Finland – Sida 2 – Kim da Costa

Några spridda skurar från veckan som gick

Jag kollade på Melodifestivalen från mitt födelseår och jag undrar varför vi inte klär oss så här längre.

Bild 1. Programledaren har världens största fluga. Underbart.
Bild 2. Denne dirigents outfit. Wow.
Bild 3. Kolla publiken. Så stylish.

Och nu kommer melodi nummer två som heter ”En mysig vals”. Tänk så gulligt. Allt var bättre förr. Tycker så synd om dagens ungdomar som inte fick uppleva denna tidsepok. Då, när allt var bra och folk var normalbegåvade.
I slutet av programmet lottade de ut tre kassettbandspelare. Jistanes, vilka tider!

Skärmdumpar från YouTube. Melodifestivalen 1974.

Förstår ni vilken skräpkultur detta är?
Brukar inte gilla Utrikesbyrån på SVT (lite för lalligt för min smak) men detta avsnitt är sevärt.
(Och nu tycker jag att varenda huckleklädd kvinna i (det än så länge fria) Europa tar av sig detta människofientliga ”plagg” i solidaritet med de modiga kvinnorna i Iran.)
Hur kan människor vara så här primitiva?

Länk: https://www.svtplay.se/…/utrik…/slojpolisens-comeback…

Jag såg filmen Mångalen för första gången på väldigt många år. Hade nästan glömt hur bra den är – och hur fantastisk Cher är. Jistanes, vad hon spelar bra.

Första gången jag såg filmen var tillsammans med min första kärlek i vår gemensamma bostad i Vasastan, Stockholm. Filmen (på VHS) hade vi hyrt runt hörnet. (Tänk vilka tider då man hyrde film.)
Det var höst och löven virvlade och vi var nykära, unga och vackra och jag kommer alltid att förknippa filmen med honom och med just den kvällen. (Undrar om han kommer ihåg?)

En favoritfilm helt enkelt.

Ibland blir jag ”anklagad” för att vara för nostalgisk och sentimental, men det är ju minnena som gör livet. Som gör oss till de personer vi är.
Så det är väl bara fint att uppskatta det förflutna.

True Crime

Jag har börjat kolla på en massa true crime (på youtube), och jag undrar vad det är för fel på folk.
Först var det ett program där mor och dotter förgiftade övriga familjemedlemmar, en efter en. Vilka sinnessjuka dårar.
Därefter var det en jättevidrig kvinna som mördat sin man.
Vidare en ung man som spenderat närmare 300 000 dollar av sina familjemedlemmars pengar på en bulgarisk ”cam girl”. Så han sköt sedan far, mor och bror.
Det sista programmet jag såg handlade om en ung man som hade allt ”going for him” men sedan bröt han sin flickväns nacke och la henne på grillen. Ja, ni hör ju.

I slutet, när han är ensam i förhörsrummet och inser att han ska sitta inlåst i resten av sitt liv, och han pratar för sig själv, är bland det naknaste och mest ångestfyllda jag sett.

Lägger en länk här, från 33:45 in i klippet: https://youtu.be/L0H6xYwMQnk?si=ouwkI5A-p0K7WQJ7&t=2030

Det är också intressant i dessa program när nån kunnig person förklarar varför förhörsledarna ställer just en viss fråga på just exakt ett visst sätt. De är verkligen bra på det de gör. Så mycket psykologi i det hela.

Stolt finländare med ryggrad

Jag vill bara uttrycka hur stolt jag är över att vara finländare. Ni vet en sån där med ryggrad och ”sisu”.
Jag pratade med en vän som berättade att hennes släkting, som bor i Sverige, alltid skämdes över sin finskhet, men nu när hon senast var på besök i Hemlandet så var tongången annorlunda, ty ”nu blev vi helt plötsligt storebror”. Så hon omfamnade sin finskhet. Och jag kan relatera.

Jag minns den där känslan som jag hade som barn. Vi finländare sågs som andra klassens medborgare och folk slog upp oss i telefonkatalogen (konstiga, avslöjande efternamn) och hotade oss.
Hemskt var det.
Men nu, med lite kött på benen, så är jag så stolt över min finnighet.

Folk ÄR faktiskt lite smartare här än i Födelselandet. Och trevligare. Inte lika plastiga och ytliga.
Jag vill uppmana alla mina finländska vänner som är spridda här och där, att återvända hem. Ni behövs här.

Med vänligt hälsning,
En stolt finländare. Med ryggrad.

Madonna 65 och jag 8

Tänk att jag har bloggat så länge att jag skrev ett inlägg när Madonna fyllde 50. Inte illa va? Idag fyller drottningen 65 och inte heller det är illa pinkat.

