i flyttartagen – Kim da Costa

10 år i Finland

Idag för ett DECENNIUM sedan flyttade jag till Finland och därmed lämnade jag mitt kaotiska födelseland Sverige bakom mig. Förmodligen för all framtid.
Nedan mitt sista inlägg från Sverige och mitt första från Finland.

Ganska mycket har hänt under dessa tio år. Jag har bott på sex olika adresser. Jag har kanske träffat någon typ av kärlek en gång, men han visade sig vara psykiskt labil och han stal alla mina pengar, lämnade stan och blockerade mig överallt. Jag dejtade en riktig psykopat som var jätteläskig men bra i sängen. Jag dejtade en muslim som visade sig vara väldigt… opålitlig. Och jag har varit på dejter som jag inte ens kommer ihåg.

Jag har träffat väldigt härliga människor. Jag kände en (!) person i Helsingfors när jag flyttade hit (han har sedermera lämnat stan) och nu har jag en bästis (min så kallade ”fruga”) och en handfull riktigt nära vänner. Det är fantastiskt.

Jag hade två hundar när jag kom till Finland (Sebbe och Clifford). De har gått vidare (traumatiskt) men nu har jag Blake (och hans bästis Elvis som hälsar på hela sommaren).

Jag har arbetat för tre olika firmor men gör det inte just nu.

Jag har opererat ryggen och hjärnan (traumatiskt) och jag har fler än en gång tackat för Vård i Världsklass.

Jag har blivit medlem av en (liberal) judisk församling och jag har ställt upp i kommunalvalet för Svenska folkpartiet men sedan gått med i och lämnat Kristdemokraterna.

Jag har blivit karaokekung – en så befriande, underbar erfarenhet.

Jag har rest ovanligt lite under de senaste åren (mycket beroende på problem med hälsan) men jag har besökt Israel några gånger, Italien, Polen, Estland, Storbritannien, Ungern och jo, jag var en eftermiddag i forna hemstaden Stockholm för några år sedan.
Jag har varit på date med samme man i Budapest, Helsingfors, Rovaniemi, Tel Aviv samt Jerusalem. (Han förblev en vän.)

Jag har skaffat mig långt hår (underbart) som jag rakade av mig inför min hjärnoperation men nu, ett och ett halvt år senare, är det snart tillbaka.

Gruppterapi blev det också för ett par år sedan och det var mycket givande. Plus jag hittade en ny nära vän.

Ja, det har hänt en hel del men ändå ingenting, om du förstår vad jag menar.

Huvudsaken är ändå att jag inte ångrar att jag lämnade Sverige och kom till mina förfäders hemland Finland, som jag älskar.

Relaterade inlägg:

Dokumentären!

Äntligen: Kim talar ut om den omtalade flytten!

Fyra år sedan jag lämnade Sverige

Önskeinlägget: Hade det varit värt det om jag vetat om det i förväg?

År 2009, alltså för hela 16 år sedan, körde jag något här på bloggen, som jag kallade ”Önskeinlägget”. Så här skrev jag:

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer ett nytt inlägg i serien, önskat av en viss ”Olle Jr”.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!

Nu, alla dessa år senare, så satt jag och kollade igenom opublicerade inlägg och utkast och då hittade jag några ”önskeinlägg”, så nu tänkte jag beta av dem. Förlåt att ni fick vänta!

Hade det varit värt det, om jag vetat om det i förväg?

Så nu väljer jag alltså ett ämne som går ihop med rubriken…
Hade jag flyttat till Finland om jag vetat om i förväg hur det skulle komma att bli?
Det korta svaret är: ja.
Det något längre svaret lyder som följer: jag har aldrig ångrat att jag lämnade Födelselandet för Det Egentliga Hemlandet. Jag trivs oerhört bra. Jag vet så klart inte hur jag skulle må om jag valt att bosätta mig någon annanstans i landet, men Helsingfors är hemma för mig.
Och med det sagt så bodde jag ju mina första elva månader på landet en timme norr om huvudstaden, men det var tillfälligt och kändes aldrig som något mer än så.

Jag hade dock gjort lite annorlunda.
Kanske hetsade jag lite för mycket. Men jag är en mycket otålig person.
Jag kanske borde ha flyttat direkt till Helsingfors och lagt ner mer tid på att hitta ”min” stadsdel.
Nu hamnade jag först i en för mig då helt okänd del av staden och trots att bostaden var fin så var området ingenting för mig. Snarare mer för barnfamiljer och/eller sportfantaster. (Hittade dock ”min” stadsdel så småningom.)

Hade jag inte flyttat till den för mig okända stadsdelen så hade jag heller aldrig träffat tre personer som var katastrofer för mitt privatliv. Jag talar om Ryssen, Psykopaten och Muslimen. De var verkligen inte bra för mig, men kanske lärde jag mig någonting (och fick en massa ”fördomar” återigen bekräftade).

Så för att besvara frågan: ja, det var värt det. Efter de där tre flopparna som jag nyss nämnde så har jag träffat fantastiska människor i Helsingfors. Riktiga vänner.
Jag upptäckte också min största hobby: karaoke. Jag hade aldrig ställt mig på en scen tidigare. Kanske skriver jag ett djupare inlägg om detta vid ett senare tillfälle.

