Jag kan inte sova då jag sov så mycket på intensiven så jag kan väl passa på att skriva ett inlägg tillägnat er REDIGA HETEROMÄN. Detta är inte ’sensuellt’ på nåt vis men kanske kan du dra lite på smilbanden och kanske kan du lära dig någonting. Läs ej om du är pryd. Detta handlar helt enkelt om hur det är att vara människa.
Har du aldrig haft kateter så kan jag avslöja att det inte är särskilt behagligt. Detta var andra gången för mig och det första jag sa när jag vaknade efter att ha fått den inkörd medan jag var nedsövd, var att jag var nödig. (Man är ju kopplad till en massa maskiner med hundra sladdar åt alla håll och över hela kroppen så man kan ju inte ta sig till herrarnas.) Sköterskan (som såg ut lite som min bortgångna finska favoritsångfågel Kikka – googla) svarade att nåt måste vara fel då påsen (som hängde elegant på en krok på sängkanten) var tom. Hon drog således ut hela prylen ur mig och om du inte vet hur detta känns så… det gör inte ont. Det känns bara obehagligt och väldigt, väldigt fel. ”Ballongen” var trasig, meddelade hon.
Innan jag skulle få en ny kateter så gav hon mig en enorm flaska att urinera i. Liggande. I sängen. Vad lärde vi oss som små barn? Att inte kissa i sängen. Jag var helt blockerad. Till slut kom sköterskan med sin kollega och jag låg bredbent i sängen med nu TVÅ unga vackra sjuksköterskor (JAG VET HUR DETTA LÅTER) som slet och drog i min enögde orm. I en sådan situation känner man sig väldigt liten och… mänsklig. Och aldrig har väl en orm sett så larv-ig ut… Inte ens ni utsvultna, testosteronstinna alfamän skulle ha gått igång på detta.
Men oj så skönt det var när allt funkade som det skulle. Fick även lära mig att de mäter allt som går in i kroppen och allt som kommer ut (vätskor alltså). Det måste råda balans. Med reservation för missuppfattningar. Jag var ganska hög fortfarande.
Jag lärde mig någonting på intensiven! Jag har alltid trott att det handlar om en (1) maskin så jag har aldrig förstått det här med att ”det är fullt på IVA”. Inte nog med att jag hade ett eget rum (eller hörn med glasväggar) med säkert tio olika pipande apparater – jag hade också dygnet runt en egen sköterska som satt utanför och som varannan timme gav mig smärtstillande, kontrollerade olika värden, tryckte på knappar, lyste med en lampa i mina ögon, kontrollerade om jag hade motorik och muskler i händer och fötter och – som på film – frågade mig var jag befann mig och vilket datum det var.
Tänk vilket viktigt jobb de gör. Vilka hjältar! Tänk vilken lycka att få leva i ett land med Vård i Världsklass™️. Tusen tack till Johanna, Aino, Helena och Tuija som i tur och ordning tog hand om mig.
Den sistnämnda frågade förresten varifrån jag fått mitt efternamn och jag svarade att jag varit gift. ”Så då tog du din kvinnas namn?” ”I själva verket min mans.” Då bad hon om ursäkt. ”Men jag som är så öppensinnad och så tar jag det som en självklarhet att du varit gift med en kvinna. Så dåligt av mig.” ”Nej nej”, svarade jag. ”Det är ju inget konstigt med det. Jag utgår från att du är gift med en man. Det är så det är. Inget att be om ursäkt för.” Då berättade hon att dotterns väninna fått barn men hon (mamman) vägrade kalla honom ”son”. Hon sa (på riktigt alltså!) ”snoppbärare”, vilket låter ännu vidrigare på finska: ”pippelinkantaja”. ”Ja”, sa jag, ”vissa ska ju alltid överdriva. Jag kommer då aldrig att kalla någon vare sig snopp- eller snippbärare.” ”Inte jag heller”, svarade hon.
Detta var mitt nattliga inlägg, som började på ett vis men slutade på ett helt annat.
Kom ihåg: var inte rädd för katetern. Obehagligt men ej smärtsamt. Det är riktigt skönt när man sedan blir av med den. Det är ta mig tusan inte helt lätt att vara människa.
Efter min ryggoperation är det dags för nästa. I hjärnan, då jag har en så kallad aneurysm.
Träffade torsdagens kirurg och denna operation är ju ”större” än jag först förstått. Jag fick så mycket information att jag nu skriver ner det så länge jag kommer ihåg.
