Ni tänker bara på en sak…

Jag har så här på kvällskvisten börjat se om serien The Affair. På vissa sätt är den bra men på andra sätt är den ganska vidrig. För det första så är ju huvudrollskaraktären Noah en riktigt hemsk typ. Han tror att han är Skaparens gåva till alla heterosexuella damer som finns och att alla inget annat gör än suktar efter en ridtur på hans magiska trollspö. Det trista är ju att de flesta damer verkar vilja just det. (Folk är så simpla och enkelriktade.)
ÄR JAG DEN ENDA SOM SPOLAR FÖRBI SEXSCENER? De är så tråkiga och helt onödigt långa. Tillför ingenting.

De frustar och stånkar. Ett evigt gnidande och gnuggande. En rejäl stöt och fruntimret skriker ut sin extas. Alternativt bara ligger där och ser uttråkad ut. Är det så det fungerar? Antingen eller? Jag kommer inte ihåg. Jag vill nog inte komma ihåg.
Det enda folk verkar tänka på är sex. Hela tiden. Noah lämnar sin fru och sina fyra barn för den yngre Alison (efter att ha sett henne ha sex med sin make mot en motorhuv) och sedan nöjer han sig inte med henne, utan han vill även ”bo ett par år i Frankrike och kn*lla med vem han vill”. Moget va.

Han träffar en fransk kvinnlig professor (inte i Frankrike utan hemma i USA) och han blir bjuden på en tillställning och naturligtvis sitter de där och för ett pretentiöst samtal (hon är så ”fransk” som man kan vara) om ”det sexuella spelet mellan man och kvinna” (gäsp). Han blir så klart het på henne och de ligger nästan men avbryter och sedan läser hon hans bok och hon blir så till sig att hon börjar ta på sig själv. (Han måste verkligen vara magisk på alla sätt.)

I en senare säsong mår Noah inte så bra så exfrun Helen tar hand om honom i källaren och då blir hennes nye sambo sur och sticker och vad gör hon då? Ligger med exmaken Noah så klart. För det är ju så man gör… Och han har ju sin magiska kärleksapparatur som alla kvinnor suktar efter.

Och Alison är det slut med men innan det tog slut låg hon med sin exmake och hon blev på smällen och när Noah fick veta att det inte var han som var pappan så drog han och hon satt där med sin darrande underläpp och förstod inte varför han var så besviken och arg.

Exfrun Helen ja… Hon ligger först med exmakens bästis Max och många år senare hälsar hon på honom och han berättar att han ska gifta sig så då bestämmer hon sig för att återerövra honom, så de ligger lite snabbt, för det är ju så man gör…

Apropå det där ”spelet mellan man och kvinna” så skulle jag kunna hålla kurser i ämnet. Det är mycket simpelt.
Först frågar man chans. ”Jag gillar att hänga med dig. Ska vi kila stadigt?” Om man får ett ja så kör man hårt och man håller sitt löfte. Det kommer att gå upp och ner och det kommer att vara trist men tidvis jättelajbans, men man håller sitt ord.
Man tramsar inte runt och ligger med ex eller professorer eller yngre förmågor.
Kan inte alla bara skärpa sig? Alla ska bara ha och ha och ha.

Och tänk gärna på nåt annat än sex. Är inte sex ganska 90-tal vid det här laget? Ganska ute och överskattat.

Skärp er.
Men det är gulligt att iaktta er. Att ni orkar hålla på…

(Bildtexten: det är så vulgärt, så vulgärt att jag inte ens vill översätta. Skärmdump: The Affair.)

