Eurovision Song Contest

Besvarar ”fanmail”

Nu ska jag besvara ”fanmail” samt bemöta kritiken ang. mitt inlägg om Sveriges nya sångfågel/helgon/utrikesminister Felicia.

Jistanes, vad många blev upprörda på Facebook.

För det första så ångrar jag att jag kallade Felicia ”blåst”. Det var töntigt av mig, men jag skrev i affekt. Man borde inte göra det men när jag blir så irriterad att jag ser stjärnor framför ögonen så knapprar jag rappt på tangenterna.

Jag tror faktiskt inte att hon är ”blåst”. Inte alls. Det var fel ordval, förlåt.

Det är alltså egentligen inte Felicia som jag är arg på. Nej, jag är arg och trött på alla journalister (och ”journalister”) som likt papegojor tjatar om Israel hela tiden. ISRAEL, ISRAEL, ISRAEL.

Varför trycker man upp en mikrofon i ansiktet på en ung människa som just vunnit sitt livs tävling och börjar fråga om ISRAEL? Dessa journalister (och ”journalister”) ÄR verkligen besatta.

En annan tröttsam sak är att alla dessa ”offentliga personer” som uttalar sig alla säger samma sak. De följer samma mall. Sedan dunkar de varandra i ryggen och kallar varandra ”modiga”. Vad är det för modigt med att agera som en papegoja?

Tänk om någon faktiskt kunde överraska och säga någonting annat.

Tänk om Felicia på (den uttjatade och ständiga) frågan om Israels deltagande i ESC hade svarat:

”Självklart ska Israel få vara med och leka!” Eller ens:

”Jag är inte tillräckligt insatt så jag vill inte svara på den frågan.”

DET hade varit ”modigt”.

Varför är det okej att år ut och år in mobba Israel, israelerna, den judiska staten och när någon säger emot så blir det storm i inkorgen?

Nu ska jag besvara några av meddelandena som ramlade in.

Malin tycker att jag är en ”äckligt vidrig människa” och jag tycker att det är en smula magstarkt att säga så till en helt främmande person.

Anders och Amanda (och många fler) tycker att jag är en ”ynkrygg” och ”inte modig” som har avstängda kommentarer. Åh, herre min skapare. Om ni visste hur det skulle se ut i kommentarsfältet varje gång jag skriver någonting positivt, eller ens neutralt, om Israel, om jag hade öppna kommentarer. Nej, det är bara mina FB-vänner som får kommentera. (Klagar ni på folkvalda politiker som på FB och X har likadana inställningar? Förmodligen inte. Jag är bara en enkel privatperson.)

Jacob undrar om jag ”mår helt 100”. Nej, det gör jag inte. Jag mår nog aldrig ”helt 100”. Om Jacob gör det, så hjärtliga gratulationer!

Emil hade verkligen tänkt till där han satt på sin kammare, och allt han kunde komma på var att kalla mig ”Israelbög”. Kort och koncist. Och ja, Emil, jag är bög och jude och jag älskar mitt tredje hemland Israel. Inga konstigheter. Om du försökte förolämpa mig så fungerade det inte.

Till skillnad från Emil är Robert lite finurligare. Pluspoäng för det. Han tycker att jag ska ”gå och bada bastu”.

Dessvärre är jag en dålig finländare då jag inte gillar att bada bastu. När jag väl gör det så inser jag hur nyttigt det är och hur bra kropp och själ mår efteråt. Det är bara det att jag har problem med det där nakna, då jag är en kysk person. Om Robert vill bada bastu med mig så är jag öppen för det. Det kanske kunde vara lite mysigt?

Sedan har vi Martin som ställer frågan som jag besvarar år ut och år in i maj månad. Varför ska Israel få vara med i Eurovision, när Israel inte ligger i Europa? Notera, att alla som ställer denna fråga ALDRIG undrar varför AUSTRALIEN får vara med i tävlingen. Aldrig någonsin. Martin är, precis som alla andra som ställer denna fråga, helt besatt av just lilla, lilla Israel.

Jag orkar inte börja jollra ÄNNU EN GÅNG om EBU:s regler. Googla eller läs alla mina inlägg om detta från tidigare år.

Avslutningsvis har vi ”Ama-nånting”, som på instagram tycker att jag ska ”gå tillbaka till din smutsiga land”. Jag förstår inte vilket land som åsyftas. Jag är en finländare som kommer från Sverige men som numera bor i Finland. Är det Sverige som är ett ”smutsigt land”? Jag vill faktiskt inte åka tillbaka till Sverige, som jag lämnade för snart elva år sedan. (Jag antar att personen menar att jag ska åka ”tillbaka” till Israel, men jag kommer inte från Israel. Har varit där 20+ gånger, men jag kommer inte därifrån.)

Så där. Nu har jag bemött kritiken.

