Det är så mycket jag vill säga om världsläget men jag är däckad på grund av influensan (och jag orkar inte bli arg just nu). Jag var på en tillställning för ett par veckor sedan och efter den dagen så började deltagare efter deltagare insjukna. Och till slut blev det min tur, så jag har stannat under täcket och är nu inne på dygn nummer åtta. Det blir ganska trist i längden så jag har idag, då jag varit lite piggare, ”roat” mig med att lappa och laga. Bland annat en favorittröja med hål i armhålan. Tröjan låg och väntade i kanske två år och idag tog jag äntligen tag i saken och hålet var lagat på fyra minuter.
Ibland är jag så himla lat och väldigt bra på att skjuta upp saker…
Jag har även en massa snygga jeans som väntar på att bli lagade. Det är ju inte helt lätt att hitta byxor som sitter bra på de rätta ställena. Så pass bra att någon kanske tänker: ”Oj, titta vilken goding. Honom skulle jag vilja sätta tänderna i.” Därför har jag sparat dessa jeans i många herrans år och tack vare -8 kilo så kommer jag fortfarande/återigen i dem.
Jag mår i alla fall lite bättre nu så jag ska försöka skriva lite mer igen. Hur mycket slem får det förresten plats i en normal manskropp? Det är sådant jag funderar på när jag sitter i soffan omringad av snorpapper…
Det känns som att jag var och varannan vecka gör någon sällskap till något av alla sjukhus här i Mejlans sjukhusområde. Eftersom jag bor i krokarna – och dessutom tack vare min egen vårdkarusell vet var allting ligger – så kan man kontakta mig för sällskap eller guidning.
Nu blev det på kort tid ett andra besök på nybyggda Eksjukhuset, där de koncentrerar sig på ögonsjukdomar. (Plötsligt har mina närstående börjat få problem med ögonen.)
Lite sjukhusfika på det och sedan: ”Vi har ett nytt litet gulligt apotek här, så jag visar dig dit innan du åker hem”.
Allting gick på ynka tre timmar och personen fick naturligtvis Vård i Världsklass. Tack Finland.
Jag är för hård mot mig själv och måste acceptera vissa saker.
Under de senaste tio månaderna har jag opererat såväl rygg som hjärna. Det är ganska allvarliga grejer och jag fungerar inte som förr. Det måste jag acceptera. Smärtorna (med anledning av ryggoperationen) försvann redan dag 1, för vilket jag är SÅ tacksam, men jag har så klart ”efter-operationen-ont” och min kropp kommer aldrig mer att vara ”normal”. Jag kan inte springa, exempelvis. Jag har svårt att ta på mig strumporna. Byxorna är ett projekt i sig.
Låter patetiskt men så är det för mig numera. (Den som uppfann skohornet förtjänar ett pris.)
Och hjärnan. Mitt minne är helt värdelöst. Jag glömmer allt hela tiden och skriver ner saker.. Jag kan inte bara skriva ”imorgon 15:00”, utan jag måste även skriva ner var jag ska vara och vem jag ska träffa. Jag glömmer allt och kan inte memorera någonting. (Men jag slapp att drabbas av hjärnblödning.) Jag får lära mig att leva med det.
Men någonting positivt: jag har inte ont i benen och ryggen så som jag hade före ryggoperationen. Det var helvetiskt. Jag kunde ju ta mig tusan inte röra mig ordentligt på tre år (och därför blev jag så fet, vilket jag hatar, men jag jobbar på det så gott jag kan).
Ta hand om er. Hälsan framför allt. Vips! så blir vi av med den.
Jag stod i operationskö i ca tio månader p.g.a. aneurysm i hjärnan och här kommer äntligen inlägget om operationen (ganska exakt fem månader efter min omskakande ryggoperation).
Efter en sömnlös natt skrev jag in mig på Tornsjukhuset 06:20, torsdagen den 30:e maj 2024. Jag väntade i runt en kvart innan jag blev inkallad till ett rum där jag tog av mig alla kläder och lämnade ifrån mig mina tillhörigheter. På mig fick jag beigea strumpor, gröna byxor, en bakfri operationskappa (vit med blå blommor) samt en ljusblå sjukhusrock. Därefter leddes jag till nästa väntrum. Jag fick strikta order om att runt 07:30 måste jag uppsöka herrarnas och när jag återvände 07:35 (jag gör som jag blir tillsagd) så väntade sköterskan som tidigare gett mig min fantastiska make-over och hon ledde mig till en säng där jag fick medicin av något slag. Låg där i kanske en kvart innan jag blev körd till narkosen. Hela den inledande proceduren gick snabbare än förra gången, i december.
En trupp människor (varav en jag kände igen från förra gången, och han mig) kom och satte slangar i mig och ställde frågor. Jag rullades in i operationssalen som verkligen fascinerar mig. Det ser ut som ett rymdskepp (eller som jag inbillar mig att ett rymdskepp ser ut). En massa maskiner. Lampor som blinkar. Skärmar. Jag var på en massa, massa skärmar. Fler kontrollfrågor. ”Berätta vad du är här för för ingrepp idag” och ”säg ditt namn och personnummer” o.s.v. Jag fick masken över mun och näsa och blev ombedd att ”andas lugnt”. De sa alltså inte ”räkna långsamt från tio” så där som de gör på film. Fyra andetag senare var jag borta (tre förra gången).