Anteckningar en höstig lördag i slutet av augusti

  • Vilken osedvanligt tråkig lördag. Vaknade två gånger under natten då ena hunden var dålig i magen – vilken tur att jag tog bort mattorna över sommaren… Därför trött och på lite dåligt humör.
  • Jag har motionerat en massa. Alltså varit ute och promenerat utan hundarna. Regn och rusk och det har blivit dags att ta på sig långbyxor och tunn jacka. Sommaren är över. Den kom sent i år men sedan höll den i sig överraskande länge. Nu är den över och snart är min favoritmånad september här.
  • Har börjat kolla på serien The Gilded Age som så många har talat om och jag gillar den så här två avsnitt in, trots att den förfärliga Cynthia Nixon är med. Jag gillar skådisen Carrie Coon som jag känner igen från The White Lotus.
    Människor kunde klä sig på 1800-talet. Inga noppiga mysbyxor så långt ögat når. Underbart.
  • Jag var på biblioteket och hämtade en bok som jag reserverade för ett par månader sedan. Intressant, så jag återkommer till den vid ett senare tillfälle.

Jag kanske skriver mer senare om jag har några nya ”anteckningar” att komma med, men nu ska jag fortsätta kolla på serien.

Foto: arkivbild på Blake.

Serietips inför helgen

It’s A Sin

Här kommer ett tips. Med en liten berättelse direkt ur livet mitt, som extra bonus.

Om ni inte har sett den fantastiska miniserien It’s a Sin, så se den.

Jag har tipsat två personer om den och båda såg den i ett svep och de älskade den lika mycket som jag.

Den handlar om ett kompisgäng och utspelar sig i London under åren då HIV och AIDS kom och ingen visste vad det var som gjorde folk sjuka. Sedan sågs den som en sjukdom som bara drabbade narkomaner, prostituerade och bögar, så ingen brydde sig. (Idag smittas fler hetero- än homosexuella*.)

Jag blev oerhört berörd av denna serie och skådespelarna är fantastiska.

En av anledningarna till att jag är så pryd och kysk (förutom att jag ju är allmänt konservativ och anser att fysisk intimitet hör hemma endast i en monogam, kärleksfull relation mellan två vuxna människor) (så udda är jag!) är att när jag blev en sexuell varelse så härjade denna smitta som värst och det fanns inga bromsmediciner. Jag var så oerhört rädd där jag satt ensam på kammaren – som tonårskis – och drömde om kärlek, romantik, erotik o.s.v. Denna rädsla satte sina spår och jag bär med mig den än idag.

Samtidigt bevittnade jag (då och även än idag) mina heterofila vänner som låg/ligger runt till höger och vänster, utan skydd. ”Det kan inte hända mig” och bla bla bla.

SKÄRP ER.

Rekommenderar serien. Den finns på HBO.

Se trailer

Om du inte tänker se serien i sin helhet så kolla åtminstone in en av slutscenerna. Wow. Vilken skådis hon är, Keeley Hawes.
Så bra. Så bra. Så bra.

*HIV now infects more heterosexual people than gay or bisexual men – we need a new strategy

Kan inte woke-kulturen dö ut snart?

Jag hatar allt som är woke och nu jag kollade på en serie som jag gillar (gillade!) – In treatment (originalversionen är från Israel men nu kollar jag på den amerikanska versionen).

I säsong 4 är den irländske terapeuten Dr Weston plötsligt utbytt. Bort med en vit, medelålders man och in med en *drum roll* svart, frodig kvinna i ful peruk.

Nu måste jag inflika att jag inte bryr mig om sånt som hudfärg eller kön, men de gör en poäng av just detta i serien. De är så kräkframkallande politiskt korrekta.

Som ni kanske vet så är jag väldigt gay, men här blir jag illamående då de kör ner en gay-agenda (*there! I said it!*) i halsen på tittaren.

Vi har tösabiten (på bilderna) som är 18 år ung och svart (så klart, vilket det görs en poäng av) och lesbisk. Och sexmissbrukare. (Så klart.)

Alla dessa offerkoftor gör mig rasande. Tror tösen att det är simpelt att leva som en medelålders vit man? Nu kan jag ju alltid dra bögkortet, och göra mig själv till offer. Men ni förstår kanske vad jag menar.

Ett annat replikutbyte gick ungefär så här:

”Maybe he’s dead.”

”Why would he be?”

”Because he’s a young black guy living in this world.”

Herre min skapare.