De går in vid mitt hårfäste och plockar bort en bit av skallbenet (jag är redan illamående). Därefter tar de sig upp i hjärnan och gör vad de ska.
5% risk för allvarliga komplikationer men utan operation 30% risk att jag plötsligt avlider. Första natten tillbringar jag på intensiven och därefter 2-3 nätter på avdelningen (samma som förra gången – kanske till och med samma rum, så festligt).
Jag kommer att ha en blåtira, som efter en redig smäll. Eventuellt en (tillfällig, förhoppningsvis) förlamning på ena sidan av ansiktet. Jag kommer inte kunna öppna munnen ordentligt på upp till två månader. Sjukskriven i fyra veckor då jag måste ta det väldigt lugnt.
Men jag kanske får bestående men. Problem med vänster arm. Kirurgen sa att högerhänta (jag) mer sällan får problem med talet. Jag kan drabbas av återkommande anfall (seizures). Syn- och personlighetsförändringar. Problem med närminnet (vilket jag redan har). Jag kanske aldrig mer kommer att vara mitt normala festliga jag.
Om jag blir en ’grönsak’ så har min så kallade ”fruga” fått instruktioner. Då ska hon rulla mig i rullstolen till klipporna 100 meter från min bostad och låta mig rulla ner i havet.
Svart humor (tänk om jag tappar all min humor!) med en rejäl dos allvar.
Vågade inte fråga om jag fick ta ett foto på röntgenbilderna då kirurgen var så… ”kirurgig” och bestämd. Det kändes även en smula onaturligt att konversera med någon som kommer att gräva runt i min hjärna.
Som jag skrev för ett tag sedan så har jag gått upp rejält i vikt och detta beror så klart på att jag på grund av mitt tillstånd i rygg och ben inte kunnat röra mig ordentligt under de tre senaste åren. Jag har aldrig varit någon sportig person och det som räddat mig från att bli ett fetto har alltid varit att jag varit glad i att promenera. Under mina sista år i Stockholm promenerade jag till och från jobbet varje dag – i regn och rusk och ibland genom snödrivor – och det blev således 14 kilometer per dag. Jag var i mycket fin form, helt enkelt.
Vid ett tillfälle drabbades jag dock av hälsporre – något som jag vid den tidpunkten aldrig ens hade hört talas om. Jistanes, vad det var smärtsamt och omedelbart började jag gå upp i vikt. Tack och lov blev det cykelväder så jag räddade mig på så vis.
Nu däremot har inget räddat min arma kropp och jag sitter här fetare än någonsin och jag trivs inte alls med mitt fläbb. Börjar tänka på idiotiska trender som ”body positivity” och såna där feta ”influerare” som ”älskar” sina kroppar för att sedan avlida. En efter en trillar de av pinn. Den fantastiska youtubern och poddaren Blaire White har tagit upp detta flera gånger, bland annat i detta klipp: Fat Positive Activists Are PASSING AWAY, But The Cult Must Go On.
Ingen mår bra av att vara överviktig. Så enkelt är det. Man blir sjuk av att vara fet. Om någon gigantisk människa säger att han eller hon hellre är fet än ”normalviktig” så ljuger personen i fråga. Eller så är hen en mentalt svårt sjuk person.
I samband med min operation i december vägdes jag och jag hade gått upp runt fem kilo. Tre månader efter operationen, då jag verkligen varit mer eller mindre sängliggande, vägde jag mig och jag hade gått upp ytterligare sex kilo. KATASTROF. Usch, jag mår så illa av att se min kropp. Jag får kväljningar av att bara känna hur fläbbet fläbbar runt när jag rör mig.
Tack och lov är jag äntligen på benen (även om jag har dagar då jag har extrema smärtor i ryggen) så jag har kommit igång med motionerandet. Nu är det dessutom äntligen inte längre halt ute. Halkan har ju varit ännu ett stressmoment då jag med mina nya skruvar i ryggen verkligen inte har fått halka och flyga omkull.
Ett ganska konstnärligt foto, om du tittar noga. Knäppt inifrån Apoteket på Mannerheimvägen.
Nu hände det även min Blake, för första gången. Min första hund Sebbe drabbades av detta och jag skrev om det här och här. Vi talar om ANALSÄCKSINFLAMMATION.
