minnen – Kim da Costa

Jag läste denna bok när jag var 13

När jag var mobbad på högstadiet (p.g.a. finne och fjolla) så flydde jag till biblioteket på rasterna. (Läste bl.a. en massa böcker om Förintelsen men det är inte det detta inlägg ska handla om.)
Som trettonåring läste jag en bok (se bild) som berörde mig djupt. Under alla dessa JÄTTEMÅNGA år har jag tänkt på boken med jämna mellanrum, och på vad det var som berörde mig så att jag till och med läste den flera gånger.
Och nu hittade jag den på mitt lokala bibliotek och läste den i ett svep.

Redan på första sidan förstod jag. Den röda tråden genom hela boken stavas ENSAMHET. Så jag satt alltså på biblioteket som världens ensammaste trettonåring och läste om Marilyns ensamhet. (Jag blir ju lite blödig nu.) Jag var tvungen att leta i mina gamla dagböcker för att hitta exakt när jag läste boken. Ja, jag var 13. (Se bild i bilden.)

Boken slutar med raderna: ”Här slutade Marilyns manuskript när hon gav det till mig. Milton H. Greene.”
Nej, hon hann ju inte skriva klart boken eftersom hon blev MÖRDAD. Ja, detta är min samlade bedömning och slutgiltiga analys efter att ha läst en massa, massa om Marilyns liv och död.
Vilken kvinna.

Marilyn skriver dock också med humor, som här om elaka kvinnor:

”Därför blir jag också ledsen när jag ser kvinnor vända ryggen åt mig och viska om mig — inte för deras skull utan för deras mäns. Jag är övertygad om att sådana kvinnor är dåliga älskarinnor och att de inte kan känna riktig kärlek. Det enda de kan ge en man är skuldkomplex. Lyckas de bara få mannen att känna sig som en misslyckad make och dålig älskare, så betraktar de sig själva som framgångsrika.”

Och sorgligt när hon skriver om varför hon alltid kom sent till olika tillställningar (och till jobbet):

”Det är inte Marilyn Monroe som ligger i badet, det är Norma Jeane. Jag vill att Norma Jeane ska ha det skönt. Hon fick alltid bada i ett vatten där sju eller åtta människor hade badat före henne. Nu äntligen kan hon njuta av ett vatten så klart och genomskinligt som kristall. (…) Ju senare jag kommer, desto lyckligare blir Norma Jeane.”

Här skriver hon roligt om en icke namngiven skådespelare:

”Han var inte bara en stor stjärna, han var också en verklig man. Det är ganska ovanligt, därför att skådespelarkonst är en feminin konstart. En man som sminkar sig, poserar och låtsas djupa känslor och som utlämnar sig själv till publiken kan aldrig vara en särskilt maskulin typ. Han ”låtsas” på samma sätt som kvinnor alltid gör. Och för att klara av det måste han ha vissa kvinnlig drag. Han kämpar med kvinnliga medel, även när han älskar en kvinna.”

Och avslutningsvis: ”Jag tycker inte om karlar i granna färger, med rutiga kostymer och stora muskler och skära slipsar, jag blir bara nervös.”

ÅH, ÄLSKADE MARILYN!

Nu ska jag plocka fram min Marilyn-box och lägga mig under täcket och se någon av hennes filmer.
Jag älskar hösten. Och Marilyn Monroe. Ända sedan jag var tretton.

Tankar om bostadsmarknaden

Jag småletar (=inte hysteriskt, men ändå) efter en billigare lägenhet då det känns ganska absurt att betala 826 € i månaden för en etta, och jag tänker på skillnaden mellan forna hemstaden Stockholm och Helsingfors. (Kan inte uttala mig ”rikstäckande”.)

Här kan du få en hyresbostad IDAG om du vill, men hyrorna är löjligt höga. Men ändå: det FINNS lägenheter som står tomma och ropar efter hyresgäster. Till skillnad från Stockholm.

