Tankar om bostadsmarknaden

Jag småletar (=inte hysteriskt, men ändå) efter en billigare lägenhet då det känns ganska absurt att betala 826 € i månaden för en etta, och jag tänker på skillnaden mellan forna hemstaden Stockholm och Helsingfors. (Kan inte uttala mig ”rikstäckande”.)

Här kan du få en hyresbostad IDAG om du vill, men hyrorna är löjligt höga. Men ändå: det FINNS lägenheter som står tomma och ropar efter hyresgäster. Till skillnad från Stockholm.

(Snabb genomgång av min ”bostadskarriär” i Stockholm: efter några år i andrahand fick jag min första egna lägenhet i *trumvirvel* Hjulsta, där jag bodde i 1,5 år, men jag blev trakasserad av *trumvirvel* araber som tyckte att en blond fjolla ”inte hörde hemma där”. Har berättat om detta tidigare, men det var mycket traumatiskt och där odlades de ”fördomar” som jag bär på idag, och mina politiska åsikter formades där och då. Bra jobbat grabbar, som trakasserade mig – inte varje dag, men minst varannan. Jag vågade till slut inte ens gå till tunnelbanan eftersom de hängde där på torget. Tog en lång omväg med buss och tåg till jobbet i city. Tvi vale, vilket pack. Vill aldrig mer bo i ett så kallat ”utsatt” område. Det enda de är ”utsatta” för är SIG SJÄLVA.)

Därefter fick jag, tack vare en förstående hyresvärd, en bostad i det då ”vita” Vällingby, där jag bodde i sex-sju år. Sedan fick jag min underbara lägenhet i Hammarbyhöjden, som jag senare även köpte och där bodde jag mina sista elva år i Födelselandet.)

Tillbaka till saken.
Det står alltså en massa lägenheter tomma här i Helsingfors. Och gott om flotta, nybyggda. I annonserna lockar de med ”första månaden hyresfri” och ”sänkt hyra första året” och ”presentkort på 200 € i närmsta livsmedelsbutik”. Oväntat många hyreshus har också ”gratis gym, internet och festlokal”. (Tänk om jag skulle bo i ett hus med eget gym – då kanske jag äntligen skulle få lite ordning på *this situation* som är min gubbfläbbiga kropp.)

Det var bara några spontana tankar här i mitt sökande.
Jag har inte så höga krav. Vill bo i ett tryggt område dit man tar sig med antingen spårvagn eller metro, då jag inte är någon bussmänniska (och körkort har jag inte eftersom jag avskyr bilar).

Önska mig lycka till.
Hej då från ett fantastiskt vackert, höstigt Helsingfors.
(Oh, vad jag älskar hösten. Får energi och blir på så gott humör.)

Varifrån kommer du?

Inte för att nån bryr sig men eftersom frågan kom upp i en kommentar nyss, och eftersom frågan alltid dyker upp på en ny arbetsplats (som nu, i Esbo, då folk blir förbryllade då jag talar (nästan flytande) finska men med en liten svensk accent).

Och på Facebook står det att jag ”är från” Stockholm.
Jag ”är” inte från Stockholm. Jag har dock bott i Stockholm i större delen av mitt liv och jag gjorde så när FB kom och ställde till det.

Jag är född på Borås BB och jag växte upp först i Fristad (utanför Borås) och därefter ute på vischan i Tärby (utanför Fristad, utanför Borås). Tärby var ett fantastiskt ställe att växa upp på, men i början av tonåren började det krypa i kroppen eftersom jag alltid har varit en storstadsmänniska.

Jag ser det som så att Borås kommun var min vagga, eller ugnen som jag gräddades i. Sedan kom jag till Stockholm som tonåring och där ”gonade” jag till mig och blev jag. Mognade, som en vacker frukt (syrlig citrus, helst).

Men ändå anser jag mig själv ”komma från” Österbotten, ty min släkt är därifrån. Och jag studerade i Vasa i ett år när jag var 17-18. En betydelsefull tid i en människas liv.

Så om någon frågar så säger jag väl att jag är stockholmare från Västergötland men egentligen en helt vanlig finne från Vasa. Jag tog bara några omvägar för att hamna i Helsingfors. Och jag lärde mig mycket på vägen. 💁🏻‍♂️
Inte minst hur mycket ens rötter betyder för en.