Blake började bete sig lite konstigt i förrgår. Han var lite loj, helt enkelt. I natt sov han ensam på soffan och det gör han bara när han är lite förkyld eller är lite risig i magen. Annars sover han alltid tätt intill mig i sängen. Jag visste därför att nu var det nåt som inte var helt okej. På morgonrundan ville han inte gå. Han slog ner lilla rumpan i backen hela tiden och när vi kom hem och jag duschade honom så kände jag en böld i hans stuss. Jag visste direkt. Ringde till veterinären och en halvtimme senare var vi där. Analsäcken tömdes och vi hämtade ut smärtstillande och antibiotika. Nu är han lite pömsig, men vid gott mod.
Ni som har husdjur vet hur fruktansvärt det är när ens älskade inte mår bra och de inte kan kommunicera med ord. Men man känner ju sitt husdjur och lär sig att läsa av dem (och de dig).
Det var en jobbig dag det här. En riktigt rövig dag, helt enkelt.
Drygt två veckor efter min efterlängtade ryggoperation – som jag fortfarande inte riktigt vet vad den heter (”selän luudutusleikkaus” står det på finska på broschyren jag fick efteråt) – ska jag nu berätta om denna upplevelse.
Efter fyra år av smärtor och otaliga besök hos kiropraktorer, diverse läkare, labb, röntgen o.s.v. blev jag i februari 2023 äntligen placerad i operationskö. Enligt ”lag” ska man köa i max ett halvår men för mig tog det betydligt längre än så, och då fick jag dessutom tid för operation tack vare att någon annan persons operationstid avbokats. Hela detta sopiga år gick således till att vänta. Och vänta. Och vänta. Har haft vissa ”bra” dagar då jag tagit mig upp och ut och iväg men mestadels har jag haft så ont att jag bara befunnit mig på hemmaplan. Jag har skrivit mycket om detta och ska inte göra det igen, men allt finns att finna om man kollar taggen sjukdom.
VARNING FÖR DETTA VÄLDIGT OVACKRA FOTO, knäppt dagen efter operationen.
”Det ser bra ut”, sa sköterskorna. Själv mår jag lite illa när jag ser detta foto.
Onsdagen den 13:e december klockan 06:30 skrevs jag in på sjukhuset i Mejlans. Efter att ha fått byta om till eleganta sjukhuskläder och ha fått lämna ifrån mig mina värdesaker fick jag vänta i runt en och en halv timme. Därefter fick jag lägga mig i en sjukhussäng och jag kördes runt i de jättelånga korridorerna och upp och ner i olika hissar tills jag slutligen landade på uppvaket. Där väntade jag i fyrtio minuter. Ett gäng vänliga, pratsamma sköterskor kom sedan för att ställa frågor och lugna ner mig en smula, samt för att koppla in alla möjliga sladdar i bringa, händer, armar, finger.
Jag rullades därefter in i operationssalen. Ännu fler vänliga sköterskor (och allt vad de hade för titlar). Vilka maskiner! Det kändes verkligen som att jag var ombord på ett UFO.
Artig som jag är frågade jag: ”Men nu ligger jag ju på rygg och ni ska operera ryggen, så hur ska jag kunna vända mig om med alla sladdar och grejer?” ”Oroa dig inte för det du. Vi tar hand om det och vi tar hand om dig. Nu börjar vi söva dig”, sa de och jag fick en syrgasmask över munnen. Jag tror att jag tog fyra eller absolut max fem andetag innan jag var borta. Kände hur det kittlade i axlarna och hur armarna domnade en aning.
Lär mig att gå.
Fyra timmar senare, klockan 14:00, var jag färdigopererad. En ganska stor och allvarlig operation, alltså. (”Man måste vara så precis och exakt och noggrann med allt”, förklarade de senare.) Fyra skruvar hade jag fått i ländryggen. Jag minns inte hur det var när jag vaknade men jag tror att det var lite on-off där jag (återigen) låg i uppvaket. Jag minns en småväxt dam som ”höll på med saker” bredvid mig och hur jag kände mig lite som en ensam människa i ett UFO omringad av rymdvarelser. Jag frågade någon (vid något tillfälle) om jag hade skött mig bra under operationen och om jag sagt något otrevligt när jag vaknade (hade hört att det är vanligt) men jag hade tydligen uppfört mig fint.
Skruvar.
Jag rullades sedan till mitt rum. Rum 31 på våning 7, för att vara exakt. En massa korridorer och hissar och jag minns inte så mycket av detta. Någon gång runt 18 vaknade jag till ordentligt och jag var omtöcknad men vid gott mod. Jag fick kvällsmat och en vän kom på blixtvisit. Jag låg på sidan och vid något tillfälle ganska sent på kvällen försökte jag lägga mig på rygg och det gjorde så ont. Jag skrek. Svettades. Flämtade. Greppade tag i sängens ”staket” (vad det nu kallas) och tryckte på knappen och en sköterska kom. Fick mer smärtstillande.
En massa sladdar och annat överallt.
Väldigt sent på kvällen dök en jättetrevlig manlig sköterska upp. Vi kan kalla honom Joan Collins. Han frågade när jag senast ”slått en stråle” och jag svarade: ”när jag kom hit i morse”. Han blev lite orolig och ville ultraljudskolla min blåsa men då insåg han plötsligt att jag ju hade en kateter. Det hade jag ingen aning om! Jag hade alltså legat där och ”skvätt” i en påse (som egentligen var en ganska elegant glas- (eller plast-) flaska). Bra så.
Här bytte jag språk från finska till engelska. Jag frågade nämligen: ”Onko minulla siis… ehm. OK, I’m gonna switch into English because the word I’m gonna use now is so vulgar in Finnish. So, do I have this catheter thing inside my DICK?” Och det hade jag ju. Utan att känna det. En mycket märklig upplevelse. När Joan Collins såg den där flaskan, som var helt full, så sa han: ”At least we know your dick is working”. (För han hade ju varit orolig för det innan han insåg att jag hade kateter.)
Min binge.
Joan Collins tittade förbi flera gånger, även under natten, och vi förde många trevliga samtal. Jag frågade om han kände till skådisen/författaren Joan Collins men chockerande nog gjorde han inte det. Visade ett foto och kallade henne ”elegant” och han frågade om jag skulle vilja gifta mig med henne. ”Nej”, svarade jag, ”hon är elegant men lite för gammal för mig och dessutom är jag gay”. Han föreslog också att jag skulle ta en dusch. ”Kanske du har nån pojkvän som kan hjälpa dig? Annars får jag göra det.” ”Nej, jag är singel”. (Jag erkänner att jag flirtade lite trots att Joan Collins var gift med barn.) Joan Collins frågade också om mina tatueringar och om jag gjort dem i Israel. Han sa att han aldrig träffat en jude tidigare och var uppriktigt nyfiken.
Vid ett tillfälle kom han in på mitt rum och frågade om jag är ”den där Kim”. ”Are you that Kim who is political?” Han hade läst om mig/sånt jag skrivit i media och jag blev lite överraskad men mest stolt över att han kände igen/till mig.
Vän på besök.
Morgonen därpå fick jag frukost och mediciner och diverse kontroller utfördes. Någon timme senare kom en fantastisk fysioterapeut som överraskade mig genom att tala svenska. Hon hjälpte mig upp ur sängen för första gången på 26 timmar och jag ylade av smärta. ”FUUUUUCK!” skrek jag och bad sedan om ursäkt. Hon svarade: ”Du får svära hur mycket du vill. Enda regeln är att du inte får bita eller slå fysioterapeuten”.
Ytterligare några timmar senare avlägsnades katetern och jag försökte ta mig upp ur sängen på egen hand. Jag lyckades! Gick till och med på herrarnas och ”my dick was still working”. *puh*
Jag kom på att alla nyopererade människor verkligen är jättefula! Inklusive jag.
På fredagen trodde jag att jag skulle få gå hem men tji fick jag. Lyckades ändå ta mig ut (iklädd mina flådiga kläder) för att få mig en nypa frisk luft. Tog en dusch också. På egen hand. Annars låg jag bara på rummet och kollade på skräp-tv.
Lördag morgon. ”Jag blir utskriven idag!”
På lördagen fick jag veta att jag efter lunch skulle bli utskriven. Packade mina prylar, tackade personalen för allt och väntade på min vän som kom för att se till att jag tog mig hem ordentligt.
Några dagar senare, strax före jul, gick jag till sjukhuset med tre chokladaskar och två kort där jag tackade för att de tagit så väl hand om mig. (Joan Collins fick ett helt eget, förseglat, hemligt kort.)
Den 28:e december blev jag äntligen av med stygnen, alltså såna där metalliska ”stygn”. 13 stycken fick jag det till, trots att jag är så dålig på matematik och siffror. Så hur mår min kropp då? Jag har inte kvar smärtorna som var anledningen till denna operation. För första gången på fyra år! Jag har dock väldigt ont runtom ingreppen (två) och jag är väldigt domnad kring midja och skinkor. Har svårt att ta mig upp ur sängen och jag kan/får inte böja mig så där som jag brukar. Följer läkarnas ordinationer och det blir väl bättre dag för dag.
Mycket tacksam för denna operation och jag älskar att Finland har världens bästa sjukvård!
