Etikett: sjukdom

Osorterade tankar från sjukhussängen, klockan 04:15

Jag opererades (äntligen) i onsdags (nu är det lördag morgon). Skriver mer om det senare, men här kommer mina morgontankar.

Vad skönt det är att somna 21 och vakna 04 helt utvilad och smärtfri. När hände det senast? Jag har inte ont i mitt vänstra ben för första gången på fyra år (exakt, på månaden). Igår tog jag en kort promenad och mina ben domnade inte. Kanske får jag mitt liv tillbaka. I grevens tid.

Min högra sida från ländryggen och ned är en smula bedövad och bortdomnad men jag är ju ganska full av knark, så vad som är vad är svårt att säga i nuläget.

När jag skulle resa mig upp första gången, 26 timmar efter operationen, och jag upplevde den värsta smärta någonsin och jag – som är ganska bra på att kontrollera mig och att föra mig korrekt bland folk – skrek som en stackars gris på väg mot slakt, så måste jag säga att jag blev anhängare av eutanasi. Hade valet stått mellan den smärtan i evighet eller döden så hade jag valt döden. Och jag tycker att livet är rätt lajbans (trots allt), så ni förstår kanske hur ont jag hade. Läkaren sa att det skulle bli bättre och att ”dag 2 är värst” men jag hade svårt att tro henne, men hon hade rätt. Jag kunde ta mig tusan inte ens lyfta på huvudet för att dricka vatten utan att skrika.

Jag kom efteråt att tänka på min bortgångne bror och hur dåligt han mådde mot slutet. Det måste ändå ha känts som en befrielse när det tog slut.

Ja, några omtumlande känslostormar här på sjukhuset helt enkelt.

Det vore rätt skönt att ha en sån här sjukhussäng hemma, som man kan höja och sänka och böja och bända bara genom knapptryck. Att ha en larmknapp vore en extra bonus, så klart. Genast kommer någon och hjälper en eller ger en vad en behöver. Personalen här är verkligen fantastisk. Måste understyka det flera gånger.

Jag jämför ofta med sjukvården i Sverige och hur jag alltid kände mig ”till besvär”. Så känner jag inte här.
Jag bad tusen gånger om ursäkt när jag tryckte på larmknappen första gången. Jag visste inte att jag kunde tala in i den. Plötsligt hörde jag en liten röst som sa ”Hallå? Hallå?” men jag visste inte hur apparaten fungerade. Sköterskan kom sedan och bad mig att sluta be om ursäkt för allt. ”Vi finns här för din skull. Det är ju därför vi är här.”

Jo. En sista sak. Jag tittar ju väldigt sällan på regelrätt tv. I princip bara under Eurovisionen och på valprogram men nu har jag zappat en del och jag hade nästan (eller helt, faktiskt) glömt hur mycket reklam det är på tv. Hela tiden. Dessutom värdelös, töntig, dålig, ointressant reklam. Hur står ni – som älskar tv – ut? Och varför skriker de så? Varför är de så överenergiska? Jag blir stressad av sånt. För mycket tjo och tjim.

Brosjukhuset är ju nybyggt (öppnade i januari) så det doftar fortfarande trä. En sån där underbar nordisk trädoft. Ja, svårt att inte trivas här helt enkelt. Får jag inte åka hem idag så får jag väl se det hela som en liten semester.

Snart operation (och kvinnor älskar mig)

Nu var det avklarat. Har träffat kirurgen och jag är redo för min efterlängtade ryggoperation nästa vecka. Han, som hade jättefräna vita glasögon, visade mig skruvarna som ska in i min rygg. Överraskande stora, men de piper inte på flygplatsen. Jag sa:
”Förlåt, det är en väldigt ytlig fråga, men jag försöker ha humorn i behåll i denna allvarliga situation.”
”Helt rätt av dig. Nej, de piper inte på flygplatsen.”

Sen måste jag säga en sak som jag har tänkt på ett bra tag nu.
Kvinnor älskar mig.
De gör det.

Dessa sköterskor älskade mig och min humor och att jag var öppen och rättfram. Inte det minsta stel. Jag vågade säga att jag är en smula rädd. Mest för att bli nedsövd, ty då har jag ju ingen kontroll. En jättejobbig tanke.

Jag kanske borde hålla kurser för heterosexuella singelmän.
Ni vet inte hur kvinnor ska tas. (That came out wrong.)
Inte undra på att mina närmsta vänner alltid har varit damer.
Jag säger saker som deras män aldrig säger, men som de vill höra. ”Åh, vilket fint och fylligt hår du har”. ”Åh, vilken fin handstil.” (Dagsaktuellt exempel.)

