(Film) Utnyttjande brutta med stilig fästman

”Alan” till vänster och ”Jacob” till höger.

Nu har jag kollat på ännu en julfilm och här kommer min recension (som jag skrev ”live” medan jag tittade). Eller resumé, snarare. *spoilervarning*

Jag ger er:

THE NOEL DIARY

En stilig författare, Jacob Turner, (Justin Hartley) bor i en snygg lägenhet, men han har en dum tavla ovanför öppna spisen. Tavlor ska vara utan text. Jag vill inte se text på väggarna. Det distraherar. Det är så ”absolut” och går inte att tolka som man vill. Jacob har en klok hund, Ava, som är hans ”enda vän”. Han är en sån där typ som är rädd för att bli sårad och släpper aldrig in folk inpå livet.

Han signerar böcker och damerna bjuder ut sig men han är inte intresserad. På signeringen dyker det irriterande, obligatoriska bögparet upp, med flaxande handleder och falsettröster. Jag är så trött på denna stereotyp. De tillför dessutom absolut ingenting. ”Låt oss vara lite moderna och slänga in ett par fjollor, vetja!”

Modern och Jacob har haft ett komplicerat förhållande och nu får Jacob veta att hon dött. Han åker till småstaden och huset som han växte upp i. Mamman var en samlare och han börjar röja.

En tös vid namn Rachel Campbell (Barrett Doss) tittar förbi då hon letar efter sin mor som arbetat som barnflicka åt Jacobs föräldrar. Jacob är på väg att åka därifrån och lämnar brasan brinnande, vilket stör mig enormt. Hans kloka hund Ava springer efter Rachels bil och hon och han går ut och äter på en italiensk krog och Jacob blir imponerad av att hon talar italienska (och tyska, franska samt lite mandarin). Han blir nog lite sugen men då får han veta att hon är förlovad med en Alan och hon verkar inte riktigt vara ihop med rätt person, ty hon tror inte på kärleken och så vidare. Bla bla bla.

Du har bara inte träffat rätt person, flicka lilla.

De kommer tillbaka till Jacobs barndomshem och där står ett piano, värt 4000 dollar (nämndes tidigare i förbifarten). Hon ber honom att spela någonting för henne och då brister hon så klart ut i sång. En såsig kärlekssång.

Jacob har inte pratat med sin far på 35 år men nu kanske fadern kan hjälpa Rachel att hitta sin mor.

De bestämmer sig för att åka och hälsa på honom och Rachel hittar sin biologiska mors dagbok som Jacob hittat i moderns hus, men han visste inte vems dagbok det var. Vilken chock!

43 minuter in: första fysiska kontakten. De sitter i bilen och Jacob berättar om sin storebror Benjamin, som dog som barn. Rachel blir rörd och lägger handen på hans och han besvarar och klämmer till med tummen.

Rachels fästman Alan vet inte att hon har åkt på denna roadtrip med en (främmande) man. Nu är hon och Jacob på väg att ta in på ett Bed & Breakfast eftersom en snöstorm är på väg att svepa in. Då ringer Alan ett videosamtal och han är snygg och så där underbart grå, trist och proper. En sån man som jag vill ha, eftersom vi då skulle komplettera varandra då jag är en ganska färgglad person.

Alan är med i cirka trettio sekunder, och endast via display, men han är så himla snygg alltså. (Mike Donovan heter han visst.) *call me*

Medan Jacob checkar in rastar Rachel Ava och hon passar på att glida in i en bokaffär där hon köper Jacobs första bok, som handlar om Paris på 40-talet och förbjuden kärlek. (Hon läser den under natten och hon älskar den.)

54 minuter in. Jacob håller om Rachel då hon måste få lite luft efter att ha läst nåt känslosamt i moderns dagbok (som alltså var 17 år ung och ogift och lät adoptera bort Rachel).

En minut senare: första kyssen på väg, men Ava skäller till just när de hungriga läpparna just ska få smaka av varandras kärlekssötma. Ava jagar en hare men får tack och lov inte tag i den.

De hittar till Jacobs pappa som bor mitt i skogen och pappan berättar för Jacob varför han lämnade familjen för 35 år sedan, i samband med Benjamins död.

