Etikett: ålderns höst

Kortspel

Rapport från Medelåldern®

I flyttstöket hittade jag en kortlek och eftersom jag är medelålders och ensamstående så började jag lägga patiens. Ni vet, så där som man gjorde på åttiotalet. Detta var första gången sedan ca 1989.

Faktum är att jag inte ens visste hur patiens stavas och en googling lärde mig att ordet kommer från franskan och syftar till ”tålamod”. (Ja, jag visste ju vad ”patience” betyder men jag visste inte att det är där denna form av kortspelande har hämtat sitt namn).

Jag kom ihåg ett spel som jag alltid spelade/lade (”lägga patiens” gör man väl? För man ”spelar” ju inte? Eller? Inte ens detta är jag säker på). Nu kunde jag inte komma på hur man gjorde. Frågade mor. Frågade syster. Men nej. Googlade men kom bara till deprimerande och väldigt fula sidor om online-kortspel och vem vill spela kort på nätet? Det är ju lika B som att läsa en bok som inte är en bok. Halva upplevelsen försvinner; jag vill höra (och känna) när jag vänder blad och jag vill höra (och känna) kortet landa på bordet.

Dag fyra hittade jag äntligen spelet (heter det ens så när det handlar om patiens?) som tydligen heter Idioten. Jag läste reglerna samtidigt som jag började spela/lägga och oj oj oj! Det satt i ryggraden (den som numera är välsignad med fyra skruvar, ni vet) och vad hände? Jag ”vann” på första försöket. Alltså Idioten ”gick igenom”, som jag har ett vagt minne av att det kallas.

Jag märkte också att medan jag ”spelade” så pratade jag mycket för mig själv, så där som mostrarna brukade göra. Alltså jag bara pladdrade på om allt och inget. Det kom liksom automatiskt. Kanske hör det till? Det är lite terapeutiskt att ”lägga” patiens?

Se bildbevis: patiensen ”gick igenom” på första försöket (jag ljuger aldrig på bloggen). Det andra spelet (som jag kom ihåg direkt) ska sluta i en (1) hög och rekordet ligget just nu på två (2) högar. Inte illa.

Slut på rapport från Medelåldern®. Sånt här är livet när du är singel (eg. frånskild) och femtio. Hurra liksom.
Hörde jag någon viska det medelåldriga ordet ”HJÄRNGYMNASTIK”? (Ja, det är ju dessutom extra bra för min opererade hjärna.)

Blixtar och dunder

Oj, vilket aggressivt åskväder det var i natt.
Jag hade just gått till sängs och det var helt tyst ute men plötsligt sken himlen upp av en jätteblixt som följdes av många många fler. Därefter började det spöregna och först sedan kom mullrandet. Och oj, vad det mullrade – huset skakade och jag darrade.

Jag är faktiskt lite rädd för åskan. Denna egenhet har jag ärvt efter min mor som var extremt åskrädd när jag var barn. När det åskade slängde föräldrarna in alla barn i bilen och så körde vi runt, runt i flera timmar – även mitt i natten.
Det har förresten åskat alldeles ovanligt mycket här i Helsingfors denna sommar. Det kanske är fler som har märkt det?

Hur som helst. I morse (efter en nästan helt sömnlös natt) var allting som vanligt igen. Sommaren kanske inte är helt över ännu, eller vad tror ni?

Jag började denna torsdag med att gå till Tripla i Böle för att handla nya läsglasögon. Tänk att så här på ålderns höst måste man först skaffa nya (normala) glasögon och sedan, ett år senare, måste man börja använda läsglasögon, för att sedan ytterligare ett år senare gå från styrka 1.5 till 2.0.
Ja, jistanes ändå! Denna ålderdom! (Men jag är tacksam över att jag får vara med. Min storebror fick inte bli så här gammal. Han blev bara 43.)

Ni glasögonormar vet nog hur otroligt skönt det är när man läser och får på sig glasögon med exakt rätt styrka. Ögonen och hela huvudet slappnar av och man simmar liksom runt bland moln. En underbar känsla.

Så här såg vi ut i morse, efter en skräcknatt.

Illustration: ChatGPT

Madonna 65 och jag 8

Tänk att jag har bloggat så länge att jag skrev ett inlägg när Madonna fyllde 50. Inte illa va? Idag fyller drottningen 65 och inte heller det är illa pinkat.

Jag har skrivit mycket om Madonna under åren (högt och lågt) och här finns arkivet. Min kärlek till denna donna har inte minskat under åren som gått, men mitt intresse har gjort det. Främst för att musiken inte varit lika bra som tidigare. Tack och lov har jag Kylie, som bara går från klarhet till klarhet. (Mina inlägg om fröken Minogue.) Faktum är att jag kommer att tala om just detta i en australisk podd inom kort – återkommer med en länk när podden är utgiven.
Edit: Podden kom idag! Du kan lyssna genom att klicka på länken nedan. Jag dyker upp runt 27:20 in i klippet, men för lite ”backstory”, så lyssna från ca 25:00.
Länk till Time To Talk.

Ur mitt fotoalbum från år 2000.


Innan jag fortsätter gratulera Madonna så tar vi det här med att jag fyller åtta. Vad betyder det då? Jo, i morse för exakt åtta år sedan klev jag – som båtflykting – iland i Åbo. Jag bloggade inte så mycket om det då, eftersom jag till en början inte hade någon uppkoppling, så istället rekommenderar jag detta inlägg: Äntligen: Kim talar ut om den omtalade flytten! (Som alltså är ett humoristiskt inlägg, med allvarliga undertoner.)
Men jo, jag flydde alltså det brinnande helvete som Födelselandet – tack vare dåraktiga politiker och en lallande befolkning – förvandlats till. Jag har aldrig ångrat mig.

