Teknisk vardagsdramatik!

iphone kylie minogue
Min älskade, livsviktiga iPhone.

Alltid är det nåt!

Detta hände igår kväll: min iPhone ville uppdatera sig och jag sa okej. Sedan hände ingenting. Det var en bild på skärmen som sa att jag skulle koppla telefonen till datorn men det hände fortfarande ingenting.

Började få panik. Utan min telefon är jag helt avskärmad. (Jag har inget annat internet hemma.) Jag tänkte genast på ”frugan” som skulle drabbas av panik om jag inte svarade i telefon under bara 24 timmar och hon är dessutom bortrest. Annars hade hon ju klampat hem till mig med andan i halsen, så där som hon gjorde när jag tog helvetesvaccinet och blev så sjuk och förlorade all motorik så att jag inte ens lyckades svara i telefon när hon ringde och ringde och ringde och sedan dök upp och fann mig i nåt slags komaliknande tillstånd med andnöd och ett galopperande hjärta och händer som inte lydde mig.

Hur som helst. Tänkte att här krävs väl uppkoppling, så vad ska jag göra nu?

Då kom jag på att på sjukhuset mittemot mig har de toppenbra uppkoppling (utan lösenord). Jag vet ju det eftersom jag (dessvärre) är stammis där.

Gick dit och satte mig i en sån där fåtölj som är lite som ett tält. Man är omsluten av fåtöljen och är i sin egen värld. (Se bild nedan.)

Där satt jag då och kopplade upp mig och pluggade in telefonen i datorn och sedan stod det på skärmen: ”det kan ta ett par minuter att ställa in ditt apple-ID”. Tror du att jag kom ihåg det lösenordet förresten? Så klart inte. Så jag fick be om ett nytt, som skickades till min telefon som jag alltså inte kom in i!

Efter en halvtimme (!) fick jag nog och stängde av telefonen och började om och då funkade det plötsligt.

Men! Alla appar var borta. Puts väck. Så jag fick inleda jätteprojektet att ladda ner dem igen. Och så alla dessa J&%¤a lösenord! Det ska vara koder och det ska skickas ännu en kod till telefonen och det ska bekräftas och duttas och det tar ju FLERA DAGAR.

Alla mina fantastiska hemmasnickrade ringsignaler är borta. Tack och lov är bilderna och musiken kvar.

Har en massa inställningar att ta tag i, men jag ORKAR INTE. Jag ville ha en lugn hemmakväll.

Jag måste säga att sedan Steve Jobs dog så har apple blivit så mycket sämre och plottrigare. Det ÄR faktiskt så. Jag har haft iPhone sedan den första modellen kom (när det nu var) och jag har haft Mac i snart 20 år och jag har aldrig haft några problem förrän på senare år. (Just nu kör jag med en PC eftersom min älskade iMac sjunger på sista versen och en propp – eller säkring – går varje gång jag kör in sladden i uttaget. Måste testa en ny sladd. Kanske är det bara den det är fel på.)

Jag kommer inte ens in på min bank eftersom den nya appen saknar face-ID och tror du att jag kan några koder? Så klart inte. Jag lider nämligen av dyskalkyli. Alltså som dyslexi, fast gällande siffror. (”Dyskalkyli innebär att du har mycket svårt att räkna och förstå siffror.” Ja, så är det och så har det alltid varit.)

Sluta göra allt så plottrigt och svårt hela tiden! Måste man vara ingenjör för att klara av att hantera sin telefon nuförtiden?

Nej, jag är inte tekniskt lagd men jag är ändå normalbegåvad och detta tekniska helvete är under all kritik.

Nu kommer det att ta flera dagar innan min telefon är sig själv igen. Men utan mina fantastiska ringsignaler. Jag grämer mig som %¤#&!

Allt bara slocknade

white imac and apple magic keyboard
Photo by J. Kelly Brito on Pexels.com

För ett tag sedan slocknade hela min lägenhet. Bara huxflux. Jag är bra på mycket men såna här saker vet jag inte mycket om.

