Jag tog 23 654 steg idag, denna varma dag. Först promenerade jag till biblioteket och sedan fick jag ett meddelande från en bortrest vän som bad mig att hämta ut ett paket som anlänt en vecka för tidigt. Gick till vännens lokala K-Market och knappade in koden jag fått på displayen så att en lucka magiskt skulle öppna sig. Dock började koden med en bokstav och på displayen fanns endast siffror. Jag funderade. Då noterade jag att de hade en massa paket bakom kassan och jag, som inte är den mest kvicktänkta människan i landet, lade snabbt ihop två och två (och dessutom lider jag av dyskalkyli).
Jag hade ju dock inget leg med mig, eftersom jag inte har ett leg – bara ett pass och passet släpar jag ju inte med mig. Istället för att bara fråga så promenerade jag hem igen. I värmen. Hämtade mitt pass. Promenerade tillbaka.
Jag lyckades ta emot paketet och naturligtvis behövde jag inte legitimera mig. Därför blev det så många steg idag. Min vän var glad och tacksam.
Här vaknar farbror – er nye sporttönt – med ljuvlig träningsvärk. Igår besökte jag simhallen för första gången på åtta år och här kommer min djupa och ärliga analys.
Denna fruktansvärda ålderskris syns på de märkligaste av vis. Först den där fotbollsfinalen (EM var det va?) och därefter lite OS och nu började jag dessutom simma helt plötsligt.
Bli inte förvånade om jag plötsligt skaffar körkort och bil. Medelålderskriser är inte att leka med. Plötsligt förstår jag alla de där ”roliga” filmerna som avhandlar ämnet (det är inte det minsta kul, kan jag upplysa församlingen om).
Först måste jag be om ursäkt. I många herrans år har ni tjatat men jag har inte lyssnat. ”Man mår så bra efter att ha motionerat” och ”man fylls av endorfiner – kroppens eget morfin” osv. Jag erkänner att jag kan vara lite envis ibland (vilket oftast, men inte alltid, är en positiv egenskap).
Nu följde jag era råd och efteråt kände jag mig… euforisk. Jag trivdes, inte som den berömda fisken i vattnet, utan snarare som en glad groda.
När jag efteråt promenerade hem (ynka ca 200 meter) var jag helt slut, på ett härligt sätt, och jag verkligen lunkade för att sedan kasta mig i sängen. Jag till och med somnade ett tag. Trött men lycklig. Eller snarare: trött OCH lycklig.
Jag har alltid tyckt om att simma då vatten känns som mitt rätta element. Förklaringen är säkert så simpel och primitiv. Därför trivs jag även där jag bor då jag har havet runt knuten. En fantastisk frihetskänsla.
Men varför har jag inte vågat gå till simhallen på åtta år? Detta har jag så klart analyserat.
Jag tror att det är så enkelt som att redan när jag var ett gossebarn, under mina mobbade skolår, drabbades jag av stark ångest på gymnastiken. Detta av den anledningen att de få skolkamrater som jag fick äran att hänga lite med var töser (ni vet, såna där ”dåliga” flickor som stod i rökrutan och som hånglade (och mer därtill) med de stökiga grabbarna i nian). På gymnastiken (eller idrotten, som det senare kom att kallas på schemat) separerades vi enligt kön och all min ”trygghet” försvann. Att befinna sig i ett omklädningsrum med bröliga grabbagrabbar är starkt ångestframkallande.
Tänk så djupt rotat detta är! Fortfarande, efter alla dessa år, mår jag både psykiskt och fysiskt dåligt i miljöer med uteslutande herrar.
Därför kan jag väl passa på att uppmana er som ynglar av er, att se till att era glin inte blir bedrövliga mobbare. Mobbning förstör många liv.
[Sensuella badbilder från min (korta) tid i Spanien 1995.]
