Finland – Kim da Costa

Bra dokumentär

Wow, Antti Jalava hade jag helt missat. En nu bortgången sverigefinsk författare som tydligen är en smula bortglömd (har jag hört) men som skapade en del kalabalik på 70- och 80-talen.

Det började med att jag igår (!) lyssnade på ett program från Svenska Yle, där de pratade om Jalava och de nämnde dokumentären om honom (och om språkets betydelse), som passande nog släpptes på Yle Arenan idag (!), så nu såg jag den. Mycket bra och intressant. Jag rekommenderar alla svenskar att se den, så förstår ni oss sverigefinnar bättre (och därigenom er själva och den sopiga migrationspolitik ni hyllat i alla dessa decennier).

Jag har väldigt mycket att säga om detta men jag orkar inte just nu. Är bara väldigt nöjd över att numera leva i mitt ursprungliga hemland där jag inte behöver be om ursäkt för min existens eller för mina eventuella fel och brister. Jag trampar runt på MIN mark och jag har all rätt att göra det.

Ska läsa Jalavas böcker. Har redan kollat att de finns på biblioteket och jag ska reservera dem så snart jag flyttat och bytt ”hembibliotek”.

Noterar att dokumentären ”endast kan ses i Finland” men stopp där! Jag noterar även att den finns på svtplay.

Titta i Finland: https://arenan.yle.fi/1-75998818?brid=LRU1I4I-uJ5EL683JW782g
Titta i Sverige: https://www.svtplay.se/video/jMd24dy/forfattaren-som-hatade-svenskan-en-film-om-antti-jalava?brid=72Gtywk1uCOBUUywsf7uAw

Heja Finland! Bu för fittklänningen!

Glad självständighetsdag & Hyvää itsenäisyyspäivää!

Blake och jag fortsätter med vårt flyttkaos och nu är det bara 16 dagar kvar tills vi får nycklarna till nya bostaden. Oj, vad vi längtar!
Jag har tvättat klockan åtta varje morgon hela veckan då vi p.g.a. renovering endast har en tvättmaskin i bruk i tvättstugan. Nu är allt rent – till och med de få gardinerna jag äger. Jag är ingen gardinmänniska, utan jag tycker om att ha öppna fönster och jag vill att ljuset ska flöda.
Tyvärr är det ju många som har persiennerna nere dagarna i ända – inte minst här i Finland. Har ni tänkt på det? Vänner som hälsar på från Sverige påpekar ofta detta märkliga fenomen. Persienner ger mig ångest.

Vad är folk ens rädda för? Att någon ska se att det bor en människa i en bostad? En människa som… liksom… lever sitt liv? Och är folk verkligen så självupptagna att de tror att andra tillbringar sin tid med att iaktta andra? Jag tror nog att de är fullt upptagna av sina egna liv, sorger och besvär.

Nog om det!
Idag firar vi Finland – mitt ursprungliga hemland som jag nu har levt i i ett drygt decennium.

Senare:

Tittar på sändningen från festligheterna på slottet och det tog ju inte många minuter innan jag blev irriterad då en kvinna dök upp i fittklänning! Googlade denna vulgära människa och hon är tydligen ordförande för Seta (motsv. RFSL) och representerar alltså oss icke-heterosexuella. VILL JAG BLI REPRESENTERAD AV EN CLOWN I FITTKLÄNNING? Nej.

Vill inte ge skatan nån uppmärksamhet men klänningen heter tydligen ”Saint Pussy”.

Hon blir alltså bjuden på festernas fest hos presidenten och hon drar på sig en jävla FITTKLÄNNING!

Jag är så trött på allt som har med HBT(bokstavbokstavbokstav) att göra då de alltid får oss alla att se ut som clowner!

Illustration: AI

10 år i Finland

Idag för ett DECENNIUM sedan flyttade jag till Finland och därmed lämnade jag mitt kaotiska födelseland Sverige bakom mig. Förmodligen för all framtid.
Nedan mitt sista inlägg från Sverige och mitt första från Finland.

