familjärt – Kim da Costa

Min döde bror hälsade på mig

För elva år sedan dog min bror i cancer – någonting som jag har skrivit om här på bloggen fler än en gång. Ända sedan dess har jag väntat på att få något slags tecken från honom och igår hände det. Jag ska inte bli långrandig men jag måste ändå ta det från början.

För en knapp vecka sedan ramlade jag tack vare algoritmerna över ett medium. Hon intervjuades av en youtubare och allting hon sa var så intressant att jag var tvungen att se programmet flera gånger på raken. Hon sa bland annat att om du vill få ett tecken från andra sidan så måste du be om konkreta tecken. Ingenting simpelt, som att ”jag vill se en hare”, utan någonting mer specifikt. Hon sa även att det är bra att skriva ner vad man önskar sig, så att man inte ska glömma, plus att man kan gå tillbaka och kolla vad som har slagit in.

Jag skrev då ner några olika ”önskemål”. Plötsligt dök namnet på en barnstjärna från åttiotalet upp i mitt huvud. En vokalist som jag inte har någon som helst anknytning till och som jag varken sett eller hört av sedan jag var 13-14 år. Jag skrev ner namnet och fnissade lite: ”Det ska ju bli intressant om hon helt plötsligt hoppar fram bakom ett hörn.”

Det gick några dagar och jag tänkte på någonting helt annat – nämligen på en bok som jag läste i mina tidiga tonår. (Jag kan skriva mer om den vid ett senare tillfälle.) Jag hittade den nu på biblioteket och ska läsa om den efter alla dessa år. Jag satt då och letade i mina gamla, gamla dagböcker efter något inlägg där jag nämnde boken i fråga. Jag ville veta vad jag eventuellt hade skrivit om den, och vilket exakta år jag läste den.

Jag bläddrade igenom tre eller fyra dagböcker och plötsligt såg jag namnet på vokalisten! Jag hade ingen aning om att jag någonsin skrivit någonting om henne i min dagbok men det hade jag. ”Jag vill ha hennes LP bla bla bla”, skrev jag. Tydligen.
Jag log och tänkte att jag hade fått ett tecken från andra sidan, men undrade genast: vem är det som kontaktar mig? Jag bläddrade ett par sidor tillbaka i dagboken och där fick jag svaret på min fråga.
Min bortgångne bror hade ritat en teckning och signerat sitt ”konstverk”.

Det hela var som på film. Jag blev lite blödig och växlade några ord med min bror.
Du kanske tycker att jag låter helt bäng men detta var en väldigt fin och befriande upplevelse.

Det hände en annan sak också, men den berättar jag om en annan dag.

Illustration: min brors teckning i min dagbok, år 1987.

77

Idag skulle min far Erkki ha fyllt 77 år, men chockerande nog avled han hastigt för fyra år sedan och jag har fortfarande inte hämtat mig helt. Jag gick sönder när det hände.
Här är sista fotot på honom. Med min hund så klart – han älskade hundar. Som far, som son.

Han var en mycket enkel och snäll man och lämnade mig stora skor att fylla. Bokstavligt talat, eftersom jag har hans skor som jag använder när jag är ute och powerwalkar (eller ”kraftpromenerar”, som mitt brasilianska ex brukade säga). De passar faktiskt perfekt.

Han var en bra man och jag gör mitt bästa för att göra honom stolt. Han var inte en man av många ord, till skillnad från mig, men en gång sa han att han var stolt över mig för att jag inte är en som bara pratar, utan jag agerar också.
Det är helt sant. Det tar mig en evighet att fatta ett beslut men när beslutet är fattat så skrider jag till verket.
Det glömmer jag aldrig.

— — —

Today would have been my father Erkki’s 77th birthday, but he shockingly passed away four years ago. It really messed up my head and I’ve not yet recovered properly.
Here’s my last pic of him – with my dog obviously. He loved dogs. Like father, like son.

He was a very humble, kind man, and left me big shoes to fill. Quite literally, because I have his shoes and wear them when I’m powerwalking. (They fit perfectly, actually.)

He was a good man, and I’m doing my best to make him proud.
He was not a man of many words (unlike me), but once he told me that he was proud of me, because I’m a doer and not just a talker. That’s true. It takes me forever to make up my mind, but once it’s done I act.
I will never forget that.

