Musikåret 2021

Dags för årets musiklistor. Här är mina 25 mest spelade artister, album samt låtar under det gångna året, enligt Last.fm.

  1. Madonna
  2. Kylie Minogue
  3. Britney Spears
  4. Céline Dion
  5. ABBA
  6. Antti Tuisku
  7. Kaija Koo
  8. Pink
  9. Carola
  10. Lena Philipsson
  11. Eva Dahlgren
  12. Pet Shop Boys
  13. Belinda Carlisle
  14. Geri Halliwell
  15. Roxette
  16. Erika Vikman
  17. Sarit Hadad
  18. Westlife
  19. Carpenters
  20. Marie Fredriksson
  21. Janet Jackson
  22. Marion Rung
  23. Cajsa Stina Åkerström
  24. Dana International
  25. Paula Abdul

  1. Kylie Minogue ”Disco”
  2. ABBA ”Voyage”
  3. Kylie Minogue ”Golden”
  4. Madonna ”Rebel Heart”
  5. Kaija Koo ”Taipumaton”
  6. Britney Spears ”Glory”
  7. Britney Spears ”Britney Jean”
  8. Madonna ”Ray of Light”
  9. Madonna ”Madame X”
  10. Erika Vikman ”Erika Vikman”
  11. Pink ”Funhouse”
  12. Belinda Carlisle ”Runaway Horses”
  13. Carola ”Från nu till evighet”
  14. Britney Spears ”Femme Fatale”
  15. Kylie Minogue ”Disco (Extended Mixes)”
  16. Britney Spears ”Greatest Hits: My Prerogative”
  17. Antti Tuisku ”Valittu kansa”
  18. Kylie Minogue ”Disco: Guest List Edition”
  19. Madonna ”Erotica”
  20. Madonna ”Like a Prayer”
  21. Céline Dion ”On ne change pas”
  22. Britney Spears ”Blackout”
  23. Melanie C ”Melanie C”
  24. Madonna ”True Blue”
  25. Britney Spears ”Circus”

11. Kylie Minogue ”Sincerely Yours”
12. ABBA ”I Still Have Faith In You”
13. Britney Spears ”Til It’s Gone”
14. Sarit Hadad ”Ahava kmo shelanu”
15. Kylie Minogue & Jessie Ware ”Kiss of Life”
16. Kylie Minogue ”Celebrate You”
17. Eden Alene ”Set Me Free”
18. Kaija Koo ”Jos rakastaa niin rakastaa”
19. ABBA ”Keep an Eye On Dan”
20. Diana Ross ”Thank You”
21. Kaija Koo ”Taipumaton”
22. Melanie C ”Overload”
23. Kylie Minogue ”I Love It”
24. Kylie Minogue ”Miss a Thing”
25. Kylie Minogue ”Till You Love Somebody”

Så här såg det förresten ut förra året:

Musikpoddar

Jag lyssnar – naturligtvis – på en massa ”viktiga” poddar om samhällsutvecklingen, det bedrövliga politiska klimatet o.s.v. Men. Jag lyssnar också på underhållande musikpoddar och nu vill jag tipsa om fyra av dem.

SCHLAGERVÄNNERNA och EUROVISION LEGENDS
Den första är på svenska och i denna podd avhandlas allt som har med Melodifestivalen och Eurovision Song Contest att göra (götti!). Den andra är på engelska och min gode bekant Emil småpratar med legendarer från ESC. Mycket trevligt!

KYLIE – The Diminutive Collection
Två goa britter går igenom Kylie Minogues samtliga album, ett i veckan. Det är allmänt prat om musiken och om eran, samt betygsättning och annat. Oerhört göttit!

HITFABRIKEN
Fredrik Ralstrand samtalar med artister/musiker om deras fetaste hitlåtar. Fredrik är vänlig och intresserad och han har en skön radioröst.

TRACK BY TRACK
Detta är SÅ jag. Två goa britter (ej samma som ovan) väljer ut ett popalbum som de samtalar om. Låtarna gås igenom en efter en och det är ju väldigt göttit för en person som tar popmusik på största allvar.

Finns där poddar finns.

Tänk om jag blir av med min musikalitet!

Paulas senaste album.

Måste berätta om nattens chockupplevelse.
Jag insåg runt 01:30 att jag behövde lite lugn musik för att kunna somna så jag sträckte mig efter telefonen och slog på nån random låt. Allting lät falskt. Så fruktansvärt falskt. Bytte låt. Falskt. Och ihåligt på något vis. Jag började misstänka att det var nåt fel på mp3-filen så jag tog det säkra före det osäkra och satte på en låt som jag visste var köpt från iTunes Store och ”kosher” och som dessutom framfördes av finska legendaren Paula Koivuniemi. Kan du inte din Paula så låt mig då upplysa dig om att denna paranta superdonna med världens härligaste whiskey- och Blend-röst INTE sjunger falskt. (Finlands bästa och mest karaktäristiska vokalist, enligt mig. Kolla upp henne.)