Medan far och son klär granen så berättar pappan att han läste Jacobs två första böcker, som han älskade. Därefter gick han över till ljudböcker. (Jag har aldrig lyssnat på en enda e-bok. Jag gillar att läsa och att bläddra.)

Pappan lagar chili och jag blir jättesugen. Medan de äter berättar han om Rachels biologiska mor Noel.

1 timme, 12 minuter in sitter de i bilen igen och Jacob lägger handen på Rachels. Ur vissa vinklar ser han ut som en blond Ricky Martin, och hon som en yngre Renée från Ally McBeal (Lisa Nicole Carson).

De tar in på ett hotell men där finns bara ett ledigt rum. Han är skeptisk men hon är väldigt sugen nu och säger ”We’ll take it”.

De äter middag på hotellrummet med miljarder tända ljus och Rachel säger att det är hennes födelsedag. Såsig jazz spelar i bakgrunden. Nu är hon kär. Och kåt. Hennes blick avslöjar allt. Hon har helt glömt bort fästmannen Alan, som jag ju gärna tar över. I mig får du en partner som aldrig har varit otrogen och jag kommer inte att vara det mot dig heller. Här får du en man som stannar i vått och torrt, i krig och fred och allt det där. Hör du det, Alan?

Medan de väntar på att få mer rödvin och champagne levererat till rummet så dansar de. Styv kuling och sjöblöta spår i sanden.

1 timme, 17 minuter in. Han sager ”Happy birthday, Rachel. Make a wish.” Hon börjar knäppa upp blusen och kysser honom.

Efter ett – antar jag – regelrätt heterosexuellt, vaginalt samlag vaknar Jacob på morgonen och Rachel är inte där. Hon har lämnat ett brev. Hon känner sig ”confused” och ”Alan really loves me” och bla bla bla. Hon utnyttjade honom för sex. För att sedan bara kasta ut honom med badvattnet. Vilken vidrig subba.

Jacob åker till ett sjukhus för att träffa Rachels biologiska mor Noel. Hon blir förvånad. De har en chanukkiah i receptionen, förresten.

Jacob berättar för Noel att dottern Rachel är ”amazing” och hon får tillbaka sin dagbok.

Rachel firar jul med (adoptiv-) föräldrarna och Jacob ringer flera gånger men hon ignorerar. Hon fick ju som sagt redan vad hon var ute efter.

Till slut svarar hon och hon säger ”Don’t try to find me” och då hör hon en hund skälla och hon tittar ut och där står Jacob och Ava. ”Too late”, svarar han med tårar i ögonen.

1 timme, 26 minuter in säger han att han älskar henne. Och ”säg att du inte älskar mig, så går jag” och just då dyker Alan upp i sin bil. (Vi får dessvärre dock inte se honom.)

”I don’t love you”, klämmer sedan den utnyttjande kåtlottan ur sig med tårar i ögonen. Vilken tradig brutta, alltså. Jacob håller sitt löfte och avlägsnar sig.

Jacob är tillbaka i barndomshuset och han finner en massa brev som pappan skickat, men som modern undanhållit (ännu en jävla subba, alltså).

Han och Ava är på väg att åka hem till stan då Ava skäller till då han ser Rachel stå på andra sidan gatan. Han ler jätteförälskat och lyckligt och sedan är filmen slut.

En ganska mysig film, allt som allt. Två bockar av fem. Betydligt bättre än den förra som jag totalsågade. Synd att vi inte fick se Rachel och Noel återförenas. Ännu mer synd att Alan hade en sån pytteroll.

Lökig skitfilm och konstig dröm

Kanske någon kan finna detta underhållande och jag har skrivklåda så här kommer ett inlägg som jag aldrig trodde att jag skulle skriva.

I natt när jag inte kunde sova så såg jag en så usel film att jag var tvungen att se den till slutet. Jag återkommer till den. Men i huvudrollen: Brooke Shields (som jag inte har någon som helst relation till).

