Smärtor och kristna israeler

Hej.

Mina intelligenta inlägg lyser med sin frånvaro, som ni säkert har märkt…

Jag har ju vissa hälsoproblem, som jag har tjatat om i över ett år. Vissa dagar mår jag ”ganska okej”, för att sedan ha så svåra smärtor att jag knappt kan ta mig till närbutiken. Jag haltar mig fram med ett domnat ben och med helt sinnessjuka smärtor i min skadade nedre del av ryggen.

Och tänk att om två veckor har jag en tid för magnetröntgen och då kommer jag att ha väntat på den i drygt två månader. Därefter har jag en tid hos neurokirurgen i december och då kommer jag att ha väntat i fyra månader! ÄR DET RIMLIGT att en ska gå runt halvt invalidiserad och bara vänta, månad ut och månad in?

Vi människor har verkligen förvandlats till såna slit-och-släng-varor på så många plan i dagens samhälle. Du sliter ut dig och lämnas vind för våg. Du är kasserad.

Hur som helst. För nån dag sedan mådde jag förhållandevis bra och då var jag – och ”frugan” Jenny – ute och åkte bil med DKI (Den Kristna Israelen). Vi klev in i bilen och genast noterade jag att det hängde en davidsstjärna i backspegeln (se bild) och DKI spelade Sarit Hadad på hög volym. Genast kände jag mig hemma!

Så härligt att ha träffat en ny vän med koppling till Israel.

För övrigt kollade jag programmet ”Judisk högtid” igår på svtplay. Det var bra och informativt, även om det var lite väl klämkäckt. Men rekommenderad tittning för den som är intresserad. Mycket historia och vackra bilder från Jerusalem.

Länk: https://www.svtplay.se/…/judisk-hogtid-rosh-hashana-och…

Yom Kippur

Okej, nu vet jag varför jag är så låg och djup just nu. Yom Kippur (Försoningsdagen) ikväll. Judendomens viktigaste högtid. Jag är ju inte född jude, men efter många års studier en konverterad sådan. Mellan nyåret – Rosh Hashana – och Yom Kippur så reflekterar vi. Jag har väl det omedvetet i blodet. Därav låg och extra snäll.

Jag har varit religiös sedan barnsben, trots en väldigt sekulär uppväxt, men först när jag fann judendomen så kände jag mig hemma i min tro.

När jag var i Jerusalem första gången så föll alla bitar på plats. (Även om jag är mer av en Tel Aviv-person. Ni vet, världens bögigaste stad.)
Energin i Jerusalem är så stark att du blir helt matt.

Jag var gift en gång, med en brasse, som hade hemlig judisk bakgrund, och min bortgångne bror var gift med en polsk judinna, och hennes familj dolde judiskheten. De försvenskade sitt fantastiska polsk-judiska efternamn. Ledsamt.
Brassen ja, vi har ingen kontakt idag, men jag är så glad över att jag tog med mig honom till Israel två gånger. Han fick en helt ny bild av landet och folket. Hjärntvättad som även han var, av Israelfientliga medier.

Så nu vet jag varför jag känner mig låg.

Kom ihåg: du är BRA som du är. 

Israel <3 Grekland

BFF

Vi firade judiskt nyår – Rosh hashana – för några dagar sedan och jag skrev följande, lite vackert så där, på FB.

Vet ni vad? Min bästis Jenny berättade nyss någonting mycket fint för mig. Kanske bland det vackraste jag hört.
Innan hon lärde känna mig så visste hon ingenting om judendomen. ”Du öppnade en dörr och nu står jag här på tröskeln.”
Vidare: ”Jag kommer aldrig att bli judinna (hon är mer dragen till buddhismen) men du har lärt mig så oerhört mycket om både judendomen och om Israel. Nu förstår jag mer om världen. Du öppnade upp mina sinnen. Och det märks att allt det som du har lärt mig kommer rakt från ditt hjärta.”

Har ni hört?

Jag passade samtidigt på att tacka mina vänner IB och ES som för många herrans år tog mig med på mitt livs första Rosh hashana-firande i Tel Aviv. Vilka minnen ändå… Livet ÄR minnen.

