I september 1996 fick jag en bok av en vän och kollega och boken blev liggande i alla dessa år. Jag talar om ”Your erroneous zones” av Wayne W. Dyer, som på svenska har fått den lökiga titeln ”Älska dig själv”. Jag läste den äntligen och boken var faktiskt riktigt bra. Jag läste på wikipedia att denna bok, som utkom 1976, är en av de mesta sålda självhjälpsböckerna. Det kan jag mycket väl tänka mig. Den svenska utgåvan kom 1988 och det är lustigt hur jag fann en del av språket mycket gammalmodigt.
På sidan 18 läser jag: ”…att han inte hade tillbringat sitt liv på det sätt han bort.” Jag har ALDRIG hört att man böjt ”borde” på det sättet: ”bort”, men jag kollade upp saken och så kan man tydligen säga. Ganska festligt.
Halvvägs in i boken insåg jag att jag läst den tidigare (åtminstone halva) då det trillade ut ett ”bokmärke” (se bild nedan): en banklapp! Detta fick mig så klart att återigen börja vandra längs minnenas berömda aveny. Tänk vad dagens ungdomar har missat. Vi RINGDE till banken. Om vi hade ”knapptelefon med tonval” vill säga! Vi betalade även räkningarna genom att fylla i nummer och summor i ett häfte och sedan skickade vi lapp plus räkningar med posten. Därefter ringde jag dagligen till banken med min ”knapptelefon med tonval” för att försäkra mig om att räkningarna blivit betalda. Det tog oftast tre vardagar. Då kunde jag andas ut. Hur som helst. Det var fina tider. Jag levde med min första (enda? sista?) kärlek på Dannemoragatan. Wow.
Rekommenderar boken, som helt enkelt förklarar för en hur man kan bli en gladare och mer avslappnad människa – hur man lär sig att älska sig själv.
Under åren har jag titt som tätt tänkt på en serie vid namn Ärliga blå ögon och nu såg jag äntligen om den. Jag kom inte ihåg någonting av själva handlingen men jag kom ihåg vinjetten och signaturmelodin, samt att serien var spännande.
Ni vet hur det är: vissa filmer och serier sätter spår, av en eller annan anledning.
Under helgen började jag plötsligt att tänka på serien igen och äntligen slog jag slag i saken. Jag sökte efter den på youtube och hittade samtliga delar. Jag såg dem på raken och förstod varför den satt spår i mig – serien är ju toppen! Och ja, vinjetten kändes väldigt bekant.
Jag kollade på wikipedia och läste att serien är från 1977 och då kunde jag omöjligt ha sett den, men jag läste även att den gick i repris 1990. Plockade fram min dagbok och visst: sex tisdagar i maj skrev jag att jag, som femtonåring, kollat på Ärliga blå ögon. Jag hade även ritat en bild ur vinjetten. Ganska exakt 34 år senare såg jag alltså om denna serie och om du inte har sett den (vilket du säkerligen har gjort, om du är runt min ålder och bodde i Sverige år 1990) så rekommenderar jag den starkt.
I korthet handlar serien om en svindlerska (spelad av Anna Godenius) som iklär sig olika identiteter för att svindla folk på pengar. Hon spelar bland annat en amerikanska, en elegant finlandssvenska, en äldre dam, en dansk prostituerad och hon gör detta med glans! I slutscenen är hon en ung grabb. En mycket imponerande rollprestation, helt enkelt.
På wikipedia kan vi läsa: ”Man får följa den kvinnliga svindlaren som tack vare sina ärliga blå ögon och att hon byter skepnad lika smidigt som en kameleont lyckas lura sin omgivning för att stjäla pengar. Hon har en förkärlek för män som själva tillskansar sig pengar på ljusskygga sätt. Hon använder flera olika namn, och har sitt tillhåll i Uppsala, där hon gömmer pengarna i en gammal kakelugn.”
Det är så härligt att se alla dessa gamla vyer. Replikerna är så underbart föråldrade och inte särskilt politiskt korrekta. Det var så det var på den tiden och jag älskar det!
Som sagt: sök på youtube så hittar du hela serien. Du kommer inte att ångra dig.
