Kategori: Personligt

Porrljud

Min vän, som vi kan kalla Ulla-Bella, har en pojkvän, som vi kan kalla Alibaba.

Alibaba flyttade nyligen och han fick en granne från helvetet. Det handlar tydligen om en kvinna som är ”ca 37, snygg och sportig, men uppenbarligen mycket bitter”. Hon har flera gånger ringt på och klagat. En gång stod tv:n på för högt och för någon kväll sedan tyckte hon att Ulla-Bella och Alibaba talade för högt. (De satt alltså bara och pratade.) Inte nog med det. Hon tillade: ”Och det vore ju skönt att slippa era porrljud.” (Ja, PORRLJUD!) Då blev Ulla-Bella arg och smällde igen dörren.

Inte ens jag är så bitter, trots mitt kyska leverne, att jag skulle bli störd av att någon granne hade ett härligt, hälsosamt sexliv.

Har för övrigt alltid haft tur med grannarna. Ingen har någonsin klagat, men så är jag ju tyst som den berömda musen också, och går ständigt omkring med mina livsviktiga hörlurar. Har heller aldrig haft skälliga hundar (trots att ni har fördomar om chihuahuor).

Alibaba är nu på jakt efter en ny lägenhet. Igen.

Drömdagboken, del 1

Nu har jag äntligen börjat skriva ner mina drömmar (jag skriver ju ner allt annat, så varför inte även drömmarna?). Hittills har jag bara fått saker och ting bekräftade.

Jag har vaknat mitt i nätterna och spelat in ”röstmemon” och sedan har jag lyssnat och skrivit ner. (Och allting hade jag redan glömt.)

Hittills har jag drömt om: ISRAEL, MADONNA, BÖGAR, SMÅ DJUR, EUROVISION. Man behöver ju inte vara särskilt smart för att förstå att det var just jag som drömde…

1. Jag bearbetar fortfarande mitt kraschade äktenskap – ELVA ÅR SENARE. Drömde nämligen att jag var med i en dokusåpa där ett gäng bögar var på en ö, och de gifte sig med varandra. Tre dagar senare grät en man då han ville skilja sig, då partnern (bara tre dagar in alltså) plötsligt ville ligga runt med andra.

DET VAR JU DET SOM HÄNDE I MITT ÄKTENSKAP.

Ändå lite fascinerande att jag fortfarande bearbetar detta trauma.

I samma dokusåpa satt jag i en källare (och där fanns även ”söta små djur”) och jag blev ombedd att ta en lapp och läsa högt och på den stod det: ”HaSheket Shenish’ar”.

HAHAHA. –>

2. Sedan drömde jag att det var en massa ”arga araber och korkade journalister” som ”jollrade om Israel” och jag sprang runt med en mattpiska, som jag slog i marken, och skrek: ”LÄMNA ISRAEL I FRED! Vi har ett pyttepytteland, så lämna oss i fred! Gå och ta hand om era miljarders miljarder skräpländer istället!” (Exakt så sa jag på den svamliga, sluddriga inspelningen.)

3. Och så jobbade jag på Madonnas kontor i NYC, men jag sa upp mig och sprang genom en lång korridor och skrek: ”It’s OK to be bitchy, but it’s not OK to be evil!” Madonna sprang efter och hennes vita löshår fladdrade.

Detta var bara tre nätter. 😅 Jag fortsätter med detta projekt. Kan bli hur kul som helst.

Besvarar ”fanmail”

Nu ska jag besvara ”fanmail” samt bemöta kritiken ang. mitt inlägg om Sveriges nya sångfågel/helgon/utrikesminister Felicia.

Jistanes, vad många blev upprörda på Facebook.

För det första så ångrar jag att jag kallade Felicia ”blåst”. Det var töntigt av mig, men jag skrev i affekt. Man borde inte göra det men när jag blir så irriterad att jag ser stjärnor framför ögonen så knapprar jag rappt på tangenterna.

Jag tror faktiskt inte att hon är ”blåst”. Inte alls. Det var fel ordval, förlåt.

Det är alltså egentligen inte Felicia som jag är arg på. Nej, jag är arg och trött på alla journalister (och ”journalister”) som likt papegojor tjatar om Israel hela tiden. ISRAEL, ISRAEL, ISRAEL.

Varför trycker man upp en mikrofon i ansiktet på en ung människa som just vunnit sitt livs tävling och börjar fråga om ISRAEL? Dessa journalister (och ”journalister”) ÄR verkligen besatta.

En annan tröttsam sak är att alla dessa ”offentliga personer” som uttalar sig alla säger samma sak. De följer samma mall. Sedan dunkar de varandra i ryggen och kallar varandra ”modiga”. Vad är det för modigt med att agera som en papegoja?

Tänk om någon faktiskt kunde överraska och säga någonting annat.

Tänk om Felicia på (den uttjatade och ständiga) frågan om Israels deltagande i ESC hade svarat:

”Självklart ska Israel få vara med och leka!” Eller ens:

”Jag är inte tillräckligt insatt så jag vill inte svara på den frågan.”