När jag väl somnade så drömde jag att Shields bad mig och ”frugan” att följa med henne till Västergötland. Hon skulle dit på begravning. Kvällen före avresa så ville hon bjuda oss på middag som tack för att vi ville följa med.
När vi kom hem till henne så hade hon druckit för mycket vin, så hon var inte i stånd att laga mat. ”Yeah, thanks for dinner”, sa jag syrligt.
”I will buy you dinner when we get there”, sluddrade hon.
(Jag uppskattar mina tvåspråkiga drömmar och detta var nog den första på engelska i kombination med finska. Jag drömmer väldigt sällan på finska men det händer då och då.)

Vi satte oss på tåget och vips var vi framme i Västergötland (jag är ju född och uppvuxen där, för övrigt) och vid ett gatukök köpte Shields mat åt oss men hon råkade spilla nåt över min och ”frugans” mat så den åkte i papperskorgen. Shields gillade inte maten och kastade även hon den i roskisen (som man kan säga på svenska här i Finland).
”What kind of food was it?” frågade jag.
”Don’t know but I didn’t like it.”

Sedan åkte Shields iväg på begravning och jag och ”frugan” övernattade i en stuga. Min pojkvän (!) Magnus skulle komma dit, men jag hade även en annan friare som hette Jörgen och jag visste inte vem jag skulle välja.
Mitt i natten knackade det på dörren men vi var så trötta efter tågresan att vi inte orkade kliva upp för att öppna. Efter mycket knackande så öppnade vi dörren och en ung kvinna som hade varit på rave (!) klev in och hon lade sig för att sova mellan mig och ”frugan”.

Sedan vaknade jag och undrade var jag var. Jag hade en stor kudde bredvid mig och jag trodde att det var den där unga kvinnan och jag undrade varför hon låg så nära mig. Sedan ”vaknade jag till” och insåg att det var en kudde och att min hund Blake låg tätt intill mig under täcket.

En konstig dröm.

brown onions
Photo by Miguel Á. Padriñán on Pexels.com

FILMEN DÅ?

Den hette ”A Castle For Christmas”. (Se den inte! Eller jo, om du vill bli provocerad och om du vill släppa ut lite ånga.)

Brooke Shields karaktär Sophie Brown är en berömd författare och nu har hon i sin romanserie låtit en herre vid namn Winston falla ner för en trappa och dö. Hennes läsare älskar Winston och nu är de rasande. Medan Sophie intervjuas i teve går läsarna omkring på gatorna i New York och protesterar, med plakat som det står ”We want Winston back!” och liknande på. (Så otroligt töntigt.)
Sedan, för att fly undan alla arga läsare, åker Sophie till Skottland för att köpa sig ett slott (because that’s what you do…).

På flygplatsen väntar en chaufför i lite noppiga kläder och han talar en dialekt som Sophie inte förstår och här är det meningen att vi ska skratta.
Hon är så klart själv klädd som en filmstjärna ty hon är ju amerikanska och därmed lite finare och mer världsvan än den töntige skotten.

Sophie tar in på ett Bed & Breakfast och på pubben sitter ett gäng urtrista karaktärer och stickar. Naturligtvis har de klämt in den obligatoriska färgade, feta, roliga kvinnan och den obligatoriska, feta, mysiga bögfarbrorn. Jo, och han är stum. Han har inte talat sedan hans man dog. (Så otroligt töntigt.) Där finns också en intetsägande yngre hoppetossa med lite lustiga kläder och färgglatt hår. Plus så klart den obligatoriska, gulliga äldre damen som är som en mamma för dem alla. (*gäsp*)
Jag blir så trött på tvångsmässigt inkvoterade rollfigurer som inte tillför någonting.
Naturligtvis har samtliga läst Sophies böcker och de tycker att det är bra att hon ”dödade Winston”.

Sophie tar sig till slottet och där bor (naturligtvis) en elak hertig. Riktigt bitter är han. De hatar varandra från första stund och naturligtvis förstår vi att de kommer att förälska sig i varandra.
Jag vill här inflika att jag inte har någonting emot förutsägbara romantiska komedier. Men de måste ha ett hållbart manus!
Här är dessutom dialogen så oerhört tafflig.

