Många av oss Kylie-fanatiker blev förvånade när hon nyligen – istället för att släppa en ny version av senaste hitalbumet Tension – valde att informera oss om att det i mitten av oktober kommer en helt ny fullängdare: Tension II. Samtidigt nåddes vi av den goda nyheten att nya singeln Lights Camera Action var på kommande. I natt klockan 00:00 släpptes EP:n på Apple Music och jag satt så klart och väntade. 00:01 slog jag igång musiken och som vanligt när det gäller Kylie, så blev jag inte besviken.
Lights Camera Action känns verkligen som Tension II, så det var helt rimligt att ge kommande albumet just denna fantasilösa titel. Helt rätt, trots allt. Singeln går lite ”djupare” in i dansgenren, där Tension bara var och nosade.
Jag måste påminna om den fristående singeln Skirt, som släpptes 2013. Redan då var Kylie inne på denna dansgenre, men av någon anledning backade hon (eller skivbolaget).
Tänk att jag har bloggat så länge att jag skrev ett inlägg när Madonna fyllde 50. Inte illa va? Idag fyller drottningen 65 och inte heller det är illa pinkat.
Jag har skrivit mycket om Madonna under åren (högt och lågt) och här finns arkivet. Min kärlek till denna donna har inte minskat under åren som gått, men mitt intresse har gjort det. Främst för att musiken inte varit lika bra som tidigare. Tack och lov har jag Kylie, som bara går från klarhet till klarhet. (Mina inlägg om fröken Minogue.) Faktum är att jag kommer att tala om just detta i en australisk podd inom kort – återkommer med en länk när podden är utgiven. Edit: Podden kom idag! Du kan lyssna genom att klicka på länken nedan. Jag dyker upp runt 27:20 in i klippet, men för lite ”backstory”, så lyssna från ca 25:00. Länk till Time To Talk.
Innan jag fortsätter gratulera Madonna så tar vi det här med att jag fyller åtta. Vad betyder det då? Jo, i morse för exakt åtta år sedan klev jag – som båtflykting – iland i Åbo. Jag bloggade inte så mycket om det då, eftersom jag till en början inte hade någon uppkoppling, så istället rekommenderar jag detta inlägg: Äntligen: Kim talar ut om den omtalade flytten! (Som alltså är ett humoristiskt inlägg, med allvarliga undertoner.) Men jo, jag flydde alltså det brinnande helvete som Födelselandet – tack vare dåraktiga politiker och en lallande befolkning – förvandlats till. Jag har aldrig ångrat mig.
Tillbaka till Madonna. Hon har betytt så oerhört mycket för mig under så många år. Ja, sedan 1984 faktiskt. Inte bara den fantastiska – och underskattade – musik som hon har bidragit med, utan som människa. En stark sådan. En med ryggrad (till skillnad från politikerna som jag nyss nämnde). Inte minst för mig som gay. Jistanes, vilken skillnad hon har gjort för oss HBT-personer. Det är nog svårt för dagens ungdomar att förstå. Ni vet dessa bortskämda woke-människor som lägger till en massa bokstäver till HBT (som ingen ens vet vad de egentligen står för) eftersom de är så fruktansvärt uttråkade och absolut inte vill vara de grå möss de innerst inne är, och vips är de ”icke-binära” och ”queer” och en massa annat trams. De lallar runt på de av huliganvänstern kidnappade pridefestivalerna medan vi riktiga HBT-personer med högerlutande politiska åsikter inte ens är inbjudna. Så mycket för ”kärlek” och ”allas lika värde” och andra floskler. Usch, jag blir så irriterad bara jag tänker på det, så nu byter jag raskt ämne.
Det är så mycket snack om Madonnas ålder och vet ni vad detta beror på? Jo, då vi ser att hon åldrats så inser vi att vi själva har åldrats exakt lika mycket. Det är något de flesta av oss inte vill tänka på.
Låt oss istället vara tacksamma över att vi överhuvudtaget fortfarande lever och frodas.
