Kan inte woke-kulturen dö ut snart?

Jag hatar allt som är woke och nu jag kollade på en serie som jag gillar (gillade!) – In treatment (originalversionen är från Israel men nu kollar jag på den amerikanska versionen).

I säsong 4 är den irländske terapeuten Dr Weston plötsligt utbytt. Bort med en vit, medelålders man och in med en *drum roll* svart, frodig kvinna i ful peruk.

Nu måste jag inflika att jag inte bryr mig om sånt som hudfärg eller kön, men de gör en poäng av just detta i serien. De är så kräkframkallande politiskt korrekta.

Som ni kanske vet så är jag väldigt gay, men här blir jag illamående då de kör ner en gay-agenda (*there! I said it!*) i halsen på tittaren.

Vi har tösabiten (på bilderna) som är 18 år ung och svart (så klart, vilket det görs en poäng av) och lesbisk. Och sexmissbrukare. (Så klart.)

Alla dessa offerkoftor gör mig rasande. Tror tösen att det är simpelt att leva som en medelålders vit man? Nu kan jag ju alltid dra bögkortet, och göra mig själv till offer. Men ni förstår kanske vad jag menar.

Ett annat replikutbyte gick ungefär så här:

”Maybe he’s dead.”

”Why would he be?”

”Because he’s a young black guy living in this world.”

Herre min skapare.

Sedan dök det upp en karl som sa: ”It’s easier making house calls since I got va**inated.” Va*x-propaganda alltså. Vilken hjärntvätt.

Ja, jag är extremt bitter. Eller snarare arg, faktiskt. Min spruta nummer två gjorde mig som sagt väldigt, väldigt sjuk i november och jag är fortfarande inte mig själv.

Men här har vi ännu en agenda i populärkulturen, så långt ner i halsen med propagandan! Svälj eller spotta. Var god välj så länge du kan.

Men jag stängde av först när en kis – helt utan mening eller mål – nämnde låtsaslandet ”Palestina” i positiva ordalag.

Ni vet den där ”kulturen” vars anhängare hänger bögar i lyftkranar osv.

Där gick min gräns.

Någon dag senare fortsatte jag kolla på resterande avsnitt av serien och det blev ju om möjligt ännu värre.
Bland annat var det så fruktansvärt att en svart kvinna gift sig med en vit man. ”And now she’s raising a white man’s kids.”
Förstår ni hur fruktansvärt!?

Lökig Lyckovik

Det har varit en hektisk vecka och nu är jag redo att ta mig en ledig helg. Jo, jag trivs som sagt mycket bra på jobbet och även studierna går fint, men ibland måste man bara koppla bort och koppla av. Idag känns det extra mycket så.

Orkar inte ens försöka vara snygg och fräsig.

Under den gångna veckan har jag kvällstid gjort någonting som jag aldrig riktigt har gjort förut. Jag har kollat på såna där kriminalserier. Deckarserier, så att säga. Inte alls min kopp te.
Jag såg Camilla Läckbergs ”Lyckoviken” och jag har aldrig läst nämnda författares böcker och jag vet ingenting om henne, men vilken SOPIG b-serie! Allting kändes lågbudget och – som min väninna sa – allting blev hela tiden bara sämre. I det senaste avsnittet som jag såg (andra säsongens sista) så var skådespelarinsatserna riktigt sura. Den där polismannen André, som ser ut som en tolvåring för det första, var riktigt pinsam när han sprang runt i skogen med draget vapen. Jistanes.
Och den där Madde… Hon har bott i USA så nu måste, måste, måste denna karaktär titt som tätt haspla ur sig en mening eller två på engelska. Så lökigt. Så fruktansvärt lökigt.
Och Martin Stenmarcks valpiga karaktär… Går ni damer igång på såna mjäkiga män? Som ett fullfjädrat homo så kan jag meddela att jag inte gör det.
För att inte tala om det här med att alla i den täta familjen – som naturligtvis bor i en fin villa – talar stockholmska. De är världsvana och eleganta.
White trash-familjen som älskar varmkorv och ketchup talar någon bonnig dialekt. Och självklart är de överviktiga och inte särskilt attraktiva.
Sicka stereotyper..!

Ändå tittade jag. Och himlade med ögonen.

Min älskade Blake hade en fästing på halsen i veckan och till en början fick jag bara bort halva. Den satt så konstigt och djupt. Två dagar senare hade the remains of the fästing (Hej Madde!) tryckts ut tillräckligt, så jag kunde skrapa bort resterna.
Jag hatar fästingar. I år hade jag ju själv mitt livs första (!), vilket är märkligt. Den satt på låret av alla ställen. Trots en barndom på landet så hade vi aldrig några fästingar. De existerade liksom inte.
Blakes fästingsaldo för den här säsongen lär (förhoppningsvis) landa på tre stycken. Denna tredje var typisk; det är samma visa varje år. När hösten kommer så är vi lite för positiva och vi ger oss ut i skogen efter en lång, lång paus. Och då suger sig ett av dessa vidriga kryp sig fast i min hund. Usch.

I afton får jag besök av en vän och det ska bli skönt att skvallra lite om den gångna veckan. Resten av helgen tänker jag vila och städa och vila och tvätta och vila.

Är på dåligt humör idag på grund av en irriterande persons korkade uttalanden men det går snart över.
Trevlig helg på er.