Bästisen Jenny sa också: ”Jag förstår nu även ditt politiska engagemang. Jag förstår varför du har gjort vad du har gjort för Israel, och för någonting som du tror på.” (Läs här exempelvis. Scrolla ner lite.) (Ja, jag hette Milrell på den tiden.)

Just detta har ju alltid varit själva poängen med min aktivism för Israel. Alltså, inte att skriva folk på näsan, utan att presentera fakta och få dem att tänka till.

Israel <3 Grekland

Dagen därpå skrev jag lite till. Jenny och jag satt och pratade om våra respektive favoritländer. Hon har Grekland och jag har Israel.
Hon upplever samma sak på grekisk mark som jag på israelisk. Man får den där speciella känslan av att vara hemma. Det vibrerar ända från tårna och upp längs kroppen till hjärtat och ända till hjärnan. Och så gråter man kanske en skvätt av tacksamhet också.

När någon som är på väg till Israel för första gången frågar mig vad hen ska göra där så svarar jag alltid: ”bara njut av atmosfären och ANDAS. Andas riktigt djupt och sug i dig allt.”

Din själ på föda. Du känner det i dina blodådror.
När du är på rätt plats.
När du är hemma.

Tro

Jag vill bara säga en sak.
För mig är en persons tro en mycket privat sak, så jag talar inte gärna om detta. (Därför är jag även allergisk mot folk som går ner på knä på gator och torg och på arbetsplatser på grund av att klockan är det och det och det ”ska” bedjas – keep it private!)

Men. Min judiska tro betyder väldigt mycket för mig. Jag har tänkt extra mycket på detta på sistone, i och med att det i dagarna var fem år sedan jag officiellt konverterade efter en superlång procedur i Köpenhamn och ett ”klipp” i Göteborg (en fantastisk, helig upplevelse), samt ett dopp i en ”helig, jätteliten pool” i London, och inte minst med tanke på min älskade fars plötsliga död. (Jag ogillar även omskrivningar som ”bortgång”. Jeez. Låt oss tala klarspråk: död.)

En grej som jag gillar med judendomen är att vi koncentrerar oss på livet som är här och nu – och inte på vad som eventuellt kommer sedan (till skillnad från islam, exempelvis). Vi får väl se, liksom, så tills dess gör vi nytta här och nu.

Jag har haft en tro sedan jag var elva år (är inte från nån religiös familj), men först när judendomen kom till mig (den kom – jag letade inte) så ”mejkade” allt ”sense” i min värld.

Och så stör det mig att folk och fä har förutfattade meningar om hur en religiös person ska vara och bete sig.

Jag ville bara få detta ur mig. Av någon anledning.

Auschwitz

På Förintelsens minnesdag vill jag återigen berätta den där fina storyn om en israel som jag lärde känna för några år sedan.
Han berättade att hans mormor var överlevande från Auschwitz. Hon kom sedan till Israel och byggde upp ett bra liv för sig själv och sina efterkommande. Den här mannen som jag lärde känna – barnbarnet – reste så småningom till Auschwitz och han letade upp sin mormors ”bädd” och han placerade en israelisk flagga där.

Det är så vackert.
Jag blir tårögd.

Jag träffade denna mormor och sov över i hennes hem för ett par år sen, när jag var i Israel, och jag fick en av henne sydd tygkasse som jag använder när jag handlar.

För några år sedan överraskade jag min syster. ”Vi ska ut och resa”, sa jag. Och så åkte vi till Auschwitz. Det var den tyngsta resa jag gjort och vi var helt utmattade efteråt. Känslomässigt, liksom. Så hur mådde inte de som hade varit förpassade dit?

Jag är inte född jude, utan konverterad, så jag har inte Förintelsen ”i blodet”. Men jag är ju gay sedan födseln, och det hade ju räckt som anledning till att ha ihjäl mig.

Så idag vill jag minnas alla mördade. Och jag vill dessutom hissa flaggan för den fantastiska staten Israel.