Ärliga blå ögon

Min dagbok.

Under åren har jag titt som tätt tänkt på en serie vid namn Ärliga blå ögon och nu såg jag äntligen om den. Jag kom inte ihåg någonting av själva handlingen men jag kom ihåg vinjetten och signaturmelodin, samt att serien var spännande.

Ni vet hur det är: vissa filmer och serier sätter spår, av en eller annan anledning.

Under helgen började jag plötsligt att tänka på serien igen och äntligen slog jag slag i saken. Jag sökte efter den på youtube och hittade samtliga delar.
Jag såg dem på raken och förstod varför den satt spår i mig – serien är ju toppen! Och ja, vinjetten kändes väldigt bekant.

Jag kollade på wikipedia och läste att serien är från 1977 och då kunde jag omöjligt ha sett den, men jag läste även att den gick i repris 1990. Plockade fram min dagbok och visst: sex tisdagar i maj skrev jag att jag, som femtonåring, kollat på Ärliga blå ögon. Jag hade även ritat en bild ur vinjetten.
Ganska exakt 34 år senare såg jag alltså om denna serie och om du inte har sett den (vilket du säkerligen har gjort, om du är runt min ålder och bodde i Sverige år 1990) så rekommenderar jag den starkt.

I korthet handlar serien om en svindlerska (spelad av Anna Godenius) som iklär sig olika identiteter för att svindla folk på pengar. Hon spelar bland annat en amerikanska, en elegant finlandssvenska, en äldre dam, en dansk prostituerad och hon gör detta med glans! I slutscenen är hon en ung grabb. En mycket imponerande rollprestation, helt enkelt.

wikipedia kan vi läsa: ”Man får följa den kvinnliga svindlaren som tack vare sina ärliga blå ögon och att hon byter skepnad lika smidigt som en kameleont lyckas lura sin omgivning för att stjäla pengar. Hon har en förkärlek för män som själva tillskansar sig pengar på ljusskygga sätt. Hon använder flera olika namn, och har sitt tillhåll i Uppsala, där hon gömmer pengarna i en gammal kakelugn.” 

Det är så härligt att se alla dessa gamla vyer. Replikerna är så underbart föråldrade och inte särskilt politiskt korrekta. Det var så det var på den tiden och jag älskar det!

Som sagt: sök på youtube så hittar du hela serien. Du kommer inte att ångra dig.

Skärmdump: youtube.
Skärmdump: youtube.

Television

När jag låg på sjukhus började jag titta på tv. Är ju (mycket) känd för att bara koppla in den när det är Eurovision och valprogram. Vet ni vad jag tycker är väldigt ångestframkallande? Påslagna tv-apparater som ingen kollar på.
Det går så många sopiga program, kan jag konstatera.

Idag har jag kollat på Finlands tull och Vid Kanadas gräns. Det är så spännande och underhållande att se alla korkskallar som försöker smuggla med sig en massa märkliga saker.

Jag har dessutom fastnat för ett riktigt sopigt skräpprogram: 90 Day Fiancé, där det importeras (ev.) blivande fruar och män. Det är så trashigt och en kvinna är den värsta människa jag nånsin sett. Hon kom från Sydamerika till Michigan, till en reko och fin vanlig man och hon är en sån lycksökande häxa. Lipar och skriker när hon inte får som hon vill. (Jag känner faktiskt HAT när jag ser henne och den känslan är för mig mycket obekant.)
Han gav henne pengar till en brudklänning och hon brände dem på att förstora röven!
Sedan var hon missnöjd med ringen och ”hotade” med att ”den sitter lite löst så jag kan tappa den” och passligt nog ”tappade” hon den dagen därpå. Mannen köpte en ny. (Varför är män dessa häxor till lags?)

Förstår inte hur ett land med så få människor kan ha så många kanaler. 1, 2, MTV3, 4, Yle Fem, Femman, 6, MTV Sub, Liv, Jim, Frii och allt vad de heter.