Jag misstänker att jag kommer att leva mina sista år i mitt adopterade, tredje hemland Israel. Men just nu är jag ganska nöjd och glad i Finland. Intresseklubben antecknar, hör jag.
Blyertspennorna glider så elegant över pappersarken, i ett hysteriskt tempo.

MF & Roxette. Några minnen.

”Look Sharp!”, ”Efter Stormen” samt en billig kassett från B&W.

I och med Marie Fredrikssons plötsliga bortgång så har vänner och bekanta delat med sig av sina musikminnen gällande denna fina svenska vokalist samt superduon Roxette.
Jag började då fundera på mina egna favoriter. Det är ju svårt att välja bara så där, så jag kollade min Last-FM. Här är mina (sedan år 2006) mest spelade låtar med Marie respektive Roxette.

Mina 20 mest spelade Roxette-låtar (sedan 2006) (märk väl!):

Som synes så är jag en vän av ballader. Stora feta känslor går jag igång på. Jag diggar även poppiga bitar så klart, men i Roxettes fall så har det ofta varit Gessle som tagit hand om sången på upptempolåtarna och hans röst är ju faktiskt ganska obehaglig. Helt enkelt oerhört osexig. (Jag – nästan – hatar exempelvis ”Joyride”.)
Med det sagt så skriver han ju fantastiska låtar men vi vet ju alla att utan Marie så hade Roxettes alster bara varit mellanmjölkiga popdängor.
Detta märks tydligt när man lyssnar på gamla demoinspelningar där Per står för sången. Som ”Dressed For Success”. Med Per bakom mikrofonen! Oacceptabelt!

Lite lustigt mitt i all misär är att jag inte hade lyssnat på vare sig Roxette eller Marie på många år, men i somras när jag var bortrest så gjorde jag det – med råge. Jag vet inte varför men jag matade in hela Fredrikssons och Roxettes diskografier i telefonen och så låg jag i solen (och i skuggan) på landet och toklyssnade.

Mitt Roxette-lyssnande nådde överraskande en ny topp i somras.

Mina första MaRixette-minnen då? Jo, jag kommer ihåg att jag såg dem framföra ”Neverending Love” i nåt tv-program och jag köpte ”Efter Stormen” på kassett när den släpptes.
Sedan fick jag ”Look Sharp!” i julklapp och jag älskade LP:n! Som jag älskade den! Inhandlade en billig kassett på B&W – tror att det var 1986 – med sololåtar samt tidiga Roxettedängor.
Därefter var jag ett Roxettefan och köpte samtliga album fram till ”Room Service” (2001). Även samlingarna ”Pop Hits” och ”Ballad Hits” (2003) köpte jag på CD.
De sista släppen ”Charm School” (2011), ”Travelling” (2012) samt ”Good Karma” (2016) skaffade jag mig först i efterhand. (De är inte särskilt bra men jag ska ge dem en chans till och lyssna igenom ordentligt.)

Maries solokarriär följde jag (sporadiskt) fram till samlingen ”Äntligen” (2000). De sista albumen har jag men jag är inte särskilt förtjust i dem heller; ska ge även dem en ärlig chans på nytt.

Mina 10 mest spelade Marie Fredriksson-låtar (sedan 2006) (märk väl!):

Som ni vet så ÄR musik till stor del rena minnen. En del låtar som kanske inte är särskilt mycket för världen betyder väldigt mycket för en själv. Detta just på grund av de minnen som förknippas med de mer eller mindre ljuva melodierna.

– Efter Stormen – allmän känsla av trygghet i barndomshemmet.
– Sleeping Single – jag var sjuk men nöjd och hemma från skolan och spelade ”Look Sharp!” på repeat.
– Sparvöga – på radio. Hela tiden. Så bra. Bra tider.
– Hotblooded – första fyllan på Åland.
– Spending My Time, Fading Like A Flower (Every Time You Leave) – ungdomskärleken blommade.
– Queen of Rain, Almost Unreal – jag studerade i Vasa och livet var så nytt och spännande! Var på böghemmafest för första gången och Roxette spelades på MTV.
– Sleeping In My Car – levde med min första kärlek i Stockholm.
– Tro – så deppig och olyckligt kär jag var.
– Wish I Could Fly – var ihop med Den Sjukligt Svartsjuke Miljonären.
– You Can’t Put Your Arms Around What’s Already Gone – kryssning till Helsingfors, direkt efter nattjobbet. Ungdomligt!
– Köpte CD:n ”Have A Nice Day” på Åhléns i Stockholm och jag var lite tipsy och åkte hem och lyssnade + åt chips. Ett chipsigt album med en svag stank av öl alltså.
– Milk And Toast And Honey – ingen bra tid. Instängd i ett ohälsosamt förhållande.
– A Thing About You – tvättstuga efter nattjobbet i dåvarande ettan i Vällingby.

