Inlägget om den efterlängtade operationen

Första bilden efter operationen.

Drygt två veckor efter min efterlängtade ryggoperation – som jag fortfarande inte riktigt vet vad den heter (”selän luudutusleikkaus” står det på finska på broschyren jag fick efteråt) – ska jag nu berätta om denna upplevelse.

Efter fyra år av smärtor och otaliga besök hos kiropraktorer, diverse läkare, labb, röntgen o.s.v. blev jag i februari 2023 äntligen placerad i operationskö. Enligt ”lag” ska man köa i max ett halvår men för mig tog det betydligt längre än så, och då fick jag dessutom tid för operation tack vare att någon annan persons operationstid avbokats.
Hela detta sopiga år gick således till att vänta. Och vänta. Och vänta. Har haft vissa ”bra” dagar då jag tagit mig upp och ut och iväg men mestadels har jag haft så ont att jag bara befunnit mig på hemmaplan. Jag har skrivit mycket om detta och ska inte göra det igen, men allt finns att finna om man kollar taggen sjukdom.

VARNING FÖR DETTA VÄLDIGT OVACKRA FOTO, knäppt dagen efter operationen.

”Det ser bra ut”, sa sköterskorna. Själv mår jag lite illa när jag ser detta foto.

Onsdagen den 13:e december klockan 06:30 skrevs jag in på sjukhuset i Mejlans. Efter att ha fått byta om till eleganta sjukhuskläder och ha fått lämna ifrån mig mina värdesaker fick jag vänta i runt en och en halv timme.
Därefter fick jag lägga mig i en sjukhussäng och jag kördes runt i de jättelånga korridorerna och upp och ner i olika hissar tills jag slutligen landade på uppvaket. Där väntade jag i fyrtio minuter. Ett gäng vänliga, pratsamma sköterskor kom sedan för att ställa frågor och lugna ner mig en smula, samt för att koppla in alla möjliga sladdar i bringa, händer, armar, finger.

Jag rullades därefter in i operationssalen. Ännu fler vänliga sköterskor (och allt vad de hade för titlar). Vilka maskiner! Det kändes verkligen som att jag var ombord på ett UFO.

Artig som jag är frågade jag: ”Men nu ligger jag ju på rygg och ni ska operera ryggen, så hur ska jag kunna vända mig om med alla sladdar och grejer?”
”Oroa dig inte för det du. Vi tar hand om det och vi tar hand om dig. Nu börjar vi söva dig”, sa de och jag fick en syrgasmask över munnen. Jag tror att jag tog fyra eller absolut max fem andetag innan jag var borta. Kände hur det kittlade i axlarna och hur armarna domnade en aning.

Lär mig att gå.

Fyra timmar senare, klockan 14:00, var jag färdigopererad. En ganska stor och allvarlig operation, alltså. (”Man måste vara så precis och exakt och noggrann med allt”, förklarade de senare.)
Fyra skruvar hade jag fått i ländryggen. Jag minns inte hur det var när jag vaknade men jag tror att det var lite on-off där jag (återigen) låg i uppvaket. Jag minns en småväxt dam som ”höll på med saker” bredvid mig och hur jag kände mig lite som en ensam människa i ett UFO omringad av rymdvarelser.
Jag frågade någon (vid något tillfälle) om jag hade skött mig bra under operationen och om jag sagt något otrevligt när jag vaknade (hade hört att det är vanligt) men jag hade tydligen uppfört mig fint.

Skruvar.

Jag rullades sedan till mitt rum. Rum 31 på våning 7, för att vara exakt. En massa korridorer och hissar och jag minns inte så mycket av detta. Någon gång runt 18 vaknade jag till ordentligt och jag var omtöcknad men vid gott mod.
Jag fick kvällsmat och en vän kom på blixtvisit. Jag låg på sidan och vid något tillfälle ganska sent på kvällen försökte jag lägga mig på rygg och det gjorde så ont. Jag skrek. Svettades. Flämtade. Greppade tag i sängens ”staket” (vad det nu kallas) och tryckte på knappen och en sköterska kom. Fick mer smärtstillande.

