Melodifestivalen – Kim da Costa

CHA CHA CHA & TATTOO

I afton smäller det äntligen.
Som vi har väntat på UMK – Finlands uttagning till Eurovision Song Contest!
Jag har inte gjort någon hemlighet av att jag stormälskar Käärijä och hans fantastiska bit ”Cha Cha Cha”. Folk och fä tror ju lätt att låten bara handlar om att supa, men om man verkligen lyssnar och tar in texten på riktigt så inser man snabbt att låten har ett mycket djupare budskap än så.

Nu, efter att Melodifestivalen helt har förvandlats till ett barnprogram med outhärdlig musik (vilket jag skrev om här) och extremt tradiga och töntiga sketcher, så dyker nu äntligen en smula KVALITET upp på scen.
Det är Loreen som är tillbaka med ”Tattoo”. Hittills har jag ju bara hört det lilla klippet på Svt Play, men jag älskar vad jag hör. Vilken superdänga!

Jag återkommer med fullständiga rapporter efter såväl UMK- som MF-finalen.

Här kan du se min video om de tävlande låtarna i UMK.

Uppmaning!

Suomi! Tänä iltana äänestämme Käärijää. ”Cha Cha Cha” voi voittaa koko Euroviisut. Luottakaa minuun – minä osaan nämä asiat!
Finland! I afton röstar vi på Käärijä. ”Cha Cha Cha” kan vinna hela Eurovision. Lita på mig – jag kan det här!

— — — — — — — — — — — — — —

Sverige! I afton röstar vi på Loreen. ”Tattoo” kan vinna hela Eurovision. Lita på mig – jag kan det här!
Ruotsi! Tänä iltana äänestämme Loreenia. ”Tattoo” voi voittaa koko Euroviisut. Luottakaa minuun – minä osaan nämä asiat!

Sopiga barnprogrammet Melodifestivalen

Jag sörjer Melodifestivalen.
Denna min ventil, sedan 1982. Jag har varit trogen. Jag har försvarat och jag har blivit bespottad.
Nu har ”de” sabbat Melodifestivalen.

Det hela började med att de började använda det fruktansvärda ordet ”Mello”. Usch.

Kommer ni ihåg åren 2002-2010, ungefär? Fantastisk musik. Nya vokalister som kom fram. Etablerade som visade var skåpet ska stå.
Fina tider.
Och nu? Ingenting att hänga i den berömda julgranen.

MF satsar inte längre på bra dängor, utan på ”mångfald”. Allt ska med. Rap och revy och annat skräp, som ingen MF-människa vill höra.
De blir således av med sina trogna fanatiker.

Och vilket barnprogram MF har blivit! Rena rama barnprogrammet! Med socialistiska inslag. Sånt som vi som var barn på 70-talet blev serverade. Usch. (Eller indoktrinerade med.)

Nu har vi hört tre fjärdedelar av låtarna och allt är bara skräp.

Tänk att här i Finland har vi (endast) sju låtar i finalen, och samtliga (minus en tradig ballad) är bättre än allt som vi hört i MF. (Se min video om UMK här!)

Finland går om storebror Sverige på alla tänkbara plan. VAD HÅLLER NI PÅ MED OVER THERE?

Vi gnällde på Christer Björkman och hans nepotism, men nu när den där jäntan har tagit över MF-skutan och sabbat allting, så säger vi: Chrille, kom tillbaka. Allt är förlåtet.
Det har aldrig hänt tidigare, att jag som den schlagerfjolla jag är, inte har gillat en enda låt, med hela mitt arma hjärta. Men nu är det så. Allt är så urvattnat och grå-brunt. Liksom beiget.

Om en vecka vinner förhoppningsvis ”Cha Cha Cha” den finländska uttagningen, så vi får hurra på/för den. Medan vi sörjer mitt födelseland Sverige – där allt går åt helvete. Numera även Melodifestivalen. Då är det ILLA! Förstår ni hur ILLA det är när till och med MF går åt helvete?

Jag blir så deprimerad.

UMK & MELODIFESTIVALEN 2020

Jag hade en väldigt hektisk lördagskväll då svenska finalen och finska uttagningen till Eurovision sändes samtidigt.

Så här skrev jag på FB innan sändningarna drog igång:

En lång kväll väntar med final i såväl Finland som Sverige (båda sänds på Yle 1 med start klockan 21).

I UMK tävlar de sex bitar som vi fick presenterade för oss för ett tag sedan och min prispall ser ut som följer.

1. ERIKA VIKMAN ”CICCIOLINA”
Underbar finsk schlagerpop med en text om den italienska porrpolitikerlegendaren.
2. SANSA ”LOVER VIEW”
Suggestiv och drömsk klubblåt.
3. TIKA ”I LET MY HEART BREAK”
Powerballad som känns eurovision. Refrängen saknar dock något och sången är på gränsen till för gapig.

I MELODIFESTIVALEN tävlar tolv stackare med B- eller C-låtar. Jag har gnällt om den låga kvaliteten i årets melfest tidigare och har inte ändrat mig. I mitt iTunes-bibliotek har INGEN låt ur årets upplaga fått en full femma i betyg. Detta har inte hänt tidigare i festivalens historia!
Min prispall:

1. DOTTER ”BULLETPROOF”
”Modernt” och lite ”kyligt” på ett ”coolt” vis.
2. ANNA BERGENDAHL ”KINGDOM COME”
Bra låt och bra vokalist men det stör mig att Bergendahls låt förra året, ”Ashes To Ashes”, var bättre.
3. HANNA FERM ”BRAVE”
Hade höga förhoppningar pga alla skriverier och hyllningar och jag blev lite besviken. Ferm känns ”öststat” och det vore kul att se hur det funkar i ESC. Dock för gapig refräng i plågsamt hög tonart.