Anyway. Sophie flyttar in på slottet och hertigen försöker göra hennes liv till ett helvete eftersom han egentligen inte vill sälja, men han måste.
Där bor också en intetsägande men snäll butler (tror jag) som heter Thomas samt en hund vid namn Hamish. Hunden ogillar först Sophie men snart är de så klart bästisar och hunden vill inte sova med hertigen utan med Sophie. Hunden Hamish är mycket fiffig så han lockar med sig Sophie till en dörr som hon öppnar och där ligger så klart hertigen naken i ett badkar och allt blir så ”pinsamt” och Sophie är ju så pryd och hon vill verkligen inte se hertigens snabel även om hon ju redan nu är lite sugen på en åktur.
Hertigen börjar läsa Sophies böcker i smyg. Överraskande va?
Han ser ner på henne då hon inte är akademiker och dessutom skriver hon ”tantsnusk”.

Det tar inte många scener innan Sophie och hertigen avnjuter ett regelrätt heterosexuellt samlag och Sophie tänker att hon ska stanna kvar på slottet och gifta sig med hertigen. Men han vill fortfarande inte ha henne där, eller sälja slottet. Han är naturligtvis frånskild (precis som Sophie) och lite avtrubbad när det kommer till kvinnor. (*gäsp*) Sophie blir sårad och packar sin väska och återvänder till B&B och ”stickningsklubben” och ingen vill att hon ska åka hem till New York och Sophie säger: ”You guys mean the world to me!” (Really?)

Och Sophie hade ju fixat en julfest på slottet och allt, och beställt kläder från nån fin boutique i New York till de stackars skottarna i ”stickningsklubben” som öppnar sina paket och samtliga får en fontänorgasm när de får se dessa ljuvliga, dyra plagg.
Den stumme bögfarbrorn blir dessutom så till sig att han börjar tala. (Obviously.)

Julfesten sätter igång och Sophie sitter ensam kvar och surar på sitt rum och då kommer hertigen ridande på en häst – och med en annan häst avsedd för Sophie – och efter lite tjafs så är det ”I love you” och ”I love you too” och sedan rider de till slottet och de är som en prins och en prinsessa och allt ljus är på detta förälskade par då de dansar så vackert och alla bildar en ring runt dem.

Ja, och sedan stannar Sophie så klart kvar i Skottland och hertigen och hon lever lyckliga på slottet som de nu kommer att äga och ta hand om tillsammans.

En så provocerande lökig skitfilm!
Helt fascinerande att såna här ens görs.
Så tänkte jag för mig själv att tänk om jag sprang på Shields och sa: ”I really loved that movie. Such great characters! And what a script!”
Hade hon förstått ironin? Vad tror ni?

Sommarens bästa dag är redan avklarad

Hej måndag!
Ja, äntligen vardag och äntligen måndag. Att återgå till rutinerna efter en slapp helg känns kalas! Och jag är inte ironisk.
Helgen var underbar och det känns lite sorgligt att jag redan nu kan konstatera att lördagen förmodligen var sommarens bästa dag. Det var det, liksom.
Sebbe och jag lämnade bostaden och mötte upp herr A på Mälarpaviljongen. Medborgarna vallfärdade till vattenhålet och som alltid på MP bestod de av en galen mix av fullfjädrade fjollor, dramatiska drugor samt pimpinetta medelklassdamer med hundratals glin i släptåg.
Halloumiburgaren slank ner (bild i förra inlägget) och de ljuvliga rödbetschipsen likaså. Bira efter bira beställdes och timmarna gick och snart anslöt sig fru J. Sebbe förresten, han låg mest och sov i skuggan. Tuggan fladdrade då och då.
Herr A gav upp och drog och efter ytterligare lite lajbans så lämnade vi övriga MP och tog oss hem till den eleganta stadsdelen vi alla bor i. Lämnade en trött, trött Sebbe i bostaden och ilade över till fru J.
Vi pimplade glatt rosévin på balkongen och samtalade om livet och bostadskarriärer och barndomen och religion (i synnerhet påtvingad sådan) och allt var härligt, somrigt och intressant.
Framåt natten tog vi oss till favoritbaren i Gamla stan och även herr A och hans unga förmåga dök upp.
Vid det här laget var jag väldigt trött efter denna långa, långa dag (och all frisk luft) så mina ögon höll på att fladdra igen. Därmed tackade jag snart för mig och gick hem och somnade som en västgötsk stock.
Heta pumor på Mälarpaviljongen:
hunkhunk
Snöälskaren Sebbe:
sebbelebbeloo
1. Lyckliga och somriga. 2. Efter lördagens sus, dus, stim och larm krävdes igår ro och tid för eftertanke. Sebbe och jag besökte Skogskyrkogården.
sommargrabbarro
1. Vi vandrade längs Åkervägen i Enskededalen – en fantastisk liten väg genom ett idylliskt villaområde. 2. Alltid är det nåt.
åkervägenwtf?
1. Kan ni bära med er prylarna ut så kan ni även bära med er prylarna hem, slöa as. 2. Veckan avslutades med gröna oliver med chili och filmmaraton på Headweb; såg bl.a. The King’s Speech och Please Give och jag rekommenderar dem bägge. Konstaterade för övrigt att söndagsfrossan på Headweb är för oss singlar vad det oundvikliga söndagsligget är för er lyckliga par.
STÖK!oliver med chili
God ny vecka! Möjligheternas måndag! Allt som gick fel förra veckan kan vi åtgärda under denna pinfärska supervecka och så vidare och så vidare.

