Igår var jag på magnetröntgen. Har varit med om det en gång tidigare, för många herrans år sedan, men då hade jag så mycket smärtstillande i kroppen att jag inte var helt närvarande.
Nu upplevde jag stark klaustrofobi. Här fanns ingen möjlighet att lyssna på musik (”orkestern har semester”, sa läkaren) så jag hade öronproppar och hörselskydd för att dränka de förfärligt höga ljuden något. Ljuden var inte alls besvärande. Det surrade och knackade och tidvis lät det lite som techno. Eller lite Björk faktiskt, när hon är som mest experimentell.
Men klaustrofobiskt var det, och det var psykiskt påfrestande.
När jag sedan promenerade hemåt så hade jag så ont i rygg och ben att jag nästan började gråta. På riktigt. Vissa dagar ganska okej, andra dagar så ont att jag knappt kan gå. Eller ens sova, om jag inte ligger i en väldigt speciell ställning.
Hoppas att de hittar någonting nu, som går att åtgärda. Är lite trött på att känna mig halvt invalidiserad. Jag är trots allt bara 40-nånting!