Till min förfäran lät även Paula falsk. Och de där instrumenten i bakgrunden spelades i otakt. Nu började jag bli orolig. Var det fel på min relativt nya telefon eller – ta mig tusan – hade jag så här på ålderns höst börjat tappa både taktkänsla och svinget med dirigentpinnen? Fy farao så deprimerande.
Jag stängde snabbt av allting och försökte sova utan bakgrundsljud.

Med skakiga händer slog jag på musiken när jag drack mitt kaffe i morse och tänk! Allt lät som det skulle. Det var inget fel på vare sig apparaturen eller gubben.
Jag hade väl bara varit lite övertrött eller nåt.

Skönt. Men jag blev mycket orolig där ett tag. Tänk om jag förlorar min musikalitet? 🙁 Vad har jag då kvar?

Pet Shop Boys – Hotspot

Pet Shop Boys är en av de där popakterna som jag har följt från start och som jag lyssnar på än idag. Deras två senaste album Super (2016) och Electric (2013) har jag inte riktigt tagit till mig (jag kanske måste ge dem en ny chans; jag kanske bara har haft så mycket annat för mig) men idag släpptes så nya Hotspot.
Albumets två första singlar uppmärksammade jag när de släpptes men jag tyckte att de var en smula… sömniga (även om Dreamland har ryckt upp sig en smula vid det här laget; Burning the Heather är dock fortfarande ett litet frågetecken), medan den tredje – Monkey Business – kändes härlig redan vid första lyssningen.

  1. Will-o-the-Wisp 4/5
    Ja, jag var tvungen att googla titeln: something that is impossible to get or achieve. Aldrig hört! Med det sagt så är detta en skön upptempobit som låter som en pärla från förr.
  2. You Are the One 5/5
    Jo, vi har läst att PSB numera delvis bor i Berlin men alla dessa referenser till staden i fråga känns lite… töntiga? Ja, vi vet att Berlin är en fet bögstad där man kan pippa och partaja (jag fann min då blivande make – numera ex-make – på en gata i Berlin). Med det sagt: jag älskar denna lugna, typiskt PSB:iga låt som bland annat innehåller dessa rader:
    And every bird in the sky’s a performer
    A tingle-tangle, chittering and chattering
    By the fountain, spluttering and splattering
    Det kallas popkonst!
  3. Happy People 4/5
    Oj, detta låter som PSB på 90-talet. Soundet ger rejäla flashbacks. Lite Army of Lovers-vibbar dessutom. Faktiskt.
  4. Dreamland 4/5
    Det tog som sagt ett bra tag innan jag tog albumets första singel till mig. Nu belönas den med en svag fyra. Ett minus för de politiska inslagen i texten – jag är *SÅ HÄR* trött på ”kändisar” som uttrycker vänsterextrema åsikter om gränslösa samhällen och jadajadajada. Lägg av!
  5. Hoping For a Miracle 4/5
    Åh, så vackert och melankoliskt. Doftar mycket tidiga PSB.
  6. I Don’t Wanna 5/5
    En omedelbar favorit; medryckande och svängigt om en blyg kis som inte vill gå ut och dansa.
    In a song, he hears that rhythm’s a dancer
    And it won’t take no for an answer
    Suddenly, he thinks he might reluctantly
    Go looking for some company
    He summons up the energy
  7. Monkey Business 4/5
    Nåt slags sjuttiotalssväng (?) på nya singeln. Kommer aldrig att hamna på någon lista över PSB:s bästa singlar, men en svag fyra får den nu av mig i alla fall. För nu.
  8. Only the Dark 5/5
    Lugnt och ack så romantiskt. Återigen en ”gammal” PSB-låt.
    Don’t be scared
    For only the dark
    Can show you the stars
    I’ll be there
    The moment the dark
    Reopens your heart
  9. Burning the Heather 2/5
    Gitarriga balladen som släpptes som singel nummer två, och som jag inte förstår mig på. Men jag lärde mig att ljung heter heather på engelska. Alltid nåt.
  10. Wedding in Berlin 4/5
    För det första så tycker jag att det är festligt att Mendelssohns brudmarsch samplas i denna härliga dänga. För det andra så gillar jag den enkla texten om ”varför vi gifter oss idag”. Bra avslutning!

