Jag tog 23 654 steg idag, denna varma dag. Först promenerade jag till biblioteket och sedan fick jag ett meddelande från en bortrest vän som bad mig att hämta ut ett paket som anlänt en vecka för tidigt. Gick till vännens lokala K-Market och knappade in koden jag fått på displayen så att en lucka magiskt skulle öppna sig. Dock började koden med en bokstav och på displayen fanns endast siffror. Jag funderade. Då noterade jag att de hade en massa paket bakom kassan och jag, som inte är den mest kvicktänkta människan i landet, lade snabbt ihop två och två (och dessutom lider jag av dyskalkyli).
Jag hade ju dock inget leg med mig, eftersom jag inte har ett leg – bara ett pass och passet släpar jag ju inte med mig. Istället för att bara fråga så promenerade jag hem igen. I värmen. Hämtade mitt pass. Promenerade tillbaka.
Jag lyckades ta emot paketet och naturligtvis behövde jag inte legitimera mig. Därför blev det så många steg idag. Min vän var glad och tacksam.
Ibland är det lite härligt att bara ge upp och acceptera faktum. Man kan inte vara bäst på allting, o.s.v. Jag är värdelös på matematik. Under hela min skolgång gick jag i så kallad ”hjälpmatte”. Jag kan fortfarande inte multiplikationstabellen (och vad skulle jag ha för nytta av den?) och jag räknar på fingrarna.
Även om jag skulle vilja bli bra på matematik så skulle jag inte kunna bli det. Det finns helt enkelt inte i mig. Däremot finns det andra ämnen eller saker som jag eventuellt skulle kunna klara av – eller till och med vara riktigt bra på – som exempelvis att köra bil. Jag har inte körkort och jag avskyr bilar (till och med lukten inuti dem) och ibland tänker jag att jag skulle vara en trafikfara bakom ratten. Jag är dock inte så säker på det. Kanske skulle jag vara en suverän bilförare. Har man inte intresset så kanske man ändå skulle kunna, om man ville. Annat är det med – i mitt fall – matematik.
På senare år har jag dessutom tänkt på detta med dyskalkyli. (”Dyskalkyli innebär att du har mycket svårt att räkna och förstå siffror.”) Jag har insett att jag blandar ihop siffror. Ett konkret exempel (av många): Jag har haft en läkartid (ex.) klockan 15:10 och jag har varit på plats 10:15 (så, i god tid ändå, tack och lov…).
Under skolgången var jag bra i ett fåtal ämnen: svenska, engelska, tyska, bild (som säkert kallas nåt helt annat idag), hemkunskap samt musik. (Inte så chockerande om du känner mig.) I idrott fick jag en etta (av fem, på min tid) i betyget. (Inte så chockerande om du känner mig…)
Det galna är att jag fick en hel trea i matematik i mitt slutbetyg från grundskolan. Jag förtjänade knappt en etta.
Detta hände igår kväll: min iPhone ville uppdatera sig och jag sa okej. Sedan hände ingenting. Det var en bild på skärmen som sa att jag skulle koppla telefonen till datorn men det hände fortfarande ingenting.
Började få panik. Utan min telefon är jag helt avskärmad. (Jag har inget annat internet hemma.) Jag tänkte genast på ”frugan” som skulle drabbas av panik om jag inte svarade i telefon under bara 24 timmar och hon är dessutom bortrest. Annars hade hon ju klampat hem till mig med andan i halsen, så där som hon gjorde när jag tog helvetesvaccinet och blev så sjuk och förlorade all motorik så att jag inte ens lyckades svara i telefon när hon ringde och ringde och ringde och sedan dök upp och fann mig i nåt slags komaliknande tillstånd med andnöd och ett galopperande hjärta och händer som inte lydde mig.
Hur som helst. Tänkte att här krävs väl uppkoppling, så vad ska jag göra nu?
Då kom jag på att på sjukhuset mittemot mig har de toppenbra uppkoppling (utan lösenord). Jag vet ju det eftersom jag (dessvärre) är stammis där.
Gick dit och satte mig i en sån där fåtölj som är lite som ett tält. Man är omsluten av fåtöljen och är i sin egen värld. (Se bild nedan.)
Där satt jag då och kopplade upp mig och pluggade in telefonen i datorn och sedan stod det på skärmen: ”det kan ta ett par minuter att ställa in ditt apple-ID”. Tror du att jag kom ihåg det lösenordet förresten? Så klart inte. Så jag fick be om ett nytt, som skickades till min telefon som jag alltså inte kom in i!
Efter en halvtimme (!) fick jag nog och stängde av telefonen och började om och då funkade det plötsligt.
Men! Alla appar var borta. Puts väck. Så jag fick inleda jätteprojektet att ladda ner dem igen. Och så alla dessa J&%¤a lösenord! Det ska vara koder och det ska skickas ännu en kod till telefonen och det ska bekräftas och duttas och det tar ju FLERA DAGAR.
Alla mina fantastiska hemmasnickrade ringsignaler är borta. Tack och lov är bilderna och musiken kvar.
Har en massa inställningar att ta tag i, men jag ORKAR INTE. Jag ville ha en lugn hemmakväll.
Jag måste säga att sedan Steve Jobs dog så har apple blivit så mycket sämre och plottrigare. Det ÄR faktiskt så. Jag har haft iPhone sedan den första modellen kom (när det nu var) och jag har haft Mac i snart 20 år och jag har aldrig haft några problem förrän på senare år. (Just nu kör jag med en PC eftersom min älskade iMac sjunger på sista versen och en propp – eller säkring – går varje gång jag kör in sladden i uttaget. Måste testa en ny sladd. Kanske är det bara den det är fel på.)
Jag kommer inte ens in på min bank eftersom den nya appen saknar face-ID och tror du att jag kan några koder? Så klart inte. Jag lider nämligen av dyskalkyli. Alltså som dyslexi, fast gällande siffror. (”Dyskalkyli innebär att du har mycket svårt att räkna och förstå siffror.” Ja, så är det och så har det alltid varit.)
Sluta göra allt så plottrigt och svårt hela tiden! Måste man vara ingenjör för att klara av att hantera sin telefon nuförtiden?
Nej, jag är inte tekniskt lagd men jag är ändå normalbegåvad och detta tekniska helvete är under all kritik.
Nu kommer det att ta flera dagar innan min telefon är sig själv igen. Men utan mina fantastiska ringsignaler. Jag grämer mig som %¤#&!