Ja, det var bara ett litet skrap på den enorma ytan som är mitt musikaliska känsloliv.

Tack för musiken, Marie.
Vi hörs.

Sverige VS Finland

Sitter i ett väntrum och tänkte roa er och mig själv med vad jag efter drygt tre år i republiken har märkt att är skillnaderna mellan Sverige och Finland. Eller åtminstone mellan Stockholm och Helsingfors.

✔️ Här finns fler träd. Även i städerna. Svensken är en väldigt ivrig skogshuggare som lätt går crazy med yxa eller såg. Här står träden kvar, vilket är gemytligt. 
✔️ Äldre hus får även de stå kvar. Det är charmigt. 
✔️ Man hälsar på busschauffören och när man kliver av hojtar många ”tack” (eller ”kiitos”) eller vinkar lite. 
✔️ Kassapersonalen i matbutiken önskar ”trevlig fortsättning på dagen” eller ”trevlig helg” i en helt annan omfattning än i Födelselandet. 
✔️ Helsingfors är en väldigt trendig stad men alla är inte stöpta i samma form som i det något stiffare Stockholm. Lite mer personlighet syns på gator och torg och i gränder och på bulevarder. 
✔️ Finländska män är ”manligare” än svenska. En god nyhet för heterosexuella kvinnor och homodito män som uppskattar karlakarlar. (Fler skogshuggartyper helt enkelt, men de hugger alltså inte ner träd i skogen utan är intresserade av helt andra ”buskar”. Det kanske är därför träden står kvar ju. De hinner inte huggas ner!) 
✔️ Man åker mer buss och spårvagn än tunnelbana. Nu tillkom ju nyligen nya linjen Västmetron, och förhoppningsvis växer tunnelbanenätet ytterligare.
✔️ Laktosintolerans är betydligt vanligare i Finland. Hyllorna i matbutikerna är fullproppade med laktosfria produkter. 
✔️ Dessvärre är lightprodukter och fettfria dito fortfarande populära här. 
✔️ Starkare alkoholprodukter finns i matbutikerna, men dessa är till försäljning endast mellan klockan 09 och 21.
✔️ Systembolaget heter Alko. Logiskt. 
✔️ Istället för Pressbyrån har vi R-Kioski. 7 Eleven finns vad jag vet inte här. 
✔️ Istället för Max hamburgerrestaurang så har vi inhemska Hesburger. 
✔️ I Finland har vi färre indiska restauranger och fler nepalesiska. 
✔️ Lösgodiset är trams. Finska sura karameller är småsura. Jag vill ha svenska som liksom fräter sönder munnen och man har ont i käften i två dagar efter intag. 
✔️ Snus köper man via grupper på Facebook.

Vad säger ni andra sverigefinländare som har ”återvänt” till Finland?

”As if it’s a Star of David carved on your forehead”

In August 2008 I participated in VOX PACIS, ”Voices for Peace” music conference in Stockholm. I was a singer in an Israeli ensemble, and we met musicians who came from all over the world: Sweden, Norway, Estonia, Georgia, Israel, Greece, Egypt, Morocco, India, China, even traditional performers and buddhist monks in red-orange robes came
from Tibet.
We all lived for 2 weeks in the small youth hostel in Skeppsholmen and most of our rehearsals and concerts were held in Sofia Kyrka, the beautiful 100-year old church standing on a hill overlooking the entire city and beautiful bay. The final concert was to be held in the marvelous Stockholm City Hall (where they give the Nobel prize), where all the musicians will sing together a musical piece specially written for the occasion, accompanied by an orchestra.

I wish to tell you about something strange that happend to me during the trip.

As part of the conference, all groups performed their music in the morning while the other groups watched, at noon we had lunch break and later we continued to rehearse for the final show or do more concerts for outside audience, usually in the Sofia church. One
morning our Israeli group appeared in concert before the other groups, and a solo I performed was slightly off. Harsh remarks from my strict choir-mistress sent me into an angry, grudging mood. We had another concert in the afternoon, but instead of riding the bus to the church with everyone else after lunch break, I walked on foot through the streets since I was angry and wanted to be alone. Before I went up the hill and into the church I entered a small bar on a street-corner, I wanted to buy myself a drink to calm my nerves.

