Äntligen en bra deltävling i Melodifestivalen i lördags (våga vägra det fruktansvärda ordet ”mello”) (TVI!). Cazzi Opeia var ljuvlig (min svenska vinnare så här långt) och det var även den nya bekantskapen Jacqline. Vilken pipa! Och skön dänga, men hon borde byta kläder. De där jättetrosorna gör ingen glad. Klä på er damer, det är vinter! Opeias ”Give My Heart a Break” spelas om och om igen här hemma. Texten förklarar lite hur jag mår just nu…
Men jag hade bara en slinga i huvudet hela söndagen: ”La-la-la la-la-Gunilla”.
Därefter var det final i Estland och Danmark men de imponerade inte. (Jag gör allt för att glömma vår finska katastrofvinnare.)
Jag har nog nämnt att en sak som jag saknar här i Finland är MF- och ESC-vänner. I Stockholm var vi ett (ganska stort) gäng som alltid sågs hos varandra för att se dessa tävlingar. Vi röstade och höll på och alla visste – naturligtvis – att under låtarna pratar man inte. En gång tog jag med mig en amatör till vår tillställning och hon förstod inte att hon skulle knipa näbb, hur jag än försökte förklara detta. Jag skämdes jättemycket och hon fick inga fler inbjudningar.
I lördags kom min vän Christa över för att se MF. Det var lajbans. Ni vet Christa, som skrivit en läsvärd bok. Vänner (och hundar) är livet. Så är det bara.
Visst har sommaren varit en smula tradig? Jag går mest och väntar på mina operationer, men det bara dröjer och dröjer och dröjer och det är väldigt stressande då det känns som att hela livet är satt på paus.
Hade dock en osedvanligt trevlig – och somrig – söndag. Träffade två underbara damer. Den ena talade finska och den andra finlandssvenska och jag i min tur brölade på med min vulgära västgötska stockholmska med finska inslag. Och samtliga förstod varandra. Det är Finland för mig. Tvåspråkigt. Läste just om Svenska Finlands befrielsefront i HBL och jag har lagt märke till deras klistermärken sedan länge och jag har ett tips: tillverka klistermärken med texten ”samma på svenska”. Dessa klistras sedan upp på dessa bedrövliga skyltar som finns här och där, med text på finska, engelska och ryska, men inte på svenska. Nån jäkla ordning får det väl ändå vara!
Min vän Christa har skrivit en bok om sin hjärnblödning, som naturligtvis förändrade hela livet. Rekommenderad läsning! (Se foto nedan.) En av operationerna som jag själv väntar på handlar just om att jag kan drabbas av en hjärnblödning om saken inte fixas. Så jag är som sagt väldigt stressad rent psykiskt.
Nu börjar jag nästan se fram emot hösten, ty en somrig dag gör ingen sommar.
Pink is the new black.”Ett blodkärl som brast”.En bög och två brudar.
I fredags var jag på en middagsbjudning hemma hos en irakisk vän då han och vår gemensamma vän hade ordnat något av en grekisk afton. Den senare vännen älskar nämligen Grekland på samma sätt som jag älskar Israel. Jag har aldrig besökt Grekland och vet inte så överdrivet mycket om grekisk mat. Men det var länge sedan jag åt någonting så smarrigt.
Det bjöds fyllda paprikor, tzatziki, grekisk sallad (och tydligen lägger man alltid hela fetaostklumpen på toppen av salladen), vinbladsdolmar, hemlagade köttbullar, kyckling i nån typ av tomatröra, stekta champinjoner (som jag älskar men dessa var ännu godare p.g.a. örter och annat), kåldolmar, frukter samt den (tydligen) obligatoriska vattenmelonen. Och bröd och mjukost.
Som ni hör: väldigt gott.
Vi spelade underbar grekisk musik men framåt småtimmarna gick vi över till israelisk pop. Det blev lite karaoke också, och jag framförde bl.a. en av mina favoritlåtar från ESC: Boaz Maudas ”The Fire In Your Eyes”. Den är så otroligt bra!
Irakiern, som är arab men lämnat islam, förkunnade hur mycket han älskar Israel och att han vill följa med mig dit någon gång, blev eld och lågor och började dansa vilt. (Se bild nedan, men jag kan ju av förklarliga skäl inte visa hans ansikte.)
Det blev en kul och dansant kväll och det var länge sedan jag gick till sängs så mätt.
Jag vet inte var jag ska börja. Ibland är livet så lustigt. Men okej. Detta inlägg kommer att handla väldigt mycket om nikotin. Jag har slutat röka. Jag har aldrig varit rökare, men nikotinist. Jag vill dock inte stödja den svarta marknaden och köpa snus från tveksamma människor, så..
Det hela började med att min väninna A-ST kom på besök från Stockholm och jag fick en dosa snus. (Tack!) Sedan, när den tog slut, så fick jag en sån avsmak. Jag kunde liksom inte gå tillbaks till cigg. Yäk. Det gick inte. Så, igår kväll kom min bästis JW hit och vi snicksnackade och spelade en massa Eurovisonlåtar, så där som vi alltid gör.
Hon sov över och i morse hittade hon inte sina cigg. När hon är nikotinLÖS så är hon en häxa. Hon är verkligen hemsk då. Hon ”härjar”. (Det låter roligare på finska: hän RIEHUU.)
