Spanska minnen

Story time igen. Jag fick skrivklåda. Läs eller ej. Jag är ganska ”explicit” här.

Jag och ”frugan” ska ju åka till Spanien i mellandagarna, för att träffa min ’long lost brother’ (jättelång historia, men vi sågs senast 2006, vill jag minnas. Vi växte inte upp ihop och jag kände inte till hans faktiska existens förrän jag var 15). Så han bjöd OSS till Spanien och stod för fiolerna och jag är mycket rörd över att han bjöd just OSS och inte bara mig, eftersom han väl har läst vad jag har skrivit här och där, och att min ”fruga” är viktigare för mig än vad någon så kallad kärlekspartner någonsin har varit.

Anyway.

Jag har ju vissa erfarenheter av Spanien. Man kan sammanfatta det som så här att innan Israel blev mitt tredje hemland så var Spanien det.
Jag hade en romans med en spanjor, när jag var i de senare tonåren. Jag blev så fruktansvärt förälskad i honom. Antonio. Vi skrev kilometerlånga brev till varandra och till slut träffades vi. Han hämtade mig i Madrid och vi åkte till hans hemstad Valladolid. Vi satt på en buss och folk rökte. Kan ni tänka er? Och det var inte så väldigt länge sedan. Det var en underbar vecka. Men… Vi låg inte. Det var som så att en dag så slängde han fram batongen bakom ett skjul vid floden, och jag som är så pryd (förstå mig rätt: jag är mycket sexuell av mig, men min höga moral plågar mig) blev förfärad så det blev inget av med det. (Dagen efter bad han mig om ursäkt och vi är idag FB-vänner.)

Fast forward. Eller FFWD som det stod på kassettbandspelarna när jag växte upp… Ett par år senare flyttade jag till Madrid, på vinst och förlust. Min arbetsplats hade stängt och jag var bara inneboende nånstans så jag bara drog.
Bodde i bögkvarteret Chueca i Madrid. En fantastisk plats.
Varje kväll besökte jag baren Black & White och en kväll kom en amerikan fram till mig och frågade om priset. Alltså så där som man ser i amerikanska filmer. ”How much?”

Jag förklarade att jag var i Spanien för att arbeta och att jag sökte jobb och amerikanen svarade nåt i stil med: ”I have seen you in this corner every night for the past week, and I thought you were working, because this spot is for the male prostitutes”.

Jag förklarade att jag inte var prossa och amerikanen sa – och jag glömmer aldrig detta, jag kan citera ordagrant – ”With your Scandinavian looks, if you want to make a lot of money in Spain, you should sell your body”.

Jag gick därifrån till ett annat hak och där fick jag ett jobbförslag. Barägaren ville att jag skulle uppträda som drag queen (inte min grej) och han ville att jag skulle ”vara” Liza Minnelli och jag sa att ”jag är ju mer Marilyn Monroe”, så det blev inget av med det.

Dagen därpå åkte jag hem till Stockholm.

Och nu: ett sidospår. Jag var i Spanien med en finlandssvensk/fransk pojkvän. Ja, han som var katolik och inte kunde ha sex eftersom det var ”dåligt” att må bra. Ja, så i två år var vi ihop. Sexlösa. Such a waste. Han var så sexig.
Så vi var på en restaurang i Las Palmas och de hade inget vegetariskt på menyn. Alltså noll. Det var i slutet av nittiotalet. Vi beställde ris och nåt, och i riset fanns fläskkött. Vi protesterade.
Sedan fick vi den historiska förklaringen.
När muslimerna invaderade Spanien så tillsatte de fläsk i all mat, för att se vem som var fienden. Jag kan nu inte svära på att det var så här, eftersom jag inte är historiker, men denna förklaring fick jag. Och ur ett historiskt perspektiv så är ju detta intressant.

Men nu ses vi snart igen, kära Spanien!

Nästa gång berättar jag om holländaren som jag träffade i Spanien, och som jag besökte i en holländsk (eller heter det nederländsk?) småstad.
Och så ska jag berätta om när ”frugan” reste till Spanien, lite spontant, med endast en ketchupflaska (!) i bagaget.

Jag 1993.

Smärtor och kristna israeler

Hej.

Mina intelligenta inlägg lyser med sin frånvaro, som ni säkert har märkt…

Jag har ju vissa hälsoproblem, som jag har tjatat om i över ett år. Vissa dagar mår jag ”ganska okej”, för att sedan ha så svåra smärtor att jag knappt kan ta mig till närbutiken. Jag haltar mig fram med ett domnat ben och med helt sinnessjuka smärtor i min skadade nedre del av ryggen.

Och tänk att om två veckor har jag en tid för magnetröntgen och då kommer jag att ha väntat på den i drygt två månader. Därefter har jag en tid hos neurokirurgen i december och då kommer jag att ha väntat i fyra månader! ÄR DET RIMLIGT att en ska gå runt halvt invalidiserad och bara vänta, månad ut och månad in?

Vi människor har verkligen förvandlats till såna slit-och-släng-varor på så många plan i dagens samhälle. Du sliter ut dig och lämnas vind för våg. Du är kasserad.

