Dagarna är räknade

Jag bor som sagt mittemot cancerkliniken och varje dag ser jag människor (i min ålder) iklädda sjukhusrock. De sitter ute på bänkarna och luftar sig.
Detta ger lite perspektiv. 1000 tack till Skaparen för att jag (relativt) frisk och kry fick vakna till ännu en ny dag. Dagarna är dock räknade, så låt oss leva idag. Inte bara överleva, utan LEVA.

Livsfilosofi

Mitt hår ändå… Wow. Trots min skyhöga ålder.

Under de senaste åren har jag upplevt så mycket drama (eller skit, som man säger på ren svenska) att jag har fått en ny syn på livet. En ny livsfilosofi, kanske man skulle kunna säga.
Detta är i och för sig något som kommer med åren (hos de flesta, men dessvärre inte hos alla), men framförallt har de senaste årens tragiska händelser satt djupa spår i mig.

Jag kommer att dö en dag, och jag fruktar inte den dagen (eftersom jag har en tro).
Men. Nu är jag här, och jag tänker f*n i mig inte dö med en massa saker osagda. Eller ogjorda.

Livet är nu. Idag.

Jag har (nästan) alltid varit en ganska frispråkig person, men jag har, så att säga, börjat gasa på lite mer. Det finns ingenting att förlora. Absolut ingenting.

Jag står rakryggad för allt som jag tror på, och för mina åsikter (som ibland kan uppfattas som ”obekväma”). *gäsp*

Tanken på att någon annan talar i mitt ställe är mycket skrämmande, och det är väl just därför som jag är så.. ehm.. uttrycksfull och frispråkig.

Tänk att gå i graven utan att ha gjort sig hörd. Vilken skrämmande tanke.

Så himla skönt att man känner sig mer bekväm med sig själv ju äldre man blir.
40+ levererar.
Livserfarenhet, liksom.

Svårt med sorg

Jag är så väldigt bra på att uttrycka mina känslor, men jag är så chockerande dålig på det här med sorg.
Jag kan inte sörja ”offentligt”.
Men jag sörjer fortfarande min bror.
Jag sörjer min bästis.
Jag sörjer min pappa.
Jag sörjer min polare som för några månader sedan – mitt i den hala vintern – halkade och slog i huvudet så illa att han dog. 54 år ung.
Helt ofattbart.

Jag sörjer dessutom mina kraschade kärleksförhållanden och mitt äktenskap.
Jag är i fking sorg.
Men jag kan inte uttrycka detta eländes elände.
Trots att jag är så bra på att uttrycka känslor.

Sedan, när jag känner självömkan, så mår jag ännu sämre. JAG är här. JAG dog inte i cancer. JAG halkade inte. JAG blev inte ett offer för den pissdåliga ”vården i världsklass” i Födelselandet Sverige.
Men detta är ingen tröst.

Och det är just här som jag känner mig extra judisk – livet är här. Vad som eventuellt kommer sedan är ett annat kapitel.
Låt oss koncentrera oss på nuet.

Men nog är det svårt.
Eller: en ”utmaning”, som svenska politiker skulle säga.

Ta hand om er.

Jag har älskat

Om du undrar vad jag pysslar med här hemma i min karantän så kan jag avslöja att jag håller på med ett skrivprojekt (läget just nu: 27 371 ord), vilket innebär att jag går igenom mitt liv och jag rannsakar mig själv. (En av myndigheterna dig påtvingad karantän på tio dagar kanske skulle göra även dig gott?)

Vad som slår mig är att om jag dör i morgon så kan ni skriva på min gravsten: OCH HAN ÄLSKADE.

Ty, det slår mig att fy farao vad jag har älskat i mina dagar.
Jag har älskat så passionerat.
Är det nåt jag har gjort så är det det.
Jag har älskat.

Och jag har ju allt dokumenterat sedan jag var elva år.Först i dagböcker och därefter i bloggformat.
Du kanske har diffusa minnen av dagen då du gick från att vara pojke till att bli en man – jag har allt svart på vitt. (Fatta!)

Så, när jag läser om exempelvis Mitt Livs Stora Dåraktiga Kärlek från 2005 så skrollar jag samtidigt tillbaka till dessa Dåraktiga Men Fantastiska Dagar i mitt bildbibliotek (jag har ju dessutom fotograferat det mesta…) och allting blir som en film.
Helt fantastiskt.
Jag läser högt för mig själv, och för min hund (som bara glor och inte alls gillar när jag blir blödig och snyftar lite), och jag utbrister: ”Fy farao vilket liv jag har levt när allt kommer omkring. Fy farao vad jag har älskat!”

Jag blir lite rörd faktiskt.
Just nu är jag helt singel och dejtlös men jag lever på en massa fantastiska minnen.
Jag rekommenderar alla ynglingar att börja skriva ner tankar, känslor och händelser. En ovärderlig rikedom lite senare i livet.

Namn

Det pågår så mycket där ute i den stora världen men i mitt huvud tänker jag på det här med namn.
Vissa människor ser ut som de heter. När jag var en yngling så hade jag ett finskt efternamn med den typiska ändelsen -lä. Jag ville inget hellre än att heta nåt som slutade med -son. Då hade jag varit fin och kosher (pun intended).

Jag led av extrema komplex. Sedan bytte jag efternamn till nåt mer ”neutralt” men så gifte jag mig med en brasse och blev da Costa. Jag skilde mig men jag tänker f*n inte byta namn igen. Nu är jag Kim da Costa, även om namnet skvallrar om nån (kvinnlig) porrstjärna.

Jag vet inte varför jag heter Kim. Det var inget vanligt namn på sjuttiotalet. Och jag heter Erik i andranamn och jag vet inte varför, men jag har en romantisk idé om att det är en försvenskning av min fars finska namn.
Sedan heter jag också Eliakim, och det valde jag själv när jag doppade mig i mikvehn i London och äntligen blev jude.
Gamla polare från tiden i Stockholm kallar mig KimMan. Släkten kallar mig Milli.
Kärt barn har väl många namn osv.
Viktiga, stora funderingar.