Äntligen ett feberfritt dygn bakom mig. Jistanes, vilken förkylning som slog till. Minns inte när jag senast hade feber och jag kom inte ihåg hur utmattad och utslagen man kunde känna sig. Dessutom hostan från helskotta och varje hostning har gjort ont i operationsärren. AJ. Men äntligen bättre.
Men det var inte det jag skulle berätta om denna morgon…
Jag har aldrig varit så här fet! Ett riktigt fetto! ”Rultan” är historia och istället är det ”Fettot” som klampat/vaggat in på scen. Usch! Inte konstigt dock, med tanke på att jag inte kunnat röra mig ordentligt på drygt två år. Först på grund av smärtorna och sedan december har jag varit mer eller mindre invalidiserad medan kroppen läkt efter Den Omtalade Operationen.
Jag har ju aldrig varit nån sportig person men jag har alltid promenerat väldigt mycket men nu har jag ju inte kunnat göra ens det. (Min hund har också lagt på sig. Och det är mitt fel!)
Jag började inse detta när jag letade fram en vårig jacka som jag ärvt efter min far och jag kunde med nöd och näppe knäppa den. Och då var min far inte ens fet! Ja, lite rund om magen som de flesta 70-åringar, men inte på något vis FET. Men nu är jag det.
Det är ta mig tusan inte festligt alls att bli andfådd när man tar trapporna till tredje våningen. Under en väldigt lång tid kunde jag p.g.a. ryggen inte gå i trappor men nu kan jag äntligen det igen. Sedan ställde jag mig på vågen och jag såg siffror som jag inte ens kunde relatera till. Så nu måste jag ta tag i det här. Efter en morgonsmoothie ska Blake och jag ut på en riktigt lång runda, för första gången på länge.
Jag kan INTE vara medelålders, singel OCH fet! (Tänkte att om jag skriver om detta så kan – och måste – jag göra något åt saken.)
*reser mig upp och vaggar iväg med allt mitt fläsk*
Blake blänger på en badande papaa. Jag har aldrig tidigare badat så mycket som under denna sommar. Underbart är det! Att simma är den enda form av motion som jag gillar. Runt hörnet från bostaden – vilken lyx!
När man är 40+ så orkar man inte ha kroppskomplex.
En hel vecka gick till spillo. I torsdags var jag ju och testade mig för covid-19, efter att ha börjat känna av en förkylning. Det visade sig handla om en väldigt vanlig och väldigt lätt, liten förkylning men en aning feber, halsont och snuva. I dag kom äntligen testresultatet som ett SMS. Negativt. Äntligen får jag återvända till arbetsplatsen.
Nu kommer jag att undvika människor så gott jag kan, ty jag vill inte bli tvångssjukskriven stup i kvarten. Vi går in i en enorm influensaperiod och om vi då måste sjukskriva och testa oss så fort snoken rinner lite så… Blir det ju en väldigt hackig tillvaro en bra tid framöver.
Vad jag inte förstår är i fall det framgår om jag har antikroppar. Alltsom jag haft smittan vid något tillfälle. Eller hur fungerar det? Framgår det av detta test eller gör man ett annat slags test för att få reda på det? Jag vet inte jag.
Nu när hösten så sakteliga är här så är det för mig att återigen slå ett slag för HÄLSANS HÖST. Jag minns inte när jag började ”hösthälsa-till-mig”, men det var många år sedan. Tänk! Tänk vad tiden går.
Jag har bestämt mig för att börja promenera till och från jobbet och idag provgick jag och min hund. Jag ville hitta den bästa och smidigaste rutten och det gjorde jag på tillbakavägen. Härligt! Lite lustigt att det är nästan på metern lika långt hemifrån till jobbet som det var från mitt hem i Stockholm till dåvarande arbetsplatsen. Nästan exakt! Och då brukade jag ju gå (eller cykla ibland) och jag var i mycket fin form med slank och tilldragande kropp. Den vill jag hemskt gärna ha tillbaka.
