Jag älskar filmer från åttiotalet eftersom jag var barn då och jag har så ljuvliga (och bitterljuva) minnen från detta årtionde. Nu råkade youtubes algoritmer (som numera är helt ur spel, har ni märkt det? Jag får upp jättemärkliga tips men just detta var en fullträff) rekommendera en för mig helt okänd film vid namn The Secret Life of Kathy McCormick, Jag hade aldrig hört talas om den och jag kände heller inte igen en endaste skådespelare, men oj vad jag njöt!
Gillar ni åttiotalet i allmänhet och åttiotalsfilmer i synnerhet så tycker jag att ni ska njuta av denna film. Ni kan läsa mer på wikipedia.
Jag har så här på kvällskvisten börjat se om serien The Affair. På vissa sätt är den bra men på andra sätt är den ganska vidrig. För det första så är ju huvudrollskaraktären Noah en riktigt hemsk typ. Han tror att han är Skaparens gåva till alla heterosexuella damer som finns och att alla inget annat gör än suktar efter en ridtur på hans magiska trollspö. Det trista är ju att de flesta damer verkar vilja just det. (Folk är så simpla och enkelriktade.) ÄR JAG DEN ENDA SOM SPOLAR FÖRBI SEXSCENER? De är så tråkiga och helt onödigt långa. Tillför ingenting.
De frustar och stånkar. Ett evigt gnidande och gnuggande. En rejäl stöt och fruntimret skriker ut sin extas. Alternativt bara ligger där och ser uttråkad ut. Är det så det fungerar? Antingen eller? Jag kommer inte ihåg. Jag vill nog inte komma ihåg. Det enda folk verkar tänka på är sex. Hela tiden. Noah lämnar sin fru och sina fyra barn för den yngre Alison (efter att ha sett henne ha sex med sin make mot en motorhuv) och sedan nöjer han sig inte med henne, utan han vill även ”bo ett par år i Frankrike och kn*lla med vem han vill”. Moget va.
Han träffar en fransk kvinnlig professor (inte i Frankrike utan hemma i USA) och han blir bjuden på en tillställning och naturligtvis sitter de där och för ett pretentiöst samtal (hon är så ”fransk” som man kan vara) om ”det sexuella spelet mellan man och kvinna” (gäsp). Han blir så klart het på henne och de ligger nästan men avbryter och sedan läser hon hans bok och hon blir så till sig att hon börjar ta på sig själv. (Han måste verkligen vara magisk på alla sätt.)
I en senare säsong mår Noah inte så bra så exfrun Helen tar hand om honom i källaren och då blir hennes nye sambo sur och sticker och vad gör hon då? Ligger med exmaken Noah så klart. För det är ju så man gör… Och han har ju sin magiska kärleksapparatur som alla kvinnor suktar efter.
Och Alison är det slut med men innan det tog slut låg hon med sin exmake och hon blev på smällen och när Noah fick veta att det inte var han som var pappan så drog han och hon satt där med sin darrande underläpp och förstod inte varför han var så besviken och arg.
Exfrun Helen ja… Hon ligger först med exmakens bästis Max och många år senare hälsar hon på honom och han berättar att han ska gifta sig så då bestämmer hon sig för att återerövra honom, så de ligger lite snabbt, för det är ju så man gör…
Apropå det där ”spelet mellan man och kvinna” så skulle jag kunna hålla kurser i ämnet. Det är mycket simpelt. Först frågar man chans. ”Jag gillar att hänga med dig. Ska vi kila stadigt?” Om man får ett ja så kör man hårt och man håller sitt löfte. Det kommer att gå upp och ner och det kommer att vara trist men tidvis jättelajbans, men man håller sitt ord. Man tramsar inte runt och ligger med ex eller professorer eller yngre förmågor. Kan inte alla bara skärpa sig? Alla ska bara ha och ha och ha.
Och tänk gärna på nåt annat än sex. Är inte sex ganska 90-tal vid det här laget? Ganska ute och överskattat.
Skärp er. Men det är gulligt att iaktta er. Att ni orkar hålla på…
(Bildtexten: det är så vulgärt, så vulgärt att jag inte ens vill översätta. Skärmdump: The Affair.)