Två och en halv timme senare vaknade jag på uppvaket och blev körd till intensiven. Där låg jag sedan i drygt ett dygn. Jag har aldrig förstått det här med intensiven, eller att ”det är fullt på IVA”. Jag har trott att det har handlat om en (1) maskin men jag låg i mitt eget rum (eller snarare: ett hörn med glasväggar) med säkert tio olika maskiner som pep i tid och otid. Jag hade även en sköterska som satt utanför och hade koll på mig hela tiden. Ungefär varannan timme kom hon med smärtstillande samt kollade siffror på maskiner. Hon frågade även varje gång: ”Vad heter du och vad har du för personnummer? Vet du vilken dag det är och var du är?” Som på film alltså.
Dagen därpå blev jag förflyttad till avdelningen där jag stannade i ytterligare två dygn. Smärtstillande, temperatur, blodtryck, puls – allt med jämna mellanrum. Och en massa mat. Jag äter aldrig fyra mål mat om dagen och jag förstår mig inte på folk som klagar på sjukhusmat. Jag fick balanserad och nyttig vegetarisk kost och ja, den var ofta ful och färglös, men jag var bara tacksam och nöjd.
Jag hade mindre ont efter operationen, än vad jag hade väntat mig. Lite huvudvärk, illamående, yrsel, svullet ansikte och en panna som såg ut som en mindre ballong. Jag hade lite ”kluckande” och ”surrande” ljud i huvudet vid ett par tillfällen men de försvann snart. Hade också lite nedsatt syn och hörsel. Allt detta var normalt, det hade kirurgen berättat för mig redan på förhand.
På söndagen blev jag utskriven och jag har sedan dess fortsätt att ta mina mediciner tre gånger per dag. Reser jag mig lite för snabbt så blir jag yr och det börjar bulta i huvudet men utöver det mår jag för närvarande oförskämt bra. Vi får se hur det känns när pillerburkarna är tomma.
Nu är jag utskriven och hemma. Och väldigt tacksam för vård i världsklass. Jag ser ut som om jag genomgått en ansiktslyftning och inte en hjärnoperation.
Går igenom dokumenten jag fick och kan ni tänka er vilken katastrof som var nära att inträffa? Kirurgen fick börja om med ingreppet då han hade kommit lite för nära talcentrum. Tänk om jag hade förlorat min röst! Jag som lärde mig att använda den först när jag fyllde 40. Innan dess var jag ju rädd och tyst som en mus. Vilken katastrof. (FÖR ATT INTE TALA OM MIN KARAOKEKARRIÄR!) (Som sagt: min humor kan ingen ta ifrån mig.)
Jag vill i alla fall tacka följande personer som tydligen var med under operationen: Niemelä, Baric, García, Raj, Räsänen, Lohela, Uski samt Westerlund.
Jag kanske låter töntig när jag jollrar på om ”vård i världsklass” men jag menar vad jag säger. Här i Finland har jag alltid upplevt detta (förutom en gång för ca två år sedan då en läkare som knappt var torr bakom öronen var otrevlig och inte trodde på mig, men när han läste journalerna så ändrade han attityd). I Födelselandet kände jag mig alltid misstänkliggjord när jag sökte vård och den känslan är fruktansvärd. Sedan minns jag att jag ett tag hade en husläkare som såg ut (och betedde sig) som en uteliggare. Jag kände 9 gånger av 10 att jag inte blev tagen på allvar men det blir jag här i Framtidslandet.
Dessutom (och jag talar verkligen bara av egna, högst personliga erfarenheter) så märker jag av en MEDMÄNSKLIGHET inom vården. En förståelse. Jag känner mig inte ”till besvär”. Det är just denna mänsklighet som jag menar (på ett politiskt plan, men vi går inte in på det nu) har gått förlorad i Sverige, ty sammanhållningen har gått sönder. Samhällskontraktet har brutits och ”you’re on your own”.
Sedan hjälper det nog också att det finländska sinnet är så mycket mindre ”stuck up”. Det är knappt nån som har en pinne i ar*let så att säga. Det är lite mer som att: Vi är alla (bara) människor här. Det är överlag det jag gillar mest med detta land. Allt är inte så himla överspelat och stelt. Ingen tradig teater. Mer äkta. Finland är äkta. Säger jag att jag gillar dig så menar jag det. Jag säger det inte för att vara trevlig.
Nu ska jag försöka sova bort den svullnad som gör att jag knappt ser någonting och i morgon kommer min älskade Blake hem från Esboviken, där han levt rövare hos ”frugan” min.
Tack för era fina kommentarer och tankar under de senaste dagarna. De värmde, ska ni veta. Ibland känner man sig lite… liten… och då betyder det så mycket.
Om en vecka ska stygnen tas bort (vet inte om det är stygn eller ”krokar” då jag ännu inte har avlägsnat plåstret).
Tack för att ni finns!
(Vad är ett land utan vård i världsklass? Inte så mycket va? Vad kan väl vara viktigare än att medborgarna får må fysiskt och psykiskt så bra som möjligt? Ingenting.)
