Mysteeri/Mysteriet

Jag har mina fel och brister men jag är en väldigt bra vän.

I söndags ville jag egentligen bara slappa och kolla på idiotiska serier, men en person hörde av sig och jag hörde ångest i rösten. Jag åkte för att träffa henne och hon fick prata av sig. Jag är en väldigt god lyssnare.

Vi träffades på ett karaokeställe för runt tre år sedan och – som av en händelse – lider vi båda av ischiassmärtor, så hon förstod vad jag menade när jag var lite sen till vårt möte. Jag promenerade från Kampen till Bulevarden, vilket tar bara ett par minuter, men mitt ben domnade igen och jag var tvungen att sitta ner ett tag.

Anyway. Det blev karaoke så klart. ”Joe Le Taxi”, ”Mysteeri/Mysteriet” och ”Evighet”. Jistanes, vad jag älskar att sjunga ut alla känslor och all ångest. Vissa snackar. Jag greppar mikrofonen. Känns bättre sen.

Och därmed spelar vi ”Mysteeri/Mysteriet”. Som tvåspråkig musikälskare älskar jag så klart att köra denna bit.

Arkivbild.

Pigg igen

De senaste två veckorna har jag varit så fruktansvärt trött igen. Jag förstår att många är skeptiska men jag tror att det har handlat om den återkommande efter-vaxx-tröttheten. Denna trötthet tar fortfarande över med jämna mellanrum, men tack och lov lyser de andra fruktansvärda biverkningarna med sin frånvaro (*peppar peppar*).

Men nu, äntligen, har jag i dagarna två varit mitt vanliga energiska jag. Jistanes vad jag har hållit igång. Hemmet skiner. Jag har plockat undan en massa krafs som jag ställt i källarförrådet. Och ni vet den där underbara känslan av att äntligen kunna se tvättkorgens botten! Oj, vad jag har tvättat.

Efter att ha fått så mycket gjort så känns det nu skönt att säga trevlig helg och Shabbat Shalom.

Kom till Helsingfors!

En perfekt sommardag.

Igår träffade jag en vän, lite spontant, och vi slog oss ner på en bänk vid Tölöviken (en oas mitt i stan). (Jistanes, vad jag älskar och uppskattar mina vänner.)

I alla fall. På bänken satt också en väldigt stilig kis från Nederländerna och vi språkade. Jag frågade vad han tycker om Finland och finländarna och han sa att han var positivt överraskad av finländarnas öppenhet och vänlighet.

”Jamen det är ju det jag säger hela tiden. Jag är från Sverige, men finländare i blodet, och när jag kom hit så insåg jag direkt att myten om den ’tillknäppte finnen’ är just en myt.”

Och jag älskar dessa spontana möten. De gör livet. ”Hej, jag kom hit från Stockholm och du kom hit från Amsterdam och tänk.. här sitter vi på en parkbänk och slänger käft.”

Så, som ”ambassadör” för Finland i allmänhet och Helsingfors i synnerhet, uppmanar jag alla att komma på besök. Inte bara i ett par timmar, innan färjan vänder om, utan stanna i ett par dagar. Här finns så mycket att se, göra, uppleva.

Hjärtligt välkommen!

Jag hånglade äntligen

Det är detta Pride handlar om.

Nu ska jag vara lite personlig. Jag är ju det ibland…

Så. Igår, efter prideparaden, slank jag in på gaykaraokestället, och en man slog sig ned bredvid mig. Vi snackade om ditt och datt och vi var ungefär jämngamla – något som faktiskt är väldigt viktigt då man har samma referenser.

Det slog mig snabbt att han var lika ”kysk” och konservativ som jag och när han radade upp alla svenska vokalister som han gillade så kände jag att ”oj, vilken karl”. Det låter futtigt, men att han kunde låtarna ur Lena Philipssons repertoar från 90-talet, då hon inte var så populär – det kronade verket. ”Jaha, menar du ”Månsken i augusti”?”

Nu tror ju folk lätt att vi homofiler bara knullar runt osv, men det stämmer ju inte. Vi ”konservativa” – eller NORMALA – får bara inget medieutrymme.

Så. Han lade sin arm om mig och jag kände den där underbara känslan för första gången på många år. En människas fysiska närhet. Låter så futtigt men är så stort. Är livet!

Mänskliga möten och KONTAKT.

Sedan sjöng jag ”Kärleken är evig” för honom. Ja, det gjorde jag.

Därefter hånglade vi. Ja. Kim hånglade. Bakom den här mannens skägg fanns ett par så mjuka läppar och jag älskade dem.

Vi tappade tyvärr bort varandra (med 100.000 pridefirare på stan), men jag ska hitta honom igen. Ja, det ska jag.

Men den där känslan återkom efter många års ökenvandring. Någon åtrådde mig. Någon höll om mig.

Jag är så jävla romantisk av mig att jag nästan vomerar.

Språkbad i vardagen

Bilden har inget med inlägget att göra.

Jag skulle uträtta ett bankärende i morse. Bredvid mig i kön satt en ung kvinna med sitt barn i barnvagn. De växlade så fint mellan svenska och finska. ”Nyt syödään vadelmaa” (”nu äter vi hallon”) och ”filten ska vara på”. ”Vadelma”, svarade barnet, ”lisää!” (”mer!”) på bebisspråk, och tillade på svenska: ”Tack, tack.” Kön var lång och barnet skulle ta sig en tupplur. ”No nyt sanon hyvää yötä” (”Nu säger jag god natt”), sa kvinnan. Barnet svarade på svenska: ”God natt, mamma”.

Det var så gulligt. Vilket språkbad!

Sedan blev jag äntligen betjänad och den trevliga kvinnan bakom disken frågade mig på finska om mitt telefonnummer är *det och det*. Då rabblade jag upp numret för mig själv, på svenska, och svarade att ”ja, det stämmer”. (Trots min goda finska så är det här med telefonnummer en kategori för sig.) Hon fattade vinken och fortsatte att betjäna mig på finska, men hon gav mig alla viktiga papper etc. på svenska. God service helt enkelt.