Hur korkade tror Magda att hennes väljare är?

red roses close up photography
Photo by picjumbo.com on Pexels.com

Under morgonrundan med Blake (det doftade vår, förresten) lyssnade jag på Kvartals senaste ”Veckopanelen” (finns där poddar finns – lyssna om du inte redan gör det) och jag har så mycket att säga nu igen.

De har ofta väldigt bra gäster och nu var det Maria Wetterstrand (som ofta säger väldigt bra saker), Daniel Suhonen (som nästan aldrig säger nåt klyftigt och dessutom stör det mig att han inte ens kan uttala sitt eget efternamn) samt Henrik Jönsson (som är toppen).

Den här gången sa alla bra saker. Till och med Suhonen, då han tog Jönsson i försvar och sa nåt i stil med att ”socialdemokraterna kunde lyfta fram sin politik istället – om de hade nån”. Wetterstrand sa förresten också nåt liknande.

Och om detta vill jag säga några ord.

Magdalena Andersson. Vilken skamlös människa. Hur kan hon ljuga så intensivt och tro att folk är för dumma för att förstå detta? Om vi skippar hela dramat med El-Haj (som är ett så ”underhållande” kapitel att en bok borde skrivas) och koncentrerar oss på annat. Till exempel det här med att hon och hennes kappvändarparti först hatar SD i en massa, massa år, för att sedan kopiera SD:s politik och påstå att ”vi har alltid varit för en stram migration”. Alla – ALLA – vet att detta inte är sant. Så, hur mycket kan hon förnedra sina väljare? Vad tror hon om dem egentligen?

Sedan, hela skandalen med attacken på Jönsson. Hon är så patetisk och den där intervjun om vem det är som ”finansierar honom” – när man lyssnar på den flera gånger så fattar man hur tragikomisk hela intervjun är. (Och den där nickedockan Miriam-nånting i bakgrunden – vilken tragisk ja-sägare.)

Jag har följt Jönssons youtube-kanal sedan start och han har aldrig – ALDRIG – uttryckt ”hat och hot” MOT NÅGON. Snarare tvärtom!

Han kritiserar däremot ofta socialdemokraterna, men i Anderssons värld är ju kritik detsamma som ”hat och hot”. Arma kvinna.

Vidare, hennes utspel i tysk media om att Åkesson vill ”riva ALLA moskéer”. Han har aldrig sagt så. Han vill att moskéer som sprider just HAT OCH HOT ska rivas. Och det vill väl varenda normalbegåvad människa!

Vill jag ha en moské i mitt kvarter där det predikas att judar och bögar ska dödas och hundar är smutsiga och kvinnor är andra klassens medborgare (som inte ens får sjunga på karaokebarer)? Det blir, som ni hör, högst personligt. Så, nej, det vill jag så klart inte och det är väl ingenting konstigt med det!

Sedan skyller den patetiska lögnerskan allt på översättaren som har ”översatt ett ord fel” vilket är ”olyckligt” (detta urvattnade ord). Det går inte ens att översätta hela den där meningen SÅ fel genom att bara ändra ETT ord. Hon ljuger alltså. Återigen.

Det var väl allt jag hade att säga om detta. För nu. Jag förstår verkligen inte hur någon i dessa dagar kan rösta på Magdalena Anderssons fruktansvärda parti.

Dagens ros (ej en socialdemokratisk sådan, så klart 💁‍♂️) går till samtliga fyra i senaste podden: programledaren Staffan Dopping (som alltid är toppen i sin roll), Wetterstrand, Jönsson samt Suhonen (inte SUU-HÅNEN, utan SO-HÅ-NEN – samtliga korta vokaler).

Ha en bra dag. Och lyssna gärna på senaste avsnittet: ”En mycket dålig dag för Magdalena Andersson”. Länk –>

https://kvartal.se/…/en-mycket-dalig-dag-for-magdalena…/

Madonna 65 och jag 8

Tänk att jag har bloggat så länge att jag skrev ett inlägg när Madonna fyllde 50. Inte illa va? Idag fyller drottningen 65 och inte heller det är illa pinkat.

Jag har skrivit mycket om Madonna under åren (högt och lågt) och här finns arkivet. Min kärlek till denna donna har inte minskat under åren som gått, men mitt intresse har gjort det. Främst för att musiken inte varit lika bra som tidigare. Tack och lov har jag Kylie, som bara går från klarhet till klarhet. (Mina inlägg om fröken Minogue.) Faktum är att jag kommer att tala om just detta i en australisk podd inom kort – återkommer med en länk när podden är utgiven.
Edit: Podden kom idag! Du kan lyssna genom att klicka på länken nedan. Jag dyker upp runt 27:20 in i klippet, men för lite ”backstory”, så lyssna från ca 25:00.
Länk till Time To Talk.

Ur mitt fotoalbum från år 2000.


Innan jag fortsätter gratulera Madonna så tar vi det här med att jag fyller åtta. Vad betyder det då? Jo, i morse för exakt åtta år sedan klev jag – som båtflykting – iland i Åbo. Jag bloggade inte så mycket om det då, eftersom jag till en början inte hade någon uppkoppling, så istället rekommenderar jag detta inlägg: Äntligen: Kim talar ut om den omtalade flytten! (Som alltså är ett humoristiskt inlägg, med allvarliga undertoner.)
Men jo, jag flydde alltså det brinnande helvete som Födelselandet – tack vare dåraktiga politiker och en lallande befolkning – förvandlats till. Jag har aldrig ångrat mig.

