Jag måste berätta en rolig sak som handlar om språk (ett av mina favoritämnen).
Min FFF (Fantastiska Finskspråkiga så kallade Fruga), som faktiskt egentligen är till hälften svenskspråkig men som dessvärre, likt så många andra, har börjat tappa minoritetsspråket (men hon talar mycket god svenska och förstår alltid vad jag säger när mitt finska ordförråd inte räcker till). *Puh*. Det blev ett onödigt långt intro.
I alla fall. Hon berättade just att i natt drömde hon att hon tillsammans med min hund Blake blev jagad av lejon och ”frugan” sa på finska: ”Gå och göm dig i huset” men så insåg hon att Blake ju är svenskspråkig så då hojtade hon samma sak på svenska.
”Jag trodde aldrig att det svenska språket skulle rädda livet på mig och Blake.” *puh*
Vad lär vi oss av detta? Lär er så många språk som möjligt!
Äntligen en bra deltävling i Melodifestivalen i lördags (våga vägra det fruktansvärda ordet ”mello”) (TVI!). Cazzi Opeia var ljuvlig (min svenska vinnare så här långt) och det var även den nya bekantskapen Jacqline. Vilken pipa! Och skön dänga, men hon borde byta kläder. De där jättetrosorna gör ingen glad. Klä på er damer, det är vinter! Opeias ”Give My Heart a Break” spelas om och om igen här hemma. Texten förklarar lite hur jag mår just nu…
Men jag hade bara en slinga i huvudet hela söndagen: ”La-la-la la-la-Gunilla”.
Därefter var det final i Estland och Danmark men de imponerade inte. (Jag gör allt för att glömma vår finska katastrofvinnare.)
Jag har nog nämnt att en sak som jag saknar här i Finland är MF- och ESC-vänner. I Stockholm var vi ett (ganska stort) gäng som alltid sågs hos varandra för att se dessa tävlingar. Vi röstade och höll på och alla visste – naturligtvis – att under låtarna pratar man inte. En gång tog jag med mig en amatör till vår tillställning och hon förstod inte att hon skulle knipa näbb, hur jag än försökte förklara detta. Jag skämdes jättemycket och hon fick inga fler inbjudningar.
I lördags kom min vän Christa över för att se MF. Det var lajbans. Ni vet Christa, som skrivit en läsvärd bok. Vänner (och hundar) är livet. Så är det bara.
Visst har sommaren varit en smula tradig? Jag går mest och väntar på mina operationer, men det bara dröjer och dröjer och dröjer och det är väldigt stressande då det känns som att hela livet är satt på paus.
Hade dock en osedvanligt trevlig – och somrig – söndag. Träffade två underbara damer. Den ena talade finska och den andra finlandssvenska och jag i min tur brölade på med min vulgära västgötska stockholmska med finska inslag. Och samtliga förstod varandra. Det är Finland för mig. Tvåspråkigt. Läste just om Svenska Finlands befrielsefront i HBL och jag har lagt märke till deras klistermärken sedan länge och jag har ett tips: tillverka klistermärken med texten ”samma på svenska”. Dessa klistras sedan upp på dessa bedrövliga skyltar som finns här och där, med text på finska, engelska och ryska, men inte på svenska. Nån jäkla ordning får det väl ändå vara!
Min vän Christa har skrivit en bok om sin hjärnblödning, som naturligtvis förändrade hela livet. Rekommenderad läsning! (Se foto nedan.) En av operationerna som jag själv väntar på handlar just om att jag kan drabbas av en hjärnblödning om saken inte fixas. Så jag är som sagt väldigt stressad rent psykiskt.
Nu börjar jag nästan se fram emot hösten, ty en somrig dag gör ingen sommar.
Pink is the new black.”Ett blodkärl som brast”.En bög och två brudar.
I fredags var jag på en middagsbjudning hemma hos en irakisk vän då han och vår gemensamma vän hade ordnat något av en grekisk afton. Den senare vännen älskar nämligen Grekland på samma sätt som jag älskar Israel. Jag har aldrig besökt Grekland och vet inte så överdrivet mycket om grekisk mat. Men det var länge sedan jag åt någonting så smarrigt.
Det bjöds fyllda paprikor, tzatziki, grekisk sallad (och tydligen lägger man alltid hela fetaostklumpen på toppen av salladen), vinbladsdolmar, hemlagade köttbullar, kyckling i nån typ av tomatröra, stekta champinjoner (som jag älskar men dessa var ännu godare p.g.a. örter och annat), kåldolmar, frukter samt den (tydligen) obligatoriska vattenmelonen. Och bröd och mjukost.
Som ni hör: väldigt gott.
Vi spelade underbar grekisk musik men framåt småtimmarna gick vi över till israelisk pop. Det blev lite karaoke också, och jag framförde bl.a. en av mina favoritlåtar från ESC: Boaz Maudas ”The Fire In Your Eyes”. Den är så otroligt bra!
Irakiern, som är arab men lämnat islam, förkunnade hur mycket han älskar Israel och att han vill följa med mig dit någon gång, blev eld och lågor och började dansa vilt. (Se bild nedan, men jag kan ju av förklarliga skäl inte visa hans ansikte.)
Det blev en kul och dansant kväll och det var länge sedan jag gick till sängs så mätt.
Jag vet inte var jag ska börja. Ibland är livet så lustigt. Men okej. Detta inlägg kommer att handla väldigt mycket om nikotin. Jag har slutat röka. Jag har aldrig varit rökare, men nikotinist. Jag vill dock inte stödja den svarta marknaden och köpa snus från tveksamma människor, så..
Det hela började med att min väninna A-ST kom på besök från Stockholm och jag fick en dosa snus. (Tack!) Sedan, när den tog slut, så fick jag en sån avsmak. Jag kunde liksom inte gå tillbaks till cigg. Yäk. Det gick inte. Så, igår kväll kom min bästis JW hit och vi snicksnackade och spelade en massa Eurovisonlåtar, så där som vi alltid gör.
Hon sov över och i morse hittade hon inte sina cigg. När hon är nikotinLÖS så är hon en häxa. Hon är verkligen hemsk då. Hon ”härjar”. (Det låter roligare på finska: hän RIEHUU.)
Så då gick jag i morse och köpte cigg åt henne och hon ringde flera gånger, som den nikotinist hon är. ”Var är mina cigg?”
Sedan kom jag hem och gick in i köket för att dricka ett glas vatten och jag råkade sparka på nåt. Och vad var det? Hennes ciggpaket så klart. Hon hade vänt upp och ned på hela bostaden (ganska bokstavligt talat då hon letade efter sina älskade cigaretter). Men där låg de, på golvet.
Och också, igår kväll när vi var ute med min hund Blake, så lyfte hon sina lurar mot mina öron. ”Jag har en ny favoritlåt”, sa hon. Med hennes fru, som hon brukar säga. Den israeliska, fantastiska vokalisten Sarit Hadad. Sedan, när vi kom hem, så kunde JW inte hitta sina hörlurar. Hon letade och letade och gick även ut i bara kalsipperna för att leta på gatan. (För henne är musik lika viktig som för mig. Utan våra lurar är vi ingenting.)
Så då, när jag just hade hittat hennes ciggpaket, så hittade jag även hennes lurar. Ni skulle ha sett hennes min. ”Här är dina cigg och här är dina lurar.”
Illustrativt fotografi från ett tidigare tillfälle.
