Veckans radiorelaterade facebookuppdateringar

Under veckan har jag börjat lyssna på radio igen.
Och jag har både tweetat och blivit citerad samt ringt in i direktsändning.

Vet inte vad som har tagit åt mig.

Här är i alla fall mina ord:


 

God morgon från ett frostigt och jättesoligt södra Finland.

Radion står på. Nu YLE Nyyheetär.

Det bästa med finlandssvenskan är kanske de där ärren. Ett R är ett R.
Jag bor inte i Högforsch. Jag bor i HögfoRs.
Huvudstaden heter inte Helsingforsch, utan HelsingfoRs.
(Eller huvustaan heetär Stadi.)

Nu jobbar vi undan dagen och sedan gullar vi med våra husdjur framför nån fin film i det underbara höstmörkret. Se så.

”Ett SMS till programme kostar 40 cent – int e de nå konkurs int, så skicka på”, sa de på radion nu.

Så jag plockar väl fram luren då, och uttrycker mina åsikter.
Följsam och lydig som jag är.


 

Ibland när jag lyssnar på finlandssvensk radio så glömmer jag att lyssna på vad de faktiskt säger, då jag drömmer mig in i den vackra dialekten.

Men då talar vi om ex. helsingforssvenska – inte ex. närpesiska som en infödd svensk icke kan förstå.

Då och då hör jag ett typiskt finlandssvenskt ord, som jag lärde mig under min första vända i Finland, då jag studerade på svenskspråkig skola i Vasa på det dekadenta 90-talet. Ord som jag mer eller mindre inte hört sedan dess. Typ ”råddig” (rörig, stökig) (som dock enligt Finlandssvensk ordbok ”vunnit ett visst insteg i rikssvenskan”).

Alla borde lyssna på finlandssvensk radio då och då – en blir på gott humör.


 

Hahaha. Jag var nyss live på finlandssvenska Radio X3M.
De har ”luren är fri” – ring och säg vad du vill. Live.

Jag sa bl.a. att jag som nyinflyttad ogillar finländarnas (oavsett språk) negativa attityd till sig själva. ”Finland är bättre än ni tror – sluta klanka ner på er själva.”

Men gu’ va’ roligt att tala live på radio – utan censur!


 

Sedan åkte jag och handlade.

Kom hem 20 minuter senare. Slog på radion och hörde mitt i en politisk debatt: ”Nå, det kanske äär som Kim saa, som ringde in tiidigare, att det äär bättre häär i Finland.”

Se där.


 

Jo, så sedan jag flyttade till Finland så har jag blivit en riktig radiogubbe.

Jag slutade lyssna på radio när Tracks lade ned. Tracks var min religion i min barn- och ungdom. Och sedan kom reklamradion och alla hysteriska radioröster som bara skriker och gapar och radioreklamen får det att krypa under skinnet på grund av gastandet och den överjävliga gladheten i allting.

Men nu så lyssnar jag då på finlandssvensk radio (när jag inte ringer in – se tidigare uppdateringar). Dels på grund av att di taalar så vackärt. En blir så glader.

Dels på grund av nyheterna. Jag vill komma in i samhället på riktigt. (Därav också min första papperstidningsprenumeration på Hufvudstadsbladet.)

Men också på grund av musiken. Inte bara senaste singellistan av dönkadönk som varvas i det oändliga, utan även en himla massa eurodisco från nittiotalet (får mig att känna mig ung, viril och odödlig på nytt). Detta varvas med heavy metal (jag bor ju i Finland). Inte alls min kopp te så klart, men en får ju för fan ta seden dit en kommer och flyta med lite.

Privat: Radiostjärnan i mig

Så vad tror ni om en strålande karriär som radioprofil? Jag har alltid kunnat se mig som en sån som sitter i en rökig studio och snackar mig igenom nätterna. Jack Killian. Ah!
Ja, nu kom det upp på tapeten att jag skulle kunna bli sidekick i ett program där jag ”inte behöver prata så mycket – bara leverera punchlines”. Och jag får vara både vulgär och icke-PK och det går ju jag igång på.
Fortsättning följer förhoppningsvis.
Min radiopremiär *host* från 1987 kan du ta del av i detta inlägg.