Sedan dök det upp en karl som sa: ”It’s easier making house calls since I got va**inated.” Va*x-propaganda alltså. Vilken hjärntvätt.

Ja, jag är extremt bitter. Eller snarare arg, faktiskt. Min spruta nummer två gjorde mig som sagt väldigt, väldigt sjuk i november och jag är fortfarande inte mig själv.

Men här har vi ännu en agenda i populärkulturen, så långt ner i halsen med propagandan! Svälj eller spotta. Var god välj så länge du kan.

Men jag stängde av först när en kis – helt utan mening eller mål – nämnde låtsaslandet ”Palestina” i positiva ordalag.

Ni vet den där ”kulturen” vars anhängare hänger bögar i lyftkranar osv.

Där gick min gräns.

Någon dag senare fortsatte jag kolla på resterande avsnitt av serien och det blev ju om möjligt ännu värre.
Bland annat var det så fruktansvärt att en svart kvinna gift sig med en vit man. ”And now she’s raising a white man’s kids.”
Förstår ni hur fruktansvärt!?

Lökig Lyckovik

Det har varit en hektisk vecka och nu är jag redo att ta mig en ledig helg. Jo, jag trivs som sagt mycket bra på jobbet och även studierna går fint, men ibland måste man bara koppla bort och koppla av. Idag känns det extra mycket så.

Orkar inte ens försöka vara snygg och fräsig.

Under den gångna veckan har jag kvällstid gjort någonting som jag aldrig riktigt har gjort förut. Jag har kollat på såna där kriminalserier. Deckarserier, så att säga. Inte alls min kopp te.
Jag såg Camilla Läckbergs ”Lyckoviken” och jag har aldrig läst nämnda författares böcker och jag vet ingenting om henne, men vilken SOPIG b-serie! Allting kändes lågbudget och – som min väninna sa – allting blev hela tiden bara sämre. I det senaste avsnittet som jag såg (andra säsongens sista) så var skådespelarinsatserna riktigt sura. Den där polismannen André, som ser ut som en tolvåring för det första, var riktigt pinsam när han sprang runt i skogen med draget vapen. Jistanes.
Och den där Madde… Hon har bott i USA så nu måste, måste, måste denna karaktär titt som tätt haspla ur sig en mening eller två på engelska. Så lökigt. Så fruktansvärt lökigt.
Och Martin Stenmarcks valpiga karaktär… Går ni damer igång på såna mjäkiga män? Som ett fullfjädrat homo så kan jag meddela att jag inte gör det.
För att inte tala om det här med att alla i den täta familjen – som naturligtvis bor i en fin villa – talar stockholmska. De är världsvana och eleganta.
White trash-familjen som älskar varmkorv och ketchup talar någon bonnig dialekt. Och självklart är de överviktiga och inte särskilt attraktiva.
Sicka stereotyper..!

Ändå tittade jag. Och himlade med ögonen.

Min älskade Blake hade en fästing på halsen i veckan och till en början fick jag bara bort halva. Den satt så konstigt och djupt. Två dagar senare hade the remains of the fästing (Hej Madde!) tryckts ut tillräckligt, så jag kunde skrapa bort resterna.
Jag hatar fästingar. I år hade jag ju själv mitt livs första (!), vilket är märkligt. Den satt på låret av alla ställen. Trots en barndom på landet så hade vi aldrig några fästingar. De existerade liksom inte.
Blakes fästingsaldo för den här säsongen lär (förhoppningsvis) landa på tre stycken. Denna tredje var typisk; det är samma visa varje år. När hösten kommer så är vi lite för positiva och vi ger oss ut i skogen efter en lång, lång paus. Och då suger sig ett av dessa vidriga kryp sig fast i min hund. Usch.

I afton får jag besök av en vän och det ska bli skönt att skvallra lite om den gångna veckan. Resten av helgen tänker jag vila och städa och vila och tvätta och vila.

Är på dåligt humör idag på grund av en irriterande persons korkade uttalanden men det går snart över.
Trevlig helg på er.