vänner – Sida 2 – Kim da Costa

Jag rycker in

Det känns som att jag var och varannan vecka gör någon sällskap till något av alla sjukhus här i Mejlans sjukhusområde. Eftersom jag bor i krokarna – och dessutom tack vare min egen vårdkarusell vet var allting ligger – så kan man kontakta mig för sällskap eller guidning.

Nu blev det på kort tid ett andra besök på nybyggda Eksjukhuset, där de koncentrerar sig på ögonsjukdomar. (Plötsligt har mina närstående börjat få problem med ögonen.)

Lite sjukhusfika på det och sedan: ”Vi har ett nytt litet gulligt apotek här, så jag visar dig dit innan du åker hem”.

Allting gick på ynka tre timmar och personen fick naturligtvis Vård i Världsklass. Tack Finland.

Anteckningar en söndag i juli

Här kommer ett fladdrigt inlägg om allt och inget, för den som mot förmodan är intresserad av mitt eviga jollrande.

Dagen började med att jag var nära att bli påcyklad av en cyklist som cyklade mot rött. Inte bra. Cyklisterna (och de ’slalomåkande’ elsparkcyklisterna) måste skärpa sig.

Sedan raggade en dam på mig. Ja. Oj, vilka blickar jag fick. Hon ville verkligen möta mig i kammaren. #StillGotIt
Jag sa ”hej” och hon sa ”hei”. Ja, det är lite skillnad på hej på svenska och hei på finska. Faktiskt.

Och nu ska jag komma ut som tant (jag älskar tanter). I många år funderade jag på vem min favoritförfattare är. Sedan kollade jag min lista över lästa böcker (jag älskar listor) och då förstod jag bums: min favoritförfattare är så klart den bortgångna Bodil Malmsten. Ja, det är väl tantigt av mig men sån är jag.

Jag upptäckte Malmsten när jag läste de tre böckerna från Frankrike. De handlade ju inte om så mycket egentligen – mest bara observationer direkt ur livet. Hon planterade en buske och hon hade problem med mullvadar i trädgården och allt vad det var eller inte var. Det var själva språket och språkbruket som tilltalade mig. Jag sögs in och kände att jag var DÄR. Därefter har jag lånat alla böcker som jag hittat på biblioteket (denna fantastiska uppfinning som stavas BIBLIOTEK).
Så jag sitter på balkongen och läser Bodil Malmsten (hon har (hade) dessutom en underbar, lite torr humor som ploppar upp emellanåt).

Favoritförfattare: Bodil Malmsten
Favoritpopstjärna: Kylie Minogue
Favoritserie: Desperate Housewives
Favoritpolitiker: Alice Teodorescu Måwe
Favoritpolitiker i Finland: jag har inte bestämt mig ännu, jag är så upptagen med Dårhusets tvålopera som är Sveriges politiska absurda klimat
Favoritskådespelare: Kate Winslet
Favorit på youtube: Lina -> https://www.youtube.com/@LinaratesmoviesandTVshows/videos

Lina kommenterar varje avsnitt av skräpserien ”And Just Like That…” som både hon och jag älskar att hat-titta på eftersom den är så usel. Någon dör i säsong tre som redan var död i säsong ett o.s.v. Så otroligt sopigt och ”lazy writing”. Så jag tipsar om Lina som bor i New York. Hon är jättefestlig och hennes minspel är obetalbart.

Och apropå denna skräpserie så ogillar jag Miranda allra mest. Hennes karaktär finns ju inte längre, utan nu är det abortälskaren ( https://kimdacosta.com/en-vantad-backlash-fruktansvarda…/ ) Cynthia Nixon som ”spelar” sig själv: en vänsterextrem, aggressiv lesbian. Jag gillar inte vänsterextrema aggressiva lesbianer.

Som ni ser: bara en massa damer på min favoritlista (och dessutom kvinnan som i morse åt upp mig med sin glupska blick). What a waste att jag skulle vara född fjolla, liksom.

