. Jag skrev en text och bad AI snygga till den och därefter använde jag mig av ett musikprogram och laddade upp ett röstprov och dikterade hur jag ville att låten skulle vara uppbyggd. Det låter som min röst i de lågare partierna, men annars inte så mycket.

I tre dagar höll jag på med detta och två versioner blev det av låten som fick namnet ”Sunshine Eyes (Blake’s Song)”. De olika versionerna kallar jag ”Pop Version” respektive ”Lounge Version”.

Jag skapade även så kallade ”Lyric Videos” till bägge två och här är de!
Mycket nöje!

Nytt projekt

Detta är mitt nya projekt. Detta kommer jag att lägga all min tid på under denna höst. Bara en arbetstitel och ett inspirerande (men vackert!) omslag (några rynkor kanske kan tonas ner en aning).

Det kanske låter konstigt men att förlora min hund har varit det jobbigaste jag någonsin upplevt. Tyngre än att förlora vänner, bror, far, hur märkligt det än kan verka. Han var så beroende av mig – och jag av honom.

Det enda som hjälper i denna sorg är skrivandet, så jag skriver om och till min älskade Blake.

Tre månader utan Blake

Idag är det tre månader sedan min älskade chihuahua Blake Carrington flög till himlen. Detta betyder att jag har varit deppig lika länge och det verkar inte bli bättre. Vissa dagar fungerar jag som en ”normal” människa, men plötsligt hugger det till – som ett svärd i själen. Inte i hjärtat, utan i själen. Då kippar jag efter andan och jag hyperventilerar.

Jag saknar honom så vansinnigt mycket. Ingenting känns roligt utan honom.

Har dock börjat skriva på en bok om/till honom. Om sorgen efter en hund. Skriven till honom. En sådan bok skulle jag själv nämligen vilja läsa just nu.

Andra inlägg i ämnet:

75 dagar av sorg

Djurvän

Jag slutade nästan blogga!

Foto: privat.

Tandläkarberöm

Jag har den bästa tandläkaren någonsin, och nu har hon fixat i ordning hela min käft. Hon berättar hela tiden vad hon håller på med, och när hon inte gör det så pladdrar hon och tandsköterskan. En gång sa jag efteråt att det är så himla underhållande att lyssna på deras skvaller.

”Oj, så oprofessionellt!”

”Nej nej, det är härligt. Jag glömmer ju att jag är hos tandläkaren. Synd bara att jag inte kan delta i samtalen eftersom jag har käften full med saker.”

Idag fixade tandläkaren det sista med en rotfyllning och så sa hon:

”Tanden bredvid kommer du att få problem med om ett år eller så, och vi har tid över. Med din tillåtelse kan jag fixa till den nu, så slipper du oroa dig för den tanden.” (Wow!)

Jag rekommenderar således Fiskehamnens tandklinik, Verkstadsgatan 14, Helsingfors.

Foto: privat + AI.

75 dagar av sorg

Det tog 75 dagar för mig att känna mig stark nog för att gå in på jordbruksverkets hemsida för att anmäla att min älskade Blake har lämnat jordelivet.

Saknaden kommer över mig i vågor och jag pratar med honom varje dag. ”God morgon, Blake”, ”Jag ska gå ut en sväng men kommer strax tillbaka” o.s.v. Har ännu inte hittat rätt urna så hans aska finns i en ful kartong bredvid sängen.

Jag kan inte leva utan hund. Jag KAN inte. Jag vet inte hur man gör.

I helgen ska jag vara kattvakt och nästa vecka kommer min lånehund igen.
Och snart ska jag skriva ett längre inlägg om min älskade Blake Carrington.

Blake och jag på våra älskade klippor. Foto: privat.