Sen måste jag säga nåt fult också. Alltså vilka fruktansvärda skitlåtar från MOHOMBI, MARIETTE (vad f*n Mariette!?), den där ANIS samt MENDEZ (så 2001 med latinovibbar och -rap). Och CRONE var bättre för Estland i ESC 2019. BENGTSSON är alltid tillrättalagd och astrist. Harmlös liksom. Usch.

Jaja. Ha en bra vis-kväll!

Och hur gick det sedan? Inte så bra. Jag satt och kollade på både UMK och MF samtidigt – UMK på teve och MF på datorn. Det blev hektiskt och svettigt. Och mina favoriter kom ju tvåa i såväl Sverige som i Finland. Så synd, så synd.
När UMK-sändningen var slut växlade YLE över till Melodifestivalen och mitt i omröstningen – alltså när det var som mest spännande och tittarrösterna lästes upp – såg rutan plötsligt ut så här:

Tursamt nog hade jag fortfarande igång sändningen på svtplay.

Jaja. The Mamas beiga Move vann i Sverige och Aksel Kankaanrantas bakgrundsbrus till låt, Looking Back, vann i Finland. Synd.

När Melodifestivalen var icke-PK

Jag har kollat på Melodifestivalen 1987 och det var en upplevelse.
Redan innan första låten spelats hade programledaren Fredrik Belfrage hunnit använda uttrycket ”tio små negerpojkar”.

Han fortsatte med sin inte så värst politiskt korrekta 80-talsstil då han sa att jurygrupperna ”består av människor av alla kön som finns”, vilket var ett skojfriskt sätt att säga att ”det finns ju bara två kön, höh-höh” (vilket han så klart hade rätt i).
Jurygrupperna tillhörde kvällens ”överklass”, fick vi veta, eftersom de satt ”längst fram vid egna bord”.
Belfrage presenterade en duo med: ”nu kommer en hon och en han”. Otänkbart att köna (ett ord som inte var uppfunnet då) någon på detta sätt numera.

En ful karl sjöng en hemsk låt med titeln ”Flyktingen”. Den handlade om en stackars _man_ (så klart, redan då!) som varit tvungen att lämna sin familj och fly. Sångaren sjöng att ”det finns hopp” och att flyktingen skulle få ”vänta på svar i fyra-fem månader” (bara!). I vers två fick vi veta att flyktingen ej fått stanna eftersom ”det finns för många som han”.

Belfrage fäste vikt vid den mörkhyade Cyndee Peters ursprung och om det faktum att hon kom till Sverige för att stanna i några månader men att hon efter 16 år fortfarande ”tack och lov är kvar”. Han skojade vidare efter att Peters gått vidare till andra omgången. Belfrage sa sig gilla kvällens ”internationella fläkt” och lade för säkerhets skull till: ”om ni förstår vad jag menar”, innan han presenterade finskan Arja Saijonmaa som finalist. Ah, multikulti!

Den blott 37-årige Belfrage kallade sig själv ”gubbe med gelé i håret” och frågade en 9-årig tös om hennes åsikt om såna gubbar. Åldersrasism på hög nivå.

Sedan var det kul att se att artisterna satt på pinnstolar och väntade på juryns röster. Juryn (som drack apelsinjuice – förmodligen sånt där koncentrat som man blandar med fyra delar vatten) bestod för övrigt av 63 personer mellan 15 och (bara!) 60 år och när de sattes i arbete sade Belfrage: ”rösta rätt”, men han menade nog ”rösta rött”.

1987 var för övrigt ett bra MF-år. Lotta Engbergs ”Fyra Bugg och en Coca Cola” vann men tvåan – Arja Saijonmaas ”Högt över havet” – borde ha gått segrande ur striden som den paranta finskan förlorade med en ynka poäng. Sound of Musics ”Alexandra” och Lena Philipssons ”Dansa i neon” var två andra höjdpunkter.

Festivalfin

Gör mig festivalfin. Ja, schlagerfjollans intresse vaknade lite när jag hörde att Dana ska vara pausfågel. Ja, International alltså. Oj, vad hon ska påfågla sig. Hon är så elegant. Jag har letat efter henne i Tel Aviv. I timmar har jag vandrat fram och tillbaka längs hennes hemgata Bograshov Street, som en riktig stalker. Men förgäves.

Håller på den kolombianske samehunken men vaknade med ”Hold you” i huvudet denna morgon. Alltså duetten med fröken Ferm och Mowgli, eller vad han heter. Låten är dock lite för sockersöt även för mig. Då måste den vara VÄLDIGT sliskig, eftersom jag är den mest romantiske mannen på denna planet.

Lundvikarens favoritskap förstår jag mig inte på. Gillar gospel, men… Nääh.

Bergendahlskans comeback diggar jag mer och mer.

Och så gillar jag Wiktoria. Synd bara att hon alltid är så ful i håret. Och hennes make-up gör att hon ser… torr ut. På nåt vis. Konstigt med tanke på att hon ju de facto är blöt under framträdandet.

Men samehunkens parningsjojk går jag igång på. Ligger gärna naken på ett renskinn i hans kåta. En brasa, fallande snö och vinden som pinar oss. Hans fasta grepp om min utsvultna, trånande kropp. Ah. Ja.
Nu vandrar fantasin iväg.