Bra Vibrationer

Foto: Kim da Costa, klotter på en vägg i Tel Aviv.

Medan jag väntar på att min tvättid ska börja så kan jag väl passa på att knappra lite på tangenterna, då det är det jag gillar att göra allra mest.

Nu kommer jag att låta jättefrom. Jag vet. Men jag menar vad jag är på väg att skriva.

I natt när jag inte kunde sova så såg jag den där töntiga gamla dokumentären (eller nåt) The Secret. Jag hade försökt se den från start till mål tidigare och nu lyckades jag äntligen stå ut med eländet. (Men jag kommer snart att säga någonting positivt också.)

Vad är det för fel på dessa amerikaner? Brasklapp: jag är USA-vän och skulle väldigt gärna besöka Texas.

I programmet figurerade alltså en massa professorer och författare och filosofer och allt vad det var och de var så oerhört materialistiska. Varenda en sa: ”Do you want to make more money?” följt av ”do you want a new car?” följt av ”do you want to be more successful?” och först sedan: ”Do you want a happy, healthy relationship?”

I min värld är detta så bakvänt. Pengar kommer och går. Framgång är flyktigt. Och den där bilen, som jänkarna verkar dyrka så förtvivlat, kunde inte intressera mig mindre. Kanske på grund av att jag inte ens har körkort, men också då jag verkligen hatar bilar (i större städer).

Om jag får önska mig någonting så är det följande: jag vill ha en trevlig, trogen, stilig (bra tänder och välvårdade händer) karl som stannar vid min sida när alla andra går sin väg. Som accepterar att min hund sover på sin egen huvudkudde som ligger bakom min egen. Mycket viktigt! Och att jag får vara frisk (det har ju varit lite si och så med den saken på senare tid med dessa två operationer osv, så om inte tidigare så inser man vad som är viktigt i livet när man inte ens kan ta sig ur sängen pga smärtor). Att min hund är frisk och glad. Att jag har några få goda, sanna vänner omkring mig. Som ringer mig för att fråga hur jag faktiskt mår. Att min familj (återstoden av den) (det lät ganska dramatiskt, men det är ju sant) har det bra och alltid finns ett samtal bort. Att jag gör någonting meningsfullt (vilket jag anser att min Israelaktivism är, och jag ogillar verkligen ordet ”aktivism”, men jag kommer inte på någonting bättre).

Jag vill helt enkelt känna mig trygg. Trygg och älskad. Älskad och trygg. Och hörd. Jag vill få sagt vad jag tycker så länge tid finns. Det allra mest skrämmande är tanken på att någon annan skulle tala i mitt ställe. (Därför är jag så anti-HBT, eller snarare HBTQ-blablabla, eftersom dessa extremister verkligen älskar att ge en skev bild av oss normalbegåvade, NORMALA HBT-personer.) Det är därför min käft glappar så förtvivlat. Det är därför jag älskar att gå loss på tangentbordet. JAG säger vad JAG tycker och tänker.

Men till det positiva då.

Jag tror dock verkligen på kärnan i dokumentären/boken The Secret och den stavas: The Law of Attraction. Eller som man också kan säga: tankens kraft.

Det är ju det jag säger hela tiden. Jag försöker skicka ut Bra Vibrationer (Kikki Danielsson, jag gillar din nya, underhållande podd!) i universum eftersom allting studsar tillbaka.

Därför försöker jag att ignorera arga lesbianer på Pride, som kommer fram och väser otrevligheter då de är obildade och inte vet vad de snackar/väser om. Därför försöker jag ignorera arga araber som spottar på mig på gatan, och skriker ”Israil Sharmuta” (Israelhora) efter mig bara för att jag bär en Israelkeps.

Jag sänder nämligen ut mina Bra Vibrationer och vad händer då? Jo, jag träffar en judebög som känner andra som känner andra och vips sitter vi på samma filt på Pride och vår judiska regnbågsflagga vajar så det står härliga till.
Var det en slump? Jag skulle inte tro det.

Var det en slump att jag, när jag skulle konvertera i Stockholm så fick rabbinen sparken (eller hur det nu var) och jag satt på en strand i Tel Aviv med en ny bekantskap från Danmark som tipsade om en församling i Köpenhamn där jag sedan kom att studera och slutligen konvertera? Jag skulle inte tro det.

Var det en slump att jag år 2008 blev uppvaktad på nätet, av tre olika (av varandra oberoende) israeler som bjöd mig till landet, vilket sedan förändrade hela mitt liv? Jag skulle inte tro det.