Nästa ämne: mat och näring.
Min anonyma vän berättade att h*n precis som jag har börjat lyssna på vad kroppen vill ha. Som jag nämnt tidigare så äter jag numera kyckling ett par gånger per månad eftersom min kropp behöver det. Detta är alltså någonting att ta upp eftersom jag var helvegetarian i 30 år. Just nu är jag inne i min fil-fas, då min kropp kräver kalcium. Jag älskar fil.
Så gör som jag och min anonyma vän: lyssna på kroppen.

Bonusinfo: jag trodde inte att dagen skulle komma men jag föredrar numera Valios grynost (keso) framför Arlas Keso. Mycket överraskande! Keso-keson upplever jag numera som för söt och jag gillar ju inte sött. Att jag inte gillar sött har räddat mig från extrem fetma, så det är jag tacksam för.

Vidare.
Min andra anonyma vän som slutade röka, vilket h*n aldrig trodde att h*n skulle lyckas med, berättade att efter fyra månader gick äntligen suget, som kom och gick, över. GOOD FOR HIM/HER! Dessutom: denna vän, som lider av en allvarlig men just nu latent, sjukdom trodde att hans/hennes ständiga kräkningar berodde på sjukdomen. Men nej. ”Jag har inte kräkts sedan jag slutade röka”, kvittrade h*n. Det var faktiskt väldigt allvarligt. H*n kräktes i stort sett varje dag och helt plötsligt. Rakt ut. Men nej, det berodde inte på sjukdomen utan på rökandet.

Det var väl allt för nu.

Foto: Kim da Costa – bokhög

Plötsligt överraskade sommaren

Det blev äntligen lite sommar, efter en väldigt trög start. Vi har 25-26 grader här i Helsingfors och då kan man med fördel sitta på balkongen med en god bok och den smarrigaste drycken som existerar – citronvatten. Väldigt rejält med citron, så att man grimaserar lite.
Hundarna flåsar och flämtar i skuggan, trots att de är mexikaner.

Just nu läser jag Bodil Malmstens Det är tvåhundrasextio mil mellan Finistère & Stockholm.
Jag har funderat mycket på saken och slutligen kommit fram till att Malmsten är min favoritförfattare. De tre böckerna från Finistère har jag läst om flera gånger; det jag gillar med Bodils böcker är att även när de ”inte handlar om någonting” så är språket och språkbruket så vackert och tilltalande. Jag flyter med och det känns som att jag befinner mig mitt i handlingen (även när det som sagt egentligen inte finns någon handling).

Ja, idag var jag alltså på biblioteket (vilken fantastisk uppfinning!) för att låna boken som jag läser just nu. Jag reserverade boken igår och i förmiddags fick jag ett meddelande om att boken väntade på mig (som sagt: vilken fantastisk uppfinning!).

Före biblioteket åt jag lunch med min vän Den Halvblinde Finlandssvenska Professorn. Vi gör det ungefär varannan månad och oftast äter vi buffé på Kaarti. Olika rätter dagligen och oftast riktigt smarrigt.
Idag åt jag först en rejäl tallrik fylld med olika slags sallader och därefter var jag egentligen redan mätt, men jag fortsatte med spenatsoppa med ägghalvor (vem älskar inte denna traditionella rätt?). Avslutningsvis lite potatismos och ugnsrostade grönsaker. Tyvärr var kantarellsåsen slut. Min vän hade sett fram emot just den, men vi var nöjda ändå.

Vid ett restaurangbord satt förresten ett mycket het man. Han utstrålade SEX. Jag kunde nästan känna doften av erotik. Eller kanske till och med pornografi.
Nej, det är inte lätt att leva i celibat – fantasin flyger iväg till oanade höjder.

Nu ska jag fortsätta läsa.

Foto: Kim da Costa

Ekorrar och Hengaillaan

Blake och jag hälsade på vår vän i Esbo och det är så trevligt att titta på ekorrarna som bor i trädet utanför. Även här i Helsingfors har vi ekorrar i träden bakom vårt bostadshus men jag har inte sett dem på ett tag. Undrar vart de har tagit vägen. De kanske blev störda av att det i ett par år har byggts en massa i området.

