Det är väl min skyldighet att skriva några rader om gårdagens avslagna final, som JAG höll på att missa då jag LÅG OCH SOV. Det är väl Den Berömda Vårtröttheten som slagit till med full kraft.
Detta var ju inget höjdarår, med slätstrukna melodier, trötta artister och jobbiga programledare med trista skämt. Som ni nog vet så älskar jag denna tävling, så jag är inte en sån som slentrianmässigt bara klagar, så när JAG gnäller så betyder det faktiskt någonting.
Min favorit var Cimberly. En så fin ung dam med silkeslen röst. Resultatet överraskade väl ingen. Grattis Felicia. Jag gillade låten mycket när jag först hörde den för några veckor sedan, men jag tröttnade snabbt.
Härligt att det gick så pass bra för Brandsta City Släckers. Gubbar i min ålder tycker att deras dänga ”Rakt in i elden” är festlig och det var den jag hade i huvudet när jag vaknade denna morgon.
Bra att det gick dåligt för Robin Bengtsson – Sveriges, kanske Nordens, tråkigaste ”popstjärna”. Hur kan man vara så intetsägande och ändå kalla sig ”popstjärna”? Nu kanske vi slipper honom ett tag.
Medina är ju alltid festliga men eftersom de ständigt politiserar denna tävling, som jag vill ska vara opolitisk, så blir det bojkott från mig. Nu viftade de med den vidriga palleflaggan på efterfesten. Så töntigt. Så 2023.
Sanna Nielsen var lite övertänd, var hon inte? Och den där Saga Ludvigssons storhet har jag aldrig förstått mig på och ännu en gång kom hon sist.
A*Teens var fina på scen men låten kändes jättelång. Den pågick och pågick. Tjatig helt enkelt.
Meira Omar var bra men det var töntigt att hon i klippet före låten sa nåt i stil med att ”äntligen får unga tjejer se en tjej på tv, som också har lite annan bakgrund”. Som om ”etnofierade” inte kvoteras in överallt och hela tiden. Väldigt 1997.
Nu lämnar vi denna tävling bakom oss och jag återkommer i maj då det är dags för Eurovisionsschlagerfestivalen, som den kallades när farbror var ung och melodierna stod i centrum och allt inte var så flamsigt och tramsigt.