Var det en slump att jag som sjuttonåring promenerade på gatan i Vasa, där jag just skulle börja studera, och min nya klasskompis överrumplade mig och bjöd hem mig på te och han var den förste bög jag någonsin pratat med (i efterhand finns det flera andra, som ex. ”Barbados-Magnus” då vi gick i parallellklass, men jag visste ju inte då hur det låg till även om jag kände att vi hade någonting gemensamt) och öppnade en helt ny värld för mig, just när jag var redo för detta? Nej hörni, jag skulle inte tro det. (Klasskompisen förresten, han är numera programledare på tv. Uselt program som jag undviker men som min ”fruga” alltid kollar på. ”Du borde kontakta honom”, säger hon. ”Jag tror inte att ni är riktigt färdiga med varandra.” Kanske har hon rätt. Men i så fall springer vi ju på varandra helt plötsligt, som på den där gatan i Vasa hösten 1992.)

Och jag höll på att glömma. Var det en slump att jag bara råkade befinna mig i Berlin, på (ännu) en gata, där jag träffade min då blivande make? Ja, vi är skilda nu men vi hade många fina år tillsammans. Nej, det var så klart ingen slump.
Allt handlade och handlar om dessa signaler – dessa Bra Vibrationer – som jag sände/sänder ut i universum.

Detta är min fasta övertygelse och min slutgiltiga bedömning!

Oj, det blev långt och tiden gick så nu måste jag plocka fram tvätten och åka ner till tvättstugan. Eller till ”tvätteriet”, som det så festligt står skrivet på dörren.

Fåglar och hår

Idag tänker jag berätta en historia som handlar om fåglar och hår.

När jag klippte av mig mitt långa, vackra hår den första januari (vilket jag ångrar men ibland måste man bara ”börja om”) så skedde detta på balkongen. Innan jag hann städa så började det snöa väldigt kraftigt och mitt hår begravdes under ett tjockt snötäcke.

Där blev det sedan liggande i flera månader och jag glömde helt bort det (eftersom man i min aktningsvärda ålder lätt glömmer saker).

När sedan snön började smälta så såg jag att den enorma busken – som såg ut som en hel peruk – låg kvar prydligt i ett hörn men det var fortfarande lite isigt så jag bestämde mig för att vänta lite till innan jag städade undan.
Då blev det ju så att våren plötsligt smällde till och fåglarna kom tillbaka från vinterns semesterresa (det är för övrigt så fascinerande att jag inte ens kan ta in det, att de lång-flyger och har sig). Fåglarna som byggde bon i träden i skogsdungen mitt emot min balkong hämtade då min ”peruk” och jag lovar att de hämtade vartenda hårstrå. Inte ett enda fanns kvar.

Tänk nu att minst ett fågelbo är inrett med mitt sammetslena, vackra nordiska hår.
Det är ju så det fungerar här i livet: man ger och man tar. Jag fick hårets gåva i livets lotteri och nu gav jag tillbaka till naturen.
Tänk också att fågelungarna kläcks och växer upp med mina dofter. När de sedan ser mig sitta på balkongen så piper de till varandra: ”Det där är vår ’donator’, så för honom kvittrar vi bara våra vackraste sånger.”

Som sagt: man ger och man tar. Det man sänder ut i universum (bra eller dåligt) kommer på ett eller annat sätt som en bumerang tillbaka.

Osorterade tankar från sjukhussängen, klockan 04:15

Jag opererades (äntligen) i onsdags (nu är det lördag morgon). Skriver mer om det senare, men här kommer mina morgontankar.

Vad skönt det är att somna 21 och vakna 04 helt utvilad och smärtfri. När hände det senast? Jag har inte ont i mitt vänstra ben för första gången på fyra år (exakt, på månaden). Igår tog jag en kort promenad och mina ben domnade inte. Kanske får jag mitt liv tillbaka. I grevens tid.

Min högra sida från ländryggen och ned är en smula bedövad och bortdomnad men jag är ju ganska full av knark, så vad som är vad är svårt att säga i nuläget.

När jag skulle resa mig upp första gången, 26 timmar efter operationen, och jag upplevde den värsta smärta någonsin och jag – som är ganska bra på att kontrollera mig och att föra mig korrekt bland folk – skrek som en stackars gris på väg mot slakt, så måste jag säga att jag blev anhängare av eutanasi. Hade valet stått mellan den smärtan i evighet eller döden så hade jag valt döden. Och jag tycker att livet är rätt lajbans (trots allt), så ni förstår kanske hur ont jag hade. Läkaren sa att det skulle bli bättre och att ”dag 2 är värst” men jag hade svårt att tro henne, men hon hade rätt. Jag kunde ta mig tusan inte ens lyfta på huvudet för att dricka vatten utan att skrika.

