Jag tror inte att Madonna har medverkat i en regelrätt podcast tidigare, men idag släpptes ett avsnitt av On Purpose med en herre vid namn Jay Shetty som programledare. Madonna talar andlighet och det är fantastiskt bra, spännande och givande. Hon nämner även i förbifarten om när hon var nära döden då hon drabbades av en bakterie. Denna varma, mjuka sida av sig själv borde Madonna visa upp oftare.
Finns även på Apple Podcasts, som jag rekommenderar då programmet är drygt två timmar långt, så du kan smidigt lyssna när du är ute på vift. Jag ska lyssna en gång till. Så bra var det!
En vän säger att jag lever för mycket i det förflutna. Det förgångna. Det som varit. Kanske även i det som inte blev. Det har min vän helt rätt i och jag försöker sluta med det, men det finns så mycket osagt som jag måste få ur mig. Jag måste få sista ordet, så där som jag fick gällande han som såg ut som James Dean och som jag skrev om i ett inlägg för ett par år sedan:
Jag skrev ju ett meddelande till honom där jag så att säga ”tackade för senast”. Drygt 25 år senare. Det var jätteskönt. Jag satte punkt och önskade god fortsatt vandring genom livet. Så borde jag göra med en massa andra människor också.
Det var dock inte ”James Dean” jag tänkte på nu, utan det var någon som jag var tillsammans med för exakt 20 år sedan. Ett mycket tumultartat kärleksförhållande. Blogginläggen från den tiden finns samlade i första bloggboken Ångest och eufori. Jag kom att tänka på denne man då jag lyssnade på ett album som firar 20 inom kort. Nämligen Madonnas Confessions On A Dance Floor. Detta fantastiska album släpptes när mitt ”tumultartade kärleksförhållande” tagit slut och jag var sjukskriven p.g.a. psykisk stress (ja, det är sant, jag mådde jättedåligt för 20 år sedan). Jag satt nedstämd och trött i mitt kök i Stockholm (det var på den här tiden jag började testa olika preparat för att få ordning på min då blomstrande insomnia) och jag lyssnade på nämnda album som verkligen hjälpte mig att må bättre.
Jag lyssnar sällan på COADF av just den anledningen – jag färdas omedelbart tillbaka till den tiden och det köksbordet och det känns väldigt bitterljuvt. Jag plockade fram min mycket privata dagbok från 2005 och läste vad jag skrev den 27:e augusti.
2005
Jag var på min kusins 30-årsfest i Västergötland och jag hade den där Mannen med mig. Jag bläddrade och läste lite här och lite där och på varannan sida stod det bara ”ångest” och där det inte stod ångest så var allting euforiskt. Nu kanske det klarnar varför bloggboken 2005 fick den titeln…
Mitt efternamn som ogift.
Det var helt enkelt ett mycket utmattande förhållande: antingen var det på eller så var det av. Jag tror inte att den här personen skulle känna igen mig idag. Kanske till utseendet men inte mannen som jag är inuti numera – inte lika lätt att bryta ned. En som inte längre lika lätt dansar efter någon annans pipa; inte gör allt för att vara till lags.
Jag lever hellre ensam än i en dramatisk, utmattande parrelation och för mig är detta någonting helt naturligt, friskt och sunt så här mitt i livet, men jag har märkt att för många är det inte så. Är det ensamheten som skrämmer dem? Eller vad handlar det om?
Today’s post: in English. (Because I posted this on Facebook and I’m too lazy to translate it, because of this horrible heat wave.)
Good morning this beautiful first day of August.
I couldn’t sleep, because of the ongoing heat wave (yes, it happens here in Finland too, and we don’t have AC), so at 4 am I gave up and went for a walk. (It’s lovely out there, when it’s all calm and quiet.)
A song started playing in my head and I began thinking about one of those lovely nights in my surprisingly eventful life.
25 years ago (in November) I went to the MTV Europe Music Awards in Stockholm, and what a fabulous night it was.
Madonna was the queen of the night performing ”Music”, and she got a bit tipsy between her performance and picking up her awards a bit later on. Kinda cute. She was wearing the famous Kylie Minogue t-shirt. And then came my Kylie. Unfortunately she performed the horrible song ”Kids” together with Robbie Williams.
And Spice Girls performed the underestimated song ”Holler” (that I love).
Other performers included: U2, Jennifer Lopez, Ricky Martin, All Saints, Moby, Ronan Keating, Backstreet Boys, and Bomfunk MC’s. The host was Wyclef Jean (is he still alive?). Other appearences: Ali G (he’s so hot, as himself – Sacha Baron Cohen), Anastacia, Aqua, Sonique, Savage Garden, Dolce & Gabbana, The Cardigans etc. etc.