DET hade varit ”modigt”.

Varför är det okej att år ut och år in mobba Israel, israelerna, den judiska staten och när någon säger emot så blir det storm i inkorgen?

Nu ska jag besvara några av meddelandena som ramlade in.

Malin tycker att jag är en ”äckligt vidrig människa” och jag tycker att det är en smula magstarkt att säga så till en helt främmande person.

Anders och Amanda (och många fler) tycker att jag är en ”ynkrygg” och ”inte modig” som har avstängda kommentarer. Åh, herre min skapare. Om ni visste hur det skulle se ut i kommentarsfältet varje gång jag skriver någonting positivt, eller ens neutralt, om Israel, om jag hade öppna kommentarer. Nej, det är bara mina FB-vänner som får kommentera. (Klagar ni på folkvalda politiker som på FB och X har likadana inställningar? Förmodligen inte. Jag är bara en enkel privatperson.)

Jacob undrar om jag ”mår helt 100”. Nej, det gör jag inte. Jag mår nog aldrig ”helt 100”. Om Jacob gör det, så hjärtliga gratulationer!

Emil hade verkligen tänkt till där han satt på sin kammare, och allt han kunde komma på var att kalla mig ”Israelbög”. Kort och koncist. Och ja, Emil, jag är bög och jude och jag älskar mitt tredje hemland Israel. Inga konstigheter. Om du försökte förolämpa mig så fungerade det inte.

Till skillnad från Emil är Robert lite finurligare. Pluspoäng för det. Han tycker att jag ska ”gå och bada bastu”.

Dessvärre är jag en dålig finländare då jag inte gillar att bada bastu. När jag väl gör det så inser jag hur nyttigt det är och hur bra kropp och själ mår efteråt. Det är bara det att jag har problem med det där nakna, då jag är en kysk person. Om Robert vill bada bastu med mig så är jag öppen för det. Det kanske kunde vara lite mysigt?

Sedan har vi Martin som ställer frågan som jag besvarar år ut och år in i maj månad. Varför ska Israel få vara med i Eurovision, när Israel inte ligger i Europa? Notera, att alla som ställer denna fråga ALDRIG undrar varför AUSTRALIEN får vara med i tävlingen. Aldrig någonsin. Martin är, precis som alla andra som ställer denna fråga, helt besatt av just lilla, lilla Israel.

Jag orkar inte börja jollra ÄNNU EN GÅNG om EBU:s regler. Googla eller läs alla mina inlägg om detta från tidigare år.

Avslutningsvis har vi ”Ama-nånting”, som på instagram tycker att jag ska ”gå tillbaka till din smutsiga land”. Jag förstår inte vilket land som åsyftas. Jag är en finländare som kommer från Sverige men som numera bor i Finland. Är det Sverige som är ett ”smutsigt land”? Jag vill faktiskt inte åka tillbaka till Sverige, som jag lämnade för snart elva år sedan. (Jag antar att personen menar att jag ska åka ”tillbaka” till Israel, men jag kommer inte från Israel. Har varit där 20+ gånger, men jag kommer inte därifrån.)

Så där. Nu har jag bemött kritiken.

Jag önskar Felicia lycka till men tycker samtidigt att hon borde sluta läsa skräptidningar och tro att hon får någon kunskap om världen och världsläget genom dem.

TÄNK SJÄLV.

Kära hälsningar,

Kim da Costa, Helsingfors

Socialt utmattad

Den svenskspråkiga judiska klubben. Foto: privat.

När jag umgås mycket blir jag efteråt väldigt utmattad. Jag har fungerat så här i hela mitt liv och jag antar att det beror på en viss introvert läggning.
Veckan som gick var väldigt social.
Först var jag hos min vän C i Esbo och tittade på Finlands uttagning till Eurovisionen.
Ett par dagar senare var jag på Purimfest hos en annan vän. Vi var sju personer och en hund och det var en himla kul kväll. Om du inte vet vad Purim är, så kan du läsa mer här. Man klär ut sig och läser vissa texter och har allmänt roligt tillsammans. Jag mötte både Poirot (två stycken till och med) och Fran Fine.
Dagen därpå kom min väninna J på besök då hon hade med sig ett par prylar till min nya bostad, bl.a. ett mycket passande sidobord. Så hela den dagen var ju också social.
Och slutligen, någon dag senare, var jag och min väninna I och hälsade på en äldre dam som vi lärt känna i synagogan. En så söt dam. Det var helt enkelt en judisk, svenskspråkig klubb som hade ett litet möte.

Poirot och Fran Fine. Foto: privat.

När lördagen sedan kom så var jag helt utmattad. Så trött, så trött. Både fysiskt och mentalt, så jag låg och vilade med min hund hela dagen. Och hela söndagen likaså, om jag ska vara ärlig.

De flesta av oss är väl lite så här, antar jag. Vissa mer och andra mindre. Vi måste emellanåt dra oss undan och bara vara ensamma eller med husdjur.