”Hi, I’d like a chaser of Grant’s, please”
A dark-haired youth raised himself from a stool behind the bar and stared at me suspiciously.
”A what?”
”Grant’s. The whiskey? I’d like to have a chaser please” I pointed to the bottle on the shelf behind him. He looked at me as if I had said something obscene.
”A minute” said the boy and went into the back room. He returned with a tall, dark and heavy-set man, the owner of the bar, who was apparently his father or uncle. He looked at me with the same suspicion and talked to me as if serving customers in his own business was the greatest bother and pain in his life. I almost started to feel guilty for disturbing him from doing something that was obviously much more important for him. His accent was unmistakably Arabic.

”What do you want?”
”Well, I’d just like a chaser of Grant’s whiskey, please”

We looked deeply into eachother’s eyes for a short moment that seemed to stretch forever, and I was washed by a familiar feeling, a feeling that many of you Swedish readers may never understand: the feeling that the person you are talking to knows you are a Jew. You never said it, but somehow he simply knows, as if it’s a Star of David carved on your forehead, and from the moment you look in his eyes, you know that he knows, and you know that he has opinions on Jews, and they are covered by a very thin veil of basic politeness. All of this happens in no more than 2-4 seconds.

”Just a minute, let me get a glass” he said, and went into the kitchen. Why, why can’t you use any glass sitting on the bar? Why do you need a special glass for me? What are you going to put in it? Why am I even having such ridiculous and evil thoughts? That’s what was going through my mind. He came back and placed a glass on the bar (it
wasn’t a chaser), and filled it with whiskey from the bottle I pointed to on the shelf.
”Thank you” I smiled and took a sip
”Good whiskey, huh?”
”Yeah, good”
”Where are you from?”
”Australia” I lied, without hesitating for a second.
”Wow, really. What made you travel such a long way?”
”Well, actually it’s because of a girl” I continued to lie.
”Haha yes, always the same story” he laughed ”You know, I like you!” he exclaimed and grinned at me with a smile that was as inviting as a wolf’s jaws. I tried to laugh, and nearly choked on my drink.

He spent the next moment joking in a chauvinist manner on how it’s the woman who ought to travel to meet the man and not the other way around, and I hastily finished my drink, paid and left, never even sitting down.

I walked up the hill to the church thinking to myself: So, this is the end. He must have put some terrible poison in my glass, if I’m lucky it’s just the toxic soap from his dishwasher, maybe they can still save my life in the next few hours, if I manage to survive until the end of this concert. God, the choir-mistress would make me stand and sing even if I was really dying, no chance of getting to the hospital in time. Oh well, it was a good life. A little short, but full. An artist’s greatest dream is to die on the stage, or at least that’s what they say.. Hmm, I guess someone else will have to sing my solo next time, I wonder who they will give it to.

The first musical item in the concert was: ”A ballad of 3 prophets”, sung by the girls of the Israeli choir in Hebrew. Our choir-mistress gave me 3 candles, representing the prophets of the 3 Abrahamic faiths: Moses, Jesus Christ and Mohammed, and told me to put them on the floor in the middle of the church and light them with matches just before the girls start singing.

Soon the church was filled with listeners and the concert was about to begin. I got up and put the 3 candles on the floor. ”Moses” and ”Jesus” lighted up fine, but no matter how I tried, I couldn’t light ”Mohammed”. The audience waited politely in silence as I calmly tried
5 matches one after the other, but in vain: ”Mohammed” simply didn’t want to burn. Finally I raised my head and saw the choir-mistress motioning me with her hand ”Nevermind, it’s fine, we’ll just start to sing anyway”, and I went back to my seat. The concert proceeded from beginning to end without further incident (and thankfully, I
survived).

We experience so many things in this life, but only some of them carve themselves into our memory. Happy, sad, profund – or meaningless. Why do we remember them and forget others? I remember the hostile Arab bar owner, but I also remember another sweet Arab who listened to all our concerts, and bought a huge birthday cake especially for me, since I celebrated my 25th birthday during our stay in Stockholm (August 21st). I remember beautiful people from all over the world, of all races, colors and faiths, dancing and singing, drinking, laughing and hugging on my birthday party at the hostel in Skeppsholmen. I will always treasure those short hours and thinking about them always makes me smile and dilates my heart, I always regret that they are behind me. I will always love any person in the world and never judge him by his race, color or faith.

Tomer