Det bästa med den här staden (jag vet inte hur det är i andra delar av landet) är att det är lättare att närma sig andra människor. Det är ingen som ringer psykakuten om du snicksnackar med en främmande människa på spårvagnen.
Det finns en känsla av sammanhållning – en känsla som helt gått förlorad i Stockholm (i Sverige?). Folk är mycket mer avslappnade här och eftersom jag är en avslappnad man så uppskattar jag det.

Hoppas att jag besvarade frågan, som alltså ställdes för 16 år sedan!
Har du ett ”önskeinlägg”? Skriv en kommentar.

Här hittar du förresten mitt härliga inlägg:
Äntligen! Kim talar ut om den omtalade flytten.

En flyttfågel som lämnar Sverige. Eller snarare en fågel + Sveriges ambassad i Helsingfors. Foto: Kim da Costa.

En porr-röd soffa och tacksamhet

Jag är en sån där som tycker om att SÄGA tack och att låta bra människor få veta att de är bra (mitt bland alla vidriga as), och jag blir en aning rörd när jag tänker på de fantastiska människor som jag har lärt känna genom ”gruppterapin”. Så jag måste lätta på mitt hjärta.

Jag har bara två veckor kvar av nämnda program och jag hoppas att mina ”medpatienter” har fått ut nåt av mig också.
Förutom att hjälpa mig med mina demoner så har de hjälpt mig med en massa praktiska saker i samband med min flytt.
En kvinna kom med sin konstiga maskin och ”sågade” upp mitt lås på cykeln pga borttappad nyckel. En annan klippte Blakes ”jobbiga klo” på ett professionellt vis.
En man följde med på lägenhetsvisning, som moraliskt stöd.
Har fått lampor och mattor. (Jag gjorde mig av alla möbler i fjol inför rehab, pga alla dåliga vibbar, minnen och energier.)
Igår bar två herrar hem en bokhylla.
Idag fixade de redskap så att vi (mest DE) kunde rulla hem soffan som jag hittat till salu i en FB-grupp. Jag har haft två klassiska Klippan-soffor (Ikea) i mitt liv och nu när jag var på jakt efter en soffa till nya hemmet så insåg jag att det är en Klippan jag vill ha ännu en gång. Elegant, stilren och bekväm. Som av en händelse hittade jag en i rött (fejk- antar jag) läder. Så het!

Och tänk att de vill hjälpa mig för att jag är ”en bra typ”. (”Sinä olet hyvä tyyppi.”)

En blir rörd så här på ålderns höst.
Det finns gott folk i ett hav av sopor.

Soffa och bokhylla – det börjar likna ett hem.

Nya bostaden blir ett HEM

Här i nya bostaden går saker och ting långsamt framåt.
Jag har fortfarande ingen säng och sover därför på en tunn madrass och eftersom jag (tack och pris) inte är 20 längre så värker kroppen både här och där. Men jag klagar inte. En säng kommer att levereras om ungefär en vecka, tillsammans med lite andra möbler.

Jag har faktiskt bara två pallar och ett soffbord just nu. Gjorde mig av med (nästan) allt för ett år sedan. Vidriga möbler med dålig energi och tillhörande hemska minnen. Bort, bara bort! In med nytt! In med gott!

Jag fick upp min mezuza, så nu blev bostaden ett hem. Mitt hem.

Mezuzan består i en pergamentrulle på vilken en särskilt utbildad man har skrivit de två första meningarna ur Bibeln som citerades ovan. Pergamentrullen rullas ihop och läggs i ett hölje av trä, metall eller plastmaterial och fästes på dörren till varje rum inom ett hus eller lägenhet, med undantag av toaletter/badrum. Man sätter den på höger sida av dörren från det håll man går in i huset/rummet. En speciell välsignelse läses också upp när mezuzan fästs. Det är vanligt att man med höger hand vidrör mezuzan när man går in och sedan kysser fingrarna som kommit i kontakt med mezuzan.

Juden jag

Hej go’ vänner mitt i min paus i flyttstöket.
Idag vill jag ta upp det här med att folk har förutfattade meningar om hur en religiös person bör vara och bete sig.
Jag inser ju att om man slår upp frasen ”troende jude” i valfri ordbok så är det inte mitt tryne som dyker upp.
Men nu är det så att för mig är min tro en sak mellan mig och Skaparen och jag har alltid, alltid varit troende och haft en cool relation med Skaparen. (Jag är från en väldigt sekulär familj, kan tilläggas. Mina religiösa ”påhitt” har jag ”hittat på” alldeles själv.)
Det var först när judendomen kom till mig (jag bad inte om det) som jag spirituellt hittade hem. Därav min lååånga konvertering.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta egentligen. Det är nåt som skaver. Nämnda förutfattade meningar kanske.
Och så stör det mig att vissa ibland drar upp att jag pga min homosexualitet lever i synd. Låt mig då avslöja att jag en gång (tror det var år 2000) tog upp frågan med självaste Skaparen när jag satt på ett flygplan från Stockholm till Amsterdam (och vi som av en händelse flög över min födelsestad Borås!) och flyget var på vippen att krascha. Skaparen sa mycket tydligt till mig att jag är en kärleksfull person och att det är huvudsaken. Så att så var det med den saken. Sen kan du slå mig i huvudet med diverse heliga böcker och skrifter hur mycket du vill, men jag hade direktkontakt, så jag vet av säker källa!
Jag talar sällan om saker som har med religion att göra eftersom jag är rädd för att verka ”predikande”, då jag AVSKYR alla former av predikande. Religion=privatsak.

Det var väl bara det.