(Snabb genomgång av min ”bostadskarriär” i Stockholm: efter några år i andrahand fick jag min första egna lägenhet i *trumvirvel* Hjulsta, där jag bodde i 1,5 år, men jag blev trakasserad av *trumvirvel* araber som tyckte att en blond fjolla ”inte hörde hemma där”. Har berättat om detta tidigare, men det var mycket traumatiskt och där odlades de ”fördomar” som jag bär på idag, och mina politiska åsikter formades där och då. Bra jobbat grabbar, som trakasserade mig – inte varje dag, men minst varannan. Jag vågade till slut inte ens gå till tunnelbanan eftersom de hängde där på torget. Tog en lång omväg med buss och tåg till jobbet i city. Tvi vale, vilket pack. Vill aldrig mer bo i ett så kallat ”utsatt” område. Det enda de är ”utsatta” för är SIG SJÄLVA.)

Därefter fick jag, tack vare en förstående hyresvärd, en bostad i det då ”vita” Vällingby, där jag bodde i sex-sju år. Sedan fick jag min underbara lägenhet i Hammarbyhöjden, som jag senare även köpte och där bodde jag mina sista elva år i Födelselandet.)

Tillbaka till saken.
Det står alltså en massa lägenheter tomma här i Helsingfors. Och gott om flotta, nybyggda. I annonserna lockar de med ”första månaden hyresfri” och ”sänkt hyra första året” och ”presentkort på 200 € i närmsta livsmedelsbutik”. Oväntat många hyreshus har också ”gratis gym, internet och festlokal”. (Tänk om jag skulle bo i ett hus med eget gym – då kanske jag äntligen skulle få lite ordning på *this situation* som är min gubbfläbbiga kropp.)

Det var bara några spontana tankar här i mitt sökande.
Jag har inte så höga krav. Vill bo i ett tryggt område dit man tar sig med antingen spårvagn eller metro, då jag inte är någon bussmänniska (och körkort har jag inte eftersom jag avskyr bilar).

Önska mig lycka till.
Hej då från ett fantastiskt vackert, höstigt Helsingfors.
(Oh, vad jag älskar hösten. Får energi och blir på så gott humör.)

20 år bara svischade förbi

En vän säger att jag lever för mycket i det förflutna. Det förgångna. Det som varit. Kanske även i det som inte blev. Det har min vän helt rätt i och jag försöker sluta med det, men det finns så mycket osagt som jag måste få ur mig. Jag måste få sista ordet, så där som jag fick gällande han som såg ut som James Dean och som jag skrev om i ett inlägg för ett par år sedan:

Han såg ut som James Dean, och kallade mig ”K”

Jag skrev ju ett meddelande till honom där jag så att säga ”tackade för senast”. Drygt 25 år senare. Det var jätteskönt. Jag satte punkt och önskade god fortsatt vandring genom livet. Så borde jag göra med en massa andra människor också.

Det var dock inte ”James Dean” jag tänkte på nu, utan det var någon som jag var tillsammans med för exakt 20 år sedan. Ett mycket tumultartat kärleksförhållande. Blogginläggen från den tiden finns samlade i första bloggboken Ångest och eufori. Jag kom att tänka på denne man då jag lyssnade på ett album som firar 20 inom kort. Nämligen Madonnas Confessions On A Dance Floor. Detta fantastiska album släpptes när mitt ”tumultartade kärleksförhållande” tagit slut och jag var sjukskriven p.g.a. psykisk stress (ja, det är sant, jag mådde jättedåligt för 20 år sedan). Jag satt nedstämd och trött i mitt kök i Stockholm (det var på den här tiden jag började testa olika preparat för att få ordning på min då blomstrande insomnia) och jag lyssnade på nämnda album som verkligen hjälpte mig att må bättre.

Jag lyssnar sällan på COADF av just den anledningen – jag färdas omedelbart tillbaka till den tiden och det köksbordet och det känns väldigt bitterljuvt.
Jag plockade fram min mycket privata dagbok från 2005 och läste vad jag skrev den 27:e augusti.

Jag var på min kusins 30-årsfest i Västergötland och jag hade den där Mannen med mig. Jag bläddrade och läste lite här och lite där och på varannan sida stod det bara ”ångest” och där det inte stod ångest så var allting euforiskt.
Nu kanske det klarnar varför bloggboken 2005 fick den titeln…

Det var helt enkelt ett mycket utmattande förhållande: antingen var det på eller så var det av. Jag tror inte att den här personen skulle känna igen mig idag. Kanske till utseendet men inte mannen som jag är inuti numera – inte lika lätt att bryta ned. En som inte längre lika lätt dansar efter någon annans pipa; inte gör allt för att vara till lags.

