En vän säger att jag lever för mycket i det förflutna. Det förgångna. Det som varit. Kanske även i det som inte blev. Det har min vän helt rätt i och jag försöker sluta med det, men det finns så mycket osagt som jag måste få ur mig. Jag måste få sista ordet, så där som jag fick gällande han som såg ut som James Dean och som jag skrev om i ett inlägg för ett par år sedan:
Jag skrev ju ett meddelande till honom där jag så att säga ”tackade för senast”. Drygt 25 år senare. Det var jätteskönt. Jag satte punkt och önskade god fortsatt vandring genom livet. Så borde jag göra med en massa andra människor också.
Det var dock inte ”James Dean” jag tänkte på nu, utan det var någon som jag var tillsammans med för exakt 20 år sedan. Ett mycket tumultartat kärleksförhållande. Blogginläggen från den tiden finns samlade i första bloggboken Ångest och eufori. Jag kom att tänka på denne man då jag lyssnade på ett album som firar 20 inom kort. Nämligen Madonnas Confessions On A Dance Floor. Detta fantastiska album släpptes när mitt ”tumultartade kärleksförhållande” tagit slut och jag var sjukskriven p.g.a. psykisk stress (ja, det är sant, jag mådde jättedåligt för 20 år sedan). Jag satt nedstämd och trött i mitt kök i Stockholm (det var på den här tiden jag började testa olika preparat för att få ordning på min då blomstrande insomnia) och jag lyssnade på nämnda album som verkligen hjälpte mig att må bättre.
Jag lyssnar sällan på COADF av just den anledningen – jag färdas omedelbart tillbaka till den tiden och det köksbordet och det känns väldigt bitterljuvt.
Jag plockade fram min mycket privata dagbok från 2005 och läste vad jag skrev den 27:e augusti.
Jag var på min kusins 30-årsfest i Västergötland och jag hade den där Mannen med mig. Jag bläddrade och läste lite här och lite där och på varannan sida stod det bara ”ångest” och där det inte stod ångest så var allting euforiskt.
Nu kanske det klarnar varför bloggboken 2005 fick den titeln…
Det var helt enkelt ett mycket utmattande förhållande: antingen var det på eller så var det av. Jag tror inte att den här personen skulle känna igen mig idag. Kanske till utseendet men inte mannen som jag är inuti numera – inte lika lätt att bryta ned. En som inte längre lika lätt dansar efter någon annans pipa; inte gör allt för att vara till lags.
Jag lever hellre ensam än i en dramatisk, utmattande parrelation och för mig är detta någonting helt naturligt, friskt och sunt så här mitt i livet, men jag har märkt att för många är det inte så. Är det ensamheten som skrämmer dem? Eller vad handlar det om?
