Trots det bedrövliga som skedde i Sydney* så firade vi första dagen av chanukkah med vännerna från församlingen idag. Firandet var lite lågmält men maten var god och jag fick lite gotte med mig hem.
Kom på att det var sista gången som jag och min hund promenerade sträckan hem till vår vän i Tölö. Vi kommer nog aldrig mer att promenera just den sträcka. Någonsin. Det är en lite svindlande tanke. Ja, vi flyttar ju alltså snart till en helt annan del av staden. Det är det enda jag kan tänka på just nu. Vill bara ha flytten avklarad. Vill ha nya gator att trampa längs. Nya intryck.
*Islamistfar och -son attackerade firande judar och när detta skrivs är femton döda. Mördade. Hur länge ska folk hålla på och lalla med islam? Räcker det inte snart? Är det inte dags att tala klarspråk?
Efter Yom Kippur skulle vi ha knytkalas med församlingen och jag bestämde mig i all hast för att ta med mig en simpel traditionell israelisk sallad (simpelt är gott, krusiduller är överflödiga). Jag stod i köket och hackade grönsaker och skulle toppa med persilja men det doftade inte persilja, insåg jag. Det STANK koriander. Ja, av misstag hade jag köpt en kruka koriander. Iväg igen till butiken och i full fart hemåt med en persiljebuske under armen och jag hann just och just svänga ihop salladen (med extra mycket citron då jag älskar allt som är surt) innan det var dags att åka, tillsammans med min chaufför och granne som vi kan kalla Samuel, eftersom han eventuellt heter så…
Mitt i böner och sång fick jag ett meddelande från nämnde Samuel som skrev att ”Jag tror att jag glömde stänga av ugnen, vi måste åka hem”. Ja, ni vet väl känslan när man kommer på en sån sak… Vilken ångest. Så vi åkte hem utan att ha ätit någonting. Väl hemma tänkte jag att ”Jag får väl svänga ihop en ny sallad då” eftersom jag var inställd på just sallad och jag insåg att den extra fina olivoljan som jag hade köpt var oöppnad, så jag hade alltså tagit med mig en torr, fnasig och trist sallad utan olja, så det var kanske lika bra att vi åkte hem så att jag slapp skämmas. (Samuels ugn visade sig för övrigt vara avstängd!)
Ja, så vi floppade lite, både Samuel och jag.
Tillbaka till koriandern, och nu vill jag inte ha någon vaxx-diskussion, för det är nämligen så att jag brukade älska koriander (som, som ni ser, heter korianteri på finska – så klart) men efter att jag tog den där fruktansvärda sprutan (ni vet vilken) som jag inte ville ta men kände mig tvingad till så blev jag ju för det första jättejättejättesjuk. Och då menar jag verkligen JÄTTEsjuk. Ska inte tråka ut er med det nu igen, och jag har skrivit mycket om det tidigare. Bland annat här, ganska kort och koncist: https://kimdacosta.com/sjuk-efter-vaxx/
För det andra så förändrades mina smaklökar (vilket äckligt ord, har ni tänkt på det? SMAKLÖKAR. Usch.) och plötsligt hatar jag koriander. Jag står inte ut med STANKEN. Det finns även andra ingredienser och maträtter som jag har älskat i 50 år men plötsligt inte står ut med. Allt tack vare den påtvingade sprutan. (Men låt oss nu inte börja gräla om detta, jag presenterar bara högst personliga fakta.) Ja, sådan var gårdagen. Den blev lite… ”flyktig”… men det var kul så länge det varade.
Nu önskar jag eder en fin och korianderfri dag, med extra mycket olja och citron.
Den här veckan har vi firat Rosh Hashanah – det judiska nyåret – och vi har nu gått in i år 5786. Jag firade hos min vän A som hade lagat ljuvlig mat och dukat så fint. Församlingen var med på länk men jag var inte på humör för en större folksamling. Idag var jag på kashlich, vilket innebär att man kastar sina synder i havet (eller i annat vatten) – man gör sig av med det man inte vill bära med sig in i det nya året. Vi var runt 15 personer och samlades vid havet inte särskilt långt från mitt hem. Det var en fin upplevelse.
Promenerade hem och det var så oerhört vackert septemberväder. Soligt och inte för kallt, men luften var lite krispig och löven har äntligen ”satts i brand”. Jag älskar hösten, vilket jag säkert skriver varje år, men jag gör verkligen det. Jag tror att, eftersom jag är en kroniskt lite nedstämd person, så känns det som att naturen hinner i kapp mitt humör just under hösten. Vi befinner oss då i fin harmoni, naturen och jag.
Idag för ett DECENNIUM sedan flyttade jag till Finland och därmed lämnade jag mitt kaotiska födelseland Sverige bakom mig. Förmodligen för all framtid. Nedan mitt sista inlägg från Sverige och mitt första från Finland.
Skärmdump från bloggen.
Ganska mycket har hänt under dessa tio år. Jag har bott på sex olika adresser. Jag har kanske träffat någon typ av kärlek en gång, men han visade sig vara psykiskt labil och han stal alla mina pengar, lämnade stan och blockerade mig överallt. Jag dejtade en riktig psykopat som var jätteläskig men bra i sängen. Jag dejtade en muslim som visade sig vara väldigt… opålitlig. Och jag har varit på dejter som jag inte ens kommer ihåg.
Jag har träffat väldigt härliga människor. Jag kände en (!) person i Helsingfors när jag flyttade hit (han har sedermera lämnat stan) och nu har jag en bästis (min så kallade ”fruga”) och en handfull riktigt nära vänner. Det är fantastiskt.
Jag hade två hundar när jag kom till Finland (Sebbe och Clifford). De har gått vidare (traumatiskt) men nu har jag Blake (och hans bästis Elvis som hälsar på hela sommaren).
Jag har arbetat för tre olika firmor men gör det inte just nu.
Jag har opererat ryggen och hjärnan (traumatiskt) och jag har fler än en gång tackat för Vård i Världsklass.
Jag har blivit medlem av en (liberal) judisk församling och jag har ställt upp i kommunalvalet för Svenska folkpartiet men sedan gått med i och lämnat Kristdemokraterna.
Jag har blivit karaokekung – en så befriande, underbar erfarenhet.
Jag har rest ovanligt lite under de senaste åren (mycket beroende på problem med hälsan) men jag har besökt Israel några gånger, Italien, Polen, Estland, Storbritannien, Ungern och jo, jag var en eftermiddag i forna hemstaden Stockholm för några år sedan. Jag har varit på date med samme man i Budapest, Helsingfors, Rovaniemi, Tel Aviv samt Jerusalem. (Han förblev en vän.)
Jag har skaffat mig långt hår (underbart) som jag rakade av mig inför min hjärnoperation men nu, ett och ett halvt år senare, är det snart tillbaka.
Gruppterapi blev det också för ett par år sedan och det var mycket givande. Plus jag hittade en ny nära vän.
Ja, det har hänt en hel del men ändå ingenting, om du förstår vad jag menar.
Huvudsaken är ändå att jag inte ångrar att jag lämnade Sverige och kom till mina förfäders hemland Finland, som jag älskar.
Vi har just firat Pesach, till minne av att vi judar befriades från slaveriet i Egypten. Vi läser Haggadan och äter och dricker och sjunger. Sedermåltiden, som den kallas, tar flera timmar. Läs mer på wikipedia.
Första kvällen tillbringade jag hos en vän och den sista kvällen tillbringade jag med min församling. Samma dag ägde även en Bar Mitzvah rum och det var en härlig upplevelse att få bevittna hur en gosse blev man.
Här är några bilder från den gångna veckans firande.
