Vård i världsklass (igen)

För ett par veckor sedan var jag tvungen att återigen uppsöka läkare på grund av mitt återkommande ischias-problem. Den här gången vände jag mig till företagshälsovården och jag fick träffa en läkare bara tre timmar senare.
Vilken läkare! Och vilket mottagande. (Ja, det var en bonus att han talade svenska.)
Läkaren lyssnade noga på mig och han antecknade flitigt. Han fick mig inte att känna mig ”skyldig” så där som läkarna i Sverige nästan alltid fick mig att känna. Ni vet de där som inte ens lyssnade på vad man sa; som visade noll intresse.
Denne läkare undersökte mig och konstaterade att jag har problem med ländryggen, och att detta problem leder till ischias. Han skrev ut smärtstillande och muskelavslappnande och bokade in mig hos en kiropraktor bara tre dagar senare.

Så kom jag till kiropraktorn och hon var ju lika fantastisk. En grundlig ”intervju” och hon undersökte mig och bekräftade det som läkaren kommit fram till. Kiropraktorn var så kunnig (jag blir imponerad av sådana som är bra på vad de gör – oavsett vad de gör) och pratade om problem med ”kota det och det” och ”därför strålar det ut längs benet” och ”detta kan ta upp till ett par år att bota, men det kommer att gå över”.
Hon visade mig olika övningar som jag ska göra hemma ett par gånger per dag.

När jag nu ändå var inne i vårdkarusellen så bestämde jag mig samtidigt för att ta tag i något som oroar mig. Ringde vårdcentralen och fick en tid hos en läkare och inför detta möte så har jag just varit på laboratoriet. Jag ska nämligen bli undersökt för den åkomma som nyligen dödade min far. Och som för många många år sedan skickade även min farfar i graven.

Jag har sagt detta många gånger: vården här i Finland är verkligen i världsklass!
Och du känner dig inte ”misstänkliggjord”. Du tas på allvar.
Fantastiskt, Finland!

Finland fungerar

Alltså. Finland.
Nu måste jag hylla Finland igen.
Här snackar vi Vård i Världsklass.
Jistanes. Hör upp.

Min rygg bråkar. Så jag ringde hälsostationen (eller ”vårdcentralen” som man säger i det förlorade Födelselandet). Tror ni att de föreslog att jag skulle få träffa en läkare nästa månad? Eller nästa vecka? Eller i morgon?
Nej. ”Kan du komma om tio minuter?”
”Ehm. Rent fysiskt så kan jag inte ta mig dit på tio minuter, även om jag bor nära, men..”
”Okej. Om 40 minuter?”
”Ja, det går bra.”

Så jag tog mig till hälsostationen med en buss som trots vinterkaos som vanligt gick i tid, och jag träffade en läkare 40 minuter efter mitt rop på hjälp. Och jag fick VÅRD I VÄRLDSKLASS.
Jistanes.
Jag älskar Finland.
Allting liksom bara… fungerar.

🇫🇮 Suomi | Finland jag älskar dig. 🇫🇮

Heja Helsingforsregionens trafik. Heja Finland.

Jag har många gånger berömt HRT (Helsingforsregionens trafik) och nu är det dags igen. (Som sagt: Storstockholms lokaltrafik har SÅ mycket att lära.)
Värsta snöstormen pågår och bussar och tåg gick idag som de skulle. Jag kom i tid till jobbet och jag kom hem utan några som helst problem. Mycket imponerande. Dessutom välplogade vägar.
Ja, det är nåt med detta fantastiska land – allting liksom bara fungerar som det ska. Fantastiska Finland.

Vem var Mannerheim?

Ledig dag och jag sitter hemma och läser denna bok som jag hittade på jobbet (som sagt: jag behöver ett par nya bokhyllor – jag jobbar på en bokavdelning!).

Jag har enorma luckor i allmänbildningen när det gäller historia. Och kanske just därför är jag numera så väldigt historieintresserad.

Det kommer även med åldern och det började väl på allvar när jag fyllde (hela) 40 och ville veta allt om mitt egentliga hemlands historia.
Och om jag dagligen promenerar längs Mannerheimvägen i Helsingfors (att jämföra med Sveavägen i forna hemstaden Stockholm, ungefär), så vill jag väl veta lite mer om vem den där Carl Gustaf Emil Mannerheim egentligen var – förutom republikens sjätte president.

Han var en ståtlig karl på 194 cm, lärde jag mig idag. Bara en sån sak.

Och nyligen när de vänsterextrema dårarna i USA började riva ner statyer så ville dito i Finland flytta Mannerheims staty från hjärtat av Helsingfors och då visste jag ju instinktivt att jag var av en annan åsikt, så då kände jag mig nödgad att läsa på lite. 💁🏻‍♂️

Ja, det här med ens förflutna. Sitt lands historia. Det är viktiga grejer, ty om man inte vet varifrån man kommer så vet man heller inte vart man är på väg. (Detta intresse vaknar när man är kring de fyrtio, ungdomar. Lyssna på farbror.)