Apropå Madonna OCH Kylie så är min häftigaste upplevelse den, när jag såg dem bägge två live för första gången. Samma kväll dessutom. Det var på MTV Europe Music Awards i Globen, Stockholm den 16:e november 2000. Alla var där. Förutom mina damer även Spice Girls, Jennifer Lopez, Ricky Martin, Moby, Kelis (vart tog hon vägen?), U2, Backstreet Boys, Robbie Williams (som sjöng duett med Kylie) etc., men festligast var ändå mina damer och det faktum att Madonna kvällen till ära bar den berömda t-shirten med Kylie Minogue skrivet i guld på bröstet. Snacka om två flugor i en smäll.
Jag måste lägga till en sak om Madonnas röst. För mig betyder den trygghet och tröst. När jag är nedstämd, stressad eller orolig så vänder jag mig alltid till Madonna. Genast känner jag mig lugn. (Oftast lyssnar jag då på favoritalbumet ”Ray of Light”.)
Så, tack Madonna för ALLT. Och tack Finland för att du tog emot mig med öppna armar.
Kylies album ”Fever” släpptes på dagen för 20 år sedan. Tiden bara går! Men vilket underbart popalbum! Jag köpte CD:n på Åhléns Citys insomnade musikavdelning och sedan satt jag på en bänk på Centralen och ploppade in skivan i min bärbara CD-spelare (fattar ni, ungdomar?!) och jag älskade samtliga låtar. Några dagar senare gjorde jag nåt som är väldigt olikt mig: jag slet ner en reklamaffisch i tunnelbanan och den har jag inramad än idag. Tänk ändå… Livet och alla minnen. Jag älskar verkligen min popmusik.
Min älskling Kylie Minogue blev igår historisk då hennes senaste album DISCO dansade in på brittiska albumlistans första plats. Kylie är den första damen i mänsklighetens arma historia att toppa nämnda lista under fem decennier på raken. Inte illa pinkat av en ofta uträknad ”one hit wonder” från Stock Aitken Waterman-fabriken.
Minogues femtonde studioalbum släpptes för en vecka sedan och eftersom detta var en Stor händelse för mig så ville jag lyssna in mig riktigt ordentligt innan jag yttrade mig. Men nu är det dags – nu ska jag berätta för eder alla vad jag tycker om låtarna på DISCO.
Magic 4/5 Albumets andra singel inleder DISCO och trots att jag inte var helt såld på Magic när den kom så har den vuxit hos mig. Hemligheten är att lyssna i hörlurar. Hög volym. Och så gungar man med. Då svänger det som tusan, på ett skönt och småsensuellt vis.
Miss a Thing 5/5 Denna discodänga har den där sentimentala, lågmälda känslan som jag (på grund av mina väldigt finländska gener) verkligen älskar. En positiv och kärlekskrank låt i moll. Ungefär så. På DISCO har Kylie skrivit låtar tillsammans med ett par finländska förmågor: Teemu Brunila och Nico ”Stadi” Hartikainen. Bland annat på denna dänga och nästa:
Real Groove 5/5 Alltså, detta är ju 2020-disco. Så jäkla svängigt och bra. Lite sentimental känsla här också.
Monday Blues 3/5 Det pågår nåt slags brasilianskt party i bakgrunden och det går jag inte riktigt igång på. Monday Blues belönas ändå med en trea eftersom det inte går att inte ryckas med.
Supernova 4/5 Ja, detta är också 2020-disco. Den sentimentala känslan är borta. Rivigt och upplyftande. Nästan en full femma. Den kanske kommer med tiden.
Say Something 4/5 Första singeln som kom i juli, vilket känns som en evighet sedan. Jag gillar verkligen Say Something men jag erkänner att jag inte tok-gick-igång på den när den släpptes. Den är liksom skön och inte in-your-face.
Last Chance 3/5 Många jämför denna med Abbas Voulez-Vous men när jag hörde Last Chance första gången tänkte jag bara på Bee Gees. Bra upptempolåt men den sticker inte ut och jag glömmer lätt bort den. Därför ”bara” en trea.