Jag har skrivit mycket om Madonna under åren (högt och lågt) och här finns arkivet. Min kärlek till denna donna har inte minskat under åren som gått, men mitt intresse har gjort det. Främst för att musiken inte varit lika bra som tidigare. Tack och lov har jag Kylie, som bara går från klarhet till klarhet. (Mina inlägg om fröken Minogue.) Faktum är att jag kommer att tala om just detta i en australisk podd inom kort – återkommer med en länk när podden är utgiven.
Edit: Podden kom idag! Du kan lyssna genom att klicka på länken nedan. Jag dyker upp runt 27:20 in i klippet, men för lite ”backstory”, så lyssna från ca 25:00.
Länk till Time To Talk.

Innan jag fortsätter gratulera Madonna så tar vi det här med att jag fyller åtta. Vad betyder det då? Jo, i morse för exakt åtta år sedan klev jag – som båtflykting – iland i Åbo. Jag bloggade inte så mycket om det då, eftersom jag till en början inte hade någon uppkoppling, så istället rekommenderar jag detta inlägg: Äntligen: Kim talar ut om den omtalade flytten! (Som alltså är ett humoristiskt inlägg, med allvarliga undertoner.)
Men jo, jag flydde alltså det brinnande helvete som Födelselandet – tack vare dåraktiga politiker och en lallande befolkning – förvandlats till. Jag har aldrig ångrat mig.

Tillbaka till Madonna. Hon har betytt så oerhört mycket för mig under så många år. Ja, sedan 1984 faktiskt. Inte bara den fantastiska – och underskattade – musik som hon har bidragit med, utan som människa. En stark sådan. En med ryggrad (till skillnad från politikerna som jag nyss nämnde).
Inte minst för mig som gay. Jistanes, vilken skillnad hon har gjort för oss HBT-personer. Det är nog svårt för dagens ungdomar att förstå. Ni vet dessa bortskämda woke-människor som lägger till en massa bokstäver till HBT (som ingen ens vet vad de egentligen står för) eftersom de är så fruktansvärt uttråkade och absolut inte vill vara de grå möss de innerst inne är, och vips är de ”icke-binära” och ”queer” och en massa annat trams. De lallar runt på de av huliganvänstern kidnappade pridefestivalerna medan vi riktiga HBT-personer med högerlutande politiska åsikter inte ens är inbjudna. Så mycket för ”kärlek” och ”allas lika värde” och andra floskler.
Usch, jag blir så irriterad bara jag tänker på det, så nu byter jag raskt ämne.

Det är så mycket snack om Madonnas ålder och vet ni vad detta beror på?
Jo, då vi ser att hon åldrats så inser vi att vi själva har åldrats exakt lika mycket. Det är något de flesta av oss inte vill tänka på.

Låt oss istället vara tacksamma över att vi överhuvudtaget fortfarande lever och frodas.

Apropå Madonna OCH Kylie så är min häftigaste upplevelse den, när jag såg dem bägge två live för första gången. Samma kväll dessutom. Det var på MTV Europe Music Awards i Globen, Stockholm den 16:e november 2000. Alla var där. Förutom mina damer även Spice Girls, Jennifer Lopez, Ricky Martin, Moby, Kelis (vart tog hon vägen?), U2, Backstreet Boys, Robbie Williams (som sjöng duett med Kylie) etc., men festligast var ändå mina damer och det faktum att Madonna kvällen till ära bar den berömda t-shirten med Kylie Minogue skrivet i guld på bröstet. Snacka om två flugor i en smäll.

Exakt så här var det. **Elektriskt!** Ur Expressen 17 november, 2000.

Jag måste lägga till en sak om Madonnas röst. För mig betyder den trygghet och tröst. När jag är nedstämd, stressad eller orolig så vänder jag mig alltid till Madonna. Genast känner jag mig lugn. (Oftast lyssnar jag då på favoritalbumet ”Ray of Light”.)

Så, tack Madonna för ALLT.
Och tack Finland för att du tog emot mig med öppna armar.

Vårt land

Igår inträffade detta högtidliga:

I närheten av vårt bostadsområde ligger en idrottspark med diverse anläggningar och sommartid sportas det en massa ute på en gräsplan. Jag kunde ju inte bry mig mindre (då mitt sportintresse ligger på noll – eller rentav på minus) men det är svårt att undvika då de även spelar en massa uppiggande musik under träningarna. Just i sommar har de spelat väldigt många låtar från årets Eurovision Song Contest (mest låtarna från Norge, Polen, Finland och Storbritannien), och det går ju jag igång på. Då kan jag inte låta bli att vagga lite från höger till vänster, trots att jag ju är vokalist och verkligen ingen dansare.

Igår eftermiddag hördes plötsligt en bastant mansröst. Han sjöng nationalsången ”Vårt land” inför nån match och det ekade över hela stadsdelen. Volymen var som under en rockkonsert och ljudet verkligen ekade mellan husfasaderna.
Det kändes så högtidligt att jag kände mig tvungen att gå ut på balkongen och stå där, tills sången var slut. (Oj, vad folket applåderade efteråt. Lite rörande.)