Jag lever hellre ensam än i en dramatisk, utmattande parrelation och för mig är detta någonting helt naturligt, friskt och sunt så här mitt i livet, men jag har märkt att för många är det inte så. Är det ensamheten som skrämmer dem? Eller vad handlar det om?

Gröna fingrar (nej)

Jag har ju verkligen inga gröna fingrar – jag har inte ens några växter hemma. För fyra veckor sedan planterade jag däremot vitlök i en kruka på balkongen och så här ser krukan ut nu. Det tog faktiskt knappt en vecka innan blasten tittade upp och jag har redan haft i lite när jag svängt ihop sallad.
Man känner ändå viss tillfredsställelse när man planterar någonting – på ett primitivt plan. Man känner sig som den urmänniska man trots allt inners inne är, antar jag.

Jag har en mycket spännande sann historia att berätta om det här med växter.
Jag vill poängtera att den är fullständigt sann.

Året var 2011 och jag hade träffat min då blivande make, numera exmake. Brassen alltså, som då bodde i Berlin och jag levde mitt lugna idylliska liv i Stockholm. Brassen kom för att hälsa på mig första gången så jag städade och fixade lite extra. Jag till och med köpte ett par växter (wow!) (se bild). Har ingen aning om vad det var för växter på grund av mina icke-gröna fingrar, som sagt.

Det gick ju som det gick – brassen flyttade in och vi gifte oss. I tre och ett halvt år stod de där växterna i vardagsrumsfönstret. Jag var själv imponerad över att jag lyckades hålla dem levande så länge.
Men det gick ju som det gick, som sagt, så brassen och jag skilde oss och samma dag som han flyttade ut så såg jag att växterna hade dött. Bara så där.
Dessa arma växter höll sig levande tack vare brassens och min kärlek och när den tog slut så dog även växterna.
Jag grät en skvätt. Men sorgen, ledsamheten gick snabbt över.

Foto: Kim da Costa

A hot night 25 years ago

Today’s post: in English. (Because I posted this on Facebook and I’m too lazy to translate it, because of this horrible heat wave.)

Good morning this beautiful first day of August.

I couldn’t sleep, because of the ongoing heat wave (yes, it happens here in Finland too, and we don’t have AC), so at 4 am I gave up and went for a walk. (It’s lovely out there, when it’s all calm and quiet.)

A song started playing in my head and I began thinking about one of those lovely nights in my surprisingly eventful life.

25 years ago (in November) I went to the MTV Europe Music Awards in Stockholm, and what a fabulous night it was.

Madonna was the queen of the night performing ”Music”, and she got a bit tipsy between her performance and picking up her awards a bit later on. Kinda cute. She was wearing the famous Kylie Minogue t-shirt.
And then came my Kylie. Unfortunately she performed the horrible song ”Kids” together with Robbie Williams.

And Spice Girls performed the underestimated song ”Holler” (that I love).

Other performers included: U2, Jennifer Lopez, Ricky Martin, All Saints, Moby, Ronan Keating, Backstreet Boys, and Bomfunk MC’s.
The host was Wyclef Jean (is he still alive?).
Other appearences: Ali G (he’s so hot, as himself – Sacha Baron Cohen), Anastacia, Aqua, Sonique, Savage Garden, Dolce & Gabbana, The Cardigans etc. etc.

And some personal anecdotes:

I went there with my then BF. We were together for two years and then I had to leave him, because he became too controlling and jealous, and I wasn’t allowed to meet my friends and yada yada, you know the type.

I’ve always been a free bird, spreading my beautiful wings as I please. (I wonder how he’s doing. I haven’t seen him for 24 years. Maybe I should write him a letter? We had so much fun – at least in the beginning.)
However, we had a wonderful night. I had to leave work early that day, because a make-up artist came to make us look smashing, and smashing we looked.

So I came home from my walk this morning and, because I save EVERYTHING, I took out my memorabilia box, and look what I found.