I Love It 5/5 (Promo-) Singel nummer tre. Släpptes veckan innan albumet och jag blev så lycklig när jag satt hemma i soffan efter en tung arbetsdag och tog på mig lurarna. Tårögd till och med. Så jäkla bra. Så jäkla mycket pop. Så Kylie. Detta ÄR Kylie.
Where Does the DJ Go? 5/5 Ja, tänk. DJ:n gör folk lyckliga hela kvällen och natten och därefter traskar DJ:n ensam hemåt längs folktomma gator. Vart tar DJ:n vägen? Vem gör DJ:n lycklig när solen går upp? Så jäkla bra. Upptempo.
Dance Floor Darling 5/5 MIN FETA FAVORIT. Så otroligt svängig. Älskar allt med Dance Floor Darling. Skön text. Skönt gung. Skön produktion. JAG MÅR BRA NÄR JAG LYSSNAR PÅ DENNA DÄNGA.
Unstoppable 2/5 Och raskt vidare till albumets tråkigaste låt. Unstoppable är ryckig på nåt vis. Melodin håller inte. Så är det bara. Hade funkat som b-sida. Påminner om Give It To Me från albumet Fever (2001). Samma ryckighet.
Celebrate You 5/5 Sista låten (på standardversionen) låter lite som en jullåt. Jag undrade länge vem den där Mary är, som Kylie sjunger om/till. Till slut hittade jag detta citat på nätet: For those wondering who Mary is, Kylie talks about it: ”I’ve never written a song in the third person before. The character of Mary was born out of mumble-singing melodies. Mary is anyone and everyone who needs reassurance that we are enough and we’re loved. The last part of the album has a pretty high BPM, so ‘Celebrate You’ is the wind-down. It’s last orders at the pub—all of the family’s there, and Auntie Mary’s had a few too many. I’ve introduced you to this stellar landscape, we’ve gone to supernova, but we’ve come back down to Earth. This is about heart and connection.” Detta fick låten att gå från en fyra till en femma. Celebrate You kommer att vara en evig gay- och fanfavorit.
BETYG: KYLIE MINOGUE – DISCO: 4,16
Men. Det måste inte ta slut här. Naturligtvis finns en så kallad deluxe-utgåva och den innehåller fyra bonusspår. Jag brukar gilla bonuslåtar (men jag hatar dem på ett album – men hör dem gärna som b-sidor) men denna gång förstår jag varför de ej fick vara med på Det Riktiga Albumet.
Deluxe:
Till You Love Somebody 3/5 Halvsvängigt och ganska trevligt. Men väldigt ”bland”, som man säger på engelska.
Fine Wine 4/5 Jag tar delvis tillbaka vad jag skrev ovan. Fine Wine hade eventuellt platsat på albumet. Upptempo och glatt med ”beep-beep” och allt som hör hemma på ett discoalbum.
Hey Lonely 3/5 En typisk b-sida. Bra. Men en b-sida.
Spotlight 3/5 Men nu är vi ändå inne på sista låten och det låter som ett fint slut. Passar som deluxe-avslutning på nåt vis. Även Spotlight är svängig och bra – men en b-sida. Nästan lite Janet Jackson-vibbar vid nåt tillfälle. Oj. Inser det alldeles nu, helt plötsligt, medan jag sitter här och knapprar på tangenterna.
Kvällen efter albumsläppet ”var” jag på mitt livs första streamade konsert. (Åh, dessa covid-tider alltså..)
Kylie bjöd oss nämligen på Infinite Disco-konsert (eller bjöd och bjöd – vi fick betala men det var det värt en lördagskväll under brinnande pandemi) och hon gjorde det med den äran. Så jäkla bra. Det var bara Kylie, en massa dansare, då och då en gospelkör och – inte minst – en enorm ljusshow. Alltså det var så snyggt. En lasershow, skulle man kunna säga. Det finns några få klipp på youtube men jag ser fram emot att denna streamade konsert eventuellt någon gång släpps på dvd.
Sammanfattningsvis: Kylies pågående DISCO-era är en bra era!