Israel: Läs om den nya propagandafilmen

Idag blir det lite norska!
Läs hela artikeln här.
Några utdrag:
Skal demoniseringen av Israel aldri ta slutt? spør den kjente franske filosofen Bernard-Henri Lévy. Aftenposten ba ham se Vibeke Løkkebergs nye Gaza-film.
Tre hendelser i det siste, tre tegn, tvinger nok en gang frem dette spørsmålet.
Først Frankrike og denne merkelige kampanjen for en «boikott», som etter alt å dømme brer seg. Visst finnes det situasjoner hvor en boikott kan være berettiget. Jeg er selv den første som har slått til lyd for det i tilfeller da folks rett til i store trekk å bestemme over seg selv, blir til tyranners rett til å bestemme over sitt folk, eller for den saks skyld over et nabofolk.
Men når det gjelder et demokrati som Israel? Når det gjelder det eneste demokratiet i Midtøsten, det vil si den eneste staten i området hvor politiske stridigheter kan løses ved forlik? Overfor en av de eneste nasjonene i verden som på det eldgamle spørsmålet om hvorvidt demokrati er noe som kan improviseres, om man kan skape det fra bunnen av, og om det kan oppstå blant folk som aldri har opplevd annet enn totalitære regimer eller tyrannier, liksom ved et mirakel har svart med et regime som helt fra fødselen av faktisk har vært et demokrati?
En slik film – som man dessverre snart vil få fremvist på all verdens festivaler – er ikke en dokumentar, men et propagandaverk. Det er en film som sataniserer Israel og ikke fremmer fred, men krig.
***
Eftersom Svenne fortfarande inte förstått varför israelerna angrep Gaza (som de ju lämnade 2005, för att araberna skulle kunna bygga upp ett blomstrande, välmående land åt sig själva) så avslutar vi med en kort men mycket beskrivande videosnutt:

(Svenne Viktigpetter ser ju bättre än han läser.)

Israel: Propagandakåta SVT tar alla chanser

Igår visade den propagandakåta kommunistkanalen SVT filmen Paradise Now, som jag nämnde som hastigast för lite drygt två år sedan.
Hallåan presenterade exalterat filmen: ”Said och Khaled är två palestinska män som är trötta på hopplösheten i konflikten mellan Israel och Palestina*. De beslutar sig för att ta saken i egna händer och bli självmordsbombare.”
Som om det skulle vara att ”ta saken i egna händer” (och få ett slut på konflikten) att bli självmordsbombare och ha ihjäl så många civila barn, kvinnor, män och husdjur som möjligt.
Nej, jag kallar det det primitivaste av massmord och påhejat självmord.
Idiotiskt.
*Som om det finns, eller någonsin har funnits, ett land som heter Palestina.
Comments off.