En massa sladdar och annat överallt.

Väldigt sent på kvällen dök en jättetrevlig manlig sköterska upp. Vi kan kalla honom Joan Collins. Han frågade när jag senast ”slått en stråle” och jag svarade: ”när jag kom hit i morse”. Han blev lite orolig och ville ultraljudskolla min blåsa men då insåg han plötsligt att jag ju hade en kateter. Det hade jag ingen aning om! Jag hade alltså legat där och ”skvätt” i en påse (som egentligen var en ganska elegant glas- (eller plast-) flaska). Bra så.

Här bytte jag språk från finska till engelska. Jag frågade nämligen: ”Onko minulla siis… ehm. OK, I’m gonna switch into English because the word I’m gonna use now is so vulgar in Finnish. So, do I have this catheter thing inside my DICK?” Och det hade jag ju. Utan att känna det. En mycket märklig upplevelse.
När Joan Collins såg den där flaskan, som var helt full, så sa han: ”At least we know your dick is working”. (För han hade ju varit orolig för det innan han insåg att jag hade kateter.)

Min binge.

Joan Collins tittade förbi flera gånger, även under natten, och vi förde många trevliga samtal. Jag frågade om han kände till skådisen/författaren Joan Collins men chockerande nog gjorde han inte det. Visade ett foto och kallade henne ”elegant” och han frågade om jag skulle vilja gifta mig med henne. ”Nej”, svarade jag, ”hon är elegant men lite för gammal för mig och dessutom är jag gay”.
Han föreslog också att jag skulle ta en dusch. ”Kanske du har nån pojkvän som kan hjälpa dig? Annars får jag göra det.”
”Nej, jag är singel”. (Jag erkänner att jag flirtade lite trots att Joan Collins var gift med barn.)
Joan Collins frågade också om mina tatueringar och om jag gjort dem i Israel. Han sa att han aldrig träffat en jude tidigare och var uppriktigt nyfiken.

Vid ett tillfälle kom han in på mitt rum och frågade om jag är ”den där Kim”. ”Are you that Kim who is political?” Han hade läst om mig/sånt jag skrivit i media och jag blev lite överraskad men mest stolt över att han kände igen/till mig.

Vän på besök.

Morgonen därpå fick jag frukost och mediciner och diverse kontroller utfördes. Någon timme senare kom en fantastisk fysioterapeut som överraskade mig genom att tala svenska. Hon hjälpte mig upp ur sängen för första gången på 26 timmar och jag ylade av smärta. ”FUUUUUCK!” skrek jag och bad sedan om ursäkt. Hon svarade: ”Du får svära hur mycket du vill. Enda regeln är att du inte får bita eller slå fysioterapeuten”.

Ytterligare några timmar senare avlägsnades katetern och jag försökte ta mig upp ur sängen på egen hand. Jag lyckades! Gick till och med på herrarnas och ”my dick was still working”. *puh*

Jag kom på att alla nyopererade människor verkligen är jättefula! Inklusive jag.

På fredagen trodde jag att jag skulle få gå hem men tji fick jag. Lyckades ändå ta mig ut (iklädd mina flådiga kläder) för att få mig en nypa frisk luft. Tog en dusch också. På egen hand. Annars låg jag bara på rummet och kollade på skräp-tv.

Lördag morgon. ”Jag blir utskriven idag!”

På lördagen fick jag veta att jag efter lunch skulle bli utskriven. Packade mina prylar, tackade personalen för allt och väntade på min vän som kom för att se till att jag tog mig hem ordentligt.

Några dagar senare, strax före jul, gick jag till sjukhuset med tre chokladaskar och två kort där jag tackade för att de tagit så väl hand om mig. (Joan Collins fick ett helt eget, förseglat, hemligt kort.)