Det har eventuellt framgått nån gång att jag är mycket förtjust i starka, bestämda damer. En av mina favoriter är superfrisören Tabatha Coffey. För ca 15 år sedan såg jag hennes underbara serie ”Tabatha Takes Over”, där hon tog över dysfunktionella frisersalonger (och senare även krogar). Läste även hennes två böcker med stor behållning. Nu ser jag om hennes serie (finns på youtube) och hon är så himla festlig. Bestämd och en smula ”bitchig” men egentligen jättesnäll och oerhört passionerad. Dessutom så snygg i kort, blont hår och alltid elegant svartklädd. (Jag skulle gärna bära mer svart, men det är lite jobbigt då jag har en blond hund (just nu två).) En donna helt i min homofila smak.
Under åren har jag titt som tätt tänkt på en serie vid namn Ärliga blå ögon och nu såg jag äntligen om den. Jag kom inte ihåg någonting av själva handlingen men jag kom ihåg vinjetten och signaturmelodin, samt att serien var spännande.
Ni vet hur det är: vissa filmer och serier sätter spår, av en eller annan anledning.
Under helgen började jag plötsligt att tänka på serien igen och äntligen slog jag slag i saken. Jag sökte efter den på youtube och hittade samtliga delar. Jag såg dem på raken och förstod varför den satt spår i mig – serien är ju toppen! Och ja, vinjetten kändes väldigt bekant.
Jag kollade på wikipedia och läste att serien är från 1977 och då kunde jag omöjligt ha sett den, men jag läste även att den gick i repris 1990. Plockade fram min dagbok och visst: sex tisdagar i maj skrev jag att jag, som femtonåring, kollat på Ärliga blå ögon. Jag hade även ritat en bild ur vinjetten. Ganska exakt 34 år senare såg jag alltså om denna serie och om du inte har sett den (vilket du säkerligen har gjort, om du är runt min ålder och bodde i Sverige år 1990) så rekommenderar jag den starkt.
I korthet handlar serien om en svindlerska (spelad av Anna Godenius) som iklär sig olika identiteter för att svindla folk på pengar. Hon spelar bland annat en amerikanska, en elegant finlandssvenska, en äldre dam, en dansk prostituerad och hon gör detta med glans! I slutscenen är hon en ung grabb. En mycket imponerande rollprestation, helt enkelt.
På wikipedia kan vi läsa: ”Man får följa den kvinnliga svindlaren som tack vare sina ärliga blå ögon och att hon byter skepnad lika smidigt som en kameleont lyckas lura sin omgivning för att stjäla pengar. Hon har en förkärlek för män som själva tillskansar sig pengar på ljusskygga sätt. Hon använder flera olika namn, och har sitt tillhåll i Uppsala, där hon gömmer pengarna i en gammal kakelugn.”
Det är så härligt att se alla dessa gamla vyer. Replikerna är så underbart föråldrade och inte särskilt politiskt korrekta. Det var så det var på den tiden och jag älskar det!
Som sagt: sök på youtube så hittar du hela serien. Du kommer inte att ångra dig.
När jag låg på sjukhus började jag titta på tv. Är ju (mycket) känd för att bara koppla in den när det är Eurovision och valprogram. Vet ni vad jag tycker är väldigt ångestframkallande? Påslagna tv-apparater som ingen kollar på. Det går så många sopiga program, kan jag konstatera.
Idag har jag kollat på Finlands tull och Vid Kanadas gräns. Det är så spännande och underhållande att se alla korkskallar som försöker smuggla med sig en massa märkliga saker.
Jag har dessutom fastnat för ett riktigt sopigt skräpprogram: 90 Day Fiancé, där det importeras (ev.) blivande fruar och män. Det är så trashigt och en kvinna är den värsta människa jag nånsin sett. Hon kom från Sydamerika till Michigan, till en reko och fin vanlig man och hon är en sån lycksökande häxa. Lipar och skriker när hon inte får som hon vill. (Jag känner faktiskt HAT när jag ser henne och den känslan är för mig mycket obekant.) Han gav henne pengar till en brudklänning och hon brände dem på att förstora röven! Sedan var hon missnöjd med ringen och ”hotade” med att ”den sitter lite löst så jag kan tappa den” och passligt nog ”tappade” hon den dagen därpå. Mannen köpte en ny. (Varför är män dessa häxor till lags?)
Förstår inte hur ett land med så få människor kan ha så många kanaler. 1, 2, MTV3, 4, Yle Fem, Femman, 6, MTV Sub, Liv, Jim, Frii och allt vad de heter.
Nyss kollade jag på Husdrömmar (rätt bra) och nu en dokumentärserie: När Finland förändrades. Intressant.