Hur som helst. För nån dag sedan mådde jag förhållandevis bra och då var jag – och ”frugan” Jenny – ute och åkte bil med DKI (Den Kristna Israelen). Vi klev in i bilen och genast noterade jag att det hängde en davidsstjärna i backspegeln (se bild) och DKI spelade Sarit Hadad på hög volym. Genast kände jag mig hemma!

Så härligt att ha träffat en ny vän med koppling till Israel.

För övrigt kollade jag programmet ”Judisk högtid” igår på svtplay. Det var bra och informativt, även om det var lite väl klämkäckt. Men rekommenderad tittning för den som är intresserad. Mycket historia och vackra bilder från Jerusalem.

Länk: https://www.svtplay.se/…/judisk-hogtid-rosh-hashana-och…

Israel <3 Grekland

BFF

Vi firade judiskt nyår – Rosh hashana – för några dagar sedan och jag skrev följande, lite vackert så där, på FB.

Vet ni vad? Min bästis Jenny berättade nyss någonting mycket fint för mig. Kanske bland det vackraste jag hört.
Innan hon lärde känna mig så visste hon ingenting om judendomen. ”Du öppnade en dörr och nu står jag här på tröskeln.”
Vidare: ”Jag kommer aldrig att bli judinna (hon är mer dragen till buddhismen) men du har lärt mig så oerhört mycket om både judendomen och om Israel. Nu förstår jag mer om världen. Du öppnade upp mina sinnen. Och det märks att allt det som du har lärt mig kommer rakt från ditt hjärta.”

Har ni hört?

Jag passade samtidigt på att tacka mina vänner IB och ES som för många herrans år tog mig med på mitt livs första Rosh hashana-firande i Tel Aviv. Vilka minnen ändå… Livet ÄR minnen.

Bästisen Jenny sa också: ”Jag förstår nu även ditt politiska engagemang. Jag förstår varför du har gjort vad du har gjort för Israel, och för någonting som du tror på.” (Läs här exempelvis. Scrolla ner lite.) (Ja, jag hette Milrell på den tiden.)

Just detta har ju alltid varit själva poängen med min aktivism för Israel. Alltså, inte att skriva folk på näsan, utan att presentera fakta och få dem att tänka till.

Israel <3 Grekland

Dagen därpå skrev jag lite till. Jenny och jag satt och pratade om våra respektive favoritländer. Hon har Grekland och jag har Israel.
Hon upplever samma sak på grekisk mark som jag på israelisk. Man får den där speciella känslan av att vara hemma. Det vibrerar ända från tårna och upp längs kroppen till hjärtat och ända till hjärnan. Och så gråter man kanske en skvätt av tacksamhet också.

När någon som är på väg till Israel för första gången frågar mig vad hen ska göra där så svarar jag alltid: ”bara njut av atmosfären och ANDAS. Andas riktigt djupt och sug i dig allt.”

Din själ på föda. Du känner det i dina blodådror.
När du är på rätt plats.
När du är hemma.

Mysteeri/Mysteriet

Jag har mina fel och brister men jag är en väldigt bra vän.

I söndags ville jag egentligen bara slappa och kolla på idiotiska serier, men en person hörde av sig och jag hörde ångest i rösten. Jag åkte för att träffa henne och hon fick prata av sig. Jag är en väldigt god lyssnare.

Vi träffades på ett karaokeställe för runt tre år sedan och – som av en händelse – lider vi båda av ischiassmärtor, så hon förstod vad jag menade när jag var lite sen till vårt möte. Jag promenerade från Kampen till Bulevarden, vilket tar bara ett par minuter, men mitt ben domnade igen och jag var tvungen att sitta ner ett tag.

Anyway. Det blev karaoke så klart. ”Joe Le Taxi”, ”Mysteeri/Mysteriet” och ”Evighet”. Jistanes, vad jag älskar att sjunga ut alla känslor och all ångest. Vissa snackar. Jag greppar mikrofonen. Känns bättre sen.

Och därmed spelar vi ”Mysteeri/Mysteriet”. Som tvåspråkig musikälskare älskar jag så klart att köra denna bit.

Arkivbild.

”Bara” vänner

Är det inte tragikomiskt att människor är så enkelspåriga? Min väninna Jenny lade upp ett foto på oss, på FB, igår, och genast trodde ”alla” att vi var mitt uppe i en kärleksrelation.
Okej, vi älskar ju verkligen varandra, men ni förstår nog vad jag menar. En man och en kvinna KAN vara vänner utan några som helst sexuella spänningar. *chockerande*
Vi talas vid ca 12 ggr per dag och vi träffas minst ett par gånger i veckan. Ofta sover vi tillsammans – huller om buller i samma säng. Inga konstigheter! Inga spänningar.
Vi är inte ”intima” även om vi förmodligen är mer INTIMA än vad jag någonsin har varit med en så kallad kärlekspartner.
Folk får skärpa sig. Året är snart 2022.
Man plus kvinna är inte lika med ”intim” samvaro.

Blake, Jenny, Kim.