Nu när jag har börjat titta på tv (vilket jag började med då jag låg på sjukhus i samband med min omtalade operation) så har det slagit mig hur mycket – och värdelös! – reklam som visas. Dagens reklamfilmer är så otroligt tradiga, visst är de? Samtalade om detta med min så kallade ”fruga” och vi började vandra längs minnenas berömda aveny. Kommer ni ihåg hur fantastiska reklamfilmerna för Levi’s var på nittiotalet? De var ”edgy”, finurliga och sexiga på ett smakfullt vis.
Detta fick mig att vandra ännu längre längs den där avenyn. För oss som gick på högstadiet i slutet av åttiotalet, början på nittiotalet, fanns en – och endast en – statussymbol: Levi’s. Närmare bestämt Levi’s 501. Som en udda fågel var jag så klart utstött – kanske inte mobbad, utan just utstött – och mina arma föräldrar märkte ju det. En dag tog de med mig till en fräsig Levi’s-butik och jag fick plocka på mig. Det blev nog tre par jeans (blå, svarta och vita, vill jag minnas), några tischor och ett par tröjor. Samt en patetisk snusnäsduk som jag bar omväxlande runt pannan och runt halsen. (Jag ber om förlåtelse för denna modemiss.) Och vips var jag ”inne”. Tack vare Levi’s.
Jag har aldrig varit någon mode- eller märkesslav utan jag vill bara se ”kosher” ut, men Levi’s har en särskild plats i mitt än så länge bultande hjärta. Jag vet på rak arm inte om jag har några kläder från Levi’s i min garderob just nu. Jag har väldigt mycket från Calvin Klein men det beror på att mitt ex arbetade för dem, så jag fick fin rabatt. Men har ni tänkt på det här med kvalitet? Numera går alla kläder sönder (även de dyrare). Jag har hål i skrevet i nästan alla mina jeans, men hade jag hål i mina Levi’s-jeans på nittiotalet? Aldrig någonsin. De är sedan länge kasserade men det beror enbart på grund att jag växte ur dem.
Jag lyssnade på podden Slaget efter tolv och de talade om ”snabbmode” och någon viktigpetter sa att varje person får köpa max fem plagg per år ”för klimatet”. Jag kan avslöja att jag inte köper ens fem plagg per år. Snarare noll. Jag köpte nya vinterskor i november (35 € på Mikseli i Östra Centrum) och när köpte jag senast något plagg? Jag minns inte. För flera år sedan. Jag har vad jag behöver. För länge sedan, i Stockholm, hade jag en vän som jag på bloggen har kallat ”Dansken”. Han arbetade i ”branschen” och blev min ”personal shopper”. En gång presenterade han ett par byxor för mig och de passade på min konstiga kropp så jag köpte dem i många färger. Svarta, blå, gröna, gula, lila. Dem bär jag än idag. (De är inte jeans, så därför inga hål i skrevet. Så vad är det med dagens usla kvalitet på just jeans?)
Jag och bästisen, som jag kallar ”Frugan” snackade om våra år i grundskolan. Vi kom in på det här med hur vi fick lära oss olika ämnen – om bra och inte så bra lärare o.s.v. (Eller egentligen mest om bra och dålig studieteknik.) Hon är född och uppvuxen här i Helsingfors medan jag kommer från en håla i Västergötland.
(Under min skolgång var jag uteslutande bra i språk. Allt annat fick vänta. För ett mobbat finn-bög-glin handlade allt om överlevnad. Krafterna räckte inte till mer.)
Så, hon berättade om sina lektioner i religion. De lärde sig allt om de större religionerna. Plockade fram min anteckningsbok från nian, och detta var vad vi fick lära oss om judendomen. (Lägger samtliga anteckningar i kommentarafältet.)
Hon berättade att de besökte synagogan och de olika kristna församlingarna. (Moskéer fanns inte i Helsingfors på den tiden.) (Wow.)
I hålan i Sverige hade vi ju inte kunnat göra nåt sånt. Vi hade Svenska kyrkan och Pingstkyrkan. Det var allt. Men!