Så då gick jag i morse och köpte cigg åt henne och hon ringde flera gånger, som den nikotinist hon är. ”Var är mina cigg?”
Sedan kom jag hem och gick in i köket för att dricka ett glas vatten och jag råkade sparka på nåt. Och vad var det? Hennes ciggpaket så klart. Hon hade vänt upp och ned på hela bostaden (ganska bokstavligt talat då hon letade efter sina älskade cigaretter). Men där låg de, på golvet.
Och också, igår kväll när vi var ute med min hund Blake, så lyfte hon sina lurar mot mina öron. ”Jag har en ny favoritlåt”, sa hon. Med hennes fru, som hon brukar säga. Den israeliska, fantastiska vokalisten Sarit Hadad. Sedan, när vi kom hem, så kunde JW inte hitta sina hörlurar. Hon letade och letade och gick även ut i bara kalsipperna för att leta på gatan. (För henne är musik lika viktig som för mig. Utan våra lurar är vi ingenting.)
Så då, när jag just hade hittat hennes ciggpaket, så hittade jag även hennes lurar. Ni skulle ha sett hennes min. ”Här är dina cigg och här är dina lurar.”
Illustrativt fotografi från ett tidigare tillfälle.
Story time igen. Jag fick skrivklåda. Läs eller ej. Jag är ganska ”explicit” här.
Jag och ”frugan” ska ju åka till Spanien i mellandagarna, för att träffa min ’long lost brother’ (jättelång historia, men vi sågs senast 2006, vill jag minnas. Vi växte inte upp ihop och jag kände inte till hans faktiska existens förrän jag var 15). Så han bjöd OSS till Spanien och stod för fiolerna och jag är mycket rörd över att han bjöd just OSS och inte bara mig, eftersom han väl har läst vad jag har skrivit här och där, och att min ”fruga” är viktigare för mig än vad någon så kallad kärlekspartner någonsin har varit.
Anyway.
Jag har ju vissa erfarenheter av Spanien. Man kan sammanfatta det som så här att innan Israel blev mitt tredje hemland så var Spanien det. Jag hade en romans med en spanjor, när jag var i de senare tonåren. Jag blev så fruktansvärt förälskad i honom. Antonio. Vi skrev kilometerlånga brev till varandra och till slut träffades vi. Han hämtade mig i Madrid och vi åkte till hans hemstad Valladolid. Vi satt på en buss och folk rökte. Kan ni tänka er? Och det var inte så väldigt länge sedan. Det var en underbar vecka. Men… Vi låg inte. Det var som så att en dag så slängde han fram batongen bakom ett skjul vid floden, och jag som är så pryd (förstå mig rätt: jag är mycket sexuell av mig, men min höga moral plågar mig) blev förfärad så det blev inget av med det. (Dagen efter bad han mig om ursäkt och vi är idag FB-vänner.)
Fast forward. Eller FFWD som det stod på kassettbandspelarna när jag växte upp… Ett par år senare flyttade jag till Madrid, på vinst och förlust. Min arbetsplats hade stängt och jag var bara inneboende nånstans så jag bara drog. Bodde i bögkvarteret Chueca i Madrid. En fantastisk plats. Varje kväll besökte jag baren Black & White och en kväll kom en amerikan fram till mig och frågade om priset. Alltså så där som man ser i amerikanska filmer. ”How much?”
Jag förklarade att jag var i Spanien för att arbeta och att jag sökte jobb och amerikanen svarade nåt i stil med: ”I have seen you in this corner every night for the past week, and I thought you were working, because this spot is for the male prostitutes”.
Jag förklarade att jag inte var prossa och amerikanen sa – och jag glömmer aldrig detta, jag kan citera ordagrant – ”With your Scandinavian looks, if you want to make a lot of money in Spain, you should sell your body”.
Jag gick därifrån till ett annat hak och där fick jag ett jobbförslag. Barägaren ville att jag skulle uppträda som drag queen (inte min grej) och han ville att jag skulle ”vara” Liza Minnelli och jag sa att ”jag är ju mer Marilyn Monroe”, så det blev inget av med det.
Dagen därpå åkte jag hem till Stockholm.
Och nu: ett sidospår. Jag var i Spanien med en finlandssvensk/fransk pojkvän. Ja, han som var katolik och inte kunde ha sex eftersom det var ”dåligt” att må bra. Ja, så i två år var vi ihop. Sexlösa. Such a waste. Han var så sexig. Så vi var på en restaurang i Las Palmas och de hade inget vegetariskt på menyn. Alltså noll. Det var i slutet av nittiotalet. Vi beställde ris och nåt, och i riset fanns fläskkött. Vi protesterade. Sedan fick vi den historiska förklaringen. När muslimerna invaderade Spanien så tillsatte de fläsk i all mat, för att se vem som var fienden. Jag kan nu inte svära på att det var så här, eftersom jag inte är historiker, men denna förklaring fick jag. Och ur ett historiskt perspektiv så är ju detta intressant.
Men nu ses vi snart igen, kära Spanien!
Nästa gång berättar jag om holländaren som jag träffade i Spanien, och som jag besökte i en holländsk (eller heter det nederländsk?) småstad. Och så ska jag berätta om när ”frugan” reste till Spanien, lite spontant, med endast en ketchupflaska (!) i bagaget.