Hur mycket jag än avskyr allt som har med sport att göra så älskar jag ju Vårt land.

Så länge vi har ”brödköer” ska biståndet ligga på NOLL

Dags för mig att härja lite igen…

På morgonrundan promenerade Blake och jag förbi en så kallad ”brödkö”. Där stod hungriga medborgare och köade för att få mat för dagen.

Det (o)lustiga var att jag samtidigt lyssnade på ett politiskt program (vi har just fått en ny regering) där en ”viktig” tant med irriterande, knarrande röst sa: ”Finland är ett väldigt rikt land. Vi får absolut inte skära i biståndet.”

Men jistanes, du verklighetsfrånvända människa. Så länge vi har ”brödköer” i det här landet så ska biståndet ligga på NOLL. Det är ju en självklarhet.

Vi har minst en ”brödkö” i varje stadsdel och köerna blir bara längre och längre.

Har du ett äpple och hungriga barn – ger du då äpplet till dina barn eller till grannbarnen? Svarar du ”grannbarnen” så är du ju uppenbarligen helt bäng i bollen och då gör jag en orosanmälan.

Nu sitter vi och vilar på väg hem, eftersom mitt ben som vanligt slutade att fungera och nedre delen av ryggen (eller eg. höften) värker som f*n.

Skippar vi biståndet till div. vidriga diktaturer med en massa korruption (inkl. huliganstater där homosexualitet straffas med livstids fängelse eller döden) så kan vi istället satsa på vården. Då slipper folk gå runt och lida i väntan på operation. Då blir de dessutom produktiva medborgare mycket snabbare. Bara en sån sak.

Börja med att skippa allt bistånd till låtsaslandet ”Palestina”, som hyllar terror och död, och vars ledare bara roffar åt sig och lever i lyx.

Kom igen nu! Tänk till lite, för f*n!

Lite kärlek till FPA

Någonting positivt nu då.

Jag ringde till FPA (Folkpensionsanstalten – ung. motsv. försäkringskassan) då jag hade två frågor (som blev tre). För det första så ringer de alltid tillbaka inom två minuter när man ber om återuppringning (åtminstone om man ringer den svenskspråkiga avdelningen). Det var en mycket trevlig kvinna vid namn Jennifer som sedan ringde mig.

För det första så tror jag lite att jag charmar stussen av dessa damer eftersom 1) jag är väldigt vänlig och saklig 2) jag uppvisar humor även om jag framför ett jobbigt ärende 3) jag säger rakt ut och ärligt att ”jag förstår inte detta” (jag spelar alltså inte tuff eller macho) och 4) jag är inte helt säker på detta, men jag tror att de gillar mig lite extra på grund av att jag talar rikssvenska. (Jag säger inte att det är så, men jag får en känsla av det.)

I alla fall.

Denna Jennifer var så väldigt tillmötesgående och hon sa: ”jag är inte bra på huvudräkning men här måste någonting ha gått fel” och jag svarade så klart: ”matematik är min absolut sämsta gren, så jag vet hur det känns”. (Hon skrattade.)

Hon förklarade sedan allt väldigt grundligt och besvarade mina frågor och hon sa att hon ska skicka ärendet – brådskande – vidare, ty här måste det ha begåtts något fel. ”Kan jag ringa tillbaka till dig så fort jag hört nåt?” frågade hon. Jag svarade ja och lade till ”tack för att du är så kunnig”.

Det tog inte mer än tio minuter. Telefonen ringde: ”Nå heissan, deet äär Jennifer häär fråån FPAA”. Hon berättade att hon ”lekt lite Sherlock Holmes” och att hon kommit fram till detta och detta då hon hade räknat lite på siffrorna.

”Men du sa ju att du inte är bra på att räkna” svarade jag och hon skrattade återigen. Hon förklarade ännu en gång ingående hur det hela nu låg till. Jag är inte bra på ”sånt här” men hon fick till och med mig att förstå. ”Ahaa!” sa jag som om jag fått en uppenbarelse. ”Nu förstår jag.”

Avslutningsvis bad hon så mycket om ursäkt för felet som begåtts och för att ”våra blanketter ibland är så oerhört svåra att tyda”.

Innan vi lade på så sa hon även att ”om något sådant här händer igen så ring bara direkt så löser vi det” och jag tackade för ”oerhört bra service och ha en bra dag”. ”Tack detsamma till dig.”

Jag vill bara dela med mig av sånt här eftersom folk så ofta klagar på FPA och andra myndigheter. Här i Finland har kontakter med dessa – för mig – alltid fungerat oerhört smidigt och bra.