Äntligen hemma och nu ska jag ta helg, men först vill jag berätta att jag idag tog min välmående nya karriär till nästa nivå.
Under ett möte med storchefen fick jag mina verktyg för mina ”övriga” arbetsuppgifter. Nu kliver jag in i rollen som firmans some-person, eller sociala medier-expert som det skulle kallas i en svensk morgonsoffa. Fick bland annat en ny telefon, med vilken jag varje dag (”eller minst varannan”) ska fota och lägga upp PR-grejer på våra sociala kanaler. Jag ska alltså ta fräsiga foton och skriva fiffiga bildtexter till. Ni vet, sånt som jag ändå gör mest hela dagarna.
Det jobbiga är att telefonen är en samsung och jag har endast använt iphone sedan den smarta telefonens födelse. Det är faktiskt bara att växla över så där hursomhelst. (”Varför skriver jag plötsligt med VERSALER?”) Dessutom är luren på finska och fastän min finska är så toppenjättebra så är det inte helt lätt alla gånger. Detta kommer att vara första gången någonsin som jag behåller autocorrect på, då mina inlägg kommer att nå tusentals och åter tusentals ivriga finländare.
Så jag satte mig efter lunch och lärde mig telefonen och jag fick iväg ett bra inlägg inför helgen.
Nu känns det som att jag har ett Riktigt Jobb® för första gången på länge. Jag har till och med alltid skjorta på mig på jobbet, och blanka svarta skor. Fatta. Den strikta sidbenan är dock ett minne blott. På grund av mitt enorma coronahår.
För en dryg månad sedan var det exakt ett år sedan tappade jag min iPhone 6 Plus i holken (eller wc-byttan som det heter här i Finland). Det gick till så att jag kom in efter en hundpromenad och jag rusade in på herrarnas. Jackfickan var öppen och telefonen damp ner i toalettstolens glupska gap. Jag plockade isär apparaten och lät den torka och till min enorma förvåning fungerade den återigen dagen därpå.
Glaset krossades dock ”en aning” och nedre delen av telefonen fick sig en rejäl smäll. Sedan dess har jag fått ladda väldigt försiktigt. Jag har fått trycka in och dra ut sladden om och om igen för att sladden och telefonens inre organ ska få kontakt. Ibland har det sett mörkt ut men min kära iPhone har hållit sig – och därmed även mig – vid liv.
Det senaste halvåret har den dock laddat ur på nolltid. Och då menar jag verkligen NOLLtid. Det blev helt enkelt dags att skaffa en uppföljare. Jag letade efter en 6 Plus:a igen eftersom jag varit väldigt nöjd med den modellen, men den fanns inte att köpa (ville inte köpa en begagnad med kasst batteri). En fredag beställde jag således en iPhone 8 Plus och jag fick den hemlevererad redan måndagen därpå!
I fyra och en halv timme satt jag och glodde på datorskärmen där jag i realtid såg budets bil susa runt längs Helsingfors gator och på utsatt tid kom hon till min ytterdörr. Mycket imponerande. Tänk vilken teknik vi har numera. (Denna mening lär vi skratta åt om fem, tio år när tekniken är en helt annan och betydligt mer avancerad.)
Och när jag satt där och väntade så kom jag på att det ju var på dagen sedan min 6 Plus-olycka! Det var väl lite lustigt? Tänk så mycket som hänt i mitt liv under det gångna året. Jag tror faktiskt att det var nästan på timmen ett år mellan olycka och uppföljarens ankomst. Det känns som ett tecken!
Den 29 oktober 2008 blev jag med min första iPhone (3). 2011 nån gång uppdaterade jag till iPhone 4. Hösten 2015, när jag flyttade till Finland, köpte jag den bedårande iPhone 6 Plus, och nu – fyra år senare – Plus 8. Jag är inte en sådan person som hela tiden ska köpa, köpa, köpa och ha, ha, ha den senaste modellen. Jag använder mina prylar tills de dör, eller åtminstone desperat kippar efter andan.