Den 28:e december blev jag äntligen av med stygnen, alltså såna där metalliska ”stygn”. 13 stycken fick jag det till, trots att jag är så dålig på matematik och siffror.
Så hur mår min kropp då?
Jag har inte kvar smärtorna som var anledningen till denna operation. För första gången på fyra år!
Jag har dock väldigt ont runtom ingreppen (två) och jag är väldigt domnad kring midja och skinkor. Har svårt att ta mig upp ur sängen och jag kan/får inte böja mig så där som jag brukar. Följer läkarnas ordinationer och det blir väl bättre dag för dag.

Mycket tacksam för denna operation och jag älskar att Finland har världens bästa sjukvård!

Osorterade tankar från sjukhussängen, klockan 04:15

Jag opererades (äntligen) i onsdags (nu är det lördag morgon). Skriver mer om det senare, men här kommer mina morgontankar.

Vad skönt det är att somna 21 och vakna 04 helt utvilad och smärtfri. När hände det senast? Jag har inte ont i mitt vänstra ben för första gången på fyra år (exakt, på månaden). Igår tog jag en kort promenad och mina ben domnade inte. Kanske får jag mitt liv tillbaka. I grevens tid.

Min högra sida från ländryggen och ned är en smula bedövad och bortdomnad men jag är ju ganska full av knark, så vad som är vad är svårt att säga i nuläget.

När jag skulle resa mig upp första gången, 26 timmar efter operationen, och jag upplevde den värsta smärta någonsin och jag – som är ganska bra på att kontrollera mig och att föra mig korrekt bland folk – skrek som en stackars gris på väg mot slakt, så måste jag säga att jag blev anhängare av eutanasi. Hade valet stått mellan den smärtan i evighet eller döden så hade jag valt döden. Och jag tycker att livet är rätt lajbans (trots allt), så ni förstår kanske hur ont jag hade. Läkaren sa att det skulle bli bättre och att ”dag 2 är värst” men jag hade svårt att tro henne, men hon hade rätt. Jag kunde ta mig tusan inte ens lyfta på huvudet för att dricka vatten utan att skrika.

Jag kom efteråt att tänka på min bortgångne bror och hur dåligt han mådde mot slutet. Det måste ändå ha känts som en befrielse när det tog slut.

Ja, några omtumlande känslostormar här på sjukhuset helt enkelt.

Det vore rätt skönt att ha en sån här sjukhussäng hemma, som man kan höja och sänka och böja och bända bara genom knapptryck. Att ha en larmknapp vore en extra bonus, så klart. Genast kommer någon och hjälper en eller ger en vad en behöver. Personalen här är verkligen fantastisk. Måste understyka det flera gånger.

Jag jämför ofta med sjukvården i Sverige och hur jag alltid kände mig ”till besvär”. Så känner jag inte här.
Jag bad tusen gånger om ursäkt när jag tryckte på larmknappen första gången. Jag visste inte att jag kunde tala in i den. Plötsligt hörde jag en liten röst som sa ”Hallå? Hallå?” men jag visste inte hur apparaten fungerade. Sköterskan kom sedan och bad mig att sluta be om ursäkt för allt. ”Vi finns här för din skull. Det är ju därför vi är här.”

Jo. En sista sak. Jag tittar ju väldigt sällan på regelrätt tv. I princip bara under Eurovisionen och på valprogram men nu har jag zappat en del och jag hade nästan (eller helt, faktiskt) glömt hur mycket reklam det är på tv. Hela tiden. Dessutom värdelös, töntig, dålig, ointressant reklam. Hur står ni – som älskar tv – ut? Och varför skriker de så? Varför är de så överenergiska? Jag blir stressad av sånt. För mycket tjo och tjim.

Brosjukhuset är ju nybyggt (öppnade i januari) så det doftar fortfarande trä. En sån där underbar nordisk trädoft. Ja, svårt att inte trivas här helt enkelt. Får jag inte åka hem idag så får jag väl se det hela som en liten semester.