Jag kom efteråt att tänka på min bortgångne bror och hur dåligt han mådde mot slutet. Det måste ändå ha känts som en befrielse när det tog slut.

Ja, några omtumlande känslostormar här på sjukhuset helt enkelt.

Det vore rätt skönt att ha en sån här sjukhussäng hemma, som man kan höja och sänka och böja och bända bara genom knapptryck. Att ha en larmknapp vore en extra bonus, så klart. Genast kommer någon och hjälper en eller ger en vad en behöver. Personalen här är verkligen fantastisk. Måste understyka det flera gånger.

Jag jämför ofta med sjukvården i Sverige och hur jag alltid kände mig ”till besvär”. Så känner jag inte här.
Jag bad tusen gånger om ursäkt när jag tryckte på larmknappen första gången. Jag visste inte att jag kunde tala in i den. Plötsligt hörde jag en liten röst som sa ”Hallå? Hallå?” men jag visste inte hur apparaten fungerade. Sköterskan kom sedan och bad mig att sluta be om ursäkt för allt. ”Vi finns här för din skull. Det är ju därför vi är här.”

Jo. En sista sak. Jag tittar ju väldigt sällan på regelrätt tv. I princip bara under Eurovisionen och på valprogram men nu har jag zappat en del och jag hade nästan (eller helt, faktiskt) glömt hur mycket reklam det är på tv. Hela tiden. Dessutom värdelös, töntig, dålig, ointressant reklam. Hur står ni – som älskar tv – ut? Och varför skriker de så? Varför är de så överenergiska? Jag blir stressad av sånt. För mycket tjo och tjim.

Brosjukhuset är ju nybyggt (öppnade i januari) så det doftar fortfarande trä. En sån där underbar nordisk trädoft. Ja, svårt att inte trivas här helt enkelt. Får jag inte åka hem idag så får jag väl se det hela som en liten semester.

Hemma i judendomen

Jag vid Västra muren – Klagomuren.

Jag måste yttra mig, ty jag är så berörd.
Som jag skrev i förra inlägget så började jag läsa Anne Franks dagbok på nytt. Hade inte läst den på ca 15 år. Men hennes språkbruk! Vilken stjärna! Jag som älskar allt som har med språk att göra blev återigen eld och lågor.
Det absolut finaste var när hon skrev om hur hon – som en tonårstös – blev kär i den underbare Peter, som hon tillbringade drygt två år med, som gömd. Hon skrev så otroligt vackert om hur hennes ”kvinnlighet vaknade”.

Sedan kom jag att tänka på det här med att jag, som inte är född jude, men som är konverterad – med allt ELÄNDE som det innebär – så är jag ju faktiskt född gay. Så de där nazisterna hade ju mördat mig bara för det. Alltså för att jag är den jag är. På samma sätt som de mördade judarna för dem de var.

Det är så sinnessjukt.

Jag blir lite privat nu. Jag tänker inte be om ursäkt för det. 
Jag skriver vad jag vill här. Läs eller scrolla.

Jag har sedan barnsben haft en tro. Men först när jag fann judendomen så hittade jag ”hem” spirituellt. Så enkelt är det.
Och av någon anledning, när jag var barn, så satt jag på biblioteket och läste böcker om judendomen, medan de andra barnen läste Kalle Anka. (Flera andra konvertiter har berättat samma sak. Vi liksom har alltid haft det inom oss, ty våra själar har alltid varit judiska.)

Jag blir helt matt när jag tänker på den kärlek som jag har mött från den judiska gemenskapen.
Jag är så oerhört tacksam.

Tack för att jag fick komma HEM.

Nu blev jag kanske lite onödigt blödig, men ni vet vad jag menar.

Dagarna är räknade

Jag bor som sagt mittemot cancerkliniken och varje dag ser jag människor (i min ålder) iklädda sjukhusrock. De sitter ute på bänkarna och luftar sig.
Detta ger lite perspektiv. 1000 tack till Skaparen för att jag (relativt) frisk och kry fick vakna till ännu en ny dag. Dagarna är dock räknade, så låt oss leva idag. Inte bara överleva, utan LEVA.