Jag önskar Felicia lycka till men tycker samtidigt att hon borde sluta läsa skräptidningar och tro att hon får någon kunskap om världen och världsläget genom dem.

TÄNK SJÄLV.

Kära hälsningar,

Kim da Costa, Helsingfors

Bojkotta Sverige

Hej Sverige. Er blåsta 20-nånting-Felicia vill inte att Israel ska få vara med i Eurovision, för att hon får ”ont i magen”.

Nu citerar jag helt exakt vad hon svarar på den ledande frågan: ”Du har sagt att det är kontroversiellt att Israel får delta, du har sagt att du inte tycker att de ska få delta. Hur kommer det sig?”

Då svarar hon så här: ”Nämen, det är så jag tycker, liksom. Nämen det är på grund av allt som händer just nu i världen. I HELA världen. Det är så oroligt, bara. Jag tycker liksom att vart är världen på väg? Jag får ont i magen av allt som händer, bara.”

Så här går det när man låter 20-nånting-människor som inte har koll komma till tals.

Hördu, Felicia. Ta din fula käfttrasa och din technolåt (som är kul exakt en gång) och håll snattran. Noll poäng från mig.
Och akta de vulgära lösögonfransarna när du smäller igen dörren. Adjö.

Och vad är det för fel på dessa BESATTA ”journalister”, som frågar om ISRAEL, ISRAEL, ISRAEL? De ÄR verkligen besatta. Sjuka är de

DESSA 20-ÅRINGAR HAR RÖSTRÄTT, och det är valår i Sverige. Lycka till.

Källa: Aftonbladets podd Schlagerkoll.

Wow, UMK 2026!

Mitt i allt det dramatiska som pågår i världen så kommer här min rapport om vår uttagning till ESC, som ägde rum igår. Även ett humoristiskt, privat inslag längst ner i detta inlägg.

Favorittrycket höll och det blir Linda Lampenius & Pete Parkkonen som representerar Finland och i år kan vi äntligen vinna igen. Så bra är låten. Jag tycker dock att de kan ändra lite i själva numret. De borde titta lite mer rakt in i kameran. ”Make love to the camera”, så att säga, även om framträdandet förklarar vad texten handlar om. ”Du är varm men så kall och du ser mig inte i ögonen” o.s.v.

Finalen var härlig, med sju låtar av vilka (enligt min smak) tre var mycket bra (inte minst ”Lululai”), men bäst var vinnaren ”Liekinheitin” (eldkastare) som vann med enorm marginal.

När jurygrupperna (som även de satte vinnaren som just vinnare) så kom folkets dom och mot slutet behövde Linda & Pete minst 133 poäng för att vinna och de fick hela 492!

Då var Blake och jag på väg hem från C, där vi tillbringat kvällen, för att hinna med sista metron, så jag fick lyssna på slutet av programmet i mina lurar och när poängen kom så jublade jag i regnet där vi gick i mörkret längs Esbos gator. ”492!” skrek jag rakt ut.

Jo, när vi var på väg till C så tog det ju ett tag eftersom det är en LÅNG metroresa från mig till Esbo och dessutom gick vi lite vilse (som vanligt) och när vi väl hittade fram behövde jag verkligen besöka herrarnas och jag såg ingenting då mina glasögon var blöta och immiga. Såg därför inte att det var C:s dotter som öppnade dörren, så jag bräkte på om att jag var tvungen att snabbt, snabbt få slå en stråle.

När dottern frågade vad min hund heter så förstod jag att det var just dottern som jag jollrat för om min minimala blåsa och då blev jag lite röd om kinderna.

Men hurra! Rätt låt vann verkligen.

UMK 2026

Nu har årets sju finländska eurovision-kandidater släppts och jag har lyssnat. Här kommer mina egna, ärliga kommentarer om själva låtarna.

1. ”Million Dollar Smile” – Etta

En för mig okänd vokalist. Låten är titeln till trots på finska. Hon rappar och jag hat-hat-hatar rap. Det finns en fin melodi någonstans men rapperiet förstör.

2. ”Liekinheitin” – Linda Lampenius & Pete Parkkonen

Jag har redan uttryckt på sociala medier att detta är min vinnare. Lika mycket som jag hat-hat-hatar rap så älsk-älsk-älskar jag stråkar. Lindas viol är grejen. Wow! Enda minuset är den svåra titeln. Och detta säger jag som en person som talar flytande finska. ”Eldkastare”, men jag vet ju inte ens vad en ”eldkastare” är, hur jag än läser på wikipedia. ”Flamethrower”. ”להביור”
Han är för mig okänd men han är tydligen en idol-person från förr. Lite småhunkig och en god vokalist.