Jag kommer ihåg en gång på högstadiet i västsverige där jag växte upp. Vi fick i uppgift att intervjua någon ”som var med i kriget”. Jag ogillar starkt när man bara säger ”kriget”, som om alla automatiskt vet vilket krig man menar. Sexdagarskriget i Israel står mig ”nära”, som ett exempel. Dock ej av genetiska skäl. Jag blev ju ändå jude och israelvän i vuxen ålder.

Jag frågade min morfar om han ville berätta om ”kriget” (det visade sig handla om Vinterkriget) men det ville han inte. Det hade varit för traumatiskt. Synd. Men förståeligt. Antar jag. Vad vet jag om krig?

SO-läraren Göran sa: ”Då får du gå till ålderdomshemmet och intervjua nån annan.”
Det gjorde jag, men jag minns inget mer av detta. Synd att morfar inte ville prata om Kriget.
Det är ändå tack vare såna som han (och Mannerheim) som jag så småningom kunde välja (!) att bosätta mig i mina förfäders fantastiska Land. Finland. Som är så oerhört rikt på historia.

Läste nyligen att Finland vid självständigheten nästan fick en tysk kung (Fredrik Karl av Hessen). Vilken svindlande tanke. Finland – en monarki?! Jistanes. Det hade jag heller ingen aning om.

Nu läste jag att Mannerheim är begravd på Sandudds begravningsplats, väldigt nära mitt hem, så om den extrema storm som pinar huvudstaden just nu snart ger med sig så ska jag kila dit för att se om jag kan hitta graven.
Återkommer kanske i ämnet.

27 år sedan ”Erotica”

Igår för 27 år sedan släpptes Madonnas album ”Erotica”.
27 år. Tjugosju.
Vad har hänt i mitt liv under de senaste 27 åren? En hel del; nästan allt av vikt, faktiskt.
Men var befann jag mig i livet då?

I oktober 1992 bodde jag tillfälligt i Vasa där jag studerade. Egentligen studerade jag inte så jättemycket – jag lärde snarare känna mig själv på djupet.
Jag som alltid vetat om min homoemotionella- och sexuella läggning ”levde ut” den för första gången. Det var en ganska magisk process och helt slumpartat, även om jag verkligen inte tror på slumpen.
Och just då släpptes Madonnas album som var… ehm… erotiskt. Och fantastiskt bra. Donnan stod på toppen av sin karriär kan man väl kanske säga.

Jag minns så väl hur jag köpte kassetten på Anttila för att sedan ta bussen till studentrummet i Korsnäståget och där satt jag sedan och lyssnade på ett sådant där gammaldags vis: jag läste texterna och försökte nynna med. Jag iakttog och analyserade fotografierna med stor noggrannhet. Jag läste vartenda ord i ”kassetthäftet” som på ett sedvanligt jobbigt sätt vecklades ut (det var alltid lika svårt att vika igen det efteråt). Vem hade skrivit text och musik? Vem hade producerat och var hade albumet spelats in? På den tiden, då musik inte var en slit-och-släng-vara som laddades ner gratis för att efter några lyssningar raderas och glömmas, gjorde vi just så. Ett albumsläpp var inte bara en musikalisk upplevelse. Det var en helhetsupplevelse som vi hade väntat på i månader.

Jag satt på golvet i mitt lilla rum och åt sockerbitar eftersom jag var en så fattig student (och hellre köpte en kassett än lite mat, eftersom kassetten mättade mig mer i längden) och jag förälskade mig i låtar som ”Thief of Hearts”, ”Words”, ”Rain” och ”Deeper and Deeper”.

Jag var i början av min förvandling till en så kallad ”Club Kid” och jag små-DJ:ade på en klubb. Om man nu kan kalla det DJ:a. Spelade musik helt enkelt! Musiken var min tillflyktsort och det viktigaste i mitt unga arma liv. (Vissa saker förändras bara nämnvärt med åren.)

Det klubbiga, lite råa, soundet på ”Erotica”var en smula nytt för mig, genuin poppare och synthare som jag var. Hip hop-vibbarna gillade jag inte, men hey! Det var Madonna så jag fick helt enkelt ta och vänja mig. Hennes röst lät lite nasal på detta alser och jag läste ett par decennier senare att de hade använt en ny typ av mikrofon vid inspelningen. #NördarNoterar

Den 23 oktober 1992 gav jag i min dagbok låtarna följande betyg:

EROTICA 4,5
FEVER 3
BYE BYE BABY 4
DEEPER AND DEEPER 4,5
WHERE LIFE BEGINS 5
BAD GIRL 5
WAITING 4
THIEF OF HEARTS 5
WORDS 3,5
RAIN 5
WHY’S IT SO HARD 4
IN THIS LIFE 4
SECRET GARDEN 2

Idag ser mina betyg ut som följer.