Ekorren i Esbo hade gömt en kotte i snön på staketet och kom och grävde fram den och började mumsa. De är så söta.
Vi som har uppnått en viss aktningsvärd ålder har som nöje att iaktta ekorrar.

Ja, det var ett trevligt besök på alla vis, med mat och snack och jag färgade min väns gråa strån (själv har jag väldigt få på huvudet men desto fler på rattarna). Vi kollade även på Hengaillaan – alltså den finska versionen av På spåret, som jag för övrigt aldrig har kollat på. Hengaillaan var överraskande underhållande och till både min och min väns enorma förvåning kunde jag en massa frågor som hade med sport att göra. Jag vet ju ingenting om sport, men dessa människor kände jag till eftersom jag haft koll på dem på grund av deras sköna yttre…

Sån är jag.

Namnet på programmet kommer från Finlands underbara Eurovision Song Contest-låt från 1984. För övrigt en av få finska låtar som jag ofta drar när jag besöker någon karaokebar.
Läste förresten att det just har öppnats ett nytt karaokeställe här i stan, som är öppet 24 timmar om dygnet. Fatta så underbart! Tokio Karaoke heter det och det ligger på Mikaelsgatan 8 i Helsingfors, och jag ska besöka stället inom en snar framtid.

Bränn häxan men skona den fromme fjollan

Låt mig underhålla er med ett inlägg som vi kan kalla: BRÄNN HÄXAN MEN SKONA DEN FROMME FJOLLAN!

Det är ju så att min så kallade ”fruga” är en häxa. Själv har jag inte denna egenskap då jag är en helt vanlig och mycket from, troende man, men hon hade bränts på bål en gång i tiden.

Jag har nog tidigare berättat om den där gången då min far just gått bort, mycket plötsligt och chockerande, och ”frugan” sa: ”Jag drömde nåt så märkligt. Det var en man, som kändes som din far, och en yngre man och de sa: ’Ta nu väl hand om Kim’.”

Vi hade just lärt känna varandra och ”frugan” visste ännu ingenting om min bortgångne bror.

”Det var ju farsan och brorsan!” hojtade jag.

Vad hände sedan? Mina ryggproblem blev värre och jag hamnade (äntligen) i operationskö och vem tog hand om mig när det var som värst och jag inte ens kunde ta mig ur sängen? (Retorisk fråga… Hon hade ju trots allt lovat.)

Hon drömmer väldigt ofta sanndrömmar. ”Vet du vad som hände idag?”, kan hon säga, ”minns du vad jag drömde förra veckan? Exakt det hände.”

Jag kom att tänka på allt det här för att igår när jag skulle gå till sängs så kollade jag på klockan och hon var 00:00. Igen. Det händer nämligen HELA tiden. Jag sitter uppe och läser eller kan bara inte sova. Kollar på klockan. 00:00. Alltså inte 23:59 eller 00:01, utan just NOLLNOLL:NOLLNOLL.

En gång berättade jag om detta för ”frugan” och hon svarade: ”Ha! Min klocka är alltid 15:36 och det råkar vara den tid på dygnet då jag föddes. Jag kollar på klockan och hon är inte 15:35 eller 15:37, utan just FEMTON:TRETTIOSEX..Jag måste gå snart förresten, vad är klockan? Jamen, så klart. 15:36.”

Detta händer alltså så ofta att enligt all världens statistik, enligt alla tänkbara utredningar och samlade bedömningar så är det varken NORMALT eller NATURLIGT.

En gång berättade hon att hon gått på en kyrkogård (det finns en jättevacker sådan här i närheten, där presidenter och andra viktiga personer vilar). ”Jag kollade på gravstenarna och tre i rad hade mitt förnamn. Med rätt stavning dessutom. Tre! Hur är det ens möjligt?” (Ingen jättevanlig stavning här i Finland.)

Så, bränn häxan men skona den fromme fjollan.