3. ”Lululai” – Komiat

För mig okända unga herrar. Jag går igång på detta eftersom jag alltid älskade Timoteij i Melodifestivalen. Jättefestlig tonartshöjning. En riktigt skön låt som alla kan sjunga med i. ”Lululai, lululai, lululei…” Mycket bra. Ren glädje. Min tvåa.

4. ”Ready To Leave” – Sinikka Monte

Återigen en för mig okänd vokalist. En svår ballad. Jag gillar svåra ballader men jag går inte igång. Den greppar inte tag. Jag känner ingenting och jag gillar att knarka stora känslor.

5. ”Takatukka” – Antti Paalanen

Okänd herre och nu ska jag försöka förklara vad titeln betyder… Min bortgångne far brukade kalla mig ”Takatukka-Tauno”. Alltså… backslick. Låten har karaktär och jag drar lite på smilbanden, men nja. Skulle inte bli förvånad om finländaren röstar på denna och skickar den till Eurovision, men jag gör det inte.

6. ”Cherry Cake” – CHACHI

En sån där jobbig person med jobbigt namn som hon väljer att skriva med VERSALER. Kan alla dessa unga narcissister bara sluta med dessa jävla VERSALER? En väldigt intetsägande låt. Inte dålig, men just intetsägande.

7. ”Rakkaudenkipee” – KIKI

Ännu en VERSALälskande ung dam. ”Kärlekskrank”. Och det är jag ju. Det är samma typ av folk som kör med versaler som kallar sig ”ickebinära”. Töntigt. Men helt okej låt.

Min topp 3 är således:

1. ”Liekinheitin”
2. ”Lululai” (den växer och växer och växer och jag blir på oroväckande gott humör)
(stort avstånd till trean)

3. ”Takatukka”

MVH,
KIM DA COSTA – med VERSALER. Dock ej ”ickebinär”, utan en helt vanlig fjolla (så himla 90-tal av mig).

Svenskarna tyckte till…

Jag har ju sparat tidningar från viktiga händelser, som när Dana International vann Eurovision Song Contest 1998 (och jag satt ensam på golvet i min minimala förortsetta och grät av lycka). På den tiden ringde folk in till tidningarna för att lätta på trycket och dela sina åsikter och oftast var det ju ett evigt ”fel låt vann” och ”lägg ner skiten”, men detta år var folk överraskande positiva. (Och de använde ord som ”fikus” och ”transvestitfestival”.

Kolla in dessa stjärnor och försök hålla dig för skratt.

Fredrik, 26, Danderyd tyckte dock att det var ”storskandal att POJKKVINNAN gick och vann”.

Roger, 39, Hägersten: ”Israel var så bäst! Tur att Jill (Johnson, Sveriges representant, min anm.) bytte skor så vi slapp se de vita.”

Monika Helldén, 47 i Stockholm kände sig gammal: ”Jag och min man är nog för gamla för det här. Var ligger egentligen den rekommenderade åldersgränsen? Låtarna är ju helt otroligt dåliga.” (Mitt svar: HÄRREGU, Monika. Du är bara 47!)

Ulf, 38 i Nykvarn: ”Helt rätt låt vann! Speciellt kul att hon varit man tidigare.” (Svar: Jättekul. Verkligen. Jättekul.)

Roger Pettersson, 28, Hallunda: ”Efter att ha sett Israels bidrag funderar man ju lite på att bli fikus…”

Elisabeth, 65 i Gävle var positiv: ”Israel var bra och hon/han framförde låten bra. Sverige var OK, men ingen vinnare.”

Nutte Liljedahl, 47, Järfälla var bedrövad: ”Det här är det sjukaste jag någonsin varit med om. (Svar: då har du inte varit med om mycket, unge man.) Sverige fick så låga poäng och Israels henom drog hem storkovan!”

Sara & Erik i Örebro hade party: ”Den bästa schlagern på länge och en given sommarhit. Vår hund sjöng med i Ungerns kassa bidrag.”

Inga-Britt Östlund, 35 (bara!!!) i Uppsala: ”Är detta ett skämt? Jag är verkligen upprörd!”

Ragnar Ragnarsson, 30, Jönköping: ”Det gamla hederliga 80-talet var helt klart bättre i schlagersammanhang.”

Jesper i Stockholm konstaterade kort: ”FEL KÖN VANN!!!”

Lena, 26 i Stockholm: ”Årets TRANSVESTITFESTIVAL var ju riktigt bra!”

Andreas Eftihidis, 27 i Kalhäll blev lite pilsk: ”Israel var bäst! Den absolut bästa utstrålningen och både läcker och sexig.”

Björn Skifs var negativ: ”Och det var ju ingen tillfällighet att en könsbytare vann tävlingen.”

Bert Karlsson konstaterade: ”Israel var ju bäst.”

Mona Seilitz: ”Det var en bra schlager av en BÖGDIVA.” (Se bild.)

Nästa gång kanske jag berättar vad som stod i tidningen den 31 december 1999!