Tillbaka till Madonna. Hon har betytt så oerhört mycket för mig under så många år. Ja, sedan 1984 faktiskt. Inte bara den fantastiska – och underskattade – musik som hon har bidragit med, utan som människa. En stark sådan. En med ryggrad (till skillnad från politikerna som jag nyss nämnde).
Inte minst för mig som gay. Jistanes, vilken skillnad hon har gjort för oss HBT-personer. Det är nog svårt för dagens ungdomar att förstå. Ni vet dessa bortskämda woke-människor som lägger till en massa bokstäver till HBT (som ingen ens vet vad de egentligen står för) eftersom de är så fruktansvärt uttråkade och absolut inte vill vara de grå möss de innerst inne är, och vips är de ”icke-binära” och ”queer” och en massa annat trams. De lallar runt på de av huliganvänstern kidnappade pridefestivalerna medan vi riktiga HBT-personer med högerlutande politiska åsikter inte ens är inbjudna. Så mycket för ”kärlek” och ”allas lika värde” och andra floskler.
Usch, jag blir så irriterad bara jag tänker på det, så nu byter jag raskt ämne.

Det är så mycket snack om Madonnas ålder och vet ni vad detta beror på?
Jo, då vi ser att hon åldrats så inser vi att vi själva har åldrats exakt lika mycket. Det är något de flesta av oss inte vill tänka på.

Låt oss istället vara tacksamma över att vi överhuvudtaget fortfarande lever och frodas.

Apropå Madonna OCH Kylie så är min häftigaste upplevelse den, när jag såg dem bägge två live för första gången. Samma kväll dessutom. Det var på MTV Europe Music Awards i Globen, Stockholm den 16:e november 2000. Alla var där. Förutom mina damer även Spice Girls, Jennifer Lopez, Ricky Martin, Moby, Kelis (vart tog hon vägen?), U2, Backstreet Boys, Robbie Williams (som sjöng duett med Kylie) etc., men festligast var ändå mina damer och det faktum att Madonna kvällen till ära bar den berömda t-shirten med Kylie Minogue skrivet i guld på bröstet. Snacka om två flugor i en smäll.

Exakt så här var det. Elektriskt! Ur Expressen 17 november, 2000.

Jag måste lägga till en sak om Madonnas röst. För mig betyder den trygghet och tröst. När jag är nedstämd, stressad eller orolig så vänder jag mig alltid till Madonna. Genast känner jag mig lugn. (Oftast lyssnar jag då på favoritalbumet ”Ray of Light”.)

Så, tack Madonna för ALLT.
Och tack Finland för att du tog emot mig med öppna armar.

Det är 34 år mellan dessa fotografier.

Det ordnar sig, Sverige

Nu kör vi!

Som politiknörd följde jag så klart i förmiddags Den Stora Presskonferensen. Äntligen får Födelselandet en ny regering, efter åtta kaosartade år då Sverige körde ännu mer i diket tack vare den rödgröna, vänsterextrema, lallande röran.
Detta är verkligen på tiden! Sista chansen att rädda det som räddas kan.

Jag höll med om exakt allt som sades om det så kallade Tidöavtalet. Allt! Skummade sedan också igenom hela avtalet (som går att finna med en enkel sökning) och jag nickade och hummade. Det ser bra ut det här.

Kanske vänder det äntligen för Sverige.
Om ett par år eller så kanske landet är i ett sånt gott skick att jag kan överväga att återvända. Oj oj oj! Ja, ni hajar ju själva hur nöjd jag är.

Naturligtvis lipar vänstern ut på sociala medier (kolla bara twitter). Tänk att de kan vara så fruktansvärt dåliga förlorare.

Grattis, älskade Födelseland!
Det ordnar sig.

Glad nationaldag!

På nationaldagen funderar jag på vad Sverige betyder för mig.
Mycket.
Om vi för ett ögonblick glömmer det här med att mitt födelseland har förvandlats till ett dårhus så har jag mestadels varma känslor för landet som jag föddes och växte upp i.

Men vad betyder svenskhet?
Det är en knivigare fråga.

Under hela min barndom ville jag så förtvivlat få vara svensk och en i gänget. Men det fick jag inte.
(Detta är inget inlägg om att vara ett offer – jag bara tänker högt!)

Jag ville så gärna heta Svensson eller Carlsson och jag hatade att damen på biblioteket (där vi lånade böcker genom att uppge efternamn och årskurs) inte kunde uttala mitt namn. Eller hitta mitt lånekort.

I vuxen ålder bytte jag bort mitt fantastiska finska efternamn Mäntylä och trots att jag tänker annorlunda idag så ångrar jag inte det. Mitt efternamn gav mig ångest och påminde mig ständigt om mitt utanförskap. (Och nu menar jag inte ”utanförskap” på ett numera så vanligt vänsterextremt lallande vis. Men ni hajar kanske.)

Jag tänker på det här med att numera anses varenda människa som sätter sin fot på svensk mark huxflux vara svensk.
Som en kis som såg ut som svenska kisar i allmänhet, och som talade perfekt svenska, så blev jag hela tiden påmind om att jag inte riktigt var som alla andra.
I skolan var vi med finsk bakgrund mobbade av inte minst lärarna. (Inger Svensson, den vidriga gamla haggan, kan vända sig i sin jävla grav!)
Vi var konstiga och vi var andra klassens ungar.

Nu när jag bor i Finland så påminns jag ständigt om det – att jag är ”en i gänget”. Nu har jag ju ironiskt nog ett inte så finskt efternamn tack vare mitt tidigare äktenskap, men ändå. Nog trampade mina förfäder upp marken även i Sverige, och ni har så jädrans mycket att tacka dem för, men här har de trampat ännu längre och ännu noggrannare. 

Det är fantastiskt att känna sig hemma på ett sånt där sätt som känns i maggropen. Och jag känner så i Finland och jag känner så i Israel. Men jag känner faktiskt inte så i Sverige. Visst är det konstigt! 40 år senare, liksom.

Tack och puss och glad nationaldag!