Foto: Kim da Costa – pappa och Blake.

Jag rycker in

Det känns som att jag var och varannan vecka gör någon sällskap till något av alla sjukhus här i Mejlans sjukhusområde. Eftersom jag bor i krokarna – och dessutom tack vare min egen vårdkarusell vet var allting ligger – så kan man kontakta mig för sällskap eller guidning.

Nu blev det på kort tid ett andra besök på nybyggda Eksjukhuset, där de koncentrerar sig på ögonsjukdomar. (Plötsligt har mina närstående börjat få problem med ögonen.)

Lite sjukhusfika på det och sedan: ”Vi har ett nytt litet gulligt apotek här, så jag visar dig dit innan du åker hem”.

Allting gick på ynka tre timmar och personen fick naturligtvis Vård i Världsklass. Tack Finland.

Osorterade tankar och far död i två år

Osorterade tankar, torsdag kväll.

Två år utan min fantastiske far. Det känns fortfarande overkligt att han är borta (men bara fysiskt). Det var mitt livs värsta dag och största chock. Sorgbearbetningskursen i nov-dec hjälpte som sagt. Rekommenderas.

Annars då?
Jag tar min läkemedelscocktail och den hjälper en aning mot smärtorna men mest blir jag bara så fruktansvärt trött. Ungefär en och en halv timme efter intag så kan jag inte hålla ögonen öppna och måste sova ett par timmar. Det gör ju ingenting (snarare tvärtom) när jag tar kvällsdosen, men det är okul att bli så vansinnigt trött efter morgondosen. Men jag klagar inte. Jag bara konstaterar. Jag blir även yr och sluddrig. Inga piller hjälper dock gällande benen som domnar. Idag var jag SÅ HÄR nära att ramla rakt in i en livsfarlig stolpe då benet gav vika när jag försökte ta mig över en snöhög (väldigt galet plogat då samtliga portar in på gården är blockerade av snö, upplogad från gatan). Ser fram emot operationen och just nu har jag nästa läkartid i augusti (jistanes, vilka köer).

På lördag blir det dubbla melodifestivaler, med finländska finalen och svenska deltävlingen nummer 4, som plötsligt känns lite upphetsande efter att jag hört Loreens fantastiska bit ”Tattoo”.
”Cha Cha Cha” – framförd av den konstnärlige Käärijä – måste vinna här i Finland. Måste, måste, måste.

Jag har fått dille på nåt så simpelt som vita bönor i tomatsås. 85 cent per burk på S-Market. Gott, nytt, förmånligt. Det hela började med att vi åt denna delikata rätt i Spanien under årsskiftet och jag kom inte ihåg när jag senast hade ätit detta. Kanske i skolbespisningen? Eller på nåt hotell i London för många år sedan. Gott är det i alla fall.

Nu säger jag god natt. Ögonlocken börjar kännas väldigt tunga efter medicinerna.

Svårt med sorg

Jag är så väldigt bra på att uttrycka mina känslor, men jag är så chockerande dålig på det här med sorg.
Jag kan inte sörja ”offentligt”.
Men jag sörjer fortfarande min bror.
Jag sörjer min bästis.
Jag sörjer min pappa.
Jag sörjer min polare som för några månader sedan – mitt i den hala vintern – halkade och slog i huvudet så illa att han dog. 54 år ung.
Helt ofattbart.

Jag sörjer dessutom mina kraschade kärleksförhållanden och mitt äktenskap.
Jag är i fking sorg.
Men jag kan inte uttrycka detta eländes elände.
Trots att jag är så bra på att uttrycka känslor.

Sedan, när jag känner självömkan, så mår jag ännu sämre. JAG är här. JAG dog inte i cancer. JAG halkade inte. JAG blev inte ett offer för den pissdåliga ”vården i världsklass” i Födelselandet Sverige.
Men detta är ingen tröst.

Och det är just här som jag känner mig extra judisk – livet är här. Vad som eventuellt kommer sedan är ett annat kapitel.
Låt oss koncentrera oss på nuet.

Men nog är det svårt.
Eller: en ”utmaning”, som svenska politiker skulle säga.

Ta hand om er.