Den viktiga sängen!

Nåt positivt nu (och en uppmaning till alla ynglingar).
I snart två år har jag lidit av extrem ryggvärk och ”ichiasliknande” smärtor som inte varit att leka med.
Vissa dagar när jag varit på väg hem från jobbet (där jag stått och gått hela dagen) så har jag knappt kunnat kliva av bussen, eftersom jag har haft så ont.

Men. För en vecka sedan köpte jag en ny säng. Jag har alltid gillat att sova i en hård säng men (hör upp, ungtuppar!) vid 40 så förändras kroppen och vi måste vara mer varsamma.
Så jag skaffade en ny, mjuk säng. Och – kan ni tänka er – den strålande smärtan längs benet är som bortblåst!

Jag har fortfarande ont i ryggen, men det har jag alltid haft; har nämligen en konstig och böjd, lite missbildad rygg. Därför verkar det ofta som att jag har dålig hållning fastän jag egentligen inte har det. Jag kan rent fysiskt inte få en bättre hållning (även om fysioterapeuten säger att jag visst kan det – vi får väl se).

Och vad är väl snyggare än en människa med rak, bra hållning och en rak, vit tandrad? Inte mycket. (Alla mina komplex radas upp här.)

”Investera i en bra säng”, sägs det ofta, och nu måste jag nicka instämmande. GÖR DET.
Den förfärliga smärta jag upplevt under nästan två års tid är borta. Lite samma befriande känsla som när man har låtit dra ut fyra trilskande visdomständer. Aah!

Finland fungerar

Alltså. Finland.
Nu måste jag hylla Finland igen.
Här snackar vi Vård i Världsklass.
Jistanes. Hör upp.

Min rygg bråkar. Så jag ringde hälsostationen (eller ”vårdcentralen” som man säger i det förlorade Födelselandet). Tror ni att de föreslog att jag skulle få träffa en läkare nästa månad? Eller nästa vecka? Eller i morgon?
Nej. ”Kan du komma om tio minuter?”
”Ehm. Rent fysiskt så kan jag inte ta mig dit på tio minuter, även om jag bor nära, men..”
”Okej. Om 40 minuter?”
”Ja, det går bra.”

Så jag tog mig till hälsostationen med en buss som trots vinterkaos som vanligt gick i tid, och jag träffade en läkare 40 minuter efter mitt rop på hjälp. Och jag fick VÅRD I VÄRLDSKLASS.
Jistanes.
Jag älskar Finland.
Allting liksom bara… fungerar.

🇫🇮 Suomi | Finland jag älskar dig. 🇫🇮

Kul i karantän: Tofsar i håret piggar ju upp

Livet i karantän fortsätter.
Jag kan inte ignorera att min ”vanliga” förkylning har utvecklats en aning.
Torrhosta och lite ”trångt i rören” när jag andas (vilket jag ju naturligtvis gör mest hela tiden).
Enligt coronavirusrådgivningen behöver jag inte testa mig på nytt, utan bara hålla mig i karantän – om det nu inte plötsligt blir så att jag behöver läkarvård.

Så vi får väl se.

Dessutom har jag fortfarande ont i halsen (dag 8) och det är sällan jag har halsont så länge.

Eller så är jag bara hypokondrisk.

Nåväl. Jag och Blake försöker fördriva tiden här hemma. Tofsar i håret piggar ju alltid upp.
Jag får plötsliga städattacker så det är vid det här laget ganska välstädat.
Sitter dock mest och skriver på en grej. Har hunnit till 28 963 ord.

I KARANTÄN

Igår på jobbet undrade jag och kollegorna varför hälften av de övriga kollegorna aldrig dök upp. Vi fick veta att de blivit satta i karantän efter att ha blivit ”utsatta för exponering”.

Det kändes lite konstigt att vi ALLA inte blivit ”utsatta för exponering” eftersom vi ju arbetar tillsammans varenda dag.

Men se där. För några timmar sedan kväll kom så först samtalet från arbetsplatsen och därefter från statens smittskydds-nånting-nånting. Jag har blivit ”exponerad” för det där Viruset med stort V och jag sitter nu i karantän.
Mitt negativa provresultat från dagen efter att jag blivit ”exponerad” (då jag ju testade mig efter att ha blivit stormförkyld under natten) betyder ingenting, utan nu får jag inte gå till jobbet, inte träffa folk, inte ens gå för att handla mat förrän i nästa vecka.
Så jäkla tradigt.
Frustrerande.
Stressande.
Men nu är det så att jag ingenting kan göra åt saken.
Men: BLÄ.

Jag hade just tagit en dusch och valt ut morgondagens arbetskläder men nu blev det pannkaka av resten av veckan.

Jag fick ett gäng foton skickade till mig, efter en fotografering. Berättar mer om det vid ett senare tillfälle.

Testad!

Som på film!
Jag var och testade mig på ett märkligt ställe i hamnen. På en undanskymd parkering! Jag följde instruktionerna på skyltarna och ringde och anmälde min ankomst. Damen i luren: ”Vad har du på dig? Några kännetecken?”
”Blå jacka och bruna byxor.”
”Vad har du för hårfärg?”
(Jag ville svara: ”Åh, låt mig berätta om mitt fantastiska hår!” men det gjorde jag inte.)
”Det är brunt med några få grå inslag.”

Sedan kom en man och bad mig att ställa mig bakom ett tält. Alla såg ut som rymdgubbar och känslan av att vara på en annan planet förstärktes av den märkliga miljön bestående av övergivna jättelika byggnader.

Snart kom en tös och hämtade mig och testet gick fort. Tösen tryckte upp en pinne i min näsa och vevade runt riktigt ordentligt.
Nu är det bara att vänta på resultatet som ska dröja mellan två och sju dagar.