Nyss kollade jag på Husdrömmar (rätt bra) och nu en dokumentärserie: När Finland förändrades. Intressant.

vintage brown crt tv on parquet wood flooring
Photo by Rene Asmussen on Pexels.com

And Just Like Crap, del 2


Jag kollade på skräpserien And Just Like That och jag blev så provocerad nu igen. Varför, VARFÖR, förstörde de fantastiska Sex and the City?

Det var ett par avsnitt som var okej, men i senaste var vi tillbaka i woke-träsket.

Jag hatar (och det är sällan jag verkligen hatar) allt med den vidriga, narcissistiska karaktären Che Diaz. En sån iskall kravmaskin som tror att världen kretsar kring DEM.

DE har inga större problem här i livet än vilket pronomen folk använder. Så DE kan ju kalla mig UFO då, annars blir jag kränkt. ”Åh, HUR många gånger måste jag rätta dig?” (Sagt med snipig mun.)

Det är just såna här människor (henniskor?) som får oss HBT-personer att se löjliga ut. (Nu kommer ett kraftuttryck, sorry..) FAN ta dem. USCH.

Och sen, vilket jag bloggade om tidigare, att de så tvångsmässigt var tvungna att skriva in ”icke-vita” personer i serien. Ingen – INGEN – är intresserad av deras krämpor och intriger. Oh, denna privilegierade donna, vars man är på vippen att bli en högt stående politiker, och hon är gravid fastän hon inte vill vara det, då det sabbar hennes karriär. Oj oj, hon har verkligen mina sympatier!

Och samtidigt, vilket de gjorde även på SATC-tiden, så framställer de homosexuella män på ett så stereotypiskt, vidrigt sätt att jag får kväljningar.

Jag hatar karaktären Anthony nästan lika mycket som jag hatar Che.

Så.

*andas*

Skönt att få detta sagt.

Bara ett avsnitt kvar av denna SKITserie och sedan glömmer vi den för alltid. (Jag måste ju se alla så att jag kan rikta mina allmänna aggressioner åt rätt håll.)

Om ni vill gotta er åt detta haveri så rekommenderar jag YT-kanalen And Just Like Crap. Det är skönt att HATA i samlad trupp.

–> https://www.youtube.com/@AndJustLikeCrap

(Och det handlar inte om ordet HEN. Jag har inget emot det, då det kan vara fiffigt och jag tror att många har fått det hela om bakfoten. Man använder HEN när man inte vet könet på den som man pratar om. Eller när det är ”ovidkommande”. Ordet handlar inte om att avköna någon. Jämför med finskan: det finns inget han eller hon, bara HÄN. Superfiffigt ju.)

Vi måste tala om And Just Like Crap…

Först en brasklapp: Jag har alltid varit ett stort Sex and The City-fan. Jag har dvd-boxen och jag vet inte hur många gånger jag har plöjt igenom den. Jag har båda långfilmerna också, och det var där det började gå utför. Med det sagt.

Jag ville så gärna älska And Just Like That… men nu är hoppet ute. Vi är nu inne på avsnitt nummer fyra av säsong två och denna skräpserie blir ju bara värre och värre.
Första säsongen var så otroligt ’woke’ att jag fick kväljningar och andra säsongen började något bättre, men redan i avsnitt två vände det och nu går det käpprätt åt skogen.

Vet ni vad jag avskyr? Jo, detta att man i serier eller filmer slänger in karaktärer ur någon minoritet – bara för sakens skull – utan att de fyller något annat syfte än att vara ett alibi för just denna minoritet.
Som en (väldigt) homosexuell man hatar jag att se en bög dyka upp nånstans, med den enda uppgiften att han ska fylla ”bögrollen”. Naturligtvis är han nästan alltid extremt fjollig, rolig, bitchig och extremt lössläppt. *gäsp*

I AJLT har vi tvångsmässigt insläpade icke-vita personer som inte fyller någon som helst funktion – de ska bara representera.
Ingen är intresserad av dessa onödiga karaktärer. ”Men se så ’woke’ och fina människor vi är som även har ’mörka’ polare.”
Så otroligt patetiskt.
Seema, LTW, Andre, Luisa och allt vad de heter – jag bryr mig inte det minsta om dem!