Ganska mycket har hänt under dessa tio år. Jag har bott på sex olika adresser. Jag har kanske träffat någon typ av kärlek en gång, men han visade sig vara psykiskt labil och han stal alla mina pengar, lämnade stan och blockerade mig överallt. Jag dejtade en riktig psykopat som var jätteläskig men bra i sängen. Jag dejtade en muslim som visade sig vara väldigt… opålitlig. Och jag har varit på dejter som jag inte ens kommer ihåg.

Jag har träffat väldigt härliga människor. Jag kände en (!) person i Helsingfors när jag flyttade hit (han har sedermera lämnat stan) och nu har jag en bästis (min så kallade ”fruga”) och en handfull riktigt nära vänner. Det är fantastiskt.

Jag hade två hundar när jag kom till Finland (Sebbe och Clifford). De har gått vidare (traumatiskt) men nu har jag Blake (och hans bästis Elvis som hälsar på hela sommaren).

Jag har arbetat för tre olika firmor men gör det inte just nu.

Jag har opererat ryggen och hjärnan (traumatiskt) och jag har fler än en gång tackat för Vård i Världsklass.

Jag har blivit medlem av en (liberal) judisk församling och jag har ställt upp i kommunalvalet för Svenska folkpartiet men sedan gått med i och lämnat Kristdemokraterna.

Jag har blivit karaokekung – en så befriande, underbar erfarenhet.

Jag har rest ovanligt lite under de senaste åren (mycket beroende på problem med hälsan) men jag har besökt Israel några gånger, Italien, Polen, Estland, Storbritannien, Ungern och jo, jag var en eftermiddag i forna hemstaden Stockholm för några år sedan.
Jag har varit på date med samme man i Budapest, Helsingfors, Rovaniemi, Tel Aviv samt Jerusalem. (Han förblev en vän.)

Jag har skaffat mig långt hår (underbart) som jag rakade av mig inför min hjärnoperation men nu, ett och ett halvt år senare, är det snart tillbaka.

Gruppterapi blev det också för ett par år sedan och det var mycket givande. Plus jag hittade en ny nära vän.

Ja, det har hänt en hel del men ändå ingenting, om du förstår vad jag menar.

Huvudsaken är ändå att jag inte ångrar att jag lämnade Sverige och kom till mina förfäders hemland Finland, som jag älskar.

Relaterade inlägg:

Dokumentären!

Äntligen: Kim talar ut om den omtalade flytten!

Fyra år sedan jag lämnade Sverige

Önskeinlägget: Hade det varit värt det om jag vetat om det i förväg?

År 2009, alltså för hela 16 år sedan, körde jag något här på bloggen, som jag kallade ”Önskeinlägget”. Så här skrev jag:

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer ett nytt inlägg i serien, önskat av en viss ”Olle Jr”.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!

Nu, alla dessa år senare, så satt jag och kollade igenom opublicerade inlägg och utkast och då hittade jag några ”önskeinlägg”, så nu tänkte jag beta av dem. Förlåt att ni fick vänta!

Hade det varit värt det, om jag vetat om det i förväg?

Så nu väljer jag alltså ett ämne som går ihop med rubriken…
Hade jag flyttat till Finland om jag vetat om i förväg hur det skulle komma att bli?
Det korta svaret är: ja.
Det något längre svaret lyder som följer: jag har aldrig ångrat att jag lämnade Födelselandet för Det Egentliga Hemlandet. Jag trivs oerhört bra. Jag vet så klart inte hur jag skulle må om jag valt att bosätta mig någon annanstans i landet, men Helsingfors är hemma för mig.
Och med det sagt så bodde jag ju mina första elva månader på landet en timme norr om huvudstaden, men det var tillfälligt och kändes aldrig som något mer än så.