Tillbaka till Madonna. Hon har betytt så oerhört mycket för mig under så många år. Ja, sedan 1984 faktiskt. Inte bara den fantastiska – och underskattade – musik som hon har bidragit med, utan som människa. En stark sådan. En med ryggrad (till skillnad från politikerna som jag nyss nämnde).
Inte minst för mig som gay. Jistanes, vilken skillnad hon har gjort för oss HBT-personer. Det är nog svårt för dagens ungdomar att förstå. Ni vet dessa bortskämda woke-människor som lägger till en massa bokstäver till HBT (som ingen ens vet vad de egentligen står för) eftersom de är så fruktansvärt uttråkade och absolut inte vill vara de grå möss de innerst inne är, och vips är de ”icke-binära” och ”queer” och en massa annat trams. De lallar runt på de av huliganvänstern kidnappade pridefestivalerna medan vi riktiga HBT-personer med högerlutande politiska åsikter inte ens är inbjudna. Så mycket för ”kärlek” och ”allas lika värde” och andra floskler.
Usch, jag blir så irriterad bara jag tänker på det, så nu byter jag raskt ämne.

Det är så mycket snack om Madonnas ålder och vet ni vad detta beror på?
Jo, då vi ser att hon åldrats så inser vi att vi själva har åldrats exakt lika mycket. Det är något de flesta av oss inte vill tänka på.

Låt oss istället vara tacksamma över att vi överhuvudtaget fortfarande lever och frodas.

Apropå Madonna OCH Kylie så är min häftigaste upplevelse den, när jag såg dem bägge två live för första gången. Samma kväll dessutom. Det var på MTV Europe Music Awards i Globen, Stockholm den 16:e november 2000. Alla var där. Förutom mina damer även Spice Girls, Jennifer Lopez, Ricky Martin, Moby, Kelis (vart tog hon vägen?), U2, Backstreet Boys, Robbie Williams (som sjöng duett med Kylie) etc., men festligast var ändå mina damer och det faktum att Madonna kvällen till ära bar den berömda t-shirten med Kylie Minogue skrivet i guld på bröstet. Snacka om två flugor i en smäll.

Exakt så här var det. Elektriskt! Ur Expressen 17 november, 2000.

Jag måste lägga till en sak om Madonnas röst. För mig betyder den trygghet och tröst. När jag är nedstämd, stressad eller orolig så vänder jag mig alltid till Madonna. Genast känner jag mig lugn. (Oftast lyssnar jag då på favoritalbumet ”Ray of Light”.)

Så, tack Madonna för ALLT.
Och tack Finland för att du tog emot mig med öppna armar.

Det är 34 år mellan dessa fotografier.

Motionerar, jobbar + småhärjar på twitter

Det blev en lite udda vecka arbetsmässigt då arbetstiderna (-dagarna) växlade fram och tillbaka. Jag gillar ju att kunna planera och att vara mentalt förberedd på vad som komma ska den närmaste tiden. Nu blev det inte så men idag är jag ledig.

Det är väldigt 40+ att vara nöjd med en regnig söndag med poddar att lyssna ikapp, en kelig hund och en massa kaffe. Nöjd, liksom.

Jag har tagit en paus från Facebook men eftersom jag har en glappande trut så har jag härjat på twitter istället och jag lyckades bli lite viral… Läs kommentarerna. Goda och onda. Underhållande.

Hälsans höst har fortsatt och jag har promenerat till och från jobbet. Det är ju faktiskt härligt att gå och jag har alltid gått mycket. Med uppiggande pop i öronen flyger jag fram längs gator, torg och skogsstigar.

Men, som sagt, idag är det vilodag och jag ska strax svänga ihop blomkålsmos och sojakorv. Obs. Att jag är vegetarian (+bög) betyder inte att jag är vänsterextrem. Jag är ju inte ens vegan. Jag känner att jag alltid måste påpeka detta eftersom jag inte vill blandas ihop med de vänsterextrema.

Tänk om jag blir av med min musikalitet!

Paulas senaste album.

Måste berätta om nattens chockupplevelse.
Jag insåg runt 01:30 att jag behövde lite lugn musik för att kunna somna så jag sträckte mig efter telefonen och slog på nån random låt. Allting lät falskt. Så fruktansvärt falskt. Bytte låt. Falskt. Och ihåligt på något vis. Jag började misstänka att det var nåt fel på mp3-filen så jag tog det säkra före det osäkra och satte på en låt som jag visste var köpt från iTunes Store och ”kosher” och som dessutom framfördes av finska legendaren Paula Koivuniemi. Kan du inte din Paula så låt mig då upplysa dig om att denna paranta superdonna med världens härligaste whiskey- och Blend-röst INTE sjunger falskt. (Finlands bästa och mest karaktäristiska vokalist, enligt mig. Kolla upp henne.)

Till min förfäran lät även Paula falsk. Och de där instrumenten i bakgrunden spelades i otakt. Nu började jag bli orolig. Var det fel på min relativt nya telefon eller – ta mig tusan – hade jag så här på ålderns höst börjat tappa både taktkänsla och svinget med dirigentpinnen? Fy farao så deprimerande.
Jag stängde snabbt av allting och försökte sova utan bakgrundsljud.

Med skakiga händer slog jag på musiken när jag drack mitt kaffe i morse och tänk! Allt lät som det skulle. Det var inget fel på vare sig apparaturen eller gubben.
Jag hade väl bara varit lite övertrött eller nåt.

Skönt. Men jag blev mycket orolig där ett tag. Tänk om jag förlorar min musikalitet? 🙁 Vad har jag då kvar?