Sedan har vi nutidens senaste hit: de ’icke-binära’. Så oerhört förutsägbart. Och denna fruktansvärda karaktär: Che Diaz – vilken horribel, narcissistisk person. Jag rent ut sagt hatar henom.

Vad har hänt med Carrie, Charlotte och Miranda?
Vi börjar med Miranda. Hon var alltid stark och självständig och tog ingen skit från någon. Nu beter hon sig som en osäker tonårstös som är upp över öronen förälskad i den bedrövliga Che. Helt osannolikt.
Charlotte då? Hon var alltid min favorit i SATC. Nu är hon ful i mun och bitsk och inte alls sig lik. Trist.
Carrie jollrar på som vanligt. Fnittrar och har sig. En narcissist utan dess like, även hon. Hon verkar inte ha mognat det minsta.
Så hon är väl mer eller mindre sig lik… På ett dåligt sätt.

I SATC var replikerna alltid sylvassa och intelligenta (precis som i min ultimata favoritserie Desperate Housewives). I AJLT saknas allt detta. Och var är humorn? VAR ÄR DEN BRILJANTA HUMORN? Var är den intelligenta dialogen? Som bortblåst.
Snacka om att Kim Cattrall gjorde rätt som valde att inte medverka som Samantha Jones (även om hon tydligen dyker upp i några sekunder i säsongens sista avsnitt).

Karaktärerna försöker då och då vara lite roliga, men det känns bara mossigt och förutsägbart.

Med det sagt: jag kommer så klart att se även resterande avsnitt. Bara för att få utlopp för mina allmänna aggressioner.

Hittade en kul podcast på youtube. Kolla in den: And Just Like Crap

Dokumentärsöndag

Vilken skön vilodag jag hade igår.

Jag kollade bara en massa dokumentärer och andra ”nyttiga” program. Det är ju bland det bästa jag vet.

Såg en om det vansinniga Saudiarabien och om hur damer försöker ta sig därifrån.

En om det en gång så blomstrande Libanon – numera ett land i total kollaps.

En om det ”rasistiska” Danmark.

En om ortodoxa judar i Israel, där en berättelse om en ung man väckte känslor. Han bestämde sig för att rycka in i armén (som den hjälte han är) och blev därför utkastad hemifrån.

Två dokumentärer om det alldeles sinnessjuka Nordkorea. (Det går inte att ta in!)

En om damer som flyr Dubai.

Och en som heter ”Who betrayed Anne Frank and her family?”

Jag avrundade med två olika filmatiseringar av Anne Franks dagbok. Den första hade jag sett tidigare men den andra (tre timmar lång) var ny för mig. Då blev jag sugen på att läsa om boken så jag letade fram den.

Hittade också Ruth Maiers dagbok som jag läste 2010. Jag läste någon artikel om boken några timmar innan jag skulle resa till Oslo och tänkte att jag kunde läsa boken på tåget. Och när jag satt där och åkte över norska gränsen så visade det sig att fröken Maier hade levt sina sista år i just Norge. (Vilket sammanträffande. Och vilket sammanträffande att hon dessutom var HBT-person. Inget av detta visste jag när jag köpte boken.)

Väl framme så gick jag och mina i Oslo boende vänner till den judiska begravningsplatsen och letade upp Meiers minnesmärke. Hon blev alltså deporterad till Auschwitz där hon, blott 22 år ung, gasades ihjäl den 1 december 1942.

Denna onda, onda värld. Denna vidriga mänsklighet. En blir alldeles matt.

Men LÅT OSS ALDRIG GLÖMMA.

Nu måste jag således läsa om båda böckerna. Som dagboksskrivande person sedan 11 års ålder så uppskattar jag verkligen denna ”genre”.

Varsågoda, här fick ni en massa tips.
Ha en trevlig vecka.