Inte bara besökte ”Frugan” och skolkamraterna ex. synagogan. De hade en massa fysiska symboler under lektionerna. Ex. en Menorah. Då när ex. en judisk student firade Chanukkah, så höll han eller hon i lektionen och förklarade högtidens betydelse. Ett fantastiskt sätt att lära sig.
De hade även prov (!) om/i varje religion.
Själva fick vi i Sverige se en video och skriva våra egna anteckningar. Kanske en lektion. Max. Jag letade upp mitt skolhäfte från årskurs nio. Fem sidor med anteckningar från en videofilm vi såg (VHS så klart!) och det var allt.
Som jag nämnde för några dagar sedan så kilade jag ner till källarförrådet och hämtade mina enorma lådor fyllda med brev. Jag har ju dessvärre inte haft något som helst kärleksliv på väldigt många år (what a waste!) så jag vandrar längs minnenas ljuva (och ibland katastrofala) aveny.
Våren 1996 var jag i London för att hälsa på en före detta kollega. Detta var mitt första besök i England (men jag kom att återvända många, många gånger) och jag älskade staden omedelbums. Min kompis jobbade natt så jag roade mig på egen hand; jag besökte alla de där underbara gaybarerna i Soho och speciellt gillade jag Comptons på Old Compton Street. Från wikipedia: Comptons of Soho is a gay pub in London. Situated at 51–53 Old Compton Street in the heart of Soho’s ’Gay village’, Comptons has been an integral part of London’s gay scene since June 1986. (…) Comptons is a large, Victorian styled pub with two bars. The ground floor bar is a horse-shoe bar and it attracts a varied gay male crowd, including many tourists. Upstairs, there is a lounge area.
En kväll när jag befann mig på nämnda bar så kom en stilig man fram till mig. Han var (också) en något konstnärlig själ vid namn Andy. Han arbetade inom teatervärlden och han såg ut lite (ganska mycket) som James Dean med en skopa Chris Isaac. (Ja, ni hör ju själva hur stilig han var.)
Andy ville följa med mig hem och jag är ju ingen vän av engångsupplevelser, men han fick följa med och vi synkade på alla plan. Det var romantiskt, helt enkelt. Han gick hem på morgonkvisten och strax därpå kom min kompis hem från jobbet och jag berättade om kvällens och nattens händelser och jag glömmer aldrig hur min kompis sa: ”Det verkar som att du måste ta och ringa denne Andy, ty han har lämnat en mapp med viktiga papper och sitt telefonnummer här på köksbordet.”
Sagt och gjort. Senare den dagen ringde jag Andy och vi stämde träff i Soho. Jag kom dit och hade fjärilar i magen. (Jag var blott 21 år ung, vill jag påpeka. Andy var några år äldre.) Han erkände genast att han lämnat den där mappen med flit då han ville träffa mig igen (men varför sa han inte det rakt ut, kan jag ju undra idag). Vi hade en mycket trevlig kväll då vi traskade runt i London och barhoppade en hel del. Dagen därpå åkte jag hem till Stockholm och Andy och jag började brevväxla. Detta var före smarta telefoner och det så kallade internätet… Kan ni tänka er? Och för detta är jag tacksam, ty nu när jag läser Andys (och andras) brev så njuter jag av all romantik (då jag inte har något av den varan i mitt liv för närvarande, som sagt).
Ungefär en månad senare åkte jag till London på nytt och Andy och jag sågs på ett café mitt emot Comptons-baren och vi gick på någon utställning och på kvällen besökte vi den legendariska nattklubben G-A-Y. Just denna kväll uppträdde sångerskan Gabrielle – minns ni henne? Hon hade just släppt den fantastiska låten ”Give Me A Little More Time” och den fick bli mitt London-soundtrack. Jag kom hem och köpte singeln, lyssnade, lipade och saknade Andy. Nu spelar vi låten! Klicka här.
Min och Andys romans rann (så klart) ut i sanden så småningom, på grund av avståndet, men tack och lov har jag breven och minnena kvar. Tar mig friheten att publicera ett utdrag ur ett av breven. Ingen av er känner ju nämnde herre och jag vet inte var i världen han befinner sig numera – om någonstans. Vem vet? Mycket kan ha hänt under dessa 27 år.
Det var så rart att han kallade mig ”K”. Kort och gott.