Jag hade dock gjort lite annorlunda.
Kanske hetsade jag lite för mycket. Men jag är en mycket otålig person.
Jag kanske borde ha flyttat direkt till Helsingfors och lagt ner mer tid på att hitta ”min” stadsdel.
Nu hamnade jag först i en för mig då helt okänd del av staden och trots att bostaden var fin så var området ingenting för mig. Snarare mer för barnfamiljer och/eller sportfantaster. (Hittade dock ”min” stadsdel så småningom.)

Hade jag inte flyttat till den för mig okända stadsdelen så hade jag heller aldrig träffat tre personer som var katastrofer för mitt privatliv. Jag talar om Ryssen, Psykopaten och Muslimen. De var verkligen inte bra för mig, men kanske lärde jag mig någonting (och fick en massa ”fördomar” återigen bekräftade).

Så för att besvara frågan: ja, det var värt det. Efter de där tre flopparna som jag nyss nämnde så har jag träffat fantastiska människor i Helsingfors. Riktiga vänner.
Jag upptäckte också min största hobby: karaoke. Jag hade aldrig ställt mig på en scen tidigare. Kanske skriver jag ett djupare inlägg om detta vid ett senare tillfälle.

Det bästa med den här staden (jag vet inte hur det är i andra delar av landet) är att det är lättare att närma sig andra människor. Det är ingen som ringer psykakuten om du snicksnackar med en främmande människa på spårvagnen.
Det finns en känsla av sammanhållning – en känsla som helt gått förlorad i Stockholm (i Sverige?). Folk är mycket mer avslappnade här och eftersom jag är en avslappnad man så uppskattar jag det.

Hoppas att jag besvarade frågan, som alltså ställdes för 16 år sedan!
Har du ett ”önskeinlägg”? Skriv en kommentar.

Här hittar du förresten mitt härliga inlägg:
Äntligen! Kim talar ut om den omtalade flytten.

En flyttfågel som lämnar Sverige. Eller snarare en fågel + Sveriges ambassad i Helsingfors. Foto: Kim da Costa.

Presidentval!

Efter många om och men bestämde vi oss. Blake och jag förtidsröstade i veckan och idag är det presidentval. Det enda jag bryr mig om är Eurovisionen och politiska val… Det är mina SPORTER det.
För första gången någonsin ska jag inte säga vem jag röstade på. Jag brukar ju vara väldigt öppen med mina åsikter… Men nu kniper jag näbb.

Jag tycker att det är ledsamt att vår fantastiske president Sauli Niinistö stämplar ut och går hem. Han har varit en fantastisk president! Ja, jag vet, jag har bott i Finland endast under hans presidentskap, så jag har inte så mycket att jämföra med. Men bara det att hans (tidigare) hund har interagerat med min Blake säger en hel del.

Ingen av årets kandidater kan leva upp till Niinistö, men jag röstade på den mest ”presidentiska” av dem som fanns att välja mellan.

Ha en bra valdag, allihop!

Tillägg i efterhand:

Jag har ju redan röstat (och för en gångs skull ska jag inte avslöja på vem) men jag kollar ändå på en valdebatt.

Programledaren ställde frågan hur man kan försvara att det skickas bistånd till världens alla tänkbara och otänkbara länder när det egna folket kämpar för sin överlevnad. De tre som fick komma till tals (från höger till vänster) svarade ungefär på samma sätt: ”Det ligger i allas intresse att andra får det bättre, ty plötsligt kan det uppstå ett virus som sedan kommer att påverka oss alla.”

Ursäkta mig, men hur verklighetsfrånvända kan de vara?
Tror de på allvar att en person som står i brödkö bryr sig ett smack om nåt potentiellt virus som kan uppstå i Afrika (det var deras exempel, inte mitt)?
Så, en person som inte har mat på bordet ba’: ”Ja, ta alla skattepengar och skicka dem till Afrika så går jag här hungrig och utan tak över huvudet.”

Vilket pack. Noll kontakt med verkligheten.

Min personliga åsikt: så länge vi har nåt som kallas brödköer ska noll, NOLL, pengar skickas utomlands. (De går ju dessutom ändå bara till terrorister, vilket återigen är bevisat.)