vänner – Sida 4 – Kim da Costa

Somrigt värre

På vift med Blake, Kylie och min mustasch.

Jag som både skulle sluta blogga om ”ditt och datt” och ta sommarlov måste väl inse att jag aldrig någonsin kommer att kunna sluta jollra om just ”ditt och datt”. Det är bara att acceptera.

Detta är första sommaren i bostaden som jag har levt i sedan första september och till min stora glädje är det inte för varmt inomhus. Hela vintern (eller ”vintern”) var det väldigt kallt hemma. Jag är inte den som klagar om det är lite kyligt, så om jag säger att det var väldigt kallt så var det verkligen väldigt kallt! Kanske slår huset ifrån sig värme på nåt magiskt sätt, ty det är mycket behaglig temperatur dygnet runt. Dessutom ofta friska, fräscha vindar från havet. Härligt.

Som jag berättat så är jag just nu något av en jourhavande vän då en väninna går igenom en jobbig period. Ännu en gång får vi bevis på att ingenting går att ta för givet. Saker och ting, situationer och – inte minst – människor kommer och går. Det kan vara jobbigt men oftast leder pinan till någonting positivt. Kanske till och med någonting bättre.
Mitt liv känns både enkelt och simpelt när jag jämför med hennes prekära situation. Det känns ju positivt (för mig). Tänk förresten att vi människor är så anpassningsbara! Väldigt fascinerande, när man tänker efter riktigt ordentligt.

Jourhavande vän

En vän går igenom en jobbig sak just nu; en tung och oundviklig men övergående fas. Så mina dagar använder jag till största del till att vara en jourhavande vän; lyssnar, hälsar på, hjälper till med ditt och datt.
Så satt vi vid hennes matsalsbord tillsammans med en gemensam vän. Och vi behövde varken göra eller säga så mycket. Bara ”vara där”. Då kom jag att tänka på hur tacksam jag var över att vänner ”fanns där” för mig när jag gick igenom nåt liknande för några år sedan.
I vänskapsrelationer ger och tar (får) man. Man får inte nödvändigtvis av samma person som man gav åt, utan kanske av nån helt annan. Ty det är så det fungerar, att våra mänskliga relationer går i enorma cirklar. (Give and you shall receive o.s.v.)

Det är inte skämmigt att bryta ihop lite då och då (oundvikligt i vårt sjuka samhälle), eller att gå igenom jobbigheter. Det är det som gör oss till människor. (Att de flesta är vidriga as är ett annat inlägg.)

Utan varandra är vi ingenting.
Ingenting!
Så låt oss finnas där för varandra.

Rutiner och tacksamhet

Veckorna går som på räls och jag älskar det. Jag trivs bäst när jag har rediga rutiner. Gör inte de flesta det?
Jag kliver upp samma tid varje morgon (Blake ligger kvar i sängen en timme efter min heliga uppståndelse), dricker mitt kaffe, kollar nyheterna och sociala medier och därefter bär det av till jobbet.

Det tar nästan en timme att ta sig från bostaden i västra Helsingfors till arbetsplatsen i nordöstra delen av staden. På pappret känns denna relativt långa tripp en smula tradig, men det är skönt att vakna till liv på spårvagnen och i metron, med för dagen väl vald musik i öronen. Det är dessutom mer eller mindre intressant att iaktta medmänniskorna omkring mig.
Jag gillar att iaktta; att notera.

På jobbet är det full rulle och eftersom jag som sagt blev erbjuden ett längre kontrakt än tänkt – med mer ansvar etc. – så tar jag jobbet (om möjligt) på ännu större allvar och vill göra mitt yttersta för att prestera.
När man är en analyserande person så är det ibland skönt att ta på sig arbetsklädseln och bara arbeta. Bara utföra. Inte tänka och analysera.

Ett par dagar har jag träff med ett par vänner. Träffar respektive vän olika dagar och även de känns som trygga inslag av de där rutinerna som jag nämnde och som jag trivs med.
Jag är välsignad med bra människor i min närmaste omgivning.
Tack för det.

Jag har så mycket att vara tacksam för. Och är tacksam för det. 1000 tack. Tack så jävla mycket.

Mänskliga möten är Grejen – allt annat är krimskrams

Min sorgeprocess är en smula utdragen.
Dagligen kommer jag på saker som jag vill berätta för min bortgångna väninna. Sedan kommer jag ihåg att det får vänta till livet efter detta.
Men jag pratar mycket med henne även här och nu.
Hon var så jädrans rapp och livet hade gjort henne orädd.
När jag kom hem från arbetsintervjun förra veckan så tjoade jag: ”Vi gjorde det, Seija! Vi fick jobbet.”
Och varje gång ”hör” jag henne svara med sedvanlig vän liten röst. Att en så stor kvinna kunde ha en så liten röst!
När jag måste göra någonting jobbigt så tänker jag på henne. Hon pushar mig och sedan är hon stolt. Jag känner det.

Saknar att se henne komma mot mig med rullatorn. Ciggen i mungipan. Stånk och stön och svettig panna. Smyckena skramlar och de stora tygen som hon alltid klädde sig i fladdrar vilt.
Hämtar kraft i hennes oräddhet. Hon brydde sig inte om vad folk och fä tyckte om henne och hennes en smula bohemiska liv och leverne.

Det känns trösterikt att veta att hon mot slutet kände sig färdig med livet som hade varit väldigt innehållsrikt. Nu slipper hon alla krämpor och hon dansar fjäderlätt omkring någonstans.

Livet är fullt av möten med andra människor (och djur) och det är dessa möten som Gör Livet. Som Är Livet. Allt annat är bara onödigt krimskrams som distraherar oss.
Det lärde hon mig.

Vecka 42

Då är ”arbetsveckan” avklarad. Har varit på kurs, två möten (på det ”privata” planet) samt ytterligare två möten (på det lite mer ”professionella” planet). Är nöjd. Jag har gjort mitt för den här veckan och nu tänker jag slappa och slöa med Blake hela helgen.

Vet ni att när man har hunnit fylla 35 så upplever i alla fall jag att människor faktiskt lyssnar på vad en säger. Det är en ganska fin överraskning och en bonus med det förfärliga åldrandet.

Min nya medicinering mot Den Eviga Sömnlösheten verkar fungera – åtminstone just nu (jag har flera gånger fått uppleva att en ny medicinsk cocktail har fungerat ett kort tag för att sedan hitta mig själv tillbaka på Helvetets Ruta 1).
Jag har alltså sovit runt sex timmar per natt hela den här veckan och det är skönt att känna hur hjärnan plötsligt fungerar igen, att känna ork och vara på gott humör samt att fysiskt må bra och slippa de krämpor som kommer med sömnlöshet.

Jag har varit på långpromenad två gånger med dels en kvinna och dels en man. Båda träffade jag genom min nyss avslutade ’gruppterapi’. Så tacksam över den fina upplevelsen som på riktigt förändrade mitt liv.
Nästa vecka ska jag fika med de två handledarna för att uppdatera dem om hur det går för mig här ute i det ”civila”, samt för att få pärmen med alla mina utförda uppgifter (ja, vi hade ju till och med hemläxor som vi sedan redovisade för gruppen!).

Jag har skrivit på min bok om de senare årens dramatiska händelser och nu har boken fått en titel. Den kom till mig under ett möte för en vecka sedan (på finska, och jag gillade den på båda språken).

Ja, det har hänt en massa annat också men nu ska jag sätta punkt och ta helg, så jag säger SHABBAT SHALOM och vi hörs inom kort.