Nytt år, nytt hår

Hur har ni det i vinterkylan? Här i Helsingfors har vi vid ett par tillfällen haft 20 minusgrader och då är det väldigt svårt att gå ut med en snöälskande men kylahatande mexikansk hund. Blake har påbörjat en medicinering och han har slutat hosta. Veterinären sa att han har ”förhårdnader” i lungorna, vilket tydligen är vanligt när man inte längre är purung (han blir tio i april).
Tacksam för det och jag hoppas att hostandet håller sig borta.

Vi har mest utforskat vår nya stadsdel och vi trivs verkligen i vår nya bostad. Den är helt perfekt.
Och så har jag klippt av mig mitt långa vackra hår! Kan ni tänka er?
Jag klippte ju av mig allt inför min hjärnoperation för två år sedan och jag bestämde mig för att låta det växa tillbaka, som för att fira att jag överlevde.
Nu var håret tillbaka i sin fulla längd och glans, så mission accomplished. Nu Var det dags att klippa av det, så jag gled in hos en för mig helt okänd frisör och han var mycket trevlig och skicklig.
(Dagen därpå råkade jag promenera förbi och han vinkade in mig och serverade kaffe. Det var väl gulligt!)

Skriver mer snart.
Det händer så mycket i världen just nu. SkandalERNA i den norska kungafamiljen är helt sinnessjukt enorma. Undrar just hur länge den norska monarkin överlever. Jag är helt uppslukad.

Hej då, gamla hår. Tack för allt.

Foto: privat – nya frillan och Blake, samt gamla frillan och frisörens kvicka hand.

Ljus mot mörker, värme mot kyla

För två kvällar sedan skrev jag:

Tände en lykta på balkongen för för att se hur länge ljuset skulle överleva. Det var ju ta mig tusan två decimeter snö ovanpå lyktan och jag tänkte att snön skulle smälta och släcka ljuset.
Men icke då.
Snön är borta och ljuset brinner än, flera timmar senare, och det har bildats en liten snöfri zon.
Är det nu såna där fina visdomsord kommer in i bilden, om hur ljuset övervinner mörkret, och kyla och likgiltighet tillintetgörs av värme och kärlek?

Jag är en farbror som tror på klyschor och annat trams, eftersom de ju uppkom av en anledning och är rena rama sanningar!

–19 i Helsingfors, och solen sken idag över all snö och allt var så fantastiskt vackert. Och ja, gatorna var välplogade och allt fungerade som vanligt. Tack för det.
Men min min hund vill inte gå ut. Eller: han vill gå ut men sedan vill han gå in…

Snart är det sommar och vi är åter svettiga och äckliga och vi gnäller som tusan, så låt oss njuta av vår plötsliga vinter!

Hälsningar från Helsingfors – Framtidsstaden i Framtidslandet.

Heja Helsingforsregionens trafik. Heja Finland.

Jag har många gånger berömt HRT (Helsingforsregionens trafik) och nu är det dags igen. (Som sagt: Storstockholms lokaltrafik har SÅ mycket att lära.)
Värsta snöstormen pågår och bussar och tåg gick idag som de skulle. Jag kom i tid till jobbet och jag kom hem utan några som helst problem. Mycket imponerande. Dessutom välplogade vägar.
Ja, det är nåt med detta fantastiska land – allting liksom bara fungerar som det ska. Fantastiska Finland.

Privat: En fjäder i skägget

fjäderhund
Hej.
Semestern, eller svemestern som vi säger när vi tillbringar den hemma i Svedala, började med att jag vaknade rasande. Ja, det var något politiskt (läs: den patetiska asyl-, flykting- och invandrarpolitiken*) som störde mig så till den milda grad att jag smällde i dörrar och pratade för mig själv. Och med mig själv.
Sån är jag. Mycket engagerad.
Sebbe och jag tog en sju kilometer lång morgonrunda och jag lugnade ner mig något. Det är så vackert där ute. Solen skiner och snön ligger kvar, men den smälter. Och tänk att det kan vara så TYST bara en kvart från storstadens larm, sus, dus och bus. Fantastiskt.
Självklart gick jag nästan hela den där rundan med en fjäder i skägget. Ingen av alla de miljoner medborgare som var ute och motionerade och ”njöt av den fantastiska vinterdagen” behagade påpeka att jag rände runt med en halv fågel i fejset. Tack för det.
Men vilken tur att jag älskar att fotografera mig själv.
*Vi tar det vid ett senare tillfälle.

Idolbild: Så kom Sebbe hem från landet


Efter en händelserik helg med grabbarna på landet så kom Sebbe äntligen hem igår kväll. Ordningen var genast återställd och han tyckte nog att det var härligt att småslappa mot mina jeans. En sådan söt nos på en sådan sötnos! Och titta nu på de superfina tassarna.
Så här såg det förresten ut när jag var på väg hem natten mot söndag. Plötsligt superkallt och jag bjöd dessutom på årets, eller säsongens faktiskt, första vurpa.
Det får mig återigen att notera att medborgarna cyklar hjälmlösa på isiga gator. Inte mycket att skydda där, uppenbarligen.

Äntligen måndag och ny vecka. Återigen svindlar tanken: allt vi misslyckades med under förra veckan kan vi lyckas med under denna nya, oskrivna vecka 8.