And some personal anecdotes:
I went there with my then BF. We were together for two years and then I had to leave him, because he became too controlling and jealous, and I wasn’t allowed to meet my friends and yada yada, you know the type.
I’ve always been a free bird, spreading my beautiful wings as I please. (I wonder how he’s doing. I haven’t seen him for 24 years. Maybe I should write him a letter? We had so much fun – at least in the beginning.) However, we had a wonderful night. I had to leave work early that day, because a make-up artist came to make us look smashing, and smashing we looked.
So I came home from my walk this morning and, because I save EVERYTHING, I took out my memorabilia box, and look what I found.
När jag skrev mitt tidigare inlägg om boken Madonna: rebellen så nämnde jag en annan bok, som folk som läst bägge, föredrar. Döm om min förvåning när jag sedan stod framför min bokhylla och såg att jag hade just den boken, som i original heter Like an Icon. Den är skriven av en pigg kvinna vid namn Lucy O’Brien. Där stod den i hyllan, i finsk översättning dessutom! (Jag har en massa bortglömda böcker från min tid som bokavdelningsansvarig.)
Jag, som just hade fått en överdos av Madonna, började läsa och kunde inte sluta. Detta blev min fjärde bok som jag läser från pärm till pärm på det skogstokiga men fantastiska finska språket.
Och ja, jag håller med om att denna bok var bättre. Författaren (som är ett stort Madonnafan) skriver inte enbart positivt – hon är även en smula kritisk och det var något jag saknade i boken av Mary Gabriel. Jag glömde förresten att nämna att Madonna: rebellen var ganska slafsigt översatt. Många var tillfällena då jag inte förstod vad jag läste (på svenska) och jag var tvungen att lista ut vad som kan ha stått i det engelska originalet och då fattade jag. Som sagt: många klumpiga översättningar.
Hur översättningen är i denna finska version av Like an Icon, som kort och gott heter Elämäkerta, vill jag inte uttala mig om då finskan inte är mitt förstaspråk.
Men nu vet du det. Vill du läsa en bok om Madonna, så läs Lucy O’Briens bok!
Ett år senare har jag äntligen tagit mig igenom denna tjocka bok. De senaste åren har jag varit en smula trött på hela Madonna men boken påminde mig om hur mycket hon har betytt för mig. Detta inlägg kommer dock inte att handla om henne, utan om boken. Som jag har vissa problem med.
Jag ska inte bli långrandig. Madonna: rebellen (originaltitel: Madonna – A Rebel Life), skriven av Mary Gabriel, är fet – närmare 900 sidor. Två tredjedelar uppskattade jag. Framförallt de första kapitlen som handlar om Madonnas barn- och ungdomsår. Där hittade jag en massa ny information och det var helt enkelt intressant. De första åren i New York i slutet av sjuttiotalet, början på åttiotalet – wow. Vilka tider. Jag var tvungen att pausa om och om igen för att googla en massa människor (konstnärer, artister o.s.v.) som nämndes i förbifarten och då fastnade jag i dem. När det nämndes gamla Hollywoodstjärnor som jag bara kände vid namn så googlade jag dem och såg flera dokumentärer (om exempelvis Mae West).
Det jag uppskattade allra mest var att författaren till stor del koncentrerade sig på MUSIKEN. Detta är ingen skvallrig bok, utan här skrivs det mycket om hur låtar kom till och det är sånt vi fanatiker gillar att läsa om. Även turnéerna avhandlas väldigt grundligt och det gillade jag.
Vi som har följt Madonna (slaviskt) sedan mitten av åttiotalet kan en massa Madonnaintervjuer utantill, så vissa passager, vissa citat, kunde jag helt sonika hoppa över eftersom jag visste vad som skulle sägas. ”Ja just det, det var den där härliga intervjun från 1994” o.s.v. Då insåg jag hur otroligt väl jag kan vår Madonna.
Men vad hände sedan? Jo, mot slutet av boken blev Mary Gabriel mer och mer politisk. Visst, Madonna är och har alltid varit en mycket politisk person, men författarens egna politiska åsikter sipprade igenom i allt högre grad och, ursäkta mig, men jag är faktiskt inte intresserad av Mary Gabriels egna politiska åsikter (som naturligtvis inte stämmer överens med mina egna). Jo, fru Gabriel, jag förstår exempelvis att du avskyr Donald Trump, men jag är faktiskt inte intresserad av det.
Skulle jag rekommendera denna bok? Jag vet inte. Många som har läst den har uttryckt att de föredrar Lucy O’Briens bok Madonna – Like an Icon (som förövrigt citeras friskt i Mary Gabriels bok). Jag har själv inte läst den, men jag kanske gör det någon dag. Just nu har jag dock fått en överdos av Madonna, men jag tackar Mary Gabriel för att hon påminde mig om vilket enormt Madonnafan jag är.