Ja, jag är en apple-man (även om jag tycker att apples produkter på senare år har blivit lite väl plottriga och pc-aktiga) och jag kan inte tänka mig att ha en annan smartphone än en iPhone. Så är det bara.
Det tog mig den där måndagskvällen två, tre timmar att föra över allting från gamla till nya telefonen. Mitt internet var segt så jag fick börja om en gång och det hela tog frustrerande lång tid, och jag var tvungen att uppdatera ditt och datt för att lyckas med överföringen. Det gick alltså inte lika smidigt som förra gången (apple har som sagt tappat det lite).
Jag har nu haft telefonen i en dryg månad och jag är mycket nöjd. Den är så snabb! Jag har ännu inte grundligt undersökt den fantastiska kameran, men den har hyllats här och där. De olika funktionerna ska jag ta mig en ordentlig titt på, jag som fotograferar så mycket.
Så där ja, mina damer och herrar.
Eftersom ni vill läsa mina två fantastiska bloggar även när ni är på vift, så kan ni nu göra det från era fina iPhonetelefoner*, utan att behöva vänta på att sidan laddar, laddar, laddar.
Så här ser det ut (ja, dessa mobilversioner dyker upp automatiskt när ni surfar till sidan ifråga):
Och så klickar ni på pilen nedtill, i mitten av skärmen, och sparar en ikon på bildskärmen och vips, så har ni en genväg (nedan). Härligt va!
*Fungerar förmodligen även i andra smarta telefoner, men dem vet jag ju ingenting om.
Igår kväll när Sebbe och jag strosat Götgatan fram och hunnit ned till Hilton vid Slussen så sög ett galleris skyltfönster min blick till sig. Ja, den hebreiska texten skrek efter mig (den har sådan inverkan på mig) och jag gick fram och försökte läsa. Eftersom det var lördag kväll och hundratusentals människoas var ute och besökte vattenhålen (efter en lång, svår vandring genom öknen) och uteserveringarna var som överpackade små djurparker (några bufflar och kossor var dock dessvärre utsläppta på grönbete) så bestämde jag mig för att sluta läsa och knäppa ett foto istället.
När jag senare tittade på det så noterade jag bums att något inte stämde, ty första ordet (från höger till vänster) började med ett ם , vilket ju inte fungerar eftersom מ är motsvarigheten till bokstaven ”M”, men avslutas ett ord med denna bokstav så skrivs den ם .
Jämför mitt namn:
קים מילרל
M-ljuden ser ju olika ut i KiM och Milrell.
Ja, det visade sig att hela texten var skriven åt fel håll och det ska egentligen stå:
שישים שנים
Vilket betyder 60 år.
Den andra hebreisk-looking raden lyckades jag inte tyda och det visade sig bero på att det är fråga om jiddisch.
*Puh* sa jag när jag fick veta det.
Sakta men säkert lär jag mig detta fantastiska språk. Väldigt sakta. Men väldigt säkert. Användbara appar!
Bästis.
Ding dong! Igår besökte jag granngrabbarna för att ge den ene en kurs i det här med iTunes, iPhone och Apple i allmänhet. Ja, han blev nämligen nyss med iPhone då han tog över min gamla i och med att jag gick över till iPhone 4 (mest för att jag saknade filmfunktionen). (I utbyte fick jag för övrigt en platt-tv tjock-tv och en fåtölj.) (Skratta ni.)
Jag trivdes i lärarrollen – kalla mig gärna magister – och jag bar strikt klädsel och hade svårt slickad sidbena och naturligtvis höll jag en pekpinne i näven. Som jag då och då svingade med.
Grabben, eller ska vi säga eleven, var mycket nöjd med kursen och han älskade bums sin iPhone. ”Men så kul!” sade han. Och ”Tänk att jag kan kolla min mail!” och ”Varför har jag väntat så länge?”
Jo, iPhonen är fortfarande mitt bästa köp någonsin.
Och nej, hundar köper man inte – man adopterar dem.