Härligt med ”bara” tio låtar, så som det alltid var förr i tiden (10 eller 12 spår). När vissa album släpps numera så innehåller de upp mot 20 bitar och det är ju på tok för mycket. (Nästan) Allt var bättre förr.

När jag nu skummar igenom mina betyg för var och en av låtarna så inser jag att jag gillar LÅTARNA mer än ALBUMET som helhet. Så tokigt det kan bli.

Innehållsrik men sömnlös vecka

Det blev (hittills) en bra – men en smula tröttsam – vecka det här. Mina sömnproblem, nej!, mitt sömnHANDIKAPP, gjorde sig påmint. Inte bra. Gjorde klart på nya jobbet att jag rent fysiskt inte kan jobba annat än väldigt regelbundna tider. Annars blir min rytm uppfu*kad. Helt okej.

[Bildbevis nedan]

Blake var med mig på jobbet. Till allas stora glädje, ska tilläggas.

Kvällstid har vi kollat på serien The Crown på Netflix. Blake har ju upptäckt det här med att det ”rör sig” på skärmen och inte minst noterar han när djur visas i bild. I The Crown dyker det konstant upp hundar och hästar, så Blake gillar serien även han.

Igår klippte jag mig i stadsdelen Gårdsbacka, så nu ser jag ut i håret som alla förortsblattar.

Idag besökte jag Svenska litteratursällskapet där jag träffade två viktiga personer från Åbo Akademi. De kontaktade mig, via min fantastiska blogg, för ett halvår sedan och ville ha med mig i ett slags projekt som innehåller de flesta komponenter som gör mig glader: musik, språk och till och med en smula politik. Musiken (i det svenskspråkiga Finland) var nu grunden i det hela ändå.

Jag berättade allt om mitt enorma musikintresse och om ”musiken i vardagen”, som projektet kallas.
Ni kan ju tänka er vilken mundiarré jag drabbades av när de frågade varför jag har ”personligt, pop och politik” som bloggslogan, när jag just hade förklarat att jag inte gillar att man blandar ihop musik och politik. (”Var sak på sin plats!” är ett bra motto på samtliga plan här i livet.)

Jag avskyr som bekant att någon vokalist som levt i en skyddad bubbla fullproppad med likasinnade i hela sitt liv plötsligt ska börja diktera för ”mannen på gatan” vad han ska tycka och tänka om saker och ting, som Vokalisten inte har någon erfarenhet av alls. Oj, vad jag tog ton. Skämt åsido. ”Kändisars” så kallade åsikter kastar jag omedelbart i soptunnan.
Trots mina lugna nordiska gener så är jag väldigt passionerad när jag GÅR IGÅNG.

Jag fick tala om hur mycket jag saknar LP-skivans tid. Ni vet de där gyllene åren innan musik blev slit-och-släng, då man noga inhandlade sin musik och sedan lyssnade från början till slut, samt läste texterna i konvolutet. Man skippade inte de där spåren som inte kändes så intressanta där och då på studs. Det är ju de där mellanspåren som lever kvar än idag, i skymundan. Pärlorna finns mellan hitsen, helt enkelt.

Vi talade om hur mycket jag älskar Eurovision och om det att det intresset kom till av att jag älskar och fascineras av allt som har med språk att göra (ja, ni hör ju själva hur jag fick kombinera allt jag diggar). Samt om hur språkintresset vaknade av att jag växte upp i en tvåspråkig miljö och tidigt insåg att saker och ting inte alltid går att översätta, trots att man använder de ”rätta” orden, eftersom ett språk är så komplext med känslor, traditioner, historia etc. etc.

Jag fick tala om mitt stora karaokeintresse och om hur denna ”obetydliga” lilla hobby botade min sociala fobi och allmänna människoskräck. (Och om min signaturmelodi ”Det börjar verka kärlek banne mig”.)

Och eftersom temat i grunden var finlandssvenskt så sa jag också att jag ogillar att de på finlandssvensk radio om och om igen spelar gamla rikssvenska hits när jag hellre vill upptäcka för mig nya finlandssvenska vokalister (som sjunger på dialekt! eftersom jag går igång på dialekter).
Och eftersom jag är som jag är så lade jag till att jag på samma sätt avskyr att de finlandssvenska dagstidningarna är så fruktansvärt Sverigebesatta. ”Om jag vill läsa om Sverige så kan jag göra det på svenska nyhetssiter. I finlandssvenska medier vill jag läsa om FINLAND på SVENSKA.”

Och allra sist fick jag sagt att jag hatar och föraktar allt som har att göra med Hip hop och rap. ”Varför då?” ”Det är aggressivt och texterna är människofientliga och våldsamma.”
Ja, så är det. Och jag står för min gaggiga åsikt.
Jag tackade för kaffet och gick.

kim da costa