Kvinnor älskar mig.
Så är det bara.
Män tycker att jag är för mycket.
Men vad de inte inser är att jag inte alls är för mycket.
DE ÄR FÖR LITE!
Som någon sa för ett tag sedan, att jag är ”overwhelming”. Det är jag inte alls det. Alla andra karlar är bara ”underwhelming”.

Så är det.

Och den söta asiatiska sköterskan: ”Jag blev lite orolig, då du är registrerad som svenskspråkig och jag talar inte svenska. Men jag tänkte att med tanke på ditt efternamn så kanske du talar spanska.” 😄
”Finska går bra.”

Hon var så rar.

Kanske får jag snart mitt liv tillbaka

Igår ringde det från okänt nummer och jag kände genast att antingen får jag jättegoda nyheter eller så får jag nåt negativt kastat över mig. Okänt nummer betyder oftast antingen eller.
De här gången handlade om positiva nyheter. Äntligen! Jag har fått tid för operation! Nästa vecka ska jag träffa kirurgen och veckan därpå lägger jag mig på operationsbordet och får två skruvar i ryggen.

Damen som ringde var rar. Kanske thailändska. Hon frågade om jag ville tala svenska eller finska och jag svarade att båda funkar. Hon fortsatte tala svenska trots att det var lite kämpigt. Gulligt.

Men äntligen! Jag har väntat sedan i februari. Hela året har livet stått på paus.
Jag har skrivit om detta många gånger, så jag ska inte dra det hela ännu en gång. Du kan läsa bland annat här och här och här och här.

Jag har aldrig tidigare blivit opererad tidigare. Eller sövd. Lite nervöst är det således, men jag vill bara få mitt liv tillbaka.

Supersöndag, god mat, dåraktiga diktatorer

Hej på er denna tradiga söndag. Verkligen en sån där supersöndag.

Jag har verkligen ingenting spännande att berätta just nu men jag fick ändå lite skrivklåda, så jag berättar härmed lite kort om helgen.
Den har varit tråkig och jag har varit på osedvanligt dåligt humör. Har bara varit ensam hemma med min hund och jag har inte kunnat röra mig överdrivet mycket då jag har haft så vansinnigt ont.

Det är nog inte särskilt roligt att om och om igen läsa om mitt sjukdomstillstånd och denna långa väntan på operation, men dessa smärtor överskuggar ju allt annat i mitt liv för närvarande.
I fredags morse var jag rädd då jag skulle gå på hundpromenad eftersom jag befarade att mitt ben skull ge vika och plötsligt skulle jag ligga där mitt på gatan och inte kunna ta mig upp igen. (Men jag lyckades till slut.)

Lördagen tillbringade jag i sängen, i stort sett hela dagen. Det värkte och det bultade och… ja, det är ett helvete.
Så… jag låg och kollade på en MASSA dokumentärer. DW Documentary på youtube har en massa sevärt. Jag har sett dokumentärer om den skogstokige Putin, om dåren Gadaffi, om den snorige Saddam Hussein, om den äntligen i helvetet vaggande Bin Laden.
Även om läkemedelsindustrin (huvaligen!) samt en väldigt sevärd dokumentär om hur det vidriga kommunistiska Kina spionerar på sina medborgare. Jag har läst ganska mycket om detta, men att det var SÅ illa ställt hade jag inte riktigt förstått. Just denna rekommenderar jag lite extra, så klicka här och se den. Du blir mörkrädd.

Vad har jag mer gjort? Jo, igår kväll rippade jag en massa skivor. Alltså från CD in i datorn. Efter ett datorhaveri saknas nu en massa ljuv musik ur mitt musikbibliotek så jag rippar loss när jag är på humör får någon viss musikant/orkester/vokalist.

Idag söndag har mitt ben mått en smula bättre och jag blev vid ett tillfälle lite trött på att bara ligga ner så jag fick feeling och började tvätta ur min mikrovågsugn. (Som bara används i nödfall då jag inte tror att mikrad mat är särskilt nyttig.) Oj, vad den glänser nu.
Skåpsluckorna fick också sig en omgång.

Jag lagade lunch också (se bild). Det blev kokta morötter med en (mycket) het vegetarisk ”bolognese”. Hur gott är det inte med morötter? Varför äter folk pasta eller ris eller annat sopigt när de kan äta morötter eller potatis?
Väldigt smarrigt blev det i alla fall.

Nu ska jag dricka en kopp te och sedan få lite pappersarbete gjort.
Därefter hundpromenad och kanske en dokumentär. Därefter är dygnet snart slut och det är dags att knyta sig.

Hej då.