Jag ringde således på hos min granne och frågade om han också var strömlös, men det var han inte.

”Kan du hjälpa mig med mina proppar?” Och ”varifrån är du?”

”Nå, jag är helt från Helsingfors, men jag har även studerat i Vasa”.

”Oj. Min släkt är därifrån. Jag är från Sverige men ändå från Österbotten. Jag har också studerat i Vasa.”

Så, han började vrida runt på mina proppar men inget hände.
I all sin prakt stod han på min pall och vred och vispade. Men inget hände.

Sedan gick jag på konsert. El-dramat fick vänta.

Morgonen därpå köpte jag tre paket proppar och varje gång jag bytte en, så blixtrade det till och till slut gav jag upp och ringde fastighetsskötaren.
Det tog bara en timme (trots lördag) och fastighetsskötaren kom. Han frågade om jag har några förlängningssladdar. ”Ja, jag har en till min TV, men jag kollar aldrig på TV så den är ju i sig inte ens inkopplad.”

”Det spelar ingen roll”, sa fastighetsskötaren. ”Dra ut sladden så får vi se. Oavsett om den är ’aktiv’ eller ej så är den ’på’ och den sväller.”

Vips! Elen var tillbaka!

Han lärde mig att förlängningssladdar är av ondo, om de inte har en sån där röd ”on/off-knapp”. SÅ NU HAR VI LÄRT OSS DET.

”Förlåt att jag störde dig på en lördag”, sa jag.

Han: ”Det är okej, jag får ju betalt.”

När han gick sa jag: ”No, hyvää palkkapäivää.” (”Ha en bra lönedag.”)

MEN DET TOG INTE SLUT DÄR.

Jag har nu identifierat problemet helt själv. Min älskade iMac har lagt av! Nån typ av kortslutning. Den bästa datorn någonsin. I drygt tio år höll den. Med stor sorg måste jag kassera den. Vilken tur att jag har backuppat allt. Jag ska ge den ett försök till, genom att inhandla en ny sladd. Hoppas att det är där felet ligger.

Men jag är så ledsen. Ja, nästan förtvivlad.

Min älskade iMac var med mig på sju adresser i två olika länder. Tack för allt. Du var bäst. Hoppas att jag får liv i dig igen.

Oktobermåndag med snöblandat regn

En egentligen ganska intetsägande oktobermåndag. Det låter ju inte särskilt upphetsande; särskilt inte om jag tillägger att dagen bjöd på snöblandat regn.

På förmiddagen var jag på ett viktigt (obligatoriskt) möte i Sockenbacka. Det var förvånansvärt bra, informativt och ”hoppingivande”.

Jag kom hem och småstädade och Blake gömde sig som vanligt så fort han fick syn på den förfärliga dammsugaren. Även balkongen fick sig en uppfräschning; det landar gott om barr på den. Och tops (alltså örontops, eller ’pumpulipuikko’ som det så fräsigt heter på finska) efter den som bodde här tidigare.

På förkvällen strosade jag och Blake genom det snöblandade regnet och längs de söliga gatorna till Främre Tölö och träffade vår väninna M. Vi tog en redig, rask promenad i mörkret och vi skvallrade om sådant som inte hamnar på bloggar.

Det var skönt att komma hem och duscha både herr Blake och mig själv och därefter kasta sig under en filt för att se dokumentären After The Screaming Stops om tvillingarna Matt och Luke Goss i popgruppen Bros. Jistanes vad de bråkade! Och jistanes vad stora Bros var på åttiotalet. Jag köpte deras två första album (av tre) men kom inte ihåg att det var SÅ poppis.

Jag nämnde min uppgradering till hemska Catalina och jag är fortfarande lika sur. Idag har iTunes betett sig väldigt märkligt; den har märkt om hela album. Bytt artist och album och hela alltet. Bara så där! HELT SINNESSJUKT JOBBIGT.

Dessutom så uppdateras någonting på min telefon varje gång jag kopplar in den. Se bild. Den bara uppdaterar och uppdaterar i timmar. I två dagar har den nu hållit på att uppdatera NÅGONTING. Skulle vilja vet vad.

Ja, hela datorn är seg. Det kan ta två minuter att öppna ett nytt fönster i webbläsaren. Och hela Finder är superseg. Jag klarar som sagt inte av LÅNGSAMHETER så jag skriker och gormar stup i kvarten.

Men nu ska jag sova.
Tack för en bra dag.

Den sega skökan Catalina

Jag körde en uppgradering till Catalina (vad är det för namn? Låter som en kedjerökande billig sköka) på min huvuddator i förrgår kväll och det borde jag inte ha gjort. Nu känns allting plottrigt.
Jag kan inte använda Photoshop längre och jag kan inte ens använda Word. Jag fick en varning om det men trodde så klart att jag skulle kunna ladda ner en kompatibel version av Word på nytt, eftersom jag ju har BETALAT FÖR PROGRAMMET men NEJ, det går ju inte. Nu finns nåt hemskt som kallas Office 365 som man betalar för per år!

Känner mig handikappad och förtvivlad.

Och iTunes ser helt galet ut och det kommer upp två fönster (varför då?) och jag är förvirrad och grinig.

Just nu uppdateras Bilder och jag väntar med hjärtat i halsgropen och undrar hur sinnessjukt det kommer att se ut när allt är klart.

DETTA ÄR ORIMLIGT.
Måste allting – ta mig tusan ALLTING – hela tiden BLI SÄMRE?

Ja ja, jag klarar mig utan Photoshop. Jag har tidigare använt detta bildredigeringsprogram i mitt yrke men det gör jag ju inte längre. Word däremot… Jag är en skrivande person! ATT SKRIVA ÄR VAD JAG GÖR.
En författarbekant berättade att hon använder sig av Pages när hon skriver. Jag har aldrig riktigt använt detta program då jag har varit van vid Word, men nu ska jag göra ett ärligt och uppriktigt försök.

Datorn har börjat bete sig konstigt. Igår kraschade den för – tror jag – första gången någonsin. Jag har en elegant iMac, inköpt 2013 (?). Den har plötsligt blivit så JÄVLA långsam och jag HATAR allt långsamt. Har INGET tålamod. Jag blir sällan riktigt arg och så där grinig att jag kastar saker omkring mig men LÅNGSAMHETER gör mig SÅ JÄVLA FÖRBANNAD att jag till och med måste skriva med versaler. Är en skrivande person men den här irritationen är så JÄVLA STOR att jag inte finner några lämpliga ord och därför till och med SVÄR JAG.

Aaargh.
Ha en bra dag.

Den stränga magistern i mig

Bästis.

Ding dong! Igår besökte jag granngrabbarna för att ge den ene en kurs i det här med iTunes, iPhone och Apple i allmänhet. Ja, han blev nämligen nyss med iPhone då han tog över min gamla i och med att jag gick över till iPhone 4 (mest för att jag saknade filmfunktionen). (I utbyte fick jag för övrigt en platt-tv tjock-tv och en fåtölj.) (Skratta ni.)
Jag trivdes i lärarrollen – kalla mig gärna magister – och jag bar strikt klädsel och hade svårt slickad sidbena och naturligtvis höll jag en pekpinne i näven. Som jag då och då svingade med.
Grabben, eller ska vi säga eleven, var mycket nöjd med kursen och han älskade bums sin iPhone. ”Men så kul!” sade han. Och ”Tänk att jag kan kolla min mail!” och ”Varför har jag väntat så länge?”
Jo, iPhonen är fortfarande mitt bästa köp någonsin